Ibland får man rätt skiva i sin hand vid precis rätt tillfälle. I maj 2009 fick jag tag i en bunt promoskivor från ett skivbolag. Det mesta såg rätt trist ut. Jag la bunten bredvid datorn och kände efter ett tag att skivan som låg överst i bunten väckte min nyfikenhet. Vem var kvinnan med de vackra ögonen som stirrade på mig? Från omslaget kunde jag se att hon hette Diane Birch och att skivans titel var Bible Belt. Jag gav plattan en chans och det slutade med att jag inte kunde sluta lyssna på den. Under flera veckors tid lyssnade jag varje kväll på skivan minst en gång. Det var ren och skär frälsning för själen. Det var precis vad jag behövde just då.
Diane Birch är en prästdotter från USA som under sin uppväxt flyttade runt mellan Zimbabwe, Sydafrika, Australien och olika städer i USA. Hon gör 70-talsdoftande singer/songwriterpop med vissa inslag av soul och gospel. Hon har blivit jämförd med Carole King och Carly Simon. Det kan jag förstå. Det här är lättsmällt pop och det är inget fel med det. Bible Belt är väldigt välpolerad och radiovänlig. Det är uttryck som oftast kan användas nedlåtande, men i det här fallet är det något väldigt bra. Materialet vinner på den rena produktionsbilden och den tydliga låtstrukturen.
I slutet av 2012 dök så äntligen lite nytt material upp med Diane Birch. Första smakprovet var "Unfucked" som trots titeln kändes mognare och skriven av en låtskrivare som varit med om en hel del under de senaste tre åren. Jag var och är fortfarande inte så förtjust i "Unfucked". Bara några dagar senare så dök ytterligare en låt upp som gick under namnet "Superstars", men eftersom jag inte gillade den första så lät jag bli att lyssna på den. Först för en vecka sedan hörde jag den och blev helt såld. Det har nästan blivit en ritual att lyssna på den varje kväll, precis som jag gjorde med hennes debut. Det är den naturliga fortsättningen på Bible Belt. Det är radiovänligt, men så underbart bra och lite mörkare och mer elektroniskt än tidigare. När jag hör vissa partier av låten får jag för mig att hon lyssnat en del på Lana Del Rey sedan sist.
En ny låt som heter "Lighthouse", som hon främst har spelat live, har fått flertalet musikkritiker att skriva upp Diane Birch som en av de som med största sannolikhet kommer att slå igenom stort i år. Tyvärr är inte "Lighthouse" för tillfället tillgänglig att lyssna på, men jag kanske återkommer med en länk till den när den dyker upp. Jag håller med kritikerna och hoppas och tror att hennes nya skiva ska hitta en ny och större publik än den trist nog underskattade debuten gjorde.
Mattias Alkberg kom jag först i kontakt med när jag någon gång under 90-talet fick ett kassettband i min hand. Ett riktigt blandband med svensk musik som personen ifråga tyckte jag borde höra. Låten var med Alkbergs band The Bear Quartet och hette "Before The Trenches". Jag lyssnade för tillfället väldigt mycket på rock och The Bear Quartet kom in i mitt liv vid precis rätt tidpunkt. Jag följde gruppen relativt slaviskt fram till plattan Gay Icon. Jag vet inte varför min kärlek till bandet tog slut, men ibland blir det så. Det dök upp annan musik som kändes mer lockande för stunden. Idag hörde jag för första gången första släppet från hans nya band Mattias Alkbergs Begravning och jag blev golvad direkt. Mycket musik i dagsläget känns feg, polerad och gjord av personer som klappar folk medhårs. Låten heter "Skända flaggan" och luggar dina öronhår.
Mattias Alkberg själv skriver att han hoppas att rätt personer ska avsky honom och låten. Han betonar vikten av att distansera sig från nationalisterna, rasisterna och näthatarna. Carl Johan De Geer verkar få en känga på låten också. Jag fattar inte riktigt grejen eftersom De Geer ligger bakom vapenvägraraffischen med texten "Skända flaggan, vägra vapen - svik fosterlandet, var onationell. Kuken" som det blev ett sjuhelvetes liv om 1967. Men skit nu i det. Det här är årets bästa svenska låt och kommer troligtvis vara det resten av året. Texten är självklart grundpelaren till omdömet, men musiken är fantastisk också. Den är snuskigt catchig och när man brygger sitt morgonkaffe och hyvlar ost till sina mackor så är det lätt hänt att man småsjunger "Jag skriver kuken på svenska flaggan och något annat kul på alla andra flaggor". Fullängdaren som kommer 20 februari ska tydligen vara mer i moll och en allvarligare historia. Det blir säkert bra det. "Skända flaggan" släpptes på färgad vinylsingel 28 januari.
Frontmannen i Ohio Players gick bort i lördags efter att under en tid kämpat mot cancer. Leroy "Sugarfoot" Bonner gick med i gruppen 1963 när dem fortfarande gick under namnet The Ohio Untouchables. Det dröjde dock tio år innan dem som Ohio Players slog igenom stort med låten "Funky Worm", en låt som klättrade ända upp till plats 15 på Billboardlistan. Under gruppens storhetstid på skivbolaget Mercury lyckades Ohio Players få med 12 låtar på R&B-listan och två spår toppade Hot 100. Deras största hits var "Fire" och "Love Rollercoaster".
