söndag 30 december 2012

Djuriskt vackert från Maria Bohm

Maria Bohm har spelat piano sedan barnsben och efter att ha spelat in hundratals låtar så sökte hon till Music Factory i Skara 2006. Hon var en av två tjejer som kom in. 2008 startade hon sitt egna bolag Bloody Mary Music och i slutet av 2010 släppte hon plattan Bloody Mary. Skivan är in i minsta fiber gjord av kvinnor. Enligt Maria Bohm så är musikvärlden för mansdominerad och vem håller inte med om det?

Det är omöjligt att inte dra paralleller till artister som Tori Amos och Kate Bush när man hör Bohms musik. Det vore dock fel att anklaga henne för att inte vara sin egen. Musiken är oftast mörkare och mer gotisk än både den som kommer från Amos och Bush. 21/12 var det releasefest för hennes nya EP Animalic på Krikelin i Skara. Tyvärr var jag inte där trots att jag befann mig i Skövde vid tidpunkten, med andra ord var jag nästan runt hörnet. Det var först idag som jag hörde en låt från EP:n och den är så bra att jag blir alldeles stum. Hon spelar harpsichord på låten eller cembalo som det heter på svenska, ett av mina absoluta favoritinstrument. Om du liksom jag är ett stort fan av Amos och Bush måste du bara lyssna in låten "Wasps".


Musikåret 2012 + Lyssnandets årsfavoriter (Spotifylista)

Det här med att göra årsbästalistor blir bara svårare och svårare för mig. Jag lyssnar bara mindre och mindre på ny musik. Visst finns det mycket bra nytt som dyker upp, men tiden räcker inte till. De senaste åren har jag grottat ner mig i gammal country, psykedelisk rock från slutet av 60-talet och kvinnliga singer/songwriters från 70-talet. Det finns något i den musiken som jag inte riktigt hittar i så mycket nytt. En känsla som är svår att förklara. Tro mig, jag har försökt.

Det här med att jag lyssnar på mycket gammalt har avspeglats i det nya jag lyssnat på under året. Det har varit väldigt mycket akustiskt och lugnt. Ett flertal av artisterna jag lyssnat på i år skulle nog många klassificera som någon form av country. Sedan har det självfallet blivit en del ny hiphop också. Här kommer en sammanfattning av mitt musikår 2012.

Årets konsert: First Aid Kit, Pustervik, Göteborg
Det blev hyfsat många konsertbesök för min del i år, inget annan konsert är ens i närheten av First Aid Kits spelning på Pustervik i Göteborg. Jag gillar skivan The Lion's Roar, men det är live systrarna Söderberg ska upplevas. De ibland lite naiva och enkla texterna tar en djupare plats i hjärtat när de framförs inför publik. Det är absolut inget fel med enkla texter, men ibland känner jag att de inte riktigt fungerar för mig på skiva. Nu ska jag inte klaga, skivan är en av årets bästa och helt klart den bästa skivan från Sverige i år. Live är dem bland det bästa man kan se. Det är finstämt, men ändå vilt och fritt. Systrarna känns mycket äldre än vad dem är. Det känns som dem levt ett hårt liv på den amerikanska prärien, men sedan kommer man på att Johanna är född 1990 och Klara 1993. Old souls? Most definitely!

Jag och First Aid Kit efter spelningen


Årets låt: First Aid Kit - Emmylou
Det känns som ord inte kan beskriva känslan jag fick när jag hörde den här låten för första gången. Jag satt med gåshud på armarna och tårar i ögonen. Äntligen en låt från Sverige som lät som de låtar jag älskat i många år men som alltid varit från det stora landet i väster. Systrarna Söderberg sjunger så fantastiskt och självklart. Det är som låten alltid funnits. Den kommer alltid att finnas. I mitt hjärta och i många andras också.

