En soulman i cowboyhatt

Mitt countryintresse började med att jag satt i lastbilshytten hos min fars vän som kallades för Brottaren och rotade runt bland hans countrykassetter. Brottaren var en brötig rödhårig man med stor mustasch, smala ben och stor ölmage. Sedan dröjde det till en dag när jag satt och svettades på ett sommarjobb och hörde Kris Kristofferson på radion innan jag insåg att jag faktiskt gillade country. Samma eftermiddag cyklade jag iväg till en skivbörs och köpte Kristoffersons första platta. Sedan dess har jag varit fast, även om lyssnandet har gått i perioder. Det jag allra mest älskar är country som har inslag av soul eller funk. Det har Larry Jon Wilsons musik. Ibland är det nästan så att det är soul med stänk av country istället för tvärtom.

Wilson lärde sig själv spela gitarr och började skriva låtar rätt sent. Han var 34 år när debutplattan New Beginnings släpptes 1975. Den plattan och uppföljaren Let Me Sing My Song to You är i mitt tycke hans allra bästa skivor. De två efterkommande är också värda att kolla upp, men de når aldrig höjderna från de två första. Trots att Larry Jon Wilson hade en trogen skara fans så fick han aldrig några framgångar på listorna. 1980 gav han upp och lade gitarren på hyllan. Det var nog inte många som trodde att han skulle plocka upp den igen, men till de flestas förvåning började han turnera igen 1989. Nytt material dök inte upp förrän 19 år senare. Skivan som bär samma namn som Larry Jon Wilson själv blev hans sista och dök upp 2008. I juni 2010 fick Wilson en stroke och gick bort blott 69 år gammal. 

Larry Jon Wilson var framförallt en berättare. Första gången jag lyssnade på hans debutskiva var jag tvungen att lyssna på hela. Jag ville veta hur alla historier slutade. Historierna är plockade ur hans liv och folket omkring honom. Debutplattan handlar också mycket om stadslivet kontra livet på landet. Wilson berättar sina historier med en röst som lägger sig som ett tjockt täcke i öronen. Det är en varm och mörk röst med så mycket soul att Otis Redding nog tittade ner från himlen när New Beginnings spelades in. Larry Jon Wilson vek sig aldrig en tum. Han spelade inte musik för att tjäna pengar. Det var kärleken till berättarkonsten som gått som en stark tråd genom countrymusiken som var drivkraften. Om du är ute efter country med ett funksväng och soul djupt ner i rötterna så är Larry Jon Wilsons två första plattor självklara val att skaffa till samlingen.

Funkiga countrybomben "Ohoopee River Bottomland" från filmen Heartworn Highways

http://www.youtube.com/watch?v=d7mflplo6x8

Som vanligt jävlas Blogger lite med mig, men missa för guds skull inte att lyssna på länken ovan. Min absoluta favorit med Wilson, "Sheldon Churchyard" från andra plattan.

http://www.youtube.com/watch?v=TScrX6ZVP-g

Här hör vi en lugnare sida av Wilson. Den vackra och tänkvärda "Through The Eyes of Little Children".

http://www.youtube.com/watch?v=5BmJdU-fd_o

Den här låten är nästan för nära textmässigt. Jag kan inte lyssna på den utan att få en tår i ögonvrån. Det är den sanna historien om Wilsons son Bertrand som föddes med grava fel på benen och fötterna. Larry Jon Wilson sjunger om att han lever för dagen då han får skjutsa sonen till hans första danskväll.

Recension: Daft Punk - Random Access Memories

När öppningsspåret "Give Life Back to Music" drar igång känns det som jag sätter mig på ett plan som ska lyfta mot en destination som känns både spännande och lite läskig. Sedan är det som att planet bromsar in helt och hållet. Allt detta händer under de första 18 sekunderna av skivan. Första låten är snällt sagt ganska harmlöst discoskval. Det är absolut inte dåligt, men ganska intetsägande musik. Jag vet inte om jag är discoskadad av alla discoskivor min far hade när jag växte upp, men det blir aldrig särskilt intressant i början av skivan. Det känns som andra spåret, "The Game of Love", åker några år fram i tiden och klockan stannar en bit in på 80-talet och den slicka soul som producerades då. I mina öron låter det bättre och jag får åter hoppet om vad skivan kan bli.

