söndag 28 april 2013

Skivbutiksguide GBG: Vinylkjellarn & Helmers Hifi

Den klassiska skylten som leder till paradiset



När man går ner i källaren på Nedre Fogelbergsgatan 1 i Vasastan så är det som att gå in i en annan värld. Det första man ser är Helmers Hifi. Från golv till tak är det gamla skivspelare och all tänkbar elektronik från förr. Fortsätter man in så hamnar man i Vinylkjellarn. Namnet är verkligen inte överdrivet. Några av backarna är så kallade bärande backar. Flyttar man ut backarna rasar troligtvis källaren in. Det är verkligen skivbackar på alla platser där det går att trycka in en back. Det känns inte så långt ifrån scenen där DJ Shadow är nere i en källare full av vinyl i dokumentären Scratch.

Vinylkjellarn är inget ställe man tittar in och bläddrar lite slött i på sin fikarast. Hit tar man sig när man som minst har en halv dag på sig att rota. Priserna är relativt humana. Det finns dyrgripar, men det är mest i backarna för nyinkommet som de står. Det verkar inte komma in så mycket nytt i butiken, så om man inte ändrar musiksmak eller får en ny favoritartist så behöver man inte besöka butiken mer än en gång i halvåret. Det är verkligen perfekt att kolla in i Vinylkjellarn om man upptäcker någon artist och vill utforska hela dennes katalog. När jag senast fastnade för en artist som jag inte lyssnat på tidigare gick jag till Vinylkjellarn och de hade ett tiotal titlar av artisten. Kan tilläggas att det inte var en vidare känd artist heller.

Det här är det första som möter en när man ger sig in bland skivbackarna i Vinylkjellarn


Skivorna är uppdelade i kategorier som exempelvis hårdrock, punk, rock/pop, jazz, reggae och soul men det är värt att kolla in rock/pop vad man än är intresserad av. Mycket verkar hamna där när det ligger lite i gränslandet mellan genrer. Många kunder ställer nog tillbaka skivor på fel ställen också. Det är svårt att rekommendera att köpa vissa genrer här. Ägaren verkar ha en grundkunskap om det mesta men jag har hittat både soul och jazz här som det varit väldigt bra pris på. Det är nog svårare att fynda hårdrock och punk här vad jag har förstått det som. Det finns gott om 12'or i rummet som ligger rakt fram i bilden här ovanför. Singlar är det också gott om. Det är svårt att gå helt tomhänt härifrån. Det finns alltid någon skiva man är sugen på. Ett varnande finger åker upp när det gäller träkonstruktionerna backarna står på. Framförallt högt upp där backarna med singlar står är det lätt hänt att man nästan river ner hyllorna när man gräver. En gång när jag satt på en av alla pallar som är strategiskt utplacerade i lokalen så dundrade det till och en singelback kom i full fart mot mig. Lyckades som tur var få tag i den med övre delen av armarna, men hade jag fått den i huvudet vet jag inte hur det hade gått. Nu klarade jag mig med blotta chocken och lite ryggsmärta.

Här finns möjlighet att lyssna lite på skivorna

I ett av rummen finns det en äldre skivspelare och en stereo där det går att lyssna lite på skivorna man är intresserad av att köpa. Det är ingen topputrustning men det är alltid skönt att höra lite hur skicket är eller om man är osäker på någon låt man är ute efter. Personalen består av en man som är trevlig utan att vara påflugen. De tar inte kort och någon gång när jag inte har haft exakta summan har han varit helt okej med lite småprutande. Om man är skivintresserad och är i Göteborg så är Vinylkjellarn en upplevelse, men en liten varning är att man helst ska ha gott om tid på sig för att botanisera bland backarna.