Att mäta Ohio Players betydelse för funken och soulmusiken är helt omöjligt. De var stilbildande både med den ruffiga humoristiska och lösare funken de levererade på skivor på bolaget Westbound och den mer uniformerade och slicka soulfunken med inslag av disco som dominerade deras sound på Mercury. Gruppens skivomslag gjorde tyvärr ibland att musiken inte diskuterades lika mycket som de lättklädda damerna som poserade på dem. Till en början var bilderna åt det sadomasochistiska hållet, men under tiden på Mercury var bilderna mer sensuella. Gruppen har samplats flitigt i hiphopsammanhang, de har samplats fler gånger än de flesta band från samma era kan stoltsera med. Gruppen har inte haft någon stor hit sedan 1977. Ohio Players har dock turnerat flitigt under de senaste årtionderna med stor framgång. Den karismatiske Leroy "Sugarfoot" Bonner blev 69 år.
Ett exempel på den humoristiska funk som gruppen slog igenom med
Klockan börjar närma sig två på fredagsnatten och DJ Confuze matar fram gamla och nya dängor till ett välfyllt dansgolv. En mick ställs fram och trängseln framför scenen ökar ytterligare ett snäpp. Helt plötsligt dundrar Killer Mike in och rappar "Hardcore G shit, homie, I don't play around" och det är som om en bomb sprängs i lokalen. Killer Mikes energi sprider sig som en löpeld genom Nefertiti och vakterna får jobba hårt så inte folk skadas längst fram. Efter introt med "Big Beast" fortsätter Mike med spår två från senaste plattan R.A.P. Music. Synthsirenen från "Untitled" övergår i en basgång som säkert hörs ut till de stackarna som inte lyckades få tag i biljetter till konserten och stod utanför i den bistra kylan. Killer Mike gläfser fram orden som en galen vildhund och publiken är i extas. Mullret från "Untitled" går över i old school-doftande "Go!"och Mike glider från sida till sida av scenen i ölen som spillts ut på golvet.
Han tar under de tre första låtarna hjälp från publiken som är lika mycket uppe på scenen som artisterna. Killer Mikes DJ och hans fru, som också står på scenen, ser nästan rädda ut ett tag och vakterna är hela tiden beredda om något händer. Någon ropar att det inte är hiphop utan punk som Mike levererar och han tackar och säger att det är det mest sanna någon någonsin sagt om hans musik. Sedan händer något. Konserten tappar lite i fart. Jag hade personligen föredragit att han spelat hela senaste skivan och sedan kört äldre låtar efteråt. Energin förloras i låtar som Outkasts "Whole World", som visserligen var låten Killer Mike slog igenom med för den breda publiken, här känns den dock faktiskt relativt malplacerad. Den är helt enkelt för lugn och utan energin så dör konserten en smula. Mellansnacket känns inte heller särskilt roligt eller nödvändigt. Det är den vanliga propagandan för marijuana och att man ska sträcka upp långfingret för att visa sin avsky mot amerikanska presidenter. Det snacket går självfallet in i låten "Reagan", en låt som passar perfekt på plattan men inte riktigt lyfter i livesammanhang.
När han börjar prata om att hans fru skrivit en raptext förväntar jag mig det värsta, att hon ska köra den live här. Som tur är händer det inte och konserten tar ny fart. Flera låtar från förra årets bästa hiphop-skiva R.A.P. Music blandas med klassiker som "Ready Set Go". Höjdpunkten av det äldre materialet är ändå "Never Scared" som blir till skrikig allsång. På tal om skrikig så försöker sig Killer Mike på att sjunga några gånger under konserten. Han mumlar något om att han inte brukar göra det på scen, men att han rycks med. Det är inte svårt att ha överseende med det. Inte när man verkligen ger allt som Killer Mike gör den här kvällen. Jag fattar inte hur hans röst orkar med att kväll efter kväll ansträngas som den gjorde under den här kvällen. Det är hans goda humör, hans närhet till publiken och den enorma energin som gör det här till en hiphop-spelning som är snäppet bättre än det mesta jag sett under de senaste åren.
Största höjdpunkten under kvällen sker dock relativt sent under konserten. Mike pratar om hur viktiga hans släktingar är och har varit för honom och ber publiken att tända mobiler och tändare för alla som någonsin förlorat någon närstående. Låten "Willie Burke Sherwood" strömmar ur högtalarna och just den här kvällen är vi i publiken hans familj. De som ger honom uppskattning och kärlek. Killer Mike är en stor liveupplevelse. Han berättar för oss att de enda religiösa upplevelser han har fått är när han stått på en scen. Ikväll är scenen hans kyrka och när han predikar den här aftonen så talar jag nog för alla som var där när jag hävdar att närmare en religiös upplevelse än att se Killer Mike live som hiphopälskare är svårt att komma.
Både David Bowie och Prince har kommit med nya låtar under de första veckorna av 2013. Jag tänkte dela med mig lite av mina tankar kring deras nya alster. De här två artisterna håller jag som två av mina absolut största musikaliska idoler. Jag tycker dock inte att någon av dem gjort något jag verkligen har gillat på många år.
Vi börjar med Prince nya låt som heter "Screwdriver". När låten börjar går det inte att ta fel på att det är Prince som står bakom micken. Han tar i från tårna redan i introt. Det är mer rock än på länge, kanske mer än någonsin. När låten kommer igång låter musiken mer ZZ Top än något annat. Låten har många av Prince kännetecken, men de försvinner lätt i rocklarmet. Det är inte förrän i slutet av låten som hans karaktäristiska gitarrspel hörs, men det är precis lika bra som i gamla dängor som "Purple Rain". Synd bara att solot är så kort. Det känns som han gått ner i närmsta replokal, knäckt några öl och jammat loss med några polare. Det är väldigt befriande och helt oväntat att Prince ska låta så här 2013. Refrängen är lite för simpel, men det funkar bra i sammanhanget. Han får till ett självklart sväng. Även om låten är en svettluktande rocklåt tycker jag att det är bland det bästa han släppt ifrån sig sedan Diamonds and Pearls-plattan från 1991. Hade låten inte varit riktigt så rockig så hade den platsat på lätt psykedeliska Prince-skivan Around the World in a Day från 1985.
