Lyssnandet önskar alla en riktigt psykedelisk påsk

En påskhare, fjädrar i regnbågens alla färger, målandet av ägg och en snickare som återuppstår. Påsken är verkligen den mest psykedeliska högtiden av de alla. Det känns lite som klockan dras tillbaka till kärlekens sommar 1967. Vad kan då passa bättre än att lyssna på den ultimata psykedeliska plattan någonsin under påskhelgen? 13th Floor Elevators bildades 1965 av Roky Erickson, Tommy Hall och Stacy Sutherland i Austin, Texas. 1966 kom första singeln "You're Gonna Miss Me" och kritikerna spådde att Roky Erickson skulle bli den nya store flickidolen. Singeln sålde bra och framtiden låg för 13th Floor Elevators fötter. Även fullängdsplattan The Psychedelic Sounds of 13th Floor Elevators blev en succé och bandet drog ut på turné.

Bandet stack inte under stolen med att de älskade LSD. Det var tydligt när gruppen skulle in i studion för att spela in andra skivan. Enligt rykten var det en medlem, trummisen, som det gick att kommunicera med överhuvudtaget. Inspelningen var en mardröm för alla inblandade. Skivan Easter Everywhere släpptes i november 1967 och sålde inte alls. Det sägs att endast 10 000 exemplar såldes. Fram till 90-talet då den släpptes på CD var den i stort sett omöjlig att få tag på. När återutgivningen dök upp kallades plattan ett försvunnet psykedeliskt mästerverk och det är precis vad det är. Den låter inte som något annat. Det bubblar, fräser, strängar bänds i alla riktningar och ljudet svajar fram och tillbaka i en psykedelisk överdos. Överst ligger Roky Erickson och kvider likt ett brunstigt bergslejon.

Bandets interna slitningar började märkas rejält efter att plattan kommit ut. Tommy Hall var väldigt oberäknelig och försvann längre och längre in i den psykedeliska drogdimman, men den som var mest illa ute var Roky Erickson. Det var tydligt att hans relativt svaga psyke inte klarade av stora doser LSD. Under en konsert 1968 flippade han ut. Han fick diagnosen schizofren och den tidigare spådda nya flickidolen fick välja på fängelse eller mentalsjukhus när han blev tagen med marijuana året därpå. Han valde mentalsjukhus och genomgick elektrokonvulsiv behandling och medicinerades med Thorazine.

Efter att ha kommit ut från sjukhuset 1972 bildade han sakta men säkert ett nytt band som i slutändan blev Bleib Alien. En singel spelades in men det var först 1979 som han kom igång på riktigt igen. 15 nya låtar spelades in och gruppen kallade sig då Roky Erickson and the Aliens. Plattan I Think Of Demons kom 1980 och uppföljaren The Evil One dök upp året därpå. Sedan försvann Erickson från rampljuset ett tag och sägs flyttat hem till hans mamma. Erickson började prata om att hans kropp tagits över av en utomjording och hans vänner blev allvarligt oroliga för hans psykiska hälsa. Han ska under den här perioden enligt uppgifter ha trott att en hamburgare kostade flera miljoner, men att ett hus inte kostade värst många dollar. Ett intresse för post dök upp och han stal grannars post och tejpade upp på väggarna hemma. Han började även skriva brev till kändisar, både levande och döda.

Som tur är verkar Roky Erickson må lite bättre i dagsläget. 2010 kom musikaliska livstecknet True Love Cast Out All Evil. På plattan blir Erickson kompad av Okkervil River och det är en countrydoftande sida av Roky Erickson vi får möta. 9 maj spelar han på Trädgår'n i Göteborg. Tydligen är det ibland på rätt ostadiga ben han går upp på scen och han får ofta mycket hjälp från bandet för att komma ihåg låttexter, men han är en legend och var en av de allra första att spela psykedelisk rock.