Videon till "Emmylou"


Årets hype: Rodriguez
Hade det inte varit för den fantastiska dokumentären Searching for Sugar Man hade inte Sixto Rodriguez karriär tagit ny fart. Är han så bra att han är värd den uppmärksamheten? Mitt spontana svar blir nej. Visst har båda hans skivor från 70-talet sina guldkorn, men det är faktiskt rätt långt mellan dem. Låten "Sugar Man" är ruggigt bra, men inget annat han gjort kommer ens upp i närheten av den låten. Nu har jag sett hans skivor i original gå för många hundra kronor på skivbörsar här i stan. Tidigare kunde man hitta skivorna för 30 kronor styck. Det är dem värda, men inte 500 spänn. Fast det är klart, det är först nu det blivit en efterfrågan på hans skivor. Det jag kanske stört mig allra mest på är de äldre män som nu påstår att dem minsann alltid har lyssnat på Rodriguez. Stod på skivbutiken Bengans här i Göteborg för ett tag sedan och fick lyssna på en man i 50-årsåldern som stod och frågade kvinnan bakom disken om Rodriguez. Inget fel i det, men hon hade inga svar på hans frågor om pressningar och dylikt och han skulle då läxa upp henne. Hatar sådant beteende. Speciellt när han i sin tur hade fel.

En annan av Rodriguez absolut bästa låtar, "Crucify Your Mind"


Årets röst: Grimes
Första gången jag hörde låten "Oblivion" var det som jag förflyttades till en drömvärld där Grimes flög runt som en liten skönsjungande läspande fe. När jag såg videon så smälte jag om möjligt ännu mer. Jag ska erkänna att jag bara lyssnade igenom skivan några få gånger och inte föll lika stenhårt för den. Det här är dock en av årets stora favoriter.

Videon till "Oblivion"


Årets skiva: Killer Mike - R.A.P. Music
Redan från första sekunden när Killer Mike spottar ut raderna "Hardcore G shit, homie, I don't play around" så inser man att det här är hård rap från en man som vill berätta sin sanning. Det var länge sedan jag hörde en så arg rappare, en man som är trött på orättvisor och all skit som händer i världen. Tankarna för mig tillbaka till argsinta rappare från tidigt 90-tal som Chuck D och inte minst Ice Cube. Beatsen kokar som jag inte tycker mig hört dem göra sedan innan upploppen i L.A. 1992. Producenten El-P har lyckats skapa en smutsigt industriell men ändå jordnära musik med en botten av modern blues och gospel för Killer Mike att rappa över. Att kalla skivan hiphop känns konstigt, det här är modern blues för folk som är trötta på rappare vars käftar går men som inte säger något.

Videon till "Reagan" av Killer Mike


Årets mest överskattade skiva: Nas - Life Is Good
Redan från det bombastiska introt till skivan insåg jag att jag blivit lurad. Jag vill varje gång Nas kommer med något nytt tro att det ska bli riktigt bra, men förväntningarna slår aldrig in. Andra spåret "Loco-Motive" är plattans bästa. Det är nästan så jag skulle kunna påstå att den låten inte skulle kännas helt malplacerad på hans klassiska första platta. Skivan puttrar sedan på utan att jag hör något jag gillar nämnvärt. På "Loco-Motive" rappar han om att låten är för alla som är fast i 90-talet, det var åtminstone ett 90-tal man gärna är fast i. När han tillsammans med tröttsamma Mary J Blige levererar "Reach Out" så känns det som den mest sunkiga hiphop/r 'n' b-byrackan man kan tänka sig. "You Wouldn't Understand" är inte mycket bättre. Även där visar sig 90-talet från sin värsta sida. "The Don" och "Stay" är helt okej, men sedan spårar det ur igen. Fattar inte vad så många andra hör i den här skivan, jag hör det definitivt inte.

Det bästa Nas hade att ge 2012, den fantastiska "Loco-Motive"


Årets mest underskattade skiva: De La Soul's Plug 1 & Plug 2 Present First Serve
När jag först hörde "Must B the Music" blev jag provocerad. I mina öron lät det lika bedrövligt som Black Eyed Peas flesta hits. När hela skivan kom kände jag mig tvungen att lyssna eftersom De La Soul är bland mina favoritband när det gäller hiphop. Jag är tacksam över att jag gav den en chans. Visst låter det modernt, men tillskillnad från många av de nyare artisterna är det här gjort med hjärta och inte med pengar i tankarna. De förnyar hiphop, men Plug 1 och Plug 2 gör det med kärlek och respekt och dem gör det så fantastiskt bra. Den här plattan är närmare ursprungskänslan med kärlek, party och respekt än det mesta som släppts de senaste åren. Missa den för guds skull inte om du har minsta intresse i hiphop.
Sköna videon till "We Made It"