Att för mig säga något om låten "Giorgio by Moroder" är inte lätt. Få producenter har betytt så mycket för modern musik som just Giorgio Moroder. Från hans varma sängkammardisco med Donna Summer till elektroniska soundtracks under tidigt 80-tal så har han format så gott som all modern musik. Jag får rysningar bara av hans röst på spåret, jag älskar verkligen synthmelodin som är i låten men kunde varit utan jazzplinkandet. Just sånt jazzplinkande brukar gå hem hos mig, men här funkar det inte. När det byts ut mot vackra stråkar och trummorna får spela fritt låter det dock helt fantastiskt. Sedan kommer synthslingan tillbaka och ett scratchande ljud dyker upp i ljudbilden. Det låter också fantastiskt.

Sedan går plattan tillbaka till någon form av jazzig soulmuzak och jag gäspar lite smått. "Within" är vacker och småfin, men också rätt trist. Efter det tycker mina öron att det går utför rätt rejält. De två följande låtarna är för snälla, platta och uddlösa. Det känns som musik till reklam för ett klädmärke som majoriteten köper, men ingen riktigt älskar. Pharrell Williams som gäst på två spår känns konstigt, speciellt eftersom den första är en trist bagatell. Att Daft Punk har med Paul Williams är dock något helt annat. Han lyfter spåret "Touch" rätt rejält och det jazzfunkiga mittpartiet i låten borde genomsyrat en större del av den. När Pharrell kommer tillbaka och har med sig Nile Rodgers på "Get Lucky" blir det rätt bra ändå. För de som någonsin hört Rodgers karraktäristiska gitarrspel så vet de att det är en ingrediens som garanterat ger materialet hitpotential. Det känns lite som man står på dansgolvet på ett klassiskt discohak vid stängningsdags. Just när ljuset tänds och magin som gömde sig i mörkret sakta börjar försvinna. Och den magin försvinner rätt snabbt, eller rättare sagt när nästa spår drar igång. Muzak är igen ordet som dyker upp när jag hör de två låtarna efter "Get Lucky". Daft Punk säger sig haft grupper som The Eagles, Doobie Brothers och Fleetwood Mac som inspiration för skivan och det blir kanske allra tydligast i "Fragments of Time" där Todd Edwards gästar. Det låter just som en blandning av nämnda grupper. Det är en helt okej poplåt, om än lite småtråkig.

"Doin' It Right" med Panda Bear gästandes ger mersmak. Jag hade förhoppningar om att skivan skulle låta mer åt det hållet, men det gör den ju uppenbarligen inte. Sedan är det bara ett spår kvar och det är synthkaskader och ett massivt trummande som avslutar skivan. Här blir skivan äntligen lite smutsig och det låter inte så extremt välpolerat som resten av plattan. För de som redan är stora fans av de senare skivorna med Daft Punk så finns det säkerligen mycket att älska på den här skivan, men för mig som älskade första skivan för dess punkiga attityd och ibland naiva leklust så är det rätt glest mellan solstrålarna. Efter det har Daft Punk aldrig riktigt tilltalat mig. Det finns ändå klara höjdpunkter på skivan och att den kommer bygga på deras redan lysande karriär är ganska självklart. Det är musik som tilltalar en stor massa och det är inte musik som är gjord för att passa många, det märks att Daft Punk vill låta så här.

Höjdpunkter: Giorgio by Moroder, Touch, Get Lucky, Doin' It Right.
Bottennapp: Lose Yourself to Dance, Instant Crush, Motherboard.

