Lyssnandets tio favoritplattor 2016

Trots att 2016 var ett riktigt skitår med på tok för många stora artister som lämnade jordelivet så kom det en del bra plattor. Här väljer jag tio favoriter. Om man vill lyssna på skivorna samtidigt som man läser så finns det en Spotifylista med två låtar från varje platta här:  Lyssnandets favoriter 2016

10 – Jonas Lundqvist – Vissa nätter

Pop av finaste sort, framförd av trummisen från insomnade Göteborgsbandet Bad Cash Quartet. Jonas Lundqvist förställer sig inte i sitt uttryck och skiter totalt i vad folk tycker. Han visar att Göteborg är så mycket mer än Håkan Hellström. På Vissa nätter levererar han nio poppärlor som alla har lyst upp skitåret 2016.

9 – Danny Brown – Atrocity Exhibition

Danny Brown rappar med sin speciella nasala stil över skruvade psykedeliska beats som om han vore en besatt seriefigur. Han slänger ut alla oskrivna rapregler genom ett stängt fönster och gör årets absolut mest nyskapande rapplatta.

8 – Haley Bonar – Impossible Dream

Egentligen borde jag bara sammanfatta Impossible Dream med att det är en jäkligt bra rockplatta. Det borde räcka så. Det är som om Haley Bonar har malt ner allt hon gillar och sedan spritsar ut allt till en riktigt tilltalande maräng. Det finns inslag av relativt bredbent rock, indie, country och grunge men hela tiden med de fyndiga och tänkvärda texter man förväntar sig av Haley Bonar.

7 – Ben Watt – Fever Dream

Storslaget men hela tiden givande och intimt är enklaste sättet att beskriva Ben Watts senaste skiva. Delikata gitarrslingor lindar in låtarna i ett tryggt gung. Skivan har vuxit under året och efter varje lyssning så ger skivan mer och mer.

6 – Red Pill – Instinctive Drowning

Årets absolut tyngsta rapskiva. Red Pill går in i sig själv och tar itu med ångest, depression och alkoholism till tonerna av Ill Poetics beats som ligger som tunga mattor av synthar och gitarrer bakom de avskalade och utlämnande textraderna. Titelspåret är årets bästa låt, utan tvekan.

5 – Michael Kiwanuka – Love & Hate

Musik som försöker låta som den skapades under en annan tidsepok blir ofta smått plastig och känns lätt oäkta. Så är inte fallet med Love & Hate. Michael Kiwanukas uttryck sätter avtryck genom att blicka ut över världen genom ett smutsigt fönster i en nergången Cheva som puttrar fram genom ett grådystert landskap. Love & Hate är en What’s Going On för 2010-talet.

4 – Kate Tempest – Let Them Eat Chaos

Tempest spottar rim om en omvärld i lågor och gatuhörn som sällan ser solen över beats som är så laddade att de hela tiden hotar att brisera. Innerstadspoesi när den är som enklast och bäst. Kate Tempest är som en uppgiven syster till Sleaford Mods.

3 – Kacy & Clayton – Strange Country

Kacy & Clayton är så självklara högst upp på Amerikanatronen 2016. Det är som om Townes Van Zandt och andra bortgångna hjältar vaktar över duon och ger dem inspiration och näring. Ofta sparsmakat, men hela tiden delikat och med fina stämmor i vackra arrangemang som andas frisk luft högst uppe på bergstopparna av Appalacherna.

2 – Ugly Heroes – Everything In Between

Blåskjorterap som ofta tar upp ämnen från livets skuggsida. Världsfrågor blandas med mer personliga problem, allt delikat strösslat över organiska souliga beats från Apollo Brown. Allt känns perfekt avvägt och det här är mer än en värdig uppföljare till den fantastiska debuten.

1 – Ka – Honor Killed the Samurai

Sent ska syndaren vakna. Innan jag hörde Honor Killed the Samurai hade jag svårt för Ka. Det kändes introvert och svårlyssnat. Jag vet inte om den här skivan är annorlunda mot hans tidigare verk, men när jag hörde den i somras föll alla bitar på plats. Beatsmässigt är det rätt sparsmakat, men det känns aldrig underproducerat. Beatsen är perfekta guldramar till Kas poesi som beskriver det hårda ghettolivet genom en samurais ögon. Ett riktigt mästerverk. En skiva som målar bilder som hämtade ur en Akira Kurosawa-film blandad med Hong Kong-action från tidigt 90-tal.