Jag skulle kunna gå in mer specifikt på fler av årets favoriter och besvikelser, men jag tänkte i stället bjuda på en Spotify-lista med mina 30 favoritlåtar från i år. Håll till godo!
Lyssnandet 2012

Diaboliskt fynd i femkronorsbacken

Efter att inte ha varit inne i en skivaffär under hela julen så var suget för stort igår. Jag har ju en skivaffär nästan direkt utanför fönstret och på vägen till ICA så råkade jag trilla in. Är rätt fattig och därav snål när det gäller att köpa skivor så jag dök genast ner i femkronorsbackarna. Det går alltid att hitta något intressant, även om det är krävande att kravla runt på golvet rotandes efter små guldkorn bland högar av skit. För de som inte brukar gå in i skivaffärer så kan jag berätta att oftast står de billigaste skivorna på golvet, ibland i backar och ibland direkt på golvet. Gärna undanskuffade i ett hörn eller under ett bord med dyrare skivor på.

Det första jag hittade var Phil Manzanera-skivan Diamond Head. Manzanera var med i Roxy Music, ett band som min mamma lyssnade mycket på när jag var liten. Vid en genomlyssning igår var inte Diamond Head alls lika bra som jag kom ihåg den när jag hörde några låtar från den på 90-talet, men nu när jag söker på den på youtube gillar jag en låt riktigt mycket i alla fall.

Bästa låten från skivan Diamond Head


Strax därefter dök ett välbekant ansikte upp i skivbacken, nämligen Tony Joe Whites nuna. Tony Joe Whites självbetitlade album från 1971 hör till de bästa han spelat in. White var en av de första att blanda country, soul och rock till en fet majsgröt serverad direkt från den amerikanska södern. Idag kallas musiken för Swamp Rock, en musikstil jag med största sannolikhet kommer tillbaka till här på bloggen. När jag lyssnade på skivan idag blev jag osäker på om jag har den tidigare eller ej, men för en femma var den för bra för att lämna till sitt öde på det mellandagsslaskiga golvet.

They Caught the Devil and Put Him in Jail in Eudora, Arkansas. Vem älskar inte titeln på den här lilla biten?

Ännu en riktigt bra låt från plattan med Tony Joe White


Ett sista litet fynd blev det också. The Rite of Exorcism kunde jag inte lämna kvar i skivbacken. En skiva vars omslag jag inte annat än kunde älska direkt. Läste på skivan att det skulle vara en riktig exorcism som utspelar sig på skivan. Lyssnade på skivan idag och tyckte det lät rätt så regisserat. Hittar ingen väsentlig information om skivan, men den verkar rätt svår att få tag i. Den har gått för upp till 400 kronor på nätauktioner, så för en femma känns den som ett fynd. Perfekt att sampla om man vill göra ondskefulla beats, men inte något jag skulle slänga på för en mysstund. Finns dock ett kort spår som verkligen är guld värt, inledande "Day of Wrath". Ren och skär funkig ondska.

Mörk ondskefull funk från helvetes portar


Diaboliskt omslag

måndag 24 december 2012

Killer Mike till Sverige i januari

Nu till lite goda nyheter. Killer Mike gör två spelningar i Sverige i januari. 25/1 spelar han på Nefertiti i Göteborg och dagen efter så är det Stockholm och Nalen som får besök. Enligt mig så har Killer Mike släppt en av årets bästa skivor. Senare under veckan återkommer jag med några listor när det gäller mina årsfavoriter.

En av favoritlåtarna på Killer Mikes senaste platta R.A.P. Music

Marva Whitney R.I.P.