Betyg: 4 svettiga underkläder av 5 möjliga
I början av januari fyllde David Bowie 66. Han överraskade nog de flesta när han firade genom att släppa en ny låt. Hans första musikaliska livstecken på många år. Jag var väldigt skeptisk när jag hörde början av låten, men så fort Bowies stämma dök upp så var det svårt att inte smälta en aning. Visst hörs det att det är en man som är äldre, men det stör jag mig inte alls på. Det finns en melankoli i hans röst som bara har ökat genom åren. Låten heter "Where Are We Now?" och är ultranostalgisk. David Bowie sjunger om minnen från Berlin. Det finns inte mycket att klaga på. Bowie är gammal och det hade känts helt fel om han hade låtit som en ung spjuver. Det är vackert, lite småsorgset och skört. Något jag däremot inte uppskattar är musiken. Där förväntade jag mig mer av honom. Låten hade tjänat på att vara mer sparsmakad. Trummorna är det stora problemet. Det låter milt sagt förjävligt i mina öron. Hela arrangemanget är bristfälligt. Synthstråkarna borde bytts ut mot riktiga. Allt känns plastigt 90-tal. Det tar sig lite i mitten av låten när musiken ändrar karaktär och trummorna får spela en större roll, men då känns det på tok för sent. Det kanske är dags att byta ut parhästen och producenten Tony Visconti nu? Han sitter fast i ett gammalt sound som inte alls är tilltalande. Jag hoppas att låten kommer i en annan version, för det här är bra. Bowiebra till och med.
Efter en riktigt usel dag finns det inget bättre än att förlora sig totalt i musikens underbara värld. Bara sätta sig i sin fåtölj, ta på sig hörlurarna och sätta ner nålen i spåren på den svarta plasten ger en viss form av avslappning för egen del. Gjorde det för en stund sedan och då hände det igen. Det som jag skrev tidigare bara händer någon gång per år. Jag hittade en sampling till en av förra årets favoriter när det gäller hiphop-låtar. DJ Format featuring Phill Most Chill & Sureshot La Rock gjorde gemensam sak på den old school-doftande "Live At the Place to Be". Glädjen och lekfullheten hör man sällan i dagens hiphop-klimat, senast var det Jurassic 5 som gjorde något liknande. Tomheten efter dem känns verkligen.
Den bästa old school-aktiga låten från 2012
Skivan som har samplats har jag haft i mina ägor en längre tid. Ibland känner jag mig inte riktigt på humör för en viss typ av musik, men samtidigt vet jag att det kommer komma en tid då jag blir det. Latinamerikansk jazz är en genre som jag rätt sällan är så sugen på att lyssna på, men det händer. Ofta blir det kort, men intensivt. Den här skivan heter Ritmo y Sabor och är av Manteca. Kommer ihåg att jag köpte den här i Göteborg för lite mer än ett år sedan för 40 kronor. Första låten på den här skivan var tokfrenetisk och jag höll på att nicka till när spår nummer två drar igång. Samplingen gick rätt fort förbi så det var bara att ta tillbaka nålen till början av spåret igen. Lyssnade färdigt på sida A av skivan och det var mycket trummor och slagverk som låg på en matta av jazzig funkighet. Det piggade upp mitt sinne rejält. Har du haft en riktigt dålig dag kan kanske det här pigga upp även dig?
Inget är så roligt som att titta på gamla skivomslag. Ofta ställer man sig frågan hur diskussionen gick när omslaget gjordes. Vi ställer Sue Raney i en rosa träningsoverall av polyester med benen brett isär framför ett litet vattenfall. Kan inte det vara något? Man får hoppas att det gick fort att knäppa bilden, det ser inte vidare skönt ut att stå i den positionen någon längre stund. Var det verkligen ingen som reagerade över att hon har ett vattenfall mellan benen och kände att det kunde associeras med något annat? Vad tyckte Sue själv om omslaget? Hade hon som artist inget att säga till om?
Vem vill inte bli bjuden på te hemma hos The McCarters? Dessa helyllesystrar med extremt burriga frisyrer och storblommiga klänningar med leenden som går över flera delstater är bara för sköna. Allt är pastellfärgat och övermysigt. Lapptäcke på väggen och mormors gamla såssnipor och kannor i skåpen. Det är svårt att plocka ut en favoritsyster, men leendet på hon längst till vänster gör att hon nog får min röst ändå. Hon ser lite smålurig ut.
Jag tröstar mig ibland med musik. Bara att gå och titta på skivor gör mig lyckligare. Att vara i den miljön får mig lugn och jag känner mig på något sätt delaktig i något större. Jag tar del av en historia. Det kan vara en nersupen countrysångares whiskeyindränkta visdomsord som får mig att må lite bättre, eller så är det en soulsångerska som berättar historien om hennes man som behandlar henne illa och man får den där tårdroppen i ögonvrån. Jag delar glädje och sorg. På något konstigt sätt umgås jag med folk, indirekt självklart men ändå. När jag tittar på min skivsamling känner jag dock ibland en stor sorg. Jag älskar den verkligen, men den har vuxit sig rätt stor genom åren. Är jag verkligen så olycklig? Svaret är kanske. Gör musik och min samling mig gladare? Definitivt! Det är som små människor som alla innehåller deras verklighet och som dem delar med sig av så fort nålen träffar spåren i skivorna.