Det fanns en del andra plattor som också var riktigt bra och som jag lyssnade mycket på under året, men det här är grädden och körsbäret på glassen. Vi får se vad som händer med Lyssnandet under 2017. Det finns en del planer, men jag vågar inte lova något nu. Den som lever får se. God jul och gott nytt musikår!

Recension: Mbongwana Star, Slowgold och Weeping Willows + Doug Seegers live på Göteborgs Kulturkalas 2016

Mbongwana Star

Mbongwana Star är bandet från Kongo Kinshasa som bildades i spillrorna efter Staff Benda Bilili. Om ni inte sett dokumentären om dem rekommenderas den varmt. Mbongwana Star är verkliga stjärnor och turnerar nu runt jorden med sin rätt speciella musik som blandar deras hemlands toner med psykedeliska gitarrslingor, hypnotiskt repetitiva elektroniska beats och ett småfunkigt groove. Två av sångarna sitter i rullstol, men det blir inte mycket sittande av när Mbongwana Star spelar live. Det snurras både på och i rullstolarna och det smittar av sig på publiken som, trots den höstlika kylan, den här kvällen strålar av värme. Det är ingen jättepublik, men det dansas och klappas rejält under den lite mer än timslånga konserten. För ovana öron kan det nog blivit lite långt och emellanåt går det lite på tomgång, men det är väldigt korta stunder. Det är fest och dans som är temat och de spelar så gott som alla låtar från debuten "From Kinshasa" som släpptes förra året. Mina favoriter från plattan "Nganshé", "Malukayi" och "Kala" spelades alla i helt fantastiska liveversioner. Det är festivalen Clandestino som ligger bakom bokningen och det är en av de absolut roligaste bokningarna i Göteborg den här sommaren. Tack för det!
Konserten får 4,5 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold är Amanda Werne plus musiker. I slutet av förra året släpptes tredje albumet "Glömska" som unisont hyllades som drömsk prärierock med influenser från både amerikansk folkrock och den mer knätofsbeprydda svenska proggen. Det är första gången jag ser Slowgold och jag blir rejält imponerad. Precis när det börjar skymma över Göteborg spelar de "Korta sommar" och den där konsertmagin infinner sig. Magin som inte går att sätta fingret på och som måste upplevas. Det kan inte bara vara jag som hade gåshud just då. Live så känns Slowgold kanske lite ruffigare än på skiva, men jag gillar det. Jag är inte den som vill att det ska låta precis som på skiva. Mellansnacket är lite småpinsamt ibland, men jag tycker det är skönt när en artist bjuder på det och Amanda småskrattar efter tystnaden som uppstår när hon säger att Slowgold är motsatsen till quicksilver. En sak hon nämner två gånger under konserten. Det kanske är för proggigt och retrodoftande för den stora massan, men för oss som växte upp med både International Harvester och Neil Young i skivbackarna är det här guld. Favoritlåtarna under konserten är tidigare nämnda "Korta sommar", Captain Beefheart-covern "Detta är dagen" och "Vila". Framtiden ligger för fötterna för Slowgold, något som den här konserten gjorde än mer tydligt.
Konserten får 4 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold

Weeping Willows hör till skaran av band jag sett relativt många gånger genom åren. Nu var det dock några år sedan sist. Gruppens främsta tillgång är sångaren Magnus Carlson. Hans pipa är så smärttyngd och själfull att det är helt omöjligt att värja sig mot den. Han är helt klart en av mina svenska favoritsångare. Jag måste erkänna att jag är dåligt inlyssnad på deras nya skiva. På eftermiddagen innan konserten hade jag på skivan i bakgrunden, men var tvungen att sätta mig ner och bara lyssna när titelspåret "Tomorrow Became Today" drog igång. Andra gången jag hörde låten var under torsdagskvällens konsert och blev helt tagen över just Carlsons bedrift att med rösten som verktyg leta sig in i ens själ och spela på de rätta strängarna. Den här kvällen verkar bandet vilja fokusera på andra låtar än deras stora hits. Det funkar väldigt bra när dem spelar äldre material som den hjärtskärande balladen "Blue and Alone" från debuten. De nya låtarna håller inte riktigt samma klass i många fall och efter cirka en halvtimme är det dags för Doug Seegers att gå upp på scenen.

