Class of 2015: Chelsea Wolfe - Abyss

Jag måste erkänna att jag var livrädd inför släppet av Abyss. Rädslan bottnade i att jag kände en stark oro att bli besviken. Inte för att Chelsea Wolfe någonsin har gjort mig besviken utan för att hennes tidigare skivor har betytt så mycket för mig. Hon har gjort en ordentlig resa från när jag såg henne spela för ett fåtal men väldig hängivna fans i en nergången gammal lokal i ett regnigt Göteborg i augusti 2011. Intresset formligen exploderade i och med släppet av hennes förra skiva Pain Is Beauty. Mycket tack vare att hennes musik då användes i en teaser inför en kommande säsong av en populär TV-serie.

Jag och Chelsea Wolfe innan hennes spelning i Göteborg 2011

Efter en första genomlyssning insåg jag att Abyss skulle höra till den bästa nya musiken jag skulle höra under 2015. Det är ett riktigt tungt album, både textmässigt och musikaliskt. Chelsea Wolfes fascination för de tyngre formerna av metal har aldrig varit tydligare. Först i fjärde spåret "Maw" får jag chans att andas ut efter trippelkrossen som startar skivan. Likt de tidigare skivorna ändras det ständigt vilka låtar som är mina favoriter. Ibland vill jag känna urkraften och det primitiva gunget under fötterna och då blir det självklara valet inledande "Carrion Flowers". Ibland vill jag fångas in av den vackra "Simple Death" där Chelsea Wolfe sjunger så vackert att det får mig att tänka på sirener som lockar sjömän att gå på grund. I och med att producenten John Congleton tagit över producerandet från Chelsea Wolfe och hennes trogne vapendragare Ben Chisholm har ljudet förtätats och blivit maffigare. Att gitarristen Mike Sullivan från Russian Circles kallats in till inspelningen har också ändrat soundet och gett mer tyngd och tryck bakom Wolfes texter.

En avskalad version av "Iron Moon"

Texterna är som vanligt relativt avskalade, nakna och enkla utan att för den sakens skull bli löjliga. Sömnparalys är ett tema som finns utspritt i texterna på skivan. Texten till "Iron Moon", som är inspirerad av en kinesisk fabriksarbetare och poet som begick självmord på grund av monotonin i hans arbete och vars bägare rann över när han blev lämnade av hans fru, hör till en av Wolfes starkaste texter någonsin.  De ångestladdade texterna gifter sig bra med den tätare produktionen. Abyss är som hennes tidigare skivor inget man sätter sig in i på en kafferast. Musiken kräver lyssnarens fulla uppmärksamhet och belöningen kommer inte alltid direkt. Abyss är ännu ett stort steg framåt för Chelsea Wolfe. Något som gör mig ännu nervösare inför nästa skiva. Ser fram emot den med skräckblandad förtjusning. 2015 gjorde hon årets bästa skiva. I Augusti spelar hon på Way Out West.

Class of 2015: Marika Hackman - We Slept At Last

Första gången jag hörde We Slept At Last satt jag på ett tåg och åkte genom det svenska landskapet. Jag tittade ut på den mörka skogen som lite svagt lystes upp av vinterns sista snöflingor. Där och då blev jag kär. Musiken var både vacker och skör, men i texterna dök det upp en skönt småmysig svärta som var skrämmande ärlig och utlämnande. Ett mörker likt det utanför tågfönstret. Ett mörker som min livliga fantasi både är nyfiken och livrädd för. 

Det ligger något gammalt och tidlöst över låtarna. De är så självklara och naturliga. Tydligen hade Marika Hackman rejäla problem med sömnen under skrivandet av skivan och det hörs. Det är mellan varven lite som att träda in och ut ur någons drömmar. Ibland är de vackra och vemodiga drömmar, ibland är det ångestladdade mardrömmar. Det finns en indieestetik bakom We Slept At Last. Rädslan för att bli kategoriserad som en småknäpp folksångerska gjorde att Hackman experimenterade med ljudbilden och ibland spelade på instrument som hon inte alls bemästrade.  En julklapp från hennes finska släktingar, ett finskt stränginstrument, användes utan att hon hade en susning om hur det skulle spelas. Ljudbildens lekfullhet och samspelet mellan Marika Hackman och hennes producent Charlie Andrew är en fröjd för öronen.