Idag var en dag då jag behövde lite tröst. Gick in i en relativt liten skivbutik i Göteborg. Senaste gången jag var där köpte jag några soulsinglar och snackade med ägaren. Han sa då att jag kunde titta in snart igen, fler soulsinglar skulle nämligen hitta ut i butiken. Det hade fyllts på rätt bra idag. Jag tog en bunt som jag fattade intresse för, alla i 10-20 kronorsklassen, och gick mot skivspelaren för att provlyssna lite. Jag ställde in spelaren på 45 rpm, lade skivpucken på tallriken och satte igång första singeln. En singel på skivbolaget Atlantic av en man som heter Clyde Brown träffades av nålen. Det sprakade till härligt för att övergå i ett varmt vinylljud med lite småknaster i bakgrunden. Det gick två sekunder innan jag fick den där känslan i kroppen som jag bara får när jag hittar ett original till en låt som samplats och som jag har försökt luska ut vad det är.
Låten heter "Your Wish Is My Command" och jag hade inte en aning om att det var den låten som samplats på "GSK" av Copywrite, ett av förra årets absolut bästa beats enligt mig. Ett beat som jag direkt älskade. Jag är väldigt svag för vokala samplingar och den trallvänliga samplingen på den här låten var makalöst bra. Det vore fel att säga att jag lagt ner någon tid på att hitta låten. Den hade säkert gått att hitta om jag hade börjat gräva i det, men det är lite att ramla över den som är själva tjusningen. Något som inte händer för ofta, men någon gång per år brukar det hända. "Your Wish Is My Command" av Clyde Brown är en soulballad som visserligen är smörig, men den sorgsna tonen gör att den hamnar på rätt sida av Bregottfabriken. Den är bittersöt helt enkelt. Clyde Brown vet jag inte mycket om. Jag har försökt hitta information om honom, men får bara upp att han enbart släppte några singlar på Atlantic Records. "Your Wish Is My Command" återfinns på b-sidan av en av dem och den låten gjorde min dag lite bättre.
Hiphop är en av mina största passioner i livet. Det gör också att jag är extremt petig när det gäller rapmusik. Mycket håller i mina öron inte hela vägen. En låt kan vara riktigt bra och sen droppar rapparen ifråga en rad som raderar hela den känslan. Låtar där kvinnor kallas bitches eller där rapparen spottar fram homofobiska formuleringar får mig att skämmas över min extrema kärlek till genren. Jag, likt nog många andra, försöker blunda med öronen för att försöka missa vad som sägs ibland. Då är det extra skönt när en låt som "Twilight" dyker upp. Producenten Exile och rapparen Johaz har alltså slagit sina påsar ihop under det smått udda namnet Dag Savage.
Exile har tillsammans med rapparen Blu tidigare gjort sig känd som en innovativ och väldigt själfull producent. För några år sedan gjorde han också den fantastisk plattan "Boy Meets World" tillsammans med rapparen Fashawn. En av mina favoritskivor från senare år. Nu är det inte bara Exile som gör ett fantastiskt jobb på den här låten, rapparen Johaz känns väldigt stabil bakom micken. Det är rått och politiskt och det
känns lite som Johaz flåsar texten i nacken på en. På första versen rappar
han "We in our final maze, time to strategize, way deeper
than the books that you analyze, way deeper than the crooks that you glamorize, It’s
real life, we ain’t got no time to fantasize". Johaz är för mig en
relativt ny bekantskap, men skriver han så här bra och vettiga texter har jag
nog en ny favoritrappare runt hörnet.
15 januari släpper Dag Savage sin första EP på skivbolaget
Dirty Science / Fat Beats. Gästar gör bland andra Aloe Blacc och Murs. Låten ”Twilight”
är mörk och redan i introt dyker en skön vokalsampling upp som gör att jag bara
älskar det här direkt. Det visar sig att det Exile plockat ner från skivhyllan
för att återanvända är ”My Prayer” av The Platters. Låten skrevs redan 1926, men spelades in av The Platters 1956. Att återanvända och få en yngre generation att upptäcka gammal musik är något som är en av delarna inom hiphopkulturen som jag uppskattar allra mest. Det har tagit mig på musikaliska resor som jag nog aldrig hade tagit om det inte hade varit för rapmusikens samplande. Mina föräldrar undrade nog när jag helt plötsligt började lyssna på jazz som 14-åring eller när jag började utforska progressiv rock från forna öststaterna. Utan hiphop hade den resan aldrig börjat. Stort tack hiphop, jag är dig för alltid skyldig.
Den 11 december 1964 gick soulsångaren Sam Cooke sitt öde till mötes på ett sjaskigt motell i Los Angeles. Han hamnade i bråk med motellföreståndaren och hon hävdade att hon sköt Cooke i självförsvar. Sam Cooke blev bara 33 år. Soulscenen hade misst en av sina klarast lysande stjärnor. Redan våren 1965 gifte Cookes änka Barbara Campbell om sig. Det blev rätt mycket snack om giftermålet i soulkretsarna. Mannen hon gifte om sig med var ingen mindre än Bobby Womack. Det var Sam Cooke som upptäckte Womack, som vid tillfället endast var 12 år gammal, och tog honom under sina vingar. Det var också Cooke som övertalade honom om att börja sjunga sekulär musik. Gospelrötterna har dock inte gått att tvätta bort. De har varit tydliga genom hela Bobby Womacks karriär.