Det mäktiga öpningsspåret "Slip Inside This House"

Den fantastiskt vackra "Dust" med fantastiskt Jug-spelande av Tommy Hall

Som en liten bonus: Roky Erickson and the Aliens - It's A Cold Night For Alligators


Lyssna på Spotify:
The 13th Floor Elevators – Easter Everywhere

Roky Erickson – True Love Cast Out All Evil

Skivbutiksguide GBG: Bengans

Bengans är verkligen en klassiker bland skivaffärerna i Göteborg. Redan 1974 slog de upp dörrarna och sedan dess har många musikintresserade spenderat timmar med att botanisera i sortimentet. Det byggs just nu om. Jag kan tycka att det känns lite väl rörigt för min smak i dagsläget. Är kanske lite av en bakåtsträvare och tycker att Bengans inte behöver ny kostym. Butiken har ett stort CD-sortiment och en växande sektion med nypressad vinyl. Det verkar vara den delen av butiken som expanderar mest och det är ju roligt. Sedan finns det även begagnade CD-skivor och ett stort utbud av begagnad vinyl. Film finns även, både nytt och begagnat.

När jag handlar på Bengans blir det att jag antingen köper en begagnad CD, har hittat bra grejer för allt från 15 till 25 kronor. Sedan har de en vinylklubb vilket innebär att de annonserar ut att de har ett vinylsläpp. Det sker alltid på en lördag och ibland är det en gång i månaden och ibland varannan. Alltid svårt att veta när man ska vara där på dagen. Är man där när de öppnar får man verkligen armbåga sig mellan backarna och kommer man en timme senare är mycket bra utplockat. Tyvärr drar ju en del runt på vinylsläpp och dammsuger upp det de tycker är för billigt prissatt och säljer det vidare. Besökare bara plockar åt sig allt som kan vara intressant och står och går igenom högar med hundratals skivor som kan vara intressanta. Sedan fyller de stora resväskor med fynden. Tycker personligen att det är respektlöst mot andra besökare att göra så, men det är så det går till i dagsläget. Något jag tycker är ännu tråkigare är när skivprånglare gör samma sak. Det blir med andra ord bara svårare och svårare att fynda på tillställningar likt Bengans Vinylklubb.

Priserna är ibland lite lustigt satta. Relativt lätthittade och billiga skivor kan vara relativt dyra och dyrgripar kan ha riktigt humana priser. Det är alltid skoj för då kan man verkligen fynda. För att vara en storstad är priserna relativt bra, framför allt om man exempelvis jämför med vinylsläppen på Andra Långgatans Skivhandel. Nästa vinylklubb på Bengans är 6/4 och drar igång 10:00 på Stigbergstorget.

En ungdomskärlek som består

Det finns vissa röster som får mig att känna mig hemma. Det är inte många, men Luther Vandross får mig alltid att känna det som jag tar mig över tröskeln till världens mysigaste stuga så fort jag hör hans röst. Jag kommer fortfarande ihåg när jag hörde honom för första gången. Tyvärr missade jag att upptäcka honom under hela 80-talet, då hans storhetstid infann sig.

En tjej som jag varit tillsammans med några veckor hade under tidigt 90-tal hittat ett bättre exemplar och jag lämnades ensam på en öde lekplats. Där satt jag på en gunga och sparkade i sanden. Helt plötsligt dök tjejen som jag egentligen var kär i fram och satte sig på gungan bredvid och frågade om jag hade lust att hitta på något. Jag trodde inte att jag hade någon chans på henne så jag hade helt enkelt gett mig efter den näst bästa. Vi gick hem till henne och hennes relativt stora skivsamling. Det mesta hade hon visserligen snott från hennes farsa, men det var ändå imponerande att hon hade så pass mycket skivor. Hon skulle koka té och lämnade mig på övervåningen. Innan hon gick ner för trapporna sa hon åt mig att sätta på någon passande musik.

Jag rotade relativt snabbt igenom allt och försökte hitta det mest hångelvänliga jag kunde tänka mig. Det fanns mycket som jag kände jag inte ville höra. Ace of Base, Dr Alban och annat dansvänligt som var populärt runt den här tiden var jag inte sugen på. Det var då Luther Vandross luriga uttryck dök upp i skivbacken. Han stod med ett kåtbusigt uttryck i ansiktet och med uppsliten skinnjacka med skjorta och slips under. Som om han egentligen var på väg till jobbet, men ångrat sig och nu stod utanför sin älsklings dörr redo för en omgång i sänghalmen. Jag slängde snabbt av Ace of Base-singeln från skivspelaren när jag hörde henne börja gå upp för trapporna. Jag visste inte riktigt vad som skulle komma ur högtalarna när nålen träffade spåret. Precis när jag skymtade hennes skugga i de sista trappstegen innan hon var uppe på övervåningen startade "Never Too Much".

