torsdag 20 juni 2013

Recension: Kanye West - Yeezus

Omslaget eller rättare sagt bristen på omslag


När jag lyssnat klart på Yeezus är min första tanke - vem kommer att lyssna på det här? Det är hårt, spretigt och ganska vasst i kanterna. Det var visserligen förra skivan också, men här är mycket av R ’n’ B-flörterna och popmelodierna utbytta mot ragga-spottande och proggig rock. Yeezus är i mina öron en helt klart hårdare platta. Första låten ”On Sight” sätter tonen och jag skrattar nästan när Kanye i rad efter rad spottar ur sig rader som är stenhårda och säkert från hans sida också väldigt ärliga. Redan några dagar efter skivan släppts har han fått kritik för raden om tjejen som skakar som om hon har Parkinsons. Allt detta över minimalistisk musik som mest för tankarna till europeisk elektronisk musik. Det går inte att anklaga Kanye West för att inte våga ta ut svängarna.

Nästa låt, ”Black Skinhead”, fortsätter i samma stil. Låten samplar Marilyn Manson och ljudbilden är hotfull och Kanye låter arg på allt och alla. Det låter som en mans sista tankar innan ett nervsammanbrott. I slutet av låten flåsar han bara ordet god som en religiös fanatiker som vägrar bli avspisad. Därefter påstår han att han är en gud i vad jag gissar är självbiografiska ”I Am A God”. Han är inte blyg av sig och när man inte tror att hans hybris kan bli mer högflygande så tar han det till nästa nivå. Tredje låten in och det är ett kakafoni utan dess like. Han klappar verkligen inte sina lyssnare medhårs. Frågan är om han tänkt på vilka som kommer att lyssna på det här överhuvudtaget. Det verkar inte så. Han behöver helt enkelt inte bry sig så mycket om det. Folk sväljer vad han än levererar. Det är lite det jag tycker är problemet med skivan. Det är lite som att slänga in en riktigt dryg unge i en godisaffär och säga åt honom att inte äta godis tills han spyr. Det finns ingen urskiljning av vad som är riktigt bra och vad som är riktigt dåligt.

Jag blir mest förvånad när han i mitten av ”New Slaves” börjar spela en låt av ungerska rockgudarna Omega och prata, sjunga och nynna över den. Det låter inte bra, men det är ett roligt och oväntat inslag. Halva skivan har redan gått och äntligen kommer det något som låter som en sångslinga. Det värsta är att när ”Hold My Liquor” kommer igång så har Kanye West än en gång värmt upp autotunen. Där snackar vi djävulens påfund. Låten känns trött och allt dumt och drygt snackande av Kanye går någonstans häromkring på skivan över till att bara bli riktigt irriterande. Som tur är tar skivan ny fart i nästa låt ”I’m In It” där Kanye får sällskap av Agent Sasco vars toastande lyfter låten. Just Kanye har jag dock hunnit tröttna på här på skivan. Han är så sjukt osympatiskt barnslig och hans texter som pendlar mellan självömkande och hans sexäventyr ger ingen tyngd till musiken.

Frågan är vad Nina Simone hade tyckt om Kanye West och att han använder hennes version av ”Strange Fruit”, det får vi aldrig reda på men att en ung generation hittar till Nina Simones musikskatt måste ändå ses som något positivt. Jag har redan sett kommentarer där Kanye-fans prisar honom för att de upptäckt hennes musik genom hans samplande. Låten är dock olyssningsbar med så fruktansvärt öronskärande autotune att det borde vara straffbart. Det fruktansvärda autotune-onanerandet fortsätter även i ”Guilt Trip” som annars är en av höjdpunkterna på skivan rent musikaliskt. Just där tänker jag att det vore skönt att höra en annan artist över musiken. Det kunde bli ren magi. Kanye West är först och främst en producent och det var så han började sin karriär. Han borde verkligen fundera på att låta andra sköta artistbiten. Musikaliskt är han inte rädd för att utforska och provocera, på micken låter han bara trött och paranoid. Det finns självklart undantag, men det är sällsynt och på den här skivan så blir han nästan hela tiden för mycket. 

