onsdag 28 augusti 2013

Fulhjältar levererar en av årets bästa plattor


Ugly Heroes är antitesen till fantasifulla hjältar med superkrafter. De är blåskjortade arbetare som strävar utav bara helvete för att leverera den bästa och ärligaste rapmusiken 2013. Det är sällan jag skriver om rap här på bloggen. Det är egentligen rätt konstigt med tanke på att det är en av de musikstilar som ligger mig allra närmast hjärtat. Att skriva om det man älskar allra mest är svårt ibland. Sedan ska jag inte sticka under stolen med att viss rapmusik förmedlar en människosyn som jag inte delar. Fortfarande 2013 är det tragiskt nog inte ovanlig med att ord som bitch och faggot lämnar munnar inom genren. Då är det extra skönt att lyssna på Ugly Heroes. Att inte behöva försöka stänga av när nersättande ord haglar över beatsen. På skivan lägger Apollo Brown ljudmattor fulla av smått melankoliska samplingar som känns perfekta för Red Pill och Verbal Kent att spotta ut salivsträngar nertyngda av livet i dagens Amerika på.

Första gången jag hörde deras självbetitlade debutalbum i våras satt jag under långa perioder med tårar i ögonen och med håret ståendes spikrakt upp på armarna. Det är sällan rap talar till mig på det viset nuförtiden. Jag gillade inte bara musiken, texterna talade till mig och jag blev berörd på djupet. Jag kände igen mig i många av textraderna. Vissa texter blev nästan lite för närgångna emellanåt. Det här är så långt ifrån champagne-bubblor, dyra bilar och ett allmänt dekadent rikemansleverne man kan komma. Det här är verklighetsrap som letar sig in under huden. I en rättvis värld hade Ugly Heroes varit bland de största rapgrupperna det här året, men rättvisa är inte något som står på dagens schema. Inte i musikvärlden i alla fall. Förhoppningsvis ger inte gruppen upp utan fortsätter att leverera sin ärliga och nakna rapmusik. Musik som inte är rädd för att berätta sanningen när fler och fler i världen tampas med utanförskap, massarbetslöshet och allmän hopplöshet. Ugly Heroes debutalbum kommer med största säkerhet vara med och slåss om topp-platserna när jag summerar musikåret 2013. Ja, så bra är det.

Videon till låten "Desperate"

Lyssna på skivan på Spotify: Ugly Heroes – Ugly Heroes


tisdag 13 augusti 2013

Recension: Hästpojken på Kulturkalaset


Det är ingen lätt uppgift som Hästpojken står inför när de går upp på scenen på Kungstorget strax efter 20-tiden. Åskan hänger i luften och det är relativt blygsamt med folk. Bandet känns från början nästan lika loja som publiken. Det är blandade åldrar som är där för att se gruppen och det verkar som många inte är så insatta i Hästpojkens repertoar. Applåderna mellan låtarna är snällt sagt blygsamma. Bakom ryggen på mig så pratar tonåringar om annat och skrattar åt vem som fuldansar bäst. Uppe på scenen harvar gruppen sig igenom låtar från senaste plattan. En magisk tanke är en poppigare historia än de tidigare plattorna och det märks av. Det är inte så rått och larmigt, men det låter absolut bra. Vissa låtar funkar bättre live än andra, min favorit bland nya materialet är helt klart "Olskroken Stomp". I de lite rockigare låtarna så lyfter det. Singeln "Sommarvin" känns dock rätt platt och trist. Bandet står under tidiga delen av konserten relativt stilla på sina platser. Den enda som verkligen vänder ut- och in på sig själv är sångaren Martin Elisson. Stundom ligger han och krälar på scenen eller småviftar ut i luften. Samtidigt känns hans scenframträdande introvert och det är ju ingen nyhet i sig, men ikväll hade det varit bra om någon tagit på sig rollen att mjuka upp den stela publiken lite. Det här fenomenet är inte unikt för den här konserten. Att publiken kokar under dessa spelningar hör till ovanligheterna och ju tidigare på kvällen desto svårare är det att få igång Göteborgspubliken. Det är synd för det färgar av sig rätt bra på bandet. De spelar trots allt inför en ganska småsömnig skara människor som ändå har trotsat vädervarningarna om åskskurar för att se Hästpojken.

Magin uteblir under första halvan av konserten. Om vädret hade känts stabilt och det hade hunnit skymma så hade låtarna lockat fram en annan stämning. Nu cirkulerar mörka moln med inslag av blixtar uppe i skyn och det kollas lika mycket upp mot himlen som mot scenen. Men just då händer något. Hästpojken drar igång "Shane McGowan" och gruppen känns helt plötsligt lite vassare och farligare. Sedan börjar Martin Elissons mellansnacka lite, även om det är fåordigt. Konserten får ett annat tempo och det blandas friskt från gruppens tre skivor. När det är cirka en kvart kvar av speltiden tackar snabbt gruppen för sig. En klassisk "en gång till"-kör drar igång och rätt fort är bandet på plats igen för att spela ytterligare två låtar. Nu skämtar Elisson om att när han var ung hette det Göteborgskalaset och att på den tiden så snodde man tvål från toaletterna och drack det. Han varnade dock dagens unga för att göra samma sak nu för att tvålen inte längre innehåller alkohol. Hästpojken river av en kaotisk "Caligula" och Martin Elisson ligger och kvider medan gruppen jammar loss i bakgrunden. Det är synd att det först är i andra halvan av konserten som den lyfter, men känslan när jag går därifrån är ändå att det här är ett av Sveriges i särklass bästa indieband. De känns fortfarande vitala, även om det inte hela tiden ångar om gruppen.

Konserten med Hästpojken får tre dekadenta kvällar av fem möjliga.