måndag 22 april 2013

Record Store Day 2013 + inköpen

Bengans lockade många skivsugna

Igår var det Record Store Day 2013. RSD har de senaste åren varit ett återkommande event för att locka skivköpare med specialerbjudanden, limiterade skivreleaser och annat smått och gott. Jag började min tur på Bengans skivmässa på Oceanen. Det var inte jättemånga utställare, jag räknade det till fem stycken inklusive Bengans. Bengans hade dagen till ära ett vinylsläpp, dock av det mindre slaget. Även om det inte var så många utställare så tog det sin tid att bläddra igenom det som var intressant. Det går alltid att hitta något roligt på Bengans vinylsläpp och det var också vid det bordet trängseln var störst. En annan utställare hade vinylsinglar i tusental till försäljning. Singlar tar alltid rejält med tid att gå igenom, det är mycket mer svårbläddrat än vanliga LP. Fanns även CD-skivor till salu till riktigt bra pris.

Sedan blev det att bege sig över gatan till Bengans på Stigbergstorget. Där var det verkligen trångt och det var kö till backarna med speciella RSD-utgåvor. Det var bara att stå snällt i kö för att få bläddra. Tyvärr blev det inget köp där. Ingen av de skivor jag var intresserad av hade hittat sin väg till Göteborg. Precis när Division of Laura Lee började spela gav jag mig av mot Andra Långgatan för att se hur det såg ut i butikerna där. Det var mycket glesare med folk nere på Andra Långgatans Skivhandel trots hyfsat bra erbjudande, om man handlade för 200 kronor så fick man ett presentkort på 50 kronor. Inga speciella utgåvor verkade finnas där och inget skivsläpp eller liknande. Så det blev ett kort besök.

Jag styrde sedan kosan mot Dirty Records. Där fanns det en del specialutgåvor, men inte heller där hade jag någon tur. Däremot så hittade jag en singel som innehåller ett spår jag varit ute efter ett tag. Skivan var inte prismärkt så det var med lite skräckblandad förtjusning jag frågade vad den kostade. 10 kronor ville han ha och fick det med ett leende. Efter det här kände jag mig rätt nöjd med dagen och åkte hem med några små kassar med vad jag tycker är fynd.


Från vänster: Rettore - Brivido Divino
Italiensk relativt svängig och själfull discorock med mycket moog och andra härliga gamla synthar. Det jag fastnade mest för var omslaget. Den rosa delen går att vika upp och där bakom finns texterna. Skivan är ilsket röd. Väl värd en femma bara för omslaget och skivan. Hittade inga jättebra youtube-klipp från skivan, men här är en av de hyfsade låtarna:


I mitten: Sandvik Big Band - Sandvik Big Band + Bosse Broberg
Svensk storbandsjazz som jag varit ute efter ett tag. Den här versionen är den lite ovanligare av de två versioner som släpptes av skivbolaget Dragon 1975. Skillnaden är omslaget. Här med en bild från ett stålverk. Tio välspenderade kronor med andra ord. Skivan börjar med "Fäbodlåt från Högbo", en jazzig bit svensk folkmusik som för tankarna till pärlor av Jan Johansson och Berndt Egerbladh. Trollbindande är ett lättviktigt ord för att beskriva öppningsspåret. Skivan fortsätter i behaglig ton på a-sidan av skivan, men b-sidan vinner stort. Storbandsfunkiga öppningsspåret på b-sidan, "Till far min" är en ren och skär öronorgasm om man gillar funkiga breaks (tyvärr inga rena med bara trummor) och sköna elpianon och blås. Doris-covern "I'm Pushing You Out" skriven av Egerbladh är dock mest rolig. Den blir lite träig i en instrumentalversion. Avslutande "Petra" är däremot riktigt bra. Tyvärr finns det inga klipp på youtube, men ser du skivan så klipp den om du gillar storbandssväng.

Till höger: Cats - Cats
Synthig rock släppt på Elektra 1980. För en femma kunde jag inte motstå omslaget. Det var självklart inte bara det som lockade. Vet att jag sett omslaget flimra förbi på nätet. Det visade sig vara en relativt usel skiva, men omslaget och låten "The Woman in White" var värt femman. Verkar som karriären för Cats inte blev långvarig. Det blev bara en skiva och eftersom det inte finns mycket info om den heller så kan jag tänka mig att de aldrig hittade en publik. På de bästa spåren låter Cats som gruppen The Cars. När det är som sämst så är det en snarkfest utan dess like.