Bobby Womacks senaste skiva heter The Bravest Man In The Universe och är producerad av Richard Russell och Damon Albarn. Det är få nya soulskivor som verkligen tilltalar mig. Det är väldigt lite soul efter 1975 som överhuvudtaget säger mig något. Den här skivan hör till undantaget. Rösten är en äldre mans, men musiken är modern elektronisk soul. En riktigt bra kombination. Jag satt och förbaskade min ekonomi inför sommaren 2012, speciellt eftersom Bobby Womack var bokad till Way Out West. Skulle jag sitta ett stenkast ifrån platsen där en av mina favoritsoulgubbar skulle spela? Så blev det inte, Womack ställde in och jag pustade ut lite. Nu vill jag absolut inte mina gamla idoler något illa, så det var ändå med lite oro jag tog emot beskedet. Jag hade tidigare läst om Womacks magcancer och det kändes inget vidare att han var i så risigt skick att han blev tvungen att ställa in.
I början av januari i år gick Bobby Womack ut med att han har Alzheimers i ett tidigt stadie. Lite lugnande är att han redan gått ut med att han redan har börjat jobba på en ny skiva med titeln The Best Is Yet To Come. Det är nog inte dags att räkna ut honom än. En av låtarna på senaste skivan som jag inte tycker riktigt hör hemma på plattan är "Love Is Gonna Lift You Up". Jag hör att det är en bra låt i grunden, men produktionen är i mina öron vidrig. Sedan såg jag på Jools Holland och hans årliga hootenanny och där gör Bobby Womack den tillsammans med Holland, Damon Albarn och Richard Russell med flera. Den här versionen svettas gospel och house och är helt fantastisk! Soul blir inte mer magisk än så här.
Soulmagi på högsta nivå
Om du mot förmodan inte hört det fantastiska ledmotivet till Across 110th Street av Bobby Womack så är det ett brott att inte passa på att lyssna och njuta av den nu när den serveras här under. Filmen är en av få Blaxplotationfilmer som verkligen är värda att se. Ett litet filmtips också med andra ord.
Lite då och då hittar jag låtar som verkligen fastnar. Jag blir nästan besatt av dem. Sitter och lyssnar på dem gång efter gång. Så var det första gången jag hörde låten "Dead" av Cresa Watson. Låten börjar med ett dovt trumkomp, sedan kommer en riktigt dåligt spelad tamburin in och skakar lite som den själv vill. Efter det dyker basslingan och orgeln upp. Ljudet riktigt svajar. Från början trodde jag att det var skivan som svajade, men sedan insåg jag att den måste varit inspelad på det sättet. Det ger i alla fall låten en spöklik känsla som passar bra till låtens tema. Efter introt dyker en kvinnoröst upp som säger att hon inte vill leva längre och att hon inte orkar bry sig, hon vill bara dö. Därefter bryter en saxofon in och kör ett solo. Vi är nu 1:15 in i en väldigt kort låt och först då börjar Cresa Watson sjunga. Texten är allt annat än munter. "Dead, I wish I was" sjunger hon, sedan blir det väldigt tydligt att hon har blivit lämnad av en man. Hittar hon inte honom snart kan hon lika gärna dö. Efter en kort vers dyker saxofonen upp igen och fröken Watson börjar återigen prata om att hon vill dö. Sedan sjunger hon samma korta vers som hon sjöng tidigare och låten fadas ut. Så kort och enkel, men så själfull och ärlig.
Cresa Watson - Dead
Efter lite research så hittade jag ytterligare en versionen av låten. Moses Dillard skrev låten i mitten av 60-talet och Ede Robin som tidigare spelat in hans "There Must Be A Love Somewhere" spelade även in "Dead". Jag trodde länge det här var originalet, men där hade jag fel. Låten börjar exakt på samma sätt som Cresa Watsons version, men sedan fortsätter texten med de rysliga raderna "With this razor in my hand, I remove my watchband, and if no one is around while I make this cut, lord I'll be dead". Troligtvis var de raderna för magstarka och togs bort på flertalet versioner. På något sätt, även om raderna är riktigt otäcka, så sätter det ytterligare ett svart lager över den redan deprimerande låttexten.
Ede Robin - Dead
Efter att ha luskat lite mer kring låten så dök ytterligare en version upp, det som torde vara originalet. Jag trodde inte låten hade spelats in så pass många gånger. Den är inte direkt kommersiellt gångbar och med en så pass dyster text blev jag förvånad över hur många olika artister som tolkat den. Versionen av Carolyn Sullivan är riktigt bra också, men i början uttalar hon orden på ett sätt som gör att jag får för mig att hon är från Frankrike. Så verkar inte fallet vara. Den är nämligen arrangerad av Moses Dillard, alltså låtskrivaren. Varför Sullivan har den där konstiga brytningen i början, men att den sedan försvinner när hon väl börjar sjunga verkar förbli ett mysterium. "With this phone in my hand, I"ll try to call my man, and if he's not at home, I know he's not alone, and I'll feel dead" sjunger hon i den här lite radiovänligare versionen.
Carolyn Sullivan - Dead
Jag letar sedan vidare och får en ny favoritversion av låten. Det visar sig att även Dana Gillespie spelat in den. Den här versionen börjar med vackra stråkar och en skön bassgång för att sedan byggas på med ett skönt trumkomp, en orgel och lite soft gitarrplockande. Gillespie kör sedan pratrutinen från de andra versionerna över kompet. Trummorna är tyngre på den här versionen och i stället för en saxofon som solar så har den här bytts ut mot en trumpet. Svänget är helt enormt. När Dana Gillespie börjar sjunga kommer stråkarna tillbaka från introt och det ger låten ytterligare en dimension. Gillespie kör vidare på självmordsspåret och sjunger samma ord som Ede Robin, fast andra gången sjunger hon något som låter som "With this razor in my hand, I"ll slash my right vein".