Känslan som den här skivan ger mig och texterna som handlar om allt från rädslan för sina inre demoner, till hennes försök att skriva en vaggvisa för att lyckas somna gör att jag har lyssnat på den här skivan sedan den kom ut i februari utan att tröttna. Det känns lite elakt att tycka att hennes sömnproblem ska fortsätta, men resulterar det i musik som We Slept At Last så tänker jag inte önska Marika Hackman en god nattsömn.

Jag och Marika Hackman efter hennes spelning i Stockholm maj 2015.

En krigsförklaring och en återblick på 2015

Jag har inte skrivit något i den här bloggen på väldigt länge. Det finns lite olika anledningar till det. Den enkla förklaringen är att livet kommit i vägen, eller rättare sagt att försöka komma tillbaka till livet. En resa som bara är påbörjad och som tyvärr ser ut att ta sin tid. Men det är inte det som det här inlägget ska handla om. Idag är det internationella kvinnodagen. En dag som jag likt många andra tycker är väldigt viktig. Det här inlägget är en hyllning till alla kvinnliga artister som gjorde 2015 till ett fantastiskt musikår. Tack!

I slutet av 2015 tänkte jag sammanfatta musikåret. Det har jag gjort så långt tillbaka jag kan minnas. Inte alltid har åsikterna vädrats, ibland har de legat kvar i skrivbordslådan. Nu i december kollade jag runt lite vad andras favoriter var och råkade då på en musikkritiker som vi kan låta vara namnlös. Han skrev att 2015 var männens år. Sedan listade han upp vad han tyckte var årets bästa skivor, naturligtvis lyste kvinnorna med sin frånvaro från den listan. Där satt jag med min lista. En lista där 80 % var skivor med kvinnliga artister. Nu är ju ingen lista rätt eller fel när det kommer till vad man tycker, men jag läste vidare och många manliga recensenter hade mestadels män på sina listor.

2015 var året då jag var så in i helvete trött på att höra vad män har att säga om allt. Ska jag vara helt ärlig var jag trött på män 2015. Nu handlar inte det här inlägget om det men det är ändå en grund till att jag uppfattade året som jag gjorde. Ja, jag är själv man men alla dessa manliga musiker som hyllades av manliga recensenter rörde mig inte alls. Inte på djupet. Det var kvinnorna som fångade mitt intresse. Det var deras röster och deras ljudbilder som gjorde mitt 2015 till ett fantastiskt musikår. De talade till mig och det var hos dem som jag kände igen tankar och känslor. 2015 var året då Chelsea Wolfe på riktigt fick den publik hon förtjänat sedan den där regniga natten i augusti 2010 när jag blev helt trollbunden av hennes framträdande. Det var också året som Joanna Newsom släppte sitt bästa album, vilket inte vill säga lite. Divers är redan en klassiker.

Joanna Newsom från videon till Sapokanikan. Videon ser du längst ner i det här inlägget.

Hemma i Sverige släppte Könsförrädare en fantastiskt bra uppföljare som fick på tok för lite uppmärksamhet. Anna Von Hausswolff utforskade vidare i helt unika mörka ljudlandskap. Alldeles nyligen uppmärksammades hon av Iggy Pop på brittisk radio, men här hemma så var det rätt få årslistor hon låg högt upp på. Tittar jag runt knuten här i Göteborg så släppte Sea Lion en lågmäld och helt fantastisk skiva vid namn Desolate Stars. Pale Honey släppte en underbar självbetitlad platta som helt försvann i spekulationer om Håkan Hellström-spelningar på Ullevi. På tal om Hellström så släpptes ett av årets guldkorn på nystartade skivbolaget Woah Dad! där just Håkan Hellström hör hemma nuförtiden. Miman av Nicole Sabouné kom visserligen först i november, men inget kändes så lugnande och omfamnande att lyssna på när regnet piskade utanför fönstren.

Nu under mars månad vill jag hylla alla de fantastiska albumen av kvinnliga artister som släpptes 2015. Första inlägget kommer upp imorgon. Tills dess får ni hålla till godo med en video från ett av förra årets allra bästa album.