Singlar från vänster: Susan Cadogan - Hurt So Good
Den här har jag letat efter ett bra tag. Susan Cadogan var under 70-talet the queen of lovers rock, en typ av soft reggae som även ofta fungerade bra på listorna under den eran. Den här Lee Perry-producerade låten var hennes största hit. Kolla in när Susan Cadogan framför "Hurt So Good" live på Top of the Pops:


Andra singeln från vänster: ? - ?
Nu blir det knivigare. Hittade den här singeln som släpptes på ryska skivbolaget Melodiya. Har ingen aning om vad gruppen heter. Det ser ut som det står Anna på omslaget, men min ryska är inte vad den borde vara. Jag är inte ens säker på att gruppen är från forna Sovjet. Melodiya släppte under sina glansdagar skivor från alla möjliga länder. Jag brukar ha lätt för språk, men på första låten på EP:n, som innehåller fyra spår, låter det som kvinnan sjunger på turkiska. De andra tre låtarna låter som det är ryska det sjungs på. Vet att jag hört och sett skivan tidigare och har ett svagt minne av att den ska vara från Armenien. Nåväl. Det är rätt töntiga småpskykedeliska låtar det bjuds på, förutom då andra låten på första sidan. Den är en riktigt soft och skön psykedelisk poppärla guld värd. Precis vad jag betalade för den. En skinande blank guldtia.

Tredje singeln från vänster: Purple Flash - Crème Soufflée
En obskyr liten electrofunk-låt inspelad i Frankrike 1981. Fyra kronor ville singelförsäljaren ha för den och det är den väl värd. Den något otäcka manliga rösten som pratar sig igenom a-sidan får mig inte att bli festsugen. Jag föredrar helt klart b-sidan som är en instrumentalversion av a-sidan. Lyssna på den här:


Singeln längst till höger: Dolly Parton - Potential New Boyfriend
Ja, ni läste rätt. Undertecknad kanske inte är Dollys största fan på planeten, men en del av hennes tidiga låtar faller mig i smaken. Nu är det här en senare låt. 1983 för att vara exakt. Dolly goes disco och jag tycker det funkar rätt bra. Visst är den tacky och jag kanske borde skämmas för att jag verkligen gillar den, men jag står för att jag tycker den funkar ganska bra. Lite disco och en skvätt country. Lyssna in den här:


Det blev ett gäng singlar till från försäljaren. Jag la vantarna på följande singlar för en spottstyver:
Bryan Ferry - You Go To My Head
The Grassroots - You And Love Are The Same
Chris Rea - I Can Hear Your Heartbeat

torsdag 18 april 2013

Recension: Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig

Fick en förfrågan om jag inte kunde recensera Håkan Hellströms nya skiva. Klart jag kan göra det. Blir en genomgång av låtarna låt för låt. Förlåt om det blir för mycket. Finns en sammanfattning av skivan längst ner i recensionen om du vill ha en snabbgenomgång av vad jag tycker.


1. Peace N Luv
Förstår inte riktigt spelmansvibbarna i introt. Jag hade föredragit att skivan drog igång med "Det kommer aldrig va över för mig. Betygsätter inte introt, men själva musiken tillför inget till skivan.

2. Det kommer aldrig va över för mig
Första släppet från skivan och till en början tyckte jag mig hört låten tusentals gånger. Den har dock satt sig och låter en andra och tredje gång mycket bättre. Låten känns som en naturlig fortsättning på 2 steg från paradise. Musiken får mig stundtals att tänka på "New Years Day" av U2. Synthen passar väldigt bra och förannonserar det lite baleariska soundet på låten efter. Det funkar väldigt bra i kombination med låtens och textens euforiska känsla. (4 av 5)

