Lyssnandets tio favoritplattor 2016

Trots att 2016 var ett riktigt skitår med på tok för många stora artister som lämnade jordelivet så kom det en del bra plattor. Här väljer jag tio favoriter. Om man vill lyssna på skivorna samtidigt som man läser så finns det en Spotifylista med två låtar från varje platta här:  Lyssnandets favoriter 2016

10 – Jonas Lundqvist – Vissa nätter

Pop av finaste sort, framförd av trummisen från insomnade Göteborgsbandet Bad Cash Quartet. Jonas Lundqvist förställer sig inte i sitt uttryck och skiter totalt i vad folk tycker. Han visar att Göteborg är så mycket mer än Håkan Hellström. På Vissa nätter levererar han nio poppärlor som alla har lyst upp skitåret 2016.

9 – Danny Brown – Atrocity Exhibition

Danny Brown rappar med sin speciella nasala stil över skruvade psykedeliska beats som om han vore en besatt seriefigur. Han slänger ut alla oskrivna rapregler genom ett stängt fönster och gör årets absolut mest nyskapande rapplatta.

8 – Haley Bonar – Impossible Dream

Egentligen borde jag bara sammanfatta Impossible Dream med att det är en jäkligt bra rockplatta. Det borde räcka så. Det är som om Haley Bonar har malt ner allt hon gillar och sedan spritsar ut allt till en riktigt tilltalande maräng. Det finns inslag av relativt bredbent rock, indie, country och grunge men hela tiden med de fyndiga och tänkvärda texter man förväntar sig av Haley Bonar.

7 – Ben Watt – Fever Dream

Storslaget men hela tiden givande och intimt är enklaste sättet att beskriva Ben Watts senaste skiva. Delikata gitarrslingor lindar in låtarna i ett tryggt gung. Skivan har vuxit under året och efter varje lyssning så ger skivan mer och mer.

6 – Red Pill – Instinctive Drowning

Årets absolut tyngsta rapskiva. Red Pill går in i sig själv och tar itu med ångest, depression och alkoholism till tonerna av Ill Poetics beats som ligger som tunga mattor av synthar och gitarrer bakom de avskalade och utlämnande textraderna. Titelspåret är årets bästa låt, utan tvekan.

5 – Michael Kiwanuka – Love & Hate

Musik som försöker låta som den skapades under en annan tidsepok blir ofta smått plastig och känns lätt oäkta. Så är inte fallet med Love & Hate. Michael Kiwanukas uttryck sätter avtryck genom att blicka ut över världen genom ett smutsigt fönster i en nergången Cheva som puttrar fram genom ett grådystert landskap. Love & Hate är en What’s Going On för 2010-talet.

4 – Kate Tempest – Let Them Eat Chaos

Tempest spottar rim om en omvärld i lågor och gatuhörn som sällan ser solen över beats som är så laddade att de hela tiden hotar att brisera. Innerstadspoesi när den är som enklast och bäst. Kate Tempest är som en uppgiven syster till Sleaford Mods.

3 – Kacy & Clayton – Strange Country

Kacy & Clayton är så självklara högst upp på Amerikanatronen 2016. Det är som om Townes Van Zandt och andra bortgångna hjältar vaktar över duon och ger dem inspiration och näring. Ofta sparsmakat, men hela tiden delikat och med fina stämmor i vackra arrangemang som andas frisk luft högst uppe på bergstopparna av Appalacherna.

2 – Ugly Heroes – Everything In Between

Blåskjorterap som ofta tar upp ämnen från livets skuggsida. Världsfrågor blandas med mer personliga problem, allt delikat strösslat över organiska souliga beats från Apollo Brown. Allt känns perfekt avvägt och det här är mer än en värdig uppföljare till den fantastiska debuten.

1 – Ka – Honor Killed the Samurai

Sent ska syndaren vakna. Innan jag hörde Honor Killed the Samurai hade jag svårt för Ka. Det kändes introvert och svårlyssnat. Jag vet inte om den här skivan är annorlunda mot hans tidigare verk, men när jag hörde den i somras föll alla bitar på plats. Beatsmässigt är det rätt sparsmakat, men det känns aldrig underproducerat. Beatsen är perfekta guldramar till Kas poesi som beskriver det hårda ghettolivet genom en samurais ögon. Ett riktigt mästerverk. En skiva som målar bilder som hämtade ur en Akira Kurosawa-film blandad med Hong Kong-action från tidigt 90-tal.