Never Too Much

Det lät precis som omslaget såg ut. Hon tyckte det var ett bra val och jag gick någon timme senare hem i regnet med låten spelandes i huvudet. Jag kommer ihåg att jag tog några danssteg i vattenpölarna på vägen. Jag var kär, både i tjejen jag aldrig trodde jag hade en chans på och i Luther Vandross röst. Förhållandet med tjejen tog slut efter några veckor. Då träffade hon en äldre och tuffare kille som rökte och hade ett stort ärr i ansiktet, jag tror han var från Chile. Som tur var hade jag hunnit spela av skivan på kassett, så Luther hade jag åtminstone kvar. Han har varit med mig sedan den dagen och ibland kan jag bara lyssna på Luther en hel vecka. Visst kan det bitvis vara väldigt smörigt, men det finns hela tiden en melankoli i hans röst som gör att jag sväljer smöret med ett leende.

Omslaget till plattan

Några få ord om Luther Vandross kanske sitter på sin plats också. Han lärde sig spela piano när han var tre år gammal. Hela familjen pysslade mer eller mindre med musik. Fadern dog i diabetes när Luther var åtta år. Som ung var han med i två avsnitt av klassiska barnprogrammet Sesame Street. Under tidigt 70-tal arbetade han tillsammans med Roberta Flack och Delores Hall. Ingen mindre än David Bowie upptäckte Vandross under den här perioden och fick snabbt med honom i sin stab. Han var bakgrundssångare på Bowies platta Young Americans och skrev tillsammans med Bowie låten "Fascination" på samma skiva. Luther Vandross skrev en låt till Broadwaymusikalen The Wiz. Efter det var han bakgrundssångare på en hel drös storstjärnors nya skivor. Han släppte också två lysande skivor med gruppen Luther som tyvärr inte gick hem hos skivköparna. En parentes är att jag har cirka tio exemplar av LP:n This Close to You, så fort jag hittar den för 5-10 kronor måste jag bara köpa den. Så sjukligt förtjust i Luther Vandross är jag.

1978 sjöng han på Gregg Diamond Bionic Boogie-låten "Hot Butterfly", i mitt tycke en av de absolut bästa softa discolåtarna någonsin. Samma år var han med på en Quincy Jones-platta. Mellan 1978 och 1979 gästade han på discoplattor med Soirée, Mascara och Charme. Alla tre plattorna är guld för de som älskar Luther och disco, framförallt Mascara-skivan kan dock kosta ganska många guldtior. Ett sista discosamarbete skulle han hinna med innan det var dags att testa de egna vingarna igen. Titelspåret från Change-skivan The Glow of Love är bland den själfullaste discon som någonsin spelats in. 1981 släppte Vandross skivan Never Too Much och blev med den och följande skivor en av de största soulnamnen under 80-talet.

Den fantastiska discolåten "Hot Butterfly" med Luther på sång

Efter att inte ha tagit hand om sig själv trots läkarnas varningar om hur allvarlig hans diabetes var så hamnade Luther Vandross 2003 i koma efter att ha drabbats av en stroke. Efter två månader vaknade han, men fick då slåss mot bland annat en kraftig lunginflammation. 2004 tog han emot en Grammy genom videolänk och senare under året var han och gästade Oprah Winfrey i hennes talkshow. Efter det försvann han helt från rampljuset fram till hans död första juli 2005. Dödsorsaken var en hjärtattack. Luther Vandross blev 54 år.

Om du likt jag inte kan få nog av Luther Vandross har jag slängt ihop en liten lista på några Luther-favoriter på Spotify. Kolla in den här: Luther Vandross by Lyssnandet

Barnmusik med funkig skit under naglarna

När det snackas om bra svenska barnplattor tar alltid de som tycker sig kunna något om musik upp Goda' goda' av Jojje Wadenius. Visst är det en bra barnskiva, men det finns så många fler. Hawkey Franzén var medlem i gruppen Lea Riders Group, kända för att vara bandet som gjort filmmusiken till "Dom kallar oss mods". I gruppen ingick även Bosse Häggström, Slim Borgudd och tidigare nämnda Jojje Wadenius. Några av Sveriges bästa musiker någonsin alltså. Gruppen splittrades 1968. Wadenius bildade Made in Sweden och Franzén började satsa på en solokarriär. Om han inte hade hamnat i finkan för vapenvägran tidigt under 1969 hade kanske Hawkey Franzén hunnit släppa sin debut innan Pugh Rogefeldt hann släppa Ja, dä ä dä. Med andra ord kunde alltså Franzén ha gått till historien som den första som sjöng rock på svenska. Nu blev Franzéns platta Visa från Djupvik andra släppet med rock framförd på svenska.