3. Du kan gå din egen väg
Det blir svårt att inte nämna Fleetwood Mac när titeln är en direktöversättning av deras "Go Your Own Way". Likheten slutar inte där. Man nästan ser och hör Nicks och Buckingham under låtens gång. Musiken lånar friskt från genren Balearica, dansant och solindränkt pop. Det Håkan tillför med text och röst är en ton av melankoli. Det är i grunden en bra låt, men det blir lite jobbigt att försöka hänga med i texten när han stammar fram orden. Visst förstår jag tanken med varför han valt att göra så, men jag blir lite stressad av stammandet. I slutet funkar det dock, då känns låten nästan lite Springsteensk (3 av 5)

4. När lyktorna tänds
Här hörs tydligt Håkans nya sätt att sjunga på. Han låter inte så ansträngd, det låter nästan lite Thåström emellanåt om hans röst och det passar honom mycket bra. Även om han tar i lite mer i refrängen så är det ändå på ett dämpat sätt. Här lyfter skivan riktigt. Refrängen tänder inte bara lyktorna på andra sidan, hela Älvsborgsbron står i lågor. Det gör att alla lampor tänds i betyget. (5 av 5)

5. Pistol
Oj, här händer det grejer. En mörk synth pumpar på i bakgrunden. Det är ovant att höra, men det funkar. På något sätt blir det lätt att fokusera på texten utan väggar av gitarrer. Texten känns hittills som en höjdpunkt på plattan. Det lite för långa outrot knipsar bort en siffra i betyget, men i sig är det en riktigt bra och ny sida av Håkan som tittar fram här. Ser med spänning fram emot om han kommer ta det här vidare på nästa platta. (4 av 5)

6. Valborg
Finaste stunden infinner sig i och med den här låten. Det här är en av de bästa balladerna Hellström någonsin levererat. En direkt klassiker. Stråkarna smeker öronen samtidigt som Håkan sjunger om en kapad spårvagn och pissigt Göteborgskt vårväder. Raden "Vill du ha en idiot lägg din hand i min" är träffsäker och vacker. Helt plötsligt tar låten slut. Jag hade gärna hört den fortsätta i någon minut till. Men en sådan petitess hindrar inte låten från att få högsta betyg. (5 av 5)

7. Tänd strålkastarna
Ett larmigt mellanspel som jag definitivt gillar bättre än introt. Men varför gjorde man inte en låt av det? Hade varit skönt med ett riktigt rockigt spår just här på skivan.

8. Livets teater
Det låter lite Joy Division eller tidiga The Cure om introt. Håkan sjunger med sin nya röst även på den här låten och det funkar även här väldigt bra. Det är en relativt dämpad Håkan som sjunger om mutstaden Göteborg och en korvgubbe på hörnet som råkar illa ut. En inblick i livet som levs i Götet helt enkelt. Är inte överdrivet förtjust i den kvinnliga bakgrundssångerskan just på den här låten. Det är absolut inget fel på henne, men jag hade hellre hört Håkan ensam bakom mikrofonen på just det här spåret. (3 av 5)

9. Fri till slut
Jag gillar låten tills refrängen kommer in. Då blir det gapigt och jobbigt och jag kan just då förstå kritiken Håkan ibland får för sin röst. Den passar mig mer i tyglad och dämpad form. Musiken känns lite som den går på tomgång efter ett tag också. Skivans bottennapp än så länge. (2 av 5)

10. Street Hustle
Visst känns det lite som om Lou Reed hade gått in studion och börjat sjunga på svenska i början av låten, men sedan så kommer Håkans vanliga röst igång och allt är som det brukar. Det är stråkar som ackompanjerar textrader som "på knä i bögkvarteren", sedan kommer en saxofon insmygandes på slutet och avslutar en låt som jag tycker aldrig riktigt kommer igång. Den har potential, men det utnyttjas inte riktigt. (3 av 5)