Det fanns en del andra plattor som också var riktigt bra och som jag lyssnade mycket på under året, men det här är grädden och körsbäret på glassen. Vi får se vad som händer med Lyssnandet under 2017. Det finns en del planer, men jag vågar inte lova något nu. Den som lever får se. God jul och gott nytt musikår!

Recension: Mbongwana Star, Slowgold och Weeping Willows + Doug Seegers live på Göteborgs Kulturkalas 2016

Mbongwana Star

Mbongwana Star är bandet från Kongo Kinshasa som bildades i spillrorna efter Staff Benda Bilili. Om ni inte sett dokumentären om dem rekommenderas den varmt. Mbongwana Star är verkliga stjärnor och turnerar nu runt jorden med sin rätt speciella musik som blandar deras hemlands toner med psykedeliska gitarrslingor, hypnotiskt repetitiva elektroniska beats och ett småfunkigt groove. Två av sångarna sitter i rullstol, men det blir inte mycket sittande av när Mbongwana Star spelar live. Det snurras både på och i rullstolarna och det smittar av sig på publiken som, trots den höstlika kylan, den här kvällen strålar av värme. Det är ingen jättepublik, men det dansas och klappas rejält under den lite mer än timslånga konserten. För ovana öron kan det nog blivit lite långt och emellanåt går det lite på tomgång, men det är väldigt korta stunder. Det är fest och dans som är temat och de spelar så gott som alla låtar från debuten "From Kinshasa" som släpptes förra året. Mina favoriter från plattan "Nganshé", "Malukayi" och "Kala" spelades alla i helt fantastiska liveversioner. Det är festivalen Clandestino som ligger bakom bokningen och det är en av de absolut roligaste bokningarna i Göteborg den här sommaren. Tack för det!
Konserten får 4,5 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold är Amanda Werne plus musiker. I slutet av förra året släpptes tredje albumet "Glömska" som unisont hyllades som drömsk prärierock med influenser från både amerikansk folkrock och den mer knätofsbeprydda svenska proggen. Det är första gången jag ser Slowgold och jag blir rejält imponerad. Precis när det börjar skymma över Göteborg spelar de "Korta sommar" och den där konsertmagin infinner sig. Magin som inte går att sätta fingret på och som måste upplevas. Det kan inte bara vara jag som hade gåshud just då. Live så känns Slowgold kanske lite ruffigare än på skiva, men jag gillar det. Jag är inte den som vill att det ska låta precis som på skiva. Mellansnacket är lite småpinsamt ibland, men jag tycker det är skönt när en artist bjuder på det och Amanda småskrattar efter tystnaden som uppstår när hon säger att Slowgold är motsatsen till quicksilver. En sak hon nämner två gånger under konserten. Det kanske är för proggigt och retrodoftande för den stora massan, men för oss som växte upp med både International Harvester och Neil Young i skivbackarna är det här guld. Favoritlåtarna under konserten är tidigare nämnda "Korta sommar", Captain Beefheart-covern "Detta är dagen" och "Vila". Framtiden ligger för fötterna för Slowgold, något som den här konserten gjorde än mer tydligt.
Konserten får 4 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold

Weeping Willows hör till skaran av band jag sett relativt många gånger genom åren. Nu var det dock några år sedan sist. Gruppens främsta tillgång är sångaren Magnus Carlson. Hans pipa är så smärttyngd och själfull att det är helt omöjligt att värja sig mot den. Han är helt klart en av mina svenska favoritsångare. Jag måste erkänna att jag är dåligt inlyssnad på deras nya skiva. På eftermiddagen innan konserten hade jag på skivan i bakgrunden, men var tvungen att sätta mig ner och bara lyssna när titelspåret "Tomorrow Became Today" drog igång. Andra gången jag hörde låten var under torsdagskvällens konsert och blev helt tagen över just Carlsons bedrift att med rösten som verktyg leta sig in i ens själ och spela på de rätta strängarna. Den här kvällen verkar bandet vilja fokusera på andra låtar än deras stora hits. Det funkar väldigt bra när dem spelar äldre material som den hjärtskärande balladen "Blue and Alone" från debuten. De nya låtarna håller inte riktigt samma klass i många fall och efter cirka en halvtimme är det dags för Doug Seegers att gå upp på scenen.