En annan dålig nyhet jag nåddes av idag är att Marva Whitney har gått bort. Hon var en i stallet bakom James Brown och en soul sister av rang. Inget är bekräftat, men det verkar som hon dött i sviterna av lunginflammation. Förutom en funkig skivkatalog var hon en viktig ingrediens i den tidiga hiphopens utveckling genom att hennes musik blev flitigt samplad. Marva Whitney blev 68 år.

Marva Whitneys funkiga cover av Isley Brothers "It's Your Thing", flitigt samplad

Capital STEEZ R.I.P.

Capital STEEZ var en av de unga lovande rapparna som borde haft framtiden för sig. Nu har det konfirmerats av hans vän och samarbetspartner Joey Bada$$ att ryktena om Capital STEEZ död stämmer. Ryktet säger att han begick självmord, men det är inte bekräftat än. STEEZ blev bara 19 år.

Capital STEEZ tillsammans med Joey Bada$$ i videon till Survival Tactics

söndag 23 december 2012

Mickey Mouse Break

För många här i Sverige är Disney ett viktigt inslag under julfirandet. Under mitten av 90-talet köpte jag lite Disney-vinyler. De flesta var fruktansvärt dåliga. Det fanns dock ofta små grejer att norpa om man gjorde beats. Jag är inget stort fan av Disney, men det här breaket och den här låten är bara för skön. Nu blir det någon/några dagars uppehåll när det gäller inlägg från mig. Ni som har läst bloggen under de här första dagarna ska ha ett stort tack och en riktigt god jul!


Kate Bush gör december magisk

Alltid lika fantastiska Kate Bush gjorde en TV-sänd julshow 1979. Jag lovade att inte skriva något mer om jul, men kom sedan på att den fantastiska "December Will Be Magic Again" inte finns på Spotify. Den finns därför inte med på min jullista som jag har där. Det här blir bara ett kort inlägg. Kate Bush kommer dock med största sannolikhet att dyka upp igen, hon är en stor inspirationskälla. Här utövar hon sin magi.

Kate Bush - December Will Be Magic Again


Om man orkar och är intresserad kan man titta på hela julspecialen på länkarna här under. Gillar man teatralisk pop så är det god underhållning. Peter Gabriel gästar.









Missade man min jullista tidigare under veckan så finns den att lyssna på här: Yuletide
Fylld till bredden med julmusik. Pop, rock, jazz, soul och reggae i en salig blandning.


lördag 22 december 2012

Det är en lång väg tillbaka från helvetet

Varför inte bryta av alla förberedelser inför tomtens ankomst med en dokumentär? I kategorin bra hårdrocksdokumentärer finns det mycket att välja på. Hårdrockare är i allmänhet väldigt trogna och dedikerade sina favoritband. Den nergågna Bobby Lieblings karriär som frontman i gruppen Pentagram hade troligtvis varit ett minne blott om inte ett fan hade gjort allt för att få Liebling drogfri och ut på vägarna igen. Den här dokumentären såg jag för ett tag sedan och den fastnade. Gruppen Pentagram spåddes 1974 en ljus framtid inom de mörkare vrårna av hårdrocken. Gatans Black Sabbath var ett epitet som tillskrevs gruppen. 

Sedan gick det snabbt utför. Bobby Liebling var omöjlig att ha att göra med. Droger tog en central roll i hans liv och han hamnade i konflikter med allt och alla. Bandmedlemmar byttes ut och karriären tog aldrig fart. Debutskivan kom först 1985. Efter det fortsatte det som vanligt för Pentagram. Gruppen var uträknade, men älskade av den trogna skara fans som räknade Pentagrams få skivor som mästerverk. För några år sedan tog vännen och managern  Sean "Pellet" Pelletier sina sista krafttag för att Liebling skulle bli drogfri och göra comeback. Det här är dokumentären som följer hans arbete med att få sin största idol upp på scen igen. Och nej, man behöver inte alls vara särskilt intresserad av hårdrock för att se filmen. 


Trailer till dokumentären om Bobby Liebling


Hela dokumentären finns på Vimeo, kolla in den på länken här under.


