lördag 28 juni 2014

Recension: Bunny Wailer live på Liseberg 26/6


Måsarna börjar sakta skingra sig när bandet presenteras prick 21:00. Sedan drar de igång ett ska-aktigt intro som gör att ett rätt småkyligt Liseberg vaknar till. Efter det presenteras kören och de får sjunga en låt. Det drar ner den sköna stämning som introt gav rätt rejält. Kören passade bra som just kör, men klarar inte av att bära det på egen hand. Sedan presenteras legenden Bunny Wailer och presentatören berättar att det var nära på att konserten blev inställd på grund av att Bunny inte varit helt kry på sistone. Musiken startar men reggaestjärnan lyser med sin frånvaro. Det dröjer innan en smal gestalt börjar röra sig bakom blåssektionen och keyboardaristen. Publiken jublar och applåderar när Bunny Wailer sakta makar sig fram till mitten av scenen. Kvällen till ära är Bunny kläd i en vacker vit utstyrsel, en glittrig väst, en turbanliknande huvudbonad och en lång halsduk i rött, gult och grönt.

Hans sång låter inte så pigg och jag funderar på hur kvällen kommer att arta sig. När andra låten kommer igång så känns det som Bunny värmt upp sin pipa och kvällens första gåshud infinner sig. Efter det så reser sig varje hårstrå på kroppen när han gör ett medley på några av de bästa låtarna från hans klassiska debutplatta Blackheart Man. Som tur är så är det rätt långa delar av "Blackheart Man", "Rastaman", "Armagideon (Armagedon)" och "Fighting Against Conviction" som han sjunger. Efter det börjar bandet på en ny låt medan Bunny Wailer börjar sjunga på texten till "Fighting Against Conviction" än en gång. Här blir det extra tydligt att den 67-åriga styvbrodern till Bob Marley, och en av de som var med och exporterade reggae till en stor publik ute i världen, inte är i så gott skick. Han rör sig långsamt på scenen och hans smådansande känns väldigt stelt och robotlikt. På två låtar glömmer han bort texten totalt och bandet väljer att låtsas som inget och spela vidare till Bunny Wailers osäkra mumlande.

Sedan tar det bra fart igen och smått fantastiska versioner av låtar som "Cool Runnings", "Don Dada", "Love Fire" och "Bald Head Jesus" avlöser varandra. I slutet av den 90 minuter långa konserten gör han en seg version av "No Woman No Cry" som visserligen är lite halvsöt. Den känns dock onödig när Bunnys låtarkiv är så rikt och välfyllt. Fast ska någon göra Marley-covers så är det just Bunny Wailer. Det är omöjligt att ge konserten full pott, men när det är bra så är det riktigt bra. Mellan varven blir det lite segt och när texterna glömdes bort och bandet fortsatte kändes det jobbigt, man vill inte se en av sina favoritartister i det tillståndet. Konserten kanske kunde ha kortats ner eller delats upp i två delar på grund av Bunny Wailers hälsomässigt risiga tillstånd. Då hade konserten kunnat bli ännu bättre. Jag tycker trots vissa missöden att konserten är värd 3,5 små söta jamaicanska kaniner av 5 möjliga.


Bunny Wailer-klassikern "Rastaman"

söndag 15 juni 2014

Recension: Jurassic 5 live på Pustervik Göteborg 12/6


Förväntningarna på den här konserten har varit extrema sedan det för några månader sedan stod klart att J5 åter skulle spela i Göteborg. Konserten på Trädgårn 2006 har blivit en mytomspunnen konsert för de som inte var där men som har hört historier om hur överbra den var. Själva kommer inte gruppen ihåg att de varit i GBG tidigare, det visar de när de ställer just den frågan till publiken under konserten. Undertecknad var på konserten 2006 och räknar den som en av de allra bästa rapkonserter den här staden någonsin fått uppleva. Redan under uppvärmarna Ugly Duckling inser man snabbt att publiken är taggad till max. När Jurassic 5 strax efter 22 drar igång ökar temperaturen i den redan stekheta konsertlokalen som nästan är fullsatt av förväntansfulla fans.

Det är ett rasande tempo från början och de tidiga klassikerna avlöser varandra. Glädjen och glöden finns kvar hos gruppen och det märks att de trivs på scenen tillsammans. I bakgrunden gnuggar Cut Chemist och Nu-Mark wax och utmanar varandra i små scratchdueller. Publiken är i extas när hits som "Concrete Schoolyard", "Jurass Finish First" och "What's Golden" betas av. I mitten av konserten får Cut Chemist och Nu-Mark leka loss med scratchgitar, en hemmagjord trummaskin runt halsen och sist men inte minst den jättestora skivspelaren som hade en central plats på scenen. Andra halvlek tappar fart lite i början och det blir en halvdryg uppförsbacke som J5 måste kämpa i för att få igång publiken igen. Men tempot ökar igen trots en ganska så ljummen önskestund där publiken för önska en låt som sedan gruppen ska spela. Tempot är åter på topp i den frenetiskt ångande "A Day At The Races" och konserten avslutas på topp av en av de stora Hiphop-dinosaurierna som faktiskt firar 20-årsjublieum i år.

Det är omöjligt att, trots en halvrolig stund i mitten, ge den här konserten mindre än 5 av 5. Det är precis den känslan jag känner när konserten är slut som jag kände första gången jag hörde en hel skiva av Run DMC för första gången för 28 år sedan. En känsla som är obeskrivlig för de som inte känt så när de lyssnat på musik som påverkar varje liten fiber i deras kropp. Att Jurassic 5 inte har jobbigt mellansnack och tjatar om röka och svenska tjejer, som alla andra rapgrupper som är här på besök, är väldigt befriande och ger ytterligare ett plus. Frågan är då om det här var lika bra som konserten på Trädgårn 2006? Svaret är att faktiskt den här konserten var strået vassare. Vi kan skriva i sten att de här rapgiganterna 2014 gjorde ett av de allra tightaste rapspelningarna i GBGs konserthistoria.