Innan Magnus Carlson går av scenen för att låta Doug Seegers spela vidare kompad av Weeping Willows så gör de en duett i Everly Brothers gamla örhänge "Love Hurts". Det låter lite lökigt på pappret, men rösterna gick riktigt fint ihop och det blev en fin och hjärtknipande version. Seegers spelade sedan sin hit "Angie's Song" för att efter det spela två nya låtar från nysläppta plattan "Walking On The Edge Of The World". Måste säga att efter jag likt många andra blev tagen av hans livshistoria och låten "Going Down To The River" så har inte många av hans andra låtar satt sig på samma sätt. Han är dock en helt okej liveartist som publiken fortfarande verkar uppskatta.
Konserten får 3,5 hörlurar av 5 möjliga.

Recension: Anna von Hausswolff och Göteborgs Symfoniker live på Konserthuset i Göteborg 9 april 2016

Jag är i grund och botten helt emot att göra om existerande arrangemang av nutida musik och addera en symfoniorkester. Det blir lätt för storslaget och än värre är när musik disneyfieras, när det blir snyftsött. Den här kvällen är ett undantag. Här har, framför allt, dirigent Hans Ek lyckats med konststycket att utveckla och förfina låtarna. Anna von Hausswolffs musik har aldrig låtit så här storslagen men ändå lyckas låtarna behålla sitt intima sound. Inledningen med den nya versionen av "Källan" med Anna utan band men med symfoniker är enastående vacker. Versionen är strax över 20 minuter lång och pausen sker redan efter den har framförts. Efter pausen så är Anna tillbaka med fullt band och symfoniker för att under lite över timman bjuda på mestadels alster från senaste skivan. Låtarna trivs väldigt bra i sin orkesterskrud och får ett nytt liv. Det är mörkt och tryckande, riktigt drabbande. Det är så hela konserten känns, man drabbas av Anna von Hausswolff och hennes kompositioner.

Anna von Hausswolff och Göteborgs Symfoniker.

Det är först i "En ensam vandrare" som man får en andningspaus. Förutom "Källan" så är en av höjdpunkterna "Stranger" där Anna söker närkontakt med publiken och dansar runt som i extas. Det är riktigt häftigt att få uppleva och håret står spikrakt på mina armar och ögonen blir mer än lite fuktiga. En blytung version av "Come Wander With Me/Deliverance" avslutar innan hon tar emot publikens stående ovationer. Hon kommer in igen och dedikerar David Bowies "Warszawa" till sina föräldrar som sitter i publiken. Helt plötsligt slinter hon på tangenterna och spelar fel, vilket är förståeligt eftersom hon är märkbart tagen av hemmapublikens mottagande. Allra sist spelar hon det närmaste hon kommit en pophit, "Mountains Crave" tonar ut till stående ovationer än en gång.

Anna kommer ut flertalet gånger eftersom applåderna aldrig verkar ta slut. Sista gången hon kommer ut snubblar hon på något på scenen och faller huvudstupa på scengolvet. Publiken höll andan men hon dök snabbt upp igen och verkade som tur var vara oskadd. Själv var jag rejält skakad efter spelningen. Det är omöjligt att ge konserten ett annat betyg än det allra högsta. Men med det sagt så kan inte en så här pass unik konsert, som bara ges en gång i den här tappningen, betygsättas rättvist. Det enda som känns rättvist är att minnas det här som en av de absolut största konsertupplevelser man troligtvis kommer att vara med om.

Class of 2015: Rykarda Parasol - The Color of Destruction

Rykarda Parasol är född i USA men har sina rötter i Sverige och Polen. I Sverige är hon så gott som helt okänd, annat är det i Polen. Hennes konserter där blir slutsålda direkt när biljetterna släpps och hon har nog spelat i varje stad i Polen under de senaste åren. Hennes konserter har till och med sänts på polsk TV vid flertalet tillfällen. Jag vet inte varför hennes mörka rock med drag av mördarballader och fransk 60-talspop inte går hem här eller i hennes hemland USA heller för den delen. Jag blev såld första gången jag hörde Rykarda Parasol 2008 och har sedan dess hela tiden trott att hennes stora genombrott snart ska komma. Det har aldrig hänt och nu har jag gett upp hoppet. Jag tror inte det gör det med den här plattan heller.

 Videon till The Ruin and the Change.