Dana Gillespie - Dead
Tower Of Power har också spelat in den, då med Lydia Pense från funkrockgruppen Cold Blood på sång. Blev lite besviken när jag hörde den här versionen, för mycket wailande och gitarrsolon för att jag ska gå igång på den. Gillar man dock de övriga versionerna kan det vara kul att även höra denna. Tydligen ska gruppen Berry Street Station även spelat in låten, men då kallat den "I Don't Care Anymore". Jag har dock inte lyckats få tag på den versionen.
Det färggranna omslaget som sticker ut rejält i skivbackarna
1970 fick Doris Svensson enligt egen utsago chansen av EMI att välja vilka hon ville göra en skiva tillsammans med. Skivbolaget hade redan plockat ut jazzmannen Berndt Egerbladh till uppdraget, men förutom honom var det fritt fram att välja vilka musiker hon ville ha med på Did You Give The World Some Love Today, Baby. Jag vet inte hur hon gick till väga, men något säger mig att Egerbladh hade mer än ett finger med i spelet. Trummisen Janne Carlsson, senare känd som Loffe hos hela svenska folket, är grundstenen i kompet. Han och Doris make och bassist Lukas Lindholm svänger helt underbart ihop. Det är dock mestadels Berndt Egerbladh som är skyldig till att skivan blev så bra. Hans arrangemang och låtar, som i många fall skrevs tillsammans med Francis Cowan och Pamela Gray, är av högsta klass. Sedan har vi självfallet Doris också, utan henne hade det här inte blivit vad det blev. Hennes stämma är spröd, men med ett sjuhelsikes riv i. En sångerska som låter väldigt osvensk. Tydligt influerad av sångerskor som exempelvis Dusty Springfield, Petula Clark och Lulu.
Redan när gruppen spelade ihop för första gången funkade dem så bra ihop att Egerbladh var övertygad om att plattan skulle bli riktigt bra och väldigt enkel att spela in. Hela skivan är inspelad under endast fyra dagar. Resultatet är bitvis fantastiskt och bitvis väldigt bra, det som är fantastiskt är helt makalöst bra. Titelspåret som startar skivan är en småfunkig popdänga som när den kom med största sannolikhet saknade motstycke i Sveriges musikvärld. Skivan blandar genrer som pop, jazz, soul och country, men på ett så mjukt och självklart sätt att det aldrig blir påfrestande. Det känns hela tiden så naturligt.
Titellåten var enda singeln som släpptes från plattan
Skivan fick ganska många fina recensioner när den kom 1970, men vad hjälpte det när ingen köpte den. Den sålde inte mycket mer än i 1000 exemplar, en blygsam summa nu som då. Hon turnerade med Made In Sweden en kort sväng innan hon gav upp och flyttade hem till Göteborg. Skivan var en flopp och det insåg Doris. Did You Give The World Some Love Today, Baby blev grammisnominerad för "Årets bästa LP" men Doris blev utan pris. Under 1970-talet var hon med i Göteborgsbaserade bandet 031, men utan några större framgångar och enligt rykten har hon sedan dess jobbat som undersköterska i Göteborg. Det har diskuterats väldigt mycket kring varför inte skivan nådde en större publik. Det går inte att säga att så och så var det, men det måste varit en rätt svår skiva att sälja in. Berndt Egerbladh var en jazzmusiker, Janne Carlsson spelade psykedelisk jazzrock i Hansson & Karlsson och Doris Svensson var i början av 70-talet mest känd som en Svensktoppssångerska med relativt få listframgångar. I dagens relativt öppna musikklimat är det lätt att glömma hur det var på den tiden. Berndt Egerbladh sa det bäst själv när han hävdade att det var svårt att sälja in en artist som Doris hos en publik som inte kunde klappa i takt till musiken och som var uppfödda på mellanmjölk och hambo.
En av relativt få bilder på Doris från tiden då det begav sig
Det var väldigt tyst om Doris Svensson i musiksvängen och hennes liv gick vidare. I början av 90-talet så sålde eller bytte DJn Mad Mats från Sverige bort ett exemplar av skivan. Butiken i London där skivan hamnade besöktes dagligen av gräddan av DJs och skivans nya ägare började spela låten "You Never Come Closer" på diverse klubbar i staden och efterfrågan ökade lavinartat. Låten har sedan dess samplats och gjorts covers på vid flertalet tillfällen. 1996 släpptes skivan på nytt av brittiska bolaget Mr Bongo eftersom originalplattan var extremt svår att hitta. Jag kom först i kontakt med skivan genom en artikel i tidningen Pop januari 1996 och därefter köpte jag samlingen Blue Juice från skivbolaget Blue Note där låten "You Never Come Closer" var med. Inte långt därefter hittade jag en originalpress av skivan på en skivbörs i Skövde. Det är nästan så jag skäms att jag stod och tvekade om skivan i fråga var värd de 150 kronor som säljaren begärde. Jag köpte i alla fall skivan till slut. Under åren har skivan sålts från allt från 1500 kronor upp till 10 000 kronor. Den breda massan av musikintresserade i Sverige fick upp ögonen för skivan genom ett inslag i Musikbyrån under tidigt 2000-tal.
Den relativt nya berömmelsen har inte ändrat Doris Svenssons liv nämnvärt. Hon heter inte Svensson i efternamn längre, nu lystrar hon i stället till Olsson. Annars är det mesta sig likt. Skivan återsläpptes på vinyl på World Record Day i april 2011 och då signerade hon den och pratade med fansen som hade samlats i skivaffären Bengans i Göteborg. Tyvärr var jag mitt uppe i en flytt och väldigt förkyld då så jag var aldrig där. Hon tackade nej till en turné som säkerligen hade tagit henne jorden runt för några år sedan, anledningen var att rösten inte längre låter lika bra. Nu som då vill inte Doris göra något halvbra, det är skivan Did You Give The World Some Love Today det stora beviset på. En svensk, om än omvärderad, klassiker.