Innan Magnus Carlson går av scenen för att låta Doug Seegers spela vidare kompad av Weeping Willows så gör de en duett i Everly Brothers gamla örhänge "Love Hurts". Det låter lite lökigt på pappret, men rösterna gick riktigt fint ihop och det blev en fin och hjärtknipande version. Seegers spelade sedan sin hit "Angie's Song" för att efter det spela två nya låtar från nysläppta plattan "Walking On The Edge Of The World". Måste säga att efter jag likt många andra blev tagen av hans livshistoria och låten "Going Down To The River" så har inte många av hans andra låtar satt sig på samma sätt. Han är dock en helt okej liveartist som publiken fortfarande verkar uppskatta.
Konserten får 3,5 hörlurar av 5 möjliga.

Recension: Anna von Hausswolff och Göteborgs Symfoniker live på Konserthuset i Göteborg 9 april 2016

Jag är i grund och botten helt emot att göra om existerande arrangemang av nutida musik och addera en symfoniorkester. Det blir lätt för storslaget och än värre är när musik disneyfieras, när det blir snyftsött. Den här kvällen är ett undantag. Här har, framför allt, dirigent Hans Ek lyckats med konststycket att utveckla och förfina låtarna. Anna von Hausswolffs musik har aldrig låtit så här storslagen men ändå lyckas låtarna behålla sitt intima sound. Inledningen med den nya versionen av "Källan" med Anna utan band men med symfoniker är enastående vacker. Versionen är strax över 20 minuter lång och pausen sker redan efter den har framförts. Efter pausen så är Anna tillbaka med fullt band och symfoniker för att under lite över timman bjuda på mestadels alster från senaste skivan. Låtarna trivs väldigt bra i sin orkesterskrud och får ett nytt liv. Det är mörkt och tryckande, riktigt drabbande. Det är så hela konserten känns, man drabbas av Anna von Hausswolff och hennes kompositioner.

Anna von Hausswolff och Göteborgs Symfoniker.

Det är först i "En ensam vandrare" som man får en andningspaus. Förutom "Källan" så är en av höjdpunkterna "Stranger" där Anna söker närkontakt med publiken och dansar runt som i extas. Det är riktigt häftigt att få uppleva och håret står spikrakt på mina armar och ögonen blir mer än lite fuktiga. En blytung version av "Come Wander With Me/Deliverance" avslutar innan hon tar emot publikens stående ovationer. Hon kommer in igen och dedikerar David Bowies "Warszawa" till sina föräldrar som sitter i publiken. Helt plötsligt slinter hon på tangenterna och spelar fel, vilket är förståeligt eftersom hon är märkbart tagen av hemmapublikens mottagande. Allra sist spelar hon det närmaste hon kommit en pophit, "Mountains Crave" tonar ut till stående ovationer än en gång.

Anna kommer ut flertalet gånger eftersom applåderna aldrig verkar ta slut. Sista gången hon kommer ut snubblar hon på något på scenen och faller huvudstupa på scengolvet. Publiken höll andan men hon dök snabbt upp igen och verkade som tur var vara oskadd. Själv var jag rejält skakad efter spelningen. Det är omöjligt att ge konserten ett annat betyg än det allra högsta. Men med det sagt så kan inte en så här pass unik konsert, som bara ges en gång i den här tappningen, betygsättas rättvist. Det enda som känns rättvist är att minnas det här som en av de absolut största konsertupplevelser man troligtvis kommer att vara med om.

Class of 2015: Rykarda Parasol - The Color of Destruction

Rykarda Parasol är född i USA men har sina rötter i Sverige och Polen. I Sverige är hon så gott som helt okänd, annat är det i Polen. Hennes konserter där blir slutsålda direkt när biljetterna släpps och hon har nog spelat i varje stad i Polen under de senaste åren. Hennes konserter har till och med sänts på polsk TV vid flertalet tillfällen. Jag vet inte varför hennes mörka rock med drag av mördarballader och fransk 60-talspop inte går hem här eller i hennes hemland USA heller för den delen. Jag blev såld första gången jag hörde Rykarda Parasol 2008 och har sedan dess hela tiden trott att hennes stora genombrott snart ska komma. Det har aldrig hänt och nu har jag gett upp hoppet. Jag tror inte det gör det med den här plattan heller.

 Videon till The Ruin and the Change.