Det är synd för det här tycker jag är hennes starkaste skiva än så länge. Plattan går som på lina mellan genrer och det är vibrerande. spännande och väldigt bra rakt igenom. Ibland låter hon som Nico och ibland låter hon som en kvinnlig Nick Cave. Influenserna är med andra ord väldigt tydliga, men soundet som kommer ut är genuint och eget. The Color of Destructions texter är som vanligt mörka historier. Eld och vatten är återkommande teman i texterna. Att brinna eller att drunkna eller att kanske sätta sitt sjunkande skepp i brand är några av frågorna Rykarda Parasol ställer sig på plattan. Helt klart en av favoritplattorna 2015.

Class of 2015: Chelsea Wolfe - Abyss

Jag måste erkänna att jag var livrädd inför släppet av Abyss. Rädslan bottnade i att jag kände en stark oro att bli besviken. Inte för att Chelsea Wolfe någonsin har gjort mig besviken utan för att hennes tidigare skivor har betytt så mycket för mig. Hon har gjort en ordentlig resa från när jag såg henne spela för ett fåtal men väldig hängivna fans i en nergången gammal lokal i ett regnigt Göteborg i augusti 2011. Intresset formligen exploderade i och med släppet av hennes förra skiva Pain Is Beauty. Mycket tack vare att hennes musik då användes i en teaser inför en kommande säsong av en populär TV-serie.

Jag och Chelsea Wolfe innan hennes spelning i Göteborg 2011

Efter en första genomlyssning insåg jag att Abyss skulle höra till den bästa nya musiken jag skulle höra under 2015. Det är ett riktigt tungt album, både textmässigt och musikaliskt. Chelsea Wolfes fascination för de tyngre formerna av metal har aldrig varit tydligare. Först i fjärde spåret "Maw" får jag chans att andas ut efter trippelkrossen som startar skivan. Likt de tidigare skivorna ändras det ständigt vilka låtar som är mina favoriter. Ibland vill jag känna urkraften och det primitiva gunget under fötterna och då blir det självklara valet inledande "Carrion Flowers". Ibland vill jag fångas in av den vackra "Simple Death" där Chelsea Wolfe sjunger så vackert att det får mig att tänka på sirener som lockar sjömän att gå på grund. I och med att producenten John Congleton tagit över producerandet från Chelsea Wolfe och hennes trogne vapendragare Ben Chisholm har ljudet förtätats och blivit maffigare. Att gitarristen Mike Sullivan från Russian Circles kallats in till inspelningen har också ändrat soundet och gett mer tyngd och tryck bakom Wolfes texter.

En avskalad version av "Iron Moon"

Texterna är som vanligt relativt avskalade, nakna och enkla utan att för den sakens skull bli löjliga. Sömnparalys är ett tema som finns utspritt i texterna på skivan. Texten till "Iron Moon", som är inspirerad av en kinesisk fabriksarbetare och poet som begick självmord på grund av monotonin i hans arbete och vars bägare rann över när han blev lämnade av hans fru, hör till en av Wolfes starkaste texter någonsin.  De ångestladdade texterna gifter sig bra med den tätare produktionen. Abyss är som hennes tidigare skivor inget man sätter sig in i på en kafferast. Musiken kräver lyssnarens fulla uppmärksamhet och belöningen kommer inte alltid direkt. Abyss är ännu ett stort steg framåt för Chelsea Wolfe. Något som gör mig ännu nervösare inför nästa skiva. Ser fram emot den med skräckblandad förtjusning. 2015 gjorde hon årets bästa skiva. I Augusti spelar hon på Way Out West.

Class of 2015: Marika Hackman - We Slept At Last

Första gången jag hörde We Slept At Last satt jag på ett tåg och åkte genom det svenska landskapet. Jag tittade ut på den mörka skogen som lite svagt lystes upp av vinterns sista snöflingor. Där och då blev jag kär. Musiken var både vacker och skör, men i texterna dök det upp en skönt småmysig svärta som var skrämmande ärlig och utlämnande. Ett mörker likt det utanför tågfönstret. Ett mörker som min livliga fantasi både är nyfiken och livrädd för. 

Det ligger något gammalt och tidlöst över låtarna. De är så självklara och naturliga. Tydligen hade Marika Hackman rejäla problem med sömnen under skrivandet av skivan och det hörs. Det är mellan varven lite som att träda in och ut ur någons drömmar. Ibland är de vackra och vemodiga drömmar, ibland är det ångestladdade mardrömmar. Det finns en indieestetik bakom We Slept At Last. Rädslan för att bli kategoriserad som en småknäpp folksångerska gjorde att Hackman experimenterade med ljudbilden och ibland spelade på instrument som hon inte alls bemästrade.  En julklapp från hennes finska släktingar, ett finskt stränginstrument, användes utan att hon hade en susning om hur det skulle spelas. Ljudbildens lekfullhet och samspelet mellan Marika Hackman och hennes producent Charlie Andrew är en fröjd för öronen.