Varken titelspåret eller "You Never Come Closer" gick att länka från youtube,
så ni får hålla till godo med låten "Beatmaker". Även den en favorit
Berndt Egerbladhs originalversion av låten "Beatmaker" kom på skiva redan 1968
http://www.youtube.com/watch?v=3mOZg4NP_O0
Av någon anledning hittades inte länken till reportaget från Musikbyrån av Blogger, men klistra in youtubelänken ovan i din webbläsare så kan du njuta av 20-minuter av Doris och Gimmicks med flera.
Jag har alltid varit intresserad av barnskivor och nu i onsdags dök ett välbekant ansikte upp i en skivback. Visste inte att det hade kommit skivor med Barbie. Jag har visserligen aldrig funderat över det heller, de flesta fiktiva karraktärer släppte faktiskt skivor under vinylens glansdagar från 60-talet och framåt. Tydligen även Barbie. Nu stirrade den stelbenta helylleamerikanska dockan på mig med en vinylskiva i handen och ville bjuda in mig på ett Dance Party. Som tur är har skivbutiken jag var inne i lyssningsstationer. Med titlar som "Ride the Pony", "The Hustle" och "Disco Nights" hade jag en svag förhoppning om att det åtminstone skulle bli lyssningsbart. Kanske till och med småfunkigt mellan varven. Vågade aldrig hoppas på ett break, men det är ju alltid drömmen.
Nålen träffar första spåret och "Ride the Pony" börjar lovande med ett trumkomp. Tyvärr var det inte ett break, men rena trummor var lovande nog. Några sekunder senare presenterar sig en väldigt hurtig röst som Barbie. Lät lite tufft med trummor och en späd kvinnoröst som presenterar sig som Barbie, men mitt hopp dör lite just i den stunden. Rösten berättar att nu ska det dansas tills barnkalaset är slut. För egen del blir det inget kalas. Jag står vid fiskdammen med ett spö med ett tomt snöre när skivan snurrar vidare. Rösten blir snabbt för hurtig och hon som spelar Barbie går nästan upp i falsett i slutet av varje mening. Bakgrundsmusiken kommer aldrig igång. Det är lika stelbent som figurerna på omslaget är i verkligheten. Troligtvis är det inte bara jag som är besviken. Jag har svårt att tro att ett barn skulle uppskatta den här skivan, inte ens ett barn som 1981 när skivan släpptes älskade Barbie över allt annat.
Rösten som instruerar hur man dansar de olika danserna snackar på under två tredjedelar av varje låt och jag fattar inget. Försöker hänga med i "The Hustle" och tar några försiktiga steg när ingen ser i skivbutiken, men jag håller på att välta ett ställ med DVD:er så jag väljer att sluta. Det gör rösten på skivan också. Hon säger uppgivet att efter att ha tagit grundstegen i "The Hustle" går det bra att mixa alla de danserna vi lärt oss tidigare på skivan. Jag tittar på prislappen en sista gång och inser att den här dansfesten inte är värd 45 riksdaler och ställer tillbaka den i backen. Största behållningen är baksidan av skivan. Där ser vi en klämkäck Barbie som precis ska lägga på en platta som hennes lika tandblekta vänner ska få dansa loss till. Det blir tyvärr aldrig bättre än så. Det här är en barnskiva du inte behöver i din samling.
The Adventures of DJ Barbie on the Wheels of Steel
För 27 år sedan idag gick rocklegend Phil Lynott bort. Att försöka sätta ord på hur mycket han betydde för rockmusiken är omöjligt. Det är även omöjligt för mig att beskriva hur mycket han har betytt för mig personligen. Jag glömmer aldrig den dagen jag var hemma hos en vän till min mamma. Det regnade ute och de två satt och diskuterade med varsin kopp kaffe framför sig. Jag satt med ett saftglas och gjorde mönster av spillda saftdroppar i den vita plastduken som låg på bordet. Som sexåring har man inte något vidare tålamod och efter en stund så gjorde min lek att hela mitt saftglas låg utspillt på bordet. Min mamma och hennes väninna insåg att jag måste ha något att pyssla med och snabbt dök en mindre samling kassetter upp. Det plockades även fram en bandspelare som placerades strategiskt långt från bordet i ett hörn av andra sidan rummet. Ett par jättelika hörlurar togs också fram, hörlurarna passade inte ett barn men jag lyckades få på mig dem på något sätt ändå.
Kassetterna såg inte vidare spännande ut. Jag rynkade på näsan åt Stevie Wonder som låg överst i högen. Många andra artister flimrade förbi, en hel del av dem har jag upptäckt efter den här händelsen. Just då var jag hårdrockare, så det var först när en kassett med gruppen Thin Lizzy rotades fram som jag fick upp intresset. Omslaget var svart och i vitt trädde tre ansikten fram. På omslaget stod det Bad Reputation med ilsket röda bokstäver. Kassetten var inte tillbakaspolad så första låten som strömmande in i hörlurarna var "That Woman's Gonna Break Your Heart" från b-sidan. Jag satt helt förstelnad och lyssnade klart på b-sidan för att sedan spela hela a-sidan. Sedan gav jag mig på b-sidan från början. När det var dags att gå hem så fick jag kassetten som present. Det första jag gjorde när jag kom hem var att sparka av mig skorna, behöll jackan på och sprang till bandspelaren vi hade i köket och drog igång bandet.
