lördag 20 augusti 2016

Recension: Mbongwana Star, Slowgold och Weeping Willows + Doug Seegers live på Göteborgs Kulturkalas 2016


Mbongwana Star

Mbongwana Star är bandet från Kongo Kinshasa som bildades i spillrorna efter Staff Benda Bilili. Om ni inte sett dokumentären om dem rekommenderas den varmt. Mbongwana Star är verkliga stjärnor och turnerar nu runt jorden med sin rätt speciella musik som blandar deras hemlands toner med psykedeliska gitarrslingor, hypnotiskt repetitiva elektroniska beats och ett småfunkigt groove. Två av sångarna sitter i rullstol, men det blir inte mycket sittande av när Mbongwana Star spelar live. Det snurras både på och i rullstolarna och det smittar av sig på publiken som, trots den höstlika kylan, den här kvällen strålar av värme. Det är ingen jättepublik, men det dansas och klappas rejält under den lite mer än timslånga konserten. För ovana öron kan det nog blivit lite långt och emellanåt går det lite på tomgång, men det är väldigt korta stunder. Det är fest och dans som är temat och de spelar så gott som alla låtar från debuten "From Kinshasa" som släpptes förra året. Mina favoriter från plattan "Nganshé", "Malukayi" och "Kala" spelades alla i helt fantastiska liveversioner. Det är festivalen Clandestino som ligger bakom bokningen och det är en av de absolut roligaste bokningarna i Göteborg den här sommaren. Tack för det!
Konserten får 4,5 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold är Amanda Werne plus musiker. I slutet av förra året släpptes tredje albumet "Glömska" som unisont hyllades som drömsk prärierock med influenser från både amerikansk folkrock och den mer knätofsbeprydda svenska proggen. Det är första gången jag ser Slowgold och jag blir rejält imponerad. Precis när det börjar skymma över Göteborg spelar de "Korta sommar" och den där konsertmagin infinner sig. Magin som inte går att sätta fingret på och som måste upplevas. Det kan inte bara vara jag som hade gåshud just då. Live så känns Slowgold kanske lite ruffigare än på skiva, men jag gillar det. Jag är inte den som vill att det ska låta precis som på skiva. Mellansnacket är lite småpinsamt ibland, men jag tycker det är skönt när en artist bjuder på det och Amanda småskrattar efter tystnaden som uppstår när hon säger att Slowgold är motsatsen till quicksilver. En sak hon nämner två gånger under konserten. Det kanske är för proggigt och retrodoftande för den stora massan, men för oss som växte upp med både International Harvester och Neil Young i skivbackarna är det här guld. Favoritlåtarna under konserten är tidigare nämnda "Korta sommar", Captain Beefheart-covern "Detta är dagen" och "Vila". Framtiden ligger för fötterna för Slowgold, något som den här konserten gjorde än mer tydligt.
Konserten får 4 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold

Weeping Willows hör till skaran av band jag sett relativt många gånger genom åren. Nu var det dock några år sedan sist. Gruppens främsta tillgång är sångaren Magnus Carlson. Hans pipa är så smärttyngd och själfull att det är helt omöjligt att värja sig mot den. Han är helt klart en av mina svenska favoritsångare. Jag måste erkänna att jag är dåligt inlyssnad på deras nya skiva. På eftermiddagen innan konserten hade jag på skivan i bakgrunden, men var tvungen att sätta mig ner och bara lyssna när titelspåret "Tomorrow Became Today" drog igång. Andra gången jag hörde låten var under torsdagskvällens konsert och blev helt tagen över just Carlsons bedrift att med rösten som verktyg leta sig in i ens själ och spela på de rätta strängarna. Den här kvällen verkar bandet vilja fokusera på andra låtar än deras stora hits. Det funkar väldigt bra när dem spelar äldre material som den hjärtskärande balladen "Blue and Alone" från debuten. De nya låtarna håller inte riktigt samma klass i många fall och efter cirka en halvtimme är det dags för Doug Seegers att gå upp på scenen.

Innan Magnus Carlson går av scenen för att låta Doug Seegers spela vidare kompad av Weeping Willows så gör de en duett i Everly Brothers gamla örhänge "Love Hurts". Det låter lite lökigt på pappret, men rösterna gick riktigt fint ihop och det blev en fin och hjärtknipande version. Seegers spelade sedan sin hit "Angie's Song" för att efter det spela två nya låtar från nysläppta plattan "Walking On The Edge Of The World". Måste säga att efter jag likt många andra blev tagen av hans livshistoria och låten "Going Down To The River" så har inte många av hans andra låtar satt sig på samma sätt. Han är dock en helt okej liveartist som publiken fortfarande verkar uppskatta.
Konserten får 3,5 hörlurar av 5 möjliga.