11. Det tog så lång tid att bli ung
Samplingen i början känns fullt naturlig här i skivans andra ballad. Det är finstämt och vackert. Eva är åter med i leken. Den sparsmakade musiken gör att det går att fokusera på texten än en gång. Och vilken text sedan. Riktigt vacker. Det är balladerna som gör mig knäsvag av beundran. Så bara lyssna på stråkarna som Hellström själv sjunger i texten. Det är mycket stråkar, men ändå precis lagom. Jag sitter i valet och kvalet om jag ska ge låten full pott, men det blir inget körsbär på toppen av glassen den här gången. (4 av 5)

I helhet är det här en riktigt bra skiva och ännu en guldkantad spårvagn i Hellströms karriär. En karriär som med all säkerhet inte kommer spåra ur inom en snar framtid. Men likt en spårvagn rostar den lite när den har gått ett tag. Efter mellanspelet fångas mitt intresse inte riktigt upp igen. Det är bra, men det puttrar mest på. Inte förrän "Det tog så lång tid att bli ung" är jag fast igen och då är det snart dags att gå av. Jag måste ge Håkan en eloge för att han vågar att prova nya vägar. Han hade kunnat följa spåret från förra skivan, men än en gång sticker han av och provar nya infall. Det har han alltid gjort. Han går sin egen väg. "När lyktorna tänds" och "Valborg" är redan i min bok stora Hellströmklassiker och kommer säkert leva ett långt och lyckligt liv även live. Jag ger plattan 4 av 5 i besiktning. Lite lätt rost vägs upp av att svängarna tas ut rejält och det utan att växlarna krånglar. Ber i förväg om ursäkt för spårvagnsliknelsen, liknelsen föreföll naturlig när jag satt och recenserade Sveriges mest Göteborgska artist.

Lyssna på skivan här: Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig

torsdag 11 april 2013

Hästpojken bor på Mäster Johansgatan 12

Omslaget till Hästpojkens nya skiva

Jan Johanssons gamla platta


Att sampla musik har varit vanligt sedan 80-talet. Även skivomslag har återanvänts och gett artister inspiration till sina omslag. Det senaste tydliga exemplet på det är omslaget till Hästpojkens nya skiva En magisk tanke. En tydlig nick till Jan Johanssons Trio och deras Mäster Johansgatan 12. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om Jan Johansson och hur viktig jag tycker han är som svensk musiker och kompositör, men jag får säkert i framtiden anledning att komma tillbaka till honom. 

Det här handlar först och främst om Hästpojken. Skivan En magisk tanke är den som gått allra varmast den senaste tiden. Det är återblickande berättelser om ett liv i den regniga och gråa forna arbetarstaden Göteborg. Jag vet inte om det är för att min egen uppväxt är som en text skriven av Martin Elisson som gör det så bra. När jag var ung så var mitt liv Känn ingen sorg för mig Göteborg. Nu är mitt liv mer En magisk tanke. Början på Cruisers känns nästan för nära. "Jag hörde någonstans att du förlorat dig själv, i böcker, skivor, dikter och en knarkande vän, att du lekt med tanken att släcka ditt liv, att ingenting blir bättre av att ta nästa kliv", de orden beskriver mycket de känslor och tankar som gick genom mitt huvud ett tag. Det är alltid otäckt när någon annan sätter fingret på hur man känner. Det finns inget glamoröst över Hästpojken. Det är vardagstristess blandat med ren eufori. Precis som livet. Missa för guds skull inte den här skivan. En av årets hittills bästa.

Videon till Samma himlar.

Lyssna på hela skivan med Hästpojken på Spotify:

måndag 8 april 2013

En Skivmässa, en Quincy Jones-produktion och en dos Kenny Rogers

I helgen har jag varit på skivmässa i min hemstad Skövde. Det var riktigt kul. Många år sedan det var skivmässa där senast. Jag kom ungefär en timme efter det startade och det var bra med folk då. Det mattades dock av ganska snart. Blev inte så mycket inköpt, men jag hittade en man som hade erbjudandet 3 LP för 100 kronor. Gick igenom plattorna och hittade två jag letat efter under en ganska lång tid. Jag gillar bara att gräva efter skivor IRL, annars hade jag säkert kunnat hitta dem på nätet. Har helt slutat köpa skivor på nätet, det ger mig inte samma kick som att gräva upp dem direkt på plats. Den stora behållningen under besöket var dock Johans utställning av gamla skivspelare. Att se hur spelarna utvecklats är väldigt intressant. Det var bara en bråkdel av alla hans spelare han ställde ut, men vilka skönheter. Bara det att se alla dessa olika varianter och tänka på all kreativitet som måste sprudlat när de tillverkades var värt besöket i Frejasalen i Skövdes kulturhus. 