Det är synd för det här tycker jag är hennes starkaste skiva än så länge. Plattan går som på lina mellan genrer och det är vibrerande. spännande och väldigt bra rakt igenom. Ibland låter hon som Nico och ibland låter hon som en kvinnlig Nick Cave. Influenserna är med andra ord väldigt tydliga, men soundet som kommer ut är genuint och eget. The Color of Destructions texter är som vanligt mörka historier. Eld och vatten är återkommande teman i texterna. Att brinna eller att drunkna eller att kanske sätta sitt sjunkande skepp i brand är några av frågorna Rykarda Parasol ställer sig på plattan. Helt klart en av favoritplattorna 2015.

Class of 2015: Chelsea Wolfe - Abyss

Jag måste erkänna att jag var livrädd inför släppet av Abyss. Rädslan bottnade i att jag kände en stark oro att bli besviken. Inte för att Chelsea Wolfe någonsin har gjort mig besviken utan för att hennes tidigare skivor har betytt så mycket för mig. Hon har gjort en ordentlig resa från när jag såg henne spela för ett fåtal men väldig hängivna fans i en nergången gammal lokal i ett regnigt Göteborg i augusti 2011. Intresset formligen exploderade i och med släppet av hennes förra skiva Pain Is Beauty. Mycket tack vare att hennes musik då användes i en teaser inför en kommande säsong av en populär TV-serie.

Jag och Chelsea Wolfe innan hennes spelning i Göteborg 2011

Efter en första genomlyssning insåg jag att Abyss skulle höra till den bästa nya musiken jag skulle höra under 2015. Det är ett riktigt tungt album, både textmässigt och musikaliskt. Chelsea Wolfes fascination för de tyngre formerna av metal har aldrig varit tydligare. Först i fjärde spåret "Maw" får jag chans att andas ut efter trippelkrossen som startar skivan. Likt de tidigare skivorna ändras det ständigt vilka låtar som är mina favoriter. Ibland vill jag känna urkraften och det primitiva gunget under fötterna och då blir det självklara valet inledande "Carrion Flowers". Ibland vill jag fångas in av den vackra "Simple Death" där Chelsea Wolfe sjunger så vackert att det får mig att tänka på sirener som lockar sjömän att gå på grund. I och med att producenten John Congleton tagit över producerandet från Chelsea Wolfe och hennes trogne vapendragare Ben Chisholm har ljudet förtätats och blivit maffigare. Att gitarristen Mike Sullivan från Russian Circles kallats in till inspelningen har också ändrat soundet och gett mer tyngd och tryck bakom Wolfes texter.

En avskalad version av "Iron Moon"

Texterna är som vanligt relativt avskalade, nakna och enkla utan att för den sakens skull bli löjliga. Sömnparalys är ett tema som finns utspritt i texterna på skivan. Texten till "Iron Moon", som är inspirerad av en kinesisk fabriksarbetare och poet som begick självmord på grund av monotonin i hans arbete och vars bägare rann över när han blev lämnade av hans fru, hör till en av Wolfes starkaste texter någonsin.  De ångestladdade texterna gifter sig bra med den tätare produktionen. Abyss är som hennes tidigare skivor inget man sätter sig in i på en kafferast. Musiken kräver lyssnarens fulla uppmärksamhet och belöningen kommer inte alltid direkt. Abyss är ännu ett stort steg framåt för Chelsea Wolfe. Något som gör mig ännu nervösare inför nästa skiva. Ser fram emot den med skräckblandad förtjusning. 2015 gjorde hon årets bästa skiva. I Augusti spelar hon på Way Out West.

Class of 2015: Marika Hackman - We Slept At Last

Första gången jag hörde We Slept At Last satt jag på ett tåg och åkte genom det svenska landskapet. Jag tittade ut på den mörka skogen som lite svagt lystes upp av vinterns sista snöflingor. Där och då blev jag kär. Musiken var både vacker och skör, men i texterna dök det upp en skönt småmysig svärta som var skrämmande ärlig och utlämnande. Ett mörker likt det utanför tågfönstret. Ett mörker som min livliga fantasi både är nyfiken och livrädd för. 

Det ligger något gammalt och tidlöst över låtarna. De är så självklara och naturliga. Tydligen hade Marika Hackman rejäla problem med sömnen under skrivandet av skivan och det hörs. Det är mellan varven lite som att träda in och ut ur någons drömmar. Ibland är de vackra och vemodiga drömmar, ibland är det ångestladdade mardrömmar. Det finns en indieestetik bakom We Slept At Last. Rädslan för att bli kategoriserad som en småknäpp folksångerska gjorde att Hackman experimenterade med ljudbilden och ibland spelade på instrument som hon inte alls bemästrade.  En julklapp från hennes finska släktingar, ett finskt stränginstrument, användes utan att hon hade en susning om hur det skulle spelas. Ljudbildens lekfullhet och samspelet mellan Marika Hackman och hennes producent Charlie Andrew är en fröjd för öronen.