Känslan som den här skivan ger mig och texterna som handlar om allt från rädslan för sina inre demoner, till hennes försök att skriva en vaggvisa för att lyckas somna gör att jag har lyssnat på den här skivan sedan den kom ut i februari utan att tröttna. Det känns lite elakt att tycka att hennes sömnproblem ska fortsätta, men resulterar det i musik som We Slept At Last så tänker jag inte önska Marika Hackman en god nattsömn.

Jag och Marika Hackman efter hennes spelning i Stockholm maj 2015.

En krigsförklaring och en återblick på 2015

Jag har inte skrivit något i den här bloggen på väldigt länge. Det finns lite olika anledningar till det. Den enkla förklaringen är att livet kommit i vägen, eller rättare sagt att försöka komma tillbaka till livet. En resa som bara är påbörjad och som tyvärr ser ut att ta sin tid. Men det är inte det som det här inlägget ska handla om. Idag är det internationella kvinnodagen. En dag som jag likt många andra tycker är väldigt viktig. Det här inlägget är en hyllning till alla kvinnliga artister som gjorde 2015 till ett fantastiskt musikår. Tack!

I slutet av 2015 tänkte jag sammanfatta musikåret. Det har jag gjort så långt tillbaka jag kan minnas. Inte alltid har åsikterna vädrats, ibland har de legat kvar i skrivbordslådan. Nu i december kollade jag runt lite vad andras favoriter var och råkade då på en musikkritiker som vi kan låta vara namnlös. Han skrev att 2015 var männens år. Sedan listade han upp vad han tyckte var årets bästa skivor, naturligtvis lyste kvinnorna med sin frånvaro från den listan. Där satt jag med min lista. En lista där 80 % var skivor med kvinnliga artister. Nu är ju ingen lista rätt eller fel när det kommer till vad man tycker, men jag läste vidare och många manliga recensenter hade mestadels män på sina listor.

2015 var året då jag var så in i helvete trött på att höra vad män har att säga om allt. Ska jag vara helt ärlig var jag trött på män 2015. Nu handlar inte det här inlägget om det men det är ändå en grund till att jag uppfattade året som jag gjorde. Ja, jag är själv man men alla dessa manliga musiker som hyllades av manliga recensenter rörde mig inte alls. Inte på djupet. Det var kvinnorna som fångade mitt intresse. Det var deras röster och deras ljudbilder som gjorde mitt 2015 till ett fantastiskt musikår. De talade till mig och det var hos dem som jag kände igen tankar och känslor. 2015 var året då Chelsea Wolfe på riktigt fick den publik hon förtjänat sedan den där regniga natten i augusti 2010 när jag blev helt trollbunden av hennes framträdande. Det var också året som Joanna Newsom släppte sitt bästa album, vilket inte vill säga lite. Divers är redan en klassiker.

Joanna Newsom från videon till Sapokanikan. Videon ser du längst ner i det här inlägget.

Hemma i Sverige släppte Könsförrädare en fantastiskt bra uppföljare som fick på tok för lite uppmärksamhet. Anna Von Hausswolff utforskade vidare i helt unika mörka ljudlandskap. Alldeles nyligen uppmärksammades hon av Iggy Pop på brittisk radio, men här hemma så var det rätt få årslistor hon låg högt upp på. Tittar jag runt knuten här i Göteborg så släppte Sea Lion en lågmäld och helt fantastisk skiva vid namn Desolate Stars. Pale Honey släppte en underbar självbetitlad platta som helt försvann i spekulationer om Håkan Hellström-spelningar på Ullevi. På tal om Hellström så släpptes ett av årets guldkorn på nystartade skivbolaget Woah Dad! där just Håkan Hellström hör hemma nuförtiden. Miman av Nicole Sabouné kom visserligen först i november, men inget kändes så lugnande och omfamnande att lyssna på när regnet piskade utanför fönstren.

Nu under mars månad vill jag hylla alla de fantastiska albumen av kvinnliga artister som släpptes 2015. Första inlägget kommer upp imorgon. Tills dess får ni hålla till godo med en video från ett av förra årets allra bästa album.