En bild när lugnet lagt sig över Frejasalen

Johans fantastiska utställning av gamla vinylspelare


Nu över till skivorna jag hittade. Lesley Gore är en artist jag halkat in på genom att jag köpte skivan Someplace Else Now genom en ren chansning. Jag såg den för en tia och läste lite på omslaget och tyckte den verkade intressant. När jag nu såg plattan som kom efter den för priset 33 kronor så slog jag till. Skivan heter Love Me By Name och när jag såg att Quincy Jones producerat den och att Brothers Johnson, Dave Gruisin och Herbie Hancock med flera spelar på den så var det bara att slå till direkt. Nu har jag inte lyssnat på hela skivan än, men den har absolut sina stunder. Den är inte alls lika bra som den andra skivan jag har med henne, men det låter väldigt mycket Quincy Jones. Älskar man hans produktioner finns det mycket godis på plattan.

http://www.youtube.com/watch?v=377zMGZmyAY
Precis som förra gången jag försökte lägga upp en youtube-länk funkar den inte som den ska. Tryck här ovan och lyssna in hur hela plattan låter.


Den andra skivan som lockade till köp var Kenny Rogers And The First Edition - The Ballad Of Calico. Det är ett temaalbum, en dubbel som berättar historien om silverstaden Calico och dess invånare. Jag älskar temaplattor och den här har jag haft på inköpslistan länge. Att kalla skivan för country vore väldigt orättvist. För de som känner till Kenny Rogers tidiga karriär som bassist och sångare i First Edition vet att det är country blandat med rejäla doser av folk, psychedelia, soul och gospel som dukas upp. Den här plattan handlar om silver men är guld värd om man som jag älskar temaplattor från sent 60-tal och tidigt 70-tal. Köpte en skiva till på mässan, men jag får återkomma om den. Har inte hunnit lyssna än.

Ett smakprov från plattan

onsdag 3 april 2013

Norrländskt dödligt allvar

Som oftast när det gäller nya band så läser jag spaltmeter om dem och bygger upp en förhoppning om att jag ska gilla det. Sedan hör jag äntligen hur det låter och blir nästan alltid besviken. Jag vet att det finns mycket bra ny musik, men mycket skrivs upp som inte ens är halvbra. Nog klagande. Det roliga är att jag läste om ett band i förra veckan och började lyssna med inställningen att jag inte skulle gilla det. Det kan jag säga att jag gjorde. Väldigt mycket.



Könsförrädare är från Luleå och är en väldigt frisk fläkt i ett rätt tråkigt och likriktat svenskt musikklimat just nu. Det är lite smådrömsk och ganska opolerad rock. Det finns en tyngd både i musik och text. Lite som att 90-talets hårda Norrlandsband har levt kvar i väggarna och spökar. Det är musik som inte ber om ursäkt. Allt sitter inte rätt hela tiden och det gör att det är enklare för musiken att hitta in i alla skrymslen i själen. Det låter inte så uttänkt och det är det som gör det så storartat i mina öron. Att Mattias Alkberg har suttit i produktionsstolen förvånar mig inte alls. Alkberg är största geniet i svenskt musikliv just nu. Första vinylsjuan "Death To Stories/Of The Unpolitical" släpptes för ungefär en vecka sedan och videon till "Death To Stories" är inte långt ifrån lika bra som låten. Jag hoppas att Könsförrädare får ett långt och lyckligt liv.

http://www.youtube.com/watch?v=iMBi7mYbIeI
Jag vet inte riktigt varför blogger inte hittar videon, men tryck på länken här ovan och njut.