Näst sista spåret ”Send It Up” är inte värd att nämna. Ren och skär utfyllnad som aldrig borde lämnat demostadiet, eller det kanske det aldrig heller har gjort. Det låter väldigt ofärdigt. Sedan händer något roligt och smått oväntat. Sista spåret ”Bound 2” drar igång en gammal soulsampling som lekfullt loopas med vokala samplingar och här kommer geniet Kanye West fram. Låten är bland de bästa Hip-hop-låtar jag hört under året. Lekfullheten är extremt befriande och Kanye låter bättre än vad han gjort på bra länge även på micken. Att betygasätta skivan är svårt. Kanye West har hittat sin publik, även om jag har svårt att förstå hans storhet från 808 & Heartbreak och framåt. Det finns hela tiden spår jag gillar med honom, även på den här skivan. Jag kan dock inte säga att det här är en skiva jag håller särskilt högt, men jag gillar att han vågar provocera och utmana sina lyssnare.

Betyget blir 2,5 söta nallebjörnar med solglasögon av 5 möjliga.

Bound 2 är helt klart plattans bästa spår

torsdag 13 juni 2013

En bortglömd soulmans revansch



Jag kommer väldigt väl ihåg första gången jag hörde "Didn't I" av Darondo. Det är en sån där låt som man kommer ihåg när man hör för första gången. Jag satt på en flygplats och väntade på ett försenat plan. Det var sommar och ett sjuhelsikes oväder med regn och blixtar utanför det stora fönstret på flygplatsen. Eftersom jag inte direkt njuter av att flyga så kändes hela situationen väldigt otrygg. Det enda jag kunde göra var att försöka lugna ner mig med lite musik, det brukar funka. Jag fumlade igång min mp3-spelare av märket Meizu, en tidig och väldigt klumpig mp3spelare med fantastiskt bra ljud, och började lyssna på en samling jag fått av en bekant. Första spåret är "Didn't I" och precis när den startar igång så kommer en man och dammsuger precis vid mina fötter. Jag lyfter på fötterna och han tittar på mig och ler. Precis då ser jag en blixt utanför fönstret och precis därefter hörs en åskknall som inte är av denna värld. Trots att jag lyssnar på musik ganska så högt så hör jag att folk omkring mig tar ett djupt andetag. Lamporna blinkar till och oron sprider sig bland de som sitter omkring mig. Jag märker allt detta, men är helt lugn och trygg med Darondo i hörlurarna. Resan hem är inte helt utan turbulens och det knakar i taket på flygplanet. Jag är helt avslappnad och bryr mig inte ett skit om vi störtar, jag har ju hört världens bästa låt.

I början av 2000-talet var det väldigt få som kände till Darondo och hans musik. I mitten av 2000-talet ändrades allt när Gilles Peterson grävde fram singeln "Didn't I" från 1972 och började spela den i sitt radioprogram. Intresset kring låten, som under Darondos karriär på 70-talet var hans största hit, ökade lavinartat och Peterson tog med låten på samlingsplattan Gilles Peterson Digs America från 2005. Året därpå kom en samlingsskiva med Darondo och efter att ha varit försvunnen från scenen i närmare 25 år nåddes han av nyheten att hans musik hade återupptäckts. Det gav honom ny energi och han gick in i studion och började spela in nytt material. Han började även ge konserter i samma veva. En del av er känner kanske igen "Didn't I" från TV-serien Breaking Bad.

Darondo var under 70-talet lite av en kultfigur i vissa kretsar på västkusten i USA och han var faktiskt uppvärmare åt ingen mindre än James Brown under den tiden. Han levde större och mer extravagant än många kända artister. Rolls Roycen han åkte runt i var utrustad till max och han syntes aldrig utan minst ett gäng unga damer vid sin sida. Hans syntes heller aldrig utan hans älskade minkpäls. Enligt honom så jobbade han som vaktmästare och damerna vid hans sida var hans hyresgäster, men det har spekulerats en hel del om vad hans riktiga yrke var. Hur det än var så var hans musik det närmaste man kunde komma definitionen soul. Darondo var en man som kopplade in mikrofonen i själen och bara var sig själv. Han berättar historier om olycklig kärlek från botten av hjärtat och det utan några som helst omskrivningar. Det är direkt, smutsigt och sant. Hans fraseringar och sångstil kan ibland påminna om Al Green eller Ron Isley, men hans uttryck är hans eget och hans säregna röst letar sig in i själens djupaste vrår och tar plats.

Under 80-talet var Darondo programledare för bland annat en komedishow, han var faktiskt populärare som programledare än som sångare. Men 80-talet innebar inte bara framgångar, han konsumerade stora mängder kokain och för att fly undan droglivet så packade han väskan och drog till London. Han fortsatte sedan att dra runt i världen och under den tiden spelade han bland annat blues på olika klubbar. När han kom tillbaka till USA var han nykter, gifte sig, började plugga och i början av 90-talet började han jobba i fastighetsbranschen. Han var själv väldigt skeptisk till att återutge sin musik, men blev övertygad och har sedan sagt att det var fantastiskt att se att hans musik äntligen hittat sin publik. Tyvärr gick Darondo bort igår, han blev bara 67 år. I min värld hör han till en av de allra bästa inom soulgenren, även om han inte gjort massa skivor. Musiken rör vid själen och sätter sina spår. Tack för musiken, Darondo. Må du vila i frid.