Omslaget till albumet Bad Reputation från 1977
Lizzy och Lynott följde sedan med mig i lurarna och jag har fortfarande perioder då jag bara lyssnar på Thin Lizzy. Det kan gå veckor då Lynotts varma stämma är det enda som riktigt känns på djupet. Jag tror att mycket av min stora kärlek till Thin Lizzy ligger i Lynotts känsla för soul. Hårdrock har aldrig varit själfullare än när Phil Lynott stått bakom micken. Det inslaget är en del i gruppens odödlighet. Lynott var en underdog, en svart pärla i ett vitt rocklandskap. Han kände ett utanförskap och låtarna handlade ofta om skuggfigurer i samhällets utkant. Gruppen slog igenom 1973 med låten "Whiskey in the Jar", men det dröjde ända till 1976 innan den stora skaran tog till sig Lizzy i och med singeln "The Boys Are Back In Town". Bandets karriär var en berg-och-dalbana av missbruk, medlemsavhopp och medlemmar som sparkades till höger och vänster. Vid inspelandet av albumet Black Rose 1978-79 var gitarristen Scott Gorham och Phil Lynotts drogmissbruk så allvarligt att de andra i bandet började tappa hoppet. Gitarristen Gary Moore som varit medlem från och till i många år hoppade av turnén och allmänt kaos rådde. Phil Lynott var väl medveten om sitt missbruk och på skivan återfinns den tyvärr självprofetiska "Got to Give It Up".
Därefter startade Lynott en solokarriär som han körde parallellt med Thin Lizzy ett par år. Sista plattan med Lizzy kom 1983 och åren därpå satsade Phil Lynott på nya bandet Grand Slam. Bandet slog aldrig igenom och löstes upp redan efter två år. 1985 tog karriären ny fart när låten "Out In The Fields" som Lynott spelade in tillsammans med gamle Lizzy-medlemmen Gary Moore blev en hit. Året därpå blev Phil Lynott allt sämre och 4 januari 1986 avled han av lever- och njursvikt efter ett liv med missbruk av alkohol och droger. Hans nära vän och kollega Gary Moore avled tyvärr 6 februari 2011 av en hjärtattack som orsakades av ett massivt alkoholintag. Phil Lynott står som staty i centrala Dublin och en vacker dag hoppas jag ta mig dit. Lynott är och förblir en av mina absolut största idoler. En artist vars musik jag alltid finner tröst och hopp i. En av de allra största.
Phil Lynott och Gary Moores största gemensamma ögonblick.
För att höra Lynotts magi på Spotify så har jag satt ihop den här listan: Lyssnandet loves Lynott
24 spår med det allra bästa av Phil Lynotts år med Thin Lizzy och även några spår från hans korta solokarriär. Jag har medvetet valt bort låtar från skivorna innan genombrottet eftersom jag tycker de har ett annat sound. Det finns bra spår på dem också. Annars är det två låtar från varje album som gäller.
För tio år sedan släpptes samlingen Country Got Soul. Genomslaget blev enormt. De som trodde att country inte hade soul blev överbevisade och soulfantaster världen över jagade helt plötsligt efter obskyra countryskivor de skulle fnyst åt bara månader innan. 2012 släppte alltid lika pålitliga skivbolaget Lights in the Attic Records skivan Country Funk 1969-1975. En skiva full av country med ett funksväng utan dess like. Problemet med skivan är just att det har gått tio år sedan genren fick sitt stora genomslag. De som köpte alla de samlingar som kom då har redan mycket av det som presenteras här. Tony Joe White, Jim Ford och Bobbie Gentry är med på de flesta samlingar som har haft med orden country och soul i sin titel.
Något väldigt positivt är ljudet på skivan, alla låtar har blivit remastrade inför samlingen och det är ett underbart fett ljud som presenteras. Trots att jag lyssnade på den på CD så lät det ljudmässigt som en LP. Ljudet är varmt och levande. Det finns också väldiga guldkorn på skivan. Jag hade ingen koll på Mac Davis innan, men hans "Lucas Was a Redneck" är en av höjdpunkterna. Över ett funkigt sydstatssmutsigt countrykomp sjunger Davis "His daddy died drunk with a belly full of rum, his momma died waiting for a miracle to come". Det är så äkta och naket det kan bli, något som genomsyrar genren. Favoriten Larry Jon Wilson, som jag likt många andra upptäckte genom Country Got Soul-samlingarna, levererar genreklassikern "Ohoopee River Bottomland". Ett väldigt tråkigt val med tanke på att han gjort större underverk, men den remastrade versionen gör att man känner Wilsons mörka röst ända ner till tåspetsarna och man hör varje liten andning i introt.
En fråga jag ställer mig är var kvinnorna är. Enda kvinnliga sångerskan som är med är Bobbie Gentry. Ett självklart val eftersom hon har mer soul än de flesta manliga kollegorna, men det hade varit roligt med några fler val. Det finns ju bevisligen flertalet countrykvinnor som har soul i ådrorna, det bevisar skivbolaget Soul Jazz släpp Country Soul Sisters från förra året.
För de som gillar att lyssna på originallåtar som samplats så innehåller Country Funk träskfunk-klassikern "I Walk On Gilded Splinters" av Johnny Jenkins. Låten samplades av Beck och blev stommen till hans "Loser". Det är dock en annan låt som för min del gör att den här samlingen är värd vartenda öre, "Piledriver" av Dennis Fox. Egentligen är det en rätt kitschig historia, men trumbreaket i början är bland de tyngsta jag hört på länge och basgången som kommer in får den stelaste bakdel att gunga i takt. Låten är en raritet och inget på skivan kommer upp i samma kaliber när det gäller funk. Country Funk är en väldigt bra investering om man inte redan har upptäckt den funkigare och mer soulinfluerade sidan av country.