Betyg: 3 av 5

Lyssna på skivan på Spotify: Daft Punk – Random Access Memories

Låter som Doris

För många herrans år sedan så spelade jag skivor på en klubb i ett folktomt Skövde. Det var likt vädret i Göteborg idag. Spöregn med andra ord. Jag packade ner en del regnlåtar för att spela. Det är alltid kul att anpassa sin spellista efter sånt tycker jag. Eftersom det inte var en danspublik i början på kvällen så tog jag med rätt lugna regnlåtar också. Hittade Doris låt "Grey Rain of Sweden" och funderade på om den var för lugn för kvällen. Jag bestämde mig för att ta med den och funderade på vad jag kunde mixa den med för liknande låt. Då hittade jag en gammal favorit med Blossom Dearie. Hennes "I Like London in the Rain" åkte på hemma på spelaren och tanken slog mig hur pass likt Doris det lät. Extra kul är att när jag spelade låten på klubben så kom en tjej fram och frågade om det var Doris.

Regndyrkaren Blossom Dearie och hennes "I Like London in the Rain"

En Rodriguez-skriven pärla som få har hört

Sixto Rodriguez karriär fick ju ny fart i och med dokumentären Searching for Sugarman. Vad många har missat är att gruppen Family Dogg redan 1972 gjorde inte mindre än fem covers av låtar från Rodriguez debut Cold Fact. Som om det inte var nog så spelade de även in en låt skriven av Rodriguez. En låt som aldrig spelades in av honom själv. Lyssna på den här och glöm inte att Lyssnandet nu finns på facebook. Missa inte helgens örongodis, gå in här och gilla: https://www.facebook.com/lyssnandet

Advice to Smokey Robinson, skriven av Rodriguez

Lyssnandet på facebook

Jag har känt att tiden ibland har varit begränsad till att skriva om allt jag lyssnar på här på bloggen. Det vore ju synd och skam att undanhålla massa bra musik för er läsare. Att skriva om allt kort hade varit en möjlighet, men det blir lätt rörigt då. Jag vill ha bloggen för de som faktiskt bryr sig om att läsa en text om en artist eller grupp. Även om det här är ett roligt projekt som ska ge er möjlighet att upptäcka musik så är det även tänkt att vara en språngbräda för mig att i förlängningen få ett arbete. Jag är alltid intresserad av jobb och skulle det på något sätt handla om musik skulle jag bli överlycklig. Vad är det naturliga steget då? Ni vet redan svaret så jag behöver inte trött ut era ögon på det. Lyssnandet på facebook är som en musikalisk buffé av allt jag lyssnar på. Gå in och sätt er till bords bums. https://www.facebook.com/lyssnandet?skip_nax_wizard=true

Tungt break på barnskiva

Barnskivor samlade jag på när jag började gräva efter skivor under början av 90-talet. Mycket är riktigt dåligt, men ofta kan man hitta små samplingar att leka med. Få låtar håller rakt igenom. Igår var jag på loppisen som ligger ett stenkast från där jag bor och hittade lite smått och gott. En del plattor som jag visste att jag varit ute efter och lite chansningar. Den här hamnade någonstans mittemellan. Omslaget kände jag igen och jag visste att någon samplat från den. För de nyfikna så har Beatnuts samplat låten "Me" på ett kort litet mellanspel, i deras version går den under namnet "Be Proud". 

0:52 in i låten så kommer Beatnuts-samplingen

Lät nålen vandra över spåren och hittade ett riktigt guldkorn i låten "So It Doesn't Whistle". Introbreaket lät lika bra på 33 som 45 varv.

http://www.youtube.com/watch?v=kfNiChagqLk 

(Blogger lät mig tyvärr inte länka klippet med bild)

När låten sedan drar igång är den inte direkt så tilltalande, men breaket kommer tillbaka några varv i låten och gör den lite rolig. Så roligt var dock inte Bob McGraths liv 1971 när inspelningarna till den här skivan gjordes. Enligt de i branschen så fick hans bror, Dan "Bat" McGrath, agera inhoppare i TV-serien Sesame Street för att Bob var för djupt nere i drogerna för att kunna prestera. Dan var tydligen extremt lik Bob så många märkte ingen skillnad. Han blev ren redan året därpå och var då återigen en del av Sesame Street-gänget. Drogmissbruket har satt sina spår, men Bob lever än idag. Han kommer troligtvis alltid vara ihågkommen som en älskvärd karraktär i en av tidernas bästa barnprogram.