1971 släppte Hawkey Franzén barnskivan Visa från gungor och sand. En skiva som skiljer sig rätt mycket från Goda' goda'. Här dröms det mardrömmar om en lillebror som blir mördad av mamman. En annan låt handlar om en liten grabb som tjuvröker och har föräldrar som dricker för mycket. "Kiki Lotta J:son Lindh" handlar om tjejen med samma namn. Hon bajsar på sig i låtens text. För de som reagerar på namnet J:son Lindh så stämmer det att det är Björn J:son Lindhs dotter som har förevigats i låten. Björn J:son Lindh är även med på skivan och spelar piano och flöjt. Deras samarbete startade dock tidigare, de var båda med och startade gruppen Jason's Fleece. En grupp väl värd att kolla in, men det är en annan historia. Visa från gungor och sand är skitigare, rockigare, jazzigare och väldigt mycket funkigare än vad Goda' goda' är, både musikaliskt och textmässigt. Det här är en ärlig inblick i barnlivet, i alla fall utifrån vad jag kommer ihåg från min uppväxt. Inget förskönande eller förlöjligande av barndomen. Bara väldigt äkta musik utifrån barnens perspektiv.

Hittade bara youtube-klipp med riktigt dåligt ljud, så för er som har Spotify är det bättre att lyssna här: Hawkey Franzén – Visa från gungor och sand

Ett obskyrt band från Skottland får nytt liv

Den här karamellen har jag egentligen sugit rätt länge på. Det var redan i januari förra året som jag hittade gruppen Blue och deras debutalbum i ett dammigt hörn av Stigbergstorget och bestämde mig att det var värt att utforska den. På prislappen stod det 15 kronor och jag visste att jag sett den flimra förbi i något youtube-klipp hemma hos någon skivsamlare jag ser upp till. Lyssnade igenom plattan när jag kom hem och insåg att det kanske inte var mitt bästa fynd. Som vanligt satt jag i favoritfåtöljen och småslumrade när en låt på b-sidan plötsligt fick mig att vakna till liv. Jag lyssnade på låten en gång till och bestämde mig för att behålla skivan på grund av den. Skivan är i övrigt inte direkt dålig, den är bara lite för snäll och såsig mellan varven. Den har dock sina guldkorn. Det är rock, men rätt soft sådan.

Gruppen Blue är från Skottland och bildades 1973. Hughie Nicholson, som tidigare var medlem i ett av Skottlands populäraste band Marmalde, frontade gruppen. Blue hade inga vidare framgångar med debuten. Deras största hit var "Capture Your Heart" från albumet Another Night Time Flight, en platta som producerades av Elton John och Clive Franks. Efterkommande skivor innehöll inga hitsinglar och efter att ha hängt i Los Angeles ett tag åkte bandet tillbaka till Storbritannien. 2003 bestämde sig några av bandmedlemmarna att stämma pojkbandet Blue för att de använda samma namn på sin grupp. Det hela slutade med att båda banden fick behålla sina namn. Domaren menade att det var väldigt tydligt att det var två helt skilda band som spelar väldigt olika typer av musik.

Låten som fångade min uppmärksamhet heter "I Wish I Could Fly" och utgjorde förra året stommen till Meyhem Lauren och Sean Price-låten "Grown Man Palettes". Blue-låten är en smådeppig softrock-historia med en viss tyngd och soulmusikens själfullhet. Meyhem Lauren och Sean Price gör samplingen som Harry Fraud sätter i händerna på dem till smutsig rap från de mörkaste hörnen av vår värld. När jag hörde låten älskade jag den direkt och insåg att den skulle hamna på listan över förra årets hiphop-favoriter. Jag kände dock inte igen samplingen, eller den fanns i bakhuvudet men jag kunde inte placera den. Det var först när jag för några dagar sedan flyttade som jag gick igenom lite gamla skivor och hittade samplingen.

Blue - I Wish I Could Fly

Meyhem Lauren & Sean Price - Grown Man Palettes