En av världens bästa soulballader, "Didn't I" av Darondo


För att njuta av fler av mina favoriter med Darondo så är du välkommen in till https://www.facebook.com/lyssnandet
Finns även mycket annan bra musik att ta del av där.

torsdag 6 juni 2013

Riktigt gammal skivreklam och sommartider på Lyssnandet


Hittade den här gamla reklamen på en vägg i en skivbutik här i Göteborg. Ett bevis på att det var bättre förr? Nu under sommaren så blir det lugnare tider här på bloggen. Det kommer dyka upp nya inlägg när andan faller på, men troligtvis blir uppdaterandet mindre frekvent under den närmaste tiden. Glöm inte att Lyssnandet även finns på facebook. Där lägger jag ibland upp lite låtar som jag trillar på under livets gång. Alltid värt att kolla in om du vill höra lite smakprov på det jag lyssnar på just nu. Besök sidan och gilla den här: https://www.facebook.com/lyssnandet

lördag 1 juni 2013

Recension: Nas på Liseberg


Det är en ljummen kväll och barnfamiljerna börjar dra sig hemåt när Nas går på Lisebergs stora scen strax efter 21. DJ:n försöker värma upp publiken med Hiphop-dängor av andra artister, de ser dock ganska konfunderade ut när han spelar gamla klassiker av Gang Starr och Eric B & Rakim. Nas DJ och trummis drar igång "The Don" från senaste plattan, Life Is Good, och händer flyger upp i luften. Nas går på rätt försiktigt ändå. Han känns rätt lugn trots att låten är ganska hård. Det är lite som att publiken känner av Nas halvloja entré och tänder efter halva låten inte igång så som de gjorde när han först dök upp. Han kör "Loco-Motive", min största favorit från senaste plattan och blir även då bemött av rätt blyga applåder. Samma sak händer under "Accident Murderers". Nu är det snart dags att gå tillbaka i Nas karriär och han dukar upp bordet genom att först spela "Back When" från Life Is Good.

Det känns direkt att det här är en relativt ung publik och när tempot sjunker så ser det ut som en del funderar på att dra sig hemåt. Nas kör sedan låt efter låt från debuten Illmatic. Vi som var med när plattan kom för snart 20 år sedan är i himlen för en stund och rappar med i varenda rad. "N.Y. State Of Mind", "The World Is Yours", "It Ain't Hard To Tell", "Represent" och "Life's A Bitch" är alla låtar han spelar från debuten. Nas rappar inte varje rad och det känns som han tappar bort sig emellanåt. DJ:n fyller ibland i och ibland så går delar av publiken in och fyller i luckorna. Nyare låtar som "Get Down" och "I Can" funkar bättre och det märks att Nas får lite energi igen. Titelspåret från svagaste skivan Nastradamus tuffar på fint, men det är nog inte så många i publiken som verkar ha hört låten. Samma sak gäller "The Message" från andra plattan. Ett förvirrat medley känns bara retligt men när det går över i "Made You Look" så kanske det är låten som funkar bäst under kvällen tillsammans med "Got Ur Self A...". "Halftime" som var hans debutsingel får några ur publiken att flippa lite. En personlig favorit under kvällen tillsammans med "Nas Is Like".

Sedan vacklar konserten igen. En sommelier kommer in med en flaska körsbärsvin och en fin men kort version av "Cherrywine" blir det innan Nas säger rest in peace till duettpartnern Amy Winehouse. Publiken reagerar knappast alls. Det brukar alltid bli lite applåder från publiken i dessa situationer. Stämningen blir lite konstig och efter några låtar till går Nas av scenen till tonerna av "Stay". Vi är några som står kvar och väntar på extranummer, men spelningen är över. Det var en ljummen kväll på Liseberg och Nas var lika ljummen. För ett så billigt pris som en entrébiljett till nöjesfältet var det dock värt att se en MC som kanske haft sina största glansdagar, men det är tydligt ikväll att han har en rätt gedigen låtskatt att bygga spelningar på. Energin på scenen saknas dock för att det ska bli Hiphop-magi av det hela.

Konserten får betyget 3 Flumeride-turer av 5 möjliga.