Spöklikt vackert skivfynd

Ibland när jag gräver efter skivor på diverse loppisar dyker det upp skivor som på något sätt talar till mig. De fångar mitt intresse fast jag inte har en aning om vad det är för något. Kostar skivan en femma eller tia är det inte ovanligt att jag chansar. För några år sedan var jag på Megaloppisen i Majorna och där hittade jag just en sådan skiva. Artisten heter Sarah Kernochan och skivan har den lockande titeln House of Pain. Det såg onekligen spännande ut och i min värld var det en singer/songwriter-historia med djupa och rätt mörka texter. Det visade sig stämma väldigt väl.

När nålen träffade första spåret blev jag som trollbunden. Min tanke var bara att lyssna lite, det hela slutade med att jag lyssnade på hela skivan i en sittning. Alla små berättelser var så intressanta att jag ville höra hur de slutade. Det hörs att Kernochan troligtvis lyssnade en hel del på Joni Mitchell och hade henne som idol när skivan spelades in. Men just textmässigt så är det oftast en mer direkt approach som Kernochan har. Låtarna är väldigt nakna och väldigt öppna när det gäller sex. De skulle inte få dagens ungdomar att höja på ögonbrynen, men 1974 var det ganska ovanligt att en kvinna skrev så direkt och öppet om sex. Det är svårt att ha favoriter på skivan, det här är en skiva som bör avnjutas i sin helhet. Tyvärr finns den enbart i originalsläpp på vinyl. Den här borde återutgivas och jag är förvånad över att den inte redan finns ute på nypress. Som tur är finns hela skivan att lyssna på på Sarah Kernochans hemsida.

Låten "Tonto's Song" börjar med en klagande trumpet som övergår i piano och gitarr med Kernochans vackra stämma ovanpå. Det är en väldigt vacker och stämningsfull ballad och det är just i de låtarna som jag tycker allra bäst om henne. Hon har rätt finurliga texter och musiken överraskar ofta genom att vara lika fri som hennes texter, men det är när hon är lite återhållsam som hon skapar ren magi. Om du som jag är helt såld på kvinnliga singer/songwriters från tidigt 70-tal så bör du lyssna: http://www.sarahkernochan.com/mp3/tontos-song.mp3

En annan favorit är den smått countrydoftande "Easy Girl" om en tjej som trots en sträng far tar sig ut på mansjakt på natten. Det låter inte som det är särskilt bra män hon träffar heller, men de är varma och luktar trä. Framförallt får hon kroppslig uppskattning från dem och det är gott nog. Lyssna här:
http://www.sarahkernochan.com/mp3/easy-girl.mp3

Största favoriten är dock titelspåret. Den är inspirerad av The Island of Dr. Moreau och är en rysligt vacker och småknäpp ballad. De spöklika stråkarna fångar upp texten snyggt och pianospelet gör små spännande utflykter emellanåt bara för att snabbt gå tillbaka till det upp-plogade spåret. I slutet kommer snygga trummor in och pianot får fritt spelrum. Tyvärr blev det bara ett album till av Sarah Kernochan. Ett album som jag inte har lyssnat på, men som också finns på hennes hemsida att avnjuta. Tydligen ska det vara än mer frispråkigt. Lyssna på min största favorit från debuten, titelspåret "House of Pain":
http://www.sarahkernochan.com/mp3/house-of-pain.mp3