I mitt tycke den bästa Pentagram-låten.

fredag 21 december 2012

Ljudsättning av apokalypsen

Även om jag inte tror att jorden kommer gå under idag så tycker jag det är fascinerande att tänka på det. Ännu bättre är det att lyssna på jordens undergång. Musik om den mörka sidan av livet har alltid lockat mig. När jag tänker på låtar som handlar om de sista dagarna så är det bara gamla psykedeliska låtar som dyker upp. Nancy Priddys psykedeliska folkrock är ett exempel. På låten "Ebony Glass" sjunger hon om moder jord, från uppkomsten till frånfället. Bakom henne hörs ekande kantslag på en trumma, stränginstrument och klagande stråkar. Att dottern Christina får vara med att sjunga gör låten än mer bisarr. Nancy Priddy släppte bara den här skivan, en ganska mysig historia som har beskrivits som ett möte mellan Linda Perhacs och Dusty Springfield. Både Nancy och dottern Christina gick vidare och skaffade sig karriärer som skådisar. Christinas efternamn är Applegate och ja, det är den Christina Applegate du tänker på.

Nancy Priddy och Christina Applegate sjunger en vaggvisa för Tellus.


Demis Roussos kanske inte är den första man tänker på när man hör ordet apokalyps. Den grekiska smörsångaren är någon man förhoppningsvis inte tänker på ofta överhuvudtaget. Backa bandet till 60-talet och den psykedeliska rockscenen i Grekland. Aphrodite's Child släppte en bunt singlar och två LP-skivor med lättpsykedeliska poplåtar som sjöngs av Roussos. Den drivande musikaliska motorn i bandet var Vangelis. Skivan 666 skulle egentligen kunna benämnas som en soloskiva av honom, men med samma musiker som i Aphrodite's Child. De andra två medlemmarna var inte alls sugna på att spela in skivan och den hann inte ens släppas innan gruppen splittrades. Skivan är ett väldigt bombastiskt verk som man inte alltid är på humör att lyssna på. Dock passar den bra idag eftersom det är en temaskiva om apokalypsen. Jag nöjer mig med att lyssna på bästa spåret från dubbel-LPn, den tunga "The Four Horsemen". Demis Roussos gick under 70-talet vidare med en solokarriär som firad smörsångare och Vangelis blev mest förknippad med synthbaserade soundtracks som Blade Runner och Chariots of Fire.

Demis Roussos sjunger om apokalypsen i ett bombastiskt mästerverk signerat Vangelis.

onsdag 19 december 2012

Sista inlägget om julmusik

Nu ska jag inte trötta ut er med massa julmusik. Det känns som man får sin beskärda del så fort man sticker hakan utanför dörren. Den här låten är dock så bra och stämningsfull att jag inte kan hålla inne med att tipsa om den. Sedan är det inte en jullåt egentligen, det är bara titeln som råkar vara samma som datumet för juldagen. Det är det där med att låten utspelar sig på juldagen som ger den lite extra svärta. Som relativt ung lyssnade jag rätt mycket på Everything but the Girl. Flera av skivorna tycker jag fortfarande är riktigt bra, framför allt skivan Amplified Heart som innehåller låten "25th December". Tracey Thorn är nog den av de två som fått mest uppmärksamhet, men jag gillar Ben Watts röst väldigt mycket. Det är han som skrivit "25th December" och det är också hans röst vi hör. Lyriken är enkel, fylld av vardag och så vackert skör.

"And I see bags of newspaper and a car in the carport, 

and you're a grown up and still unsure, 
and I'm thirty and I don't know nothing no more"

Hela skivan Amplified Heart är perfekt som soundtrack till förlorad, men ej glömd kärlek. För mig är skivan som en filt att krypa under när livet känns som mest hopplöst. Den är tröstande, men aldrig påflugen. Tyvärr finns inte skivan Amplified Heart på Spotify, men den är väl värd att rota fram i närmaste skivbutik. Ben Watt fick under tidigt 90-tal diagnosen Churg-Strauss syndrom, en ovanlig sjukdom som angriper blodkärlen i kroppen. Watt hade tur och överlevde, vilket är ovanligt. Hans kamp mot sjukdomen går att läsa om i hans självbiografiska Patient. En riktigt bra bok. Se där, två tips i ett.



Everything but the Girl - 25th December

Den enda Spotifylistan du behöver när det gäller julmusik

Jag är inte mycket för traditionell julmusik. Mår lite illa av att gå runt i affärer och bli matad med "Last Christmas" och dylikt. Förra året gjorde jag en spellista på Spotify som jag tyckte funkade väldigt bra då. Har lyssnat på den en del i år också och tycker den håller lika bra nu. Det är inte de jullåtarna man hör som oftast, fast några erkända julklassiker finns också med. Vissa kända jullåtar är bra, det erkänner jag. Listan består av jazz, rock, hiphop, reggae och soul i en rätt galen blandning. Det är det perfekta soundtracket till julen om du som jag inte riktigt är så sugen på att höra samma gamla jullåtar en gång till.

Lyssna på listan: Yuletide



måndag 17 december 2012

Julskivornas julskiva

Det var tidigt 90-tal när jag för första gången hörde skivan som förändrade min syn på julmusik. Innan jag hörde den hatade jag nästan all julmusik. Skivan var Phil Spector's Christmas Album från 1963. Det är fortfarande en skiva jag inte klarar mig utan när julen stundar. På skivan får vi ta del av material från Spectors stall. Det är svårt att plocka ut favoriter, det här är en skiva som ska spelas från början till slutet. Det är mycket av allt. Ett musikaliskt julbord skulle man kunna beskriva det som. Jag tycker dock att Darlene Love står ut lite extra på de spår hon förgyller. Första låten, White Christmas, framförs av henne och jag har aldrig hört någon annan toppa den tolkningen. När hon 0:40 in i låten sjunger "sleighbells in the snow" och lägger till en extra snow samtidigt som Spector drar ner reglagen, för att sedan dra på full styrka igen, så får jag alltid ett fånigt leende på läpparna. Det är så enkelt, men så effektfullt.

Phil Spector är ett geni, men det går ofta hand i hand med galenskap. Så också i Spectors fall. Det var känt att han var väldigt egen, svår att arbeta med och väldigt aggressiv. Men det som skulle uppdagas under tidigt 2000-tal kunde nog inte någon ana. Det känns fortfarande väldigt bisarrt när Spector på sista låten på skivan önskar en riktigt god jul. Rösten tillhör mannen som är dömd för mordet på skådespelerskan Lana Clarkson 2003. Nu är det ju inte Phil Spectors röst vi hör på resten av skivan så jag väljer att fortsätta traditionen att alltid spela den här skivan under juletid även framöver.

Tillbaka till musiken så är den en sockersöt uppvispad gräddtjock smet för öronen. Det känns stundtals som man drunknar i röda och guldfärgade julgranskulor, det är bjällror och stråkar och nästan alla instrument som man kan tänka sig. På pappret låter det inte så lockande, men skivan har det där magiska som inte går att ta på. Det är en stämning. Det är julstämning.


Länk till skivan på Spotify


Darlene Loves fantastiska White Christmas, lyssna 0:46 in för att höra Spector utföra sin magi

söndag 16 december 2012

Ny musikblogg

Jag har länge haft tanken att starta en ny musikblogg. Nu gör jag äntligen slag i saken. Jag kommer att blanda längre artiklar med kortare tips om musik jag lyssnar på. Det kommer att bjudas på historier om artister som av vissa anledningar aldrig slog igenom, tragiska öden och musikaliska visioner av artister som aldrig gett upp. Bortglömda artister från förr trängs med nya förmågor. Tragiska historier blandas med solskenshistorier. Allt förenas i en blogg som drivs av ett väldigt intresse av musik och alla historier kring artisterna.

Om ni väljer att följa med på resan så kommer ni få ta del av historier om musiker som trots ett liv i misär har levererat klassiker, grupper som spåtts en lysande framtid men försvunnit i drogdimmor och artister som helt ignorerades av sin samtid men som hittat en ny publik en lång tid senare. Det blir också historier om artister som slagit igenom på ålderns höst eller som har omvärderats under historiens gång. Räkna också med nergrottande i genrer, klubbtips, listor, recensioner och allt musikrelaterat som jag och förhoppningsvis ni har ett intresse av. Välkomna!