Känslan som den här skivan ger mig och texterna som handlar om allt från rädslan för sina inre demoner, till hennes försök att skriva en vaggvisa för att lyckas somna gör att jag har lyssnat på den här skivan sedan den kom ut i februari utan att tröttna. Det känns lite elakt att tycka att hennes sömnproblem ska fortsätta, men resulterar det i musik som We Slept At Last så tänker jag inte önska Marika Hackman en god nattsömn.

Jag och Marika Hackman efter hennes spelning i Stockholm maj 2015.

En krigsförklaring och en återblick på 2015

Jag har inte skrivit något i den här bloggen på väldigt länge. Det finns lite olika anledningar till det. Den enkla förklaringen är att livet kommit i vägen, eller rättare sagt att försöka komma tillbaka till livet. En resa som bara är påbörjad och som tyvärr ser ut att ta sin tid. Men det är inte det som det här inlägget ska handla om. Idag är det internationella kvinnodagen. En dag som jag likt många andra tycker är väldigt viktig. Det här inlägget är en hyllning till alla kvinnliga artister som gjorde 2015 till ett fantastiskt musikår. Tack!

I slutet av 2015 tänkte jag sammanfatta musikåret. Det har jag gjort så långt tillbaka jag kan minnas. Inte alltid har åsikterna vädrats, ibland har de legat kvar i skrivbordslådan. Nu i december kollade jag runt lite vad andras favoriter var och råkade då på en musikkritiker som vi kan låta vara namnlös. Han skrev att 2015 var männens år. Sedan listade han upp vad han tyckte var årets bästa skivor, naturligtvis lyste kvinnorna med sin frånvaro från den listan. Där satt jag med min lista. En lista där 80 % var skivor med kvinnliga artister. Nu är ju ingen lista rätt eller fel när det kommer till vad man tycker, men jag läste vidare och många manliga recensenter hade mestadels män på sina listor.

2015 var året då jag var så in i helvete trött på att höra vad män har att säga om allt. Ska jag vara helt ärlig var jag trött på män 2015. Nu handlar inte det här inlägget om det men det är ändå en grund till att jag uppfattade året som jag gjorde. Ja, jag är själv man men alla dessa manliga musiker som hyllades av manliga recensenter rörde mig inte alls. Inte på djupet. Det var kvinnorna som fångade mitt intresse. Det var deras röster och deras ljudbilder som gjorde mitt 2015 till ett fantastiskt musikår. De talade till mig och det var hos dem som jag kände igen tankar och känslor. 2015 var året då Chelsea Wolfe på riktigt fick den publik hon förtjänat sedan den där regniga natten i augusti 2010 när jag blev helt trollbunden av hennes framträdande. Det var också året som Joanna Newsom släppte sitt bästa album, vilket inte vill säga lite. Divers är redan en klassiker.

Joanna Newsom från videon till Sapokanikan. Videon ser du längst ner i det här inlägget.

Hemma i Sverige släppte Könsförrädare en fantastiskt bra uppföljare som fick på tok för lite uppmärksamhet. Anna Von Hausswolff utforskade vidare i helt unika mörka ljudlandskap. Alldeles nyligen uppmärksammades hon av Iggy Pop på brittisk radio, men här hemma så var det rätt få årslistor hon låg högt upp på. Tittar jag runt knuten här i Göteborg så släppte Sea Lion en lågmäld och helt fantastisk skiva vid namn Desolate Stars. Pale Honey släppte en underbar självbetitlad platta som helt försvann i spekulationer om Håkan Hellström-spelningar på Ullevi. På tal om Hellström så släpptes ett av årets guldkorn på nystartade skivbolaget Woah Dad! där just Håkan Hellström hör hemma nuförtiden. Miman av Nicole Sabouné kom visserligen först i november, men inget kändes så lugnande och omfamnande att lyssna på när regnet piskade utanför fönstren.

Nu under mars månad vill jag hylla alla de fantastiska albumen av kvinnliga artister som släpptes 2015. Första inlägget kommer upp imorgon. Tills dess får ni hålla till godo med en video från ett av förra årets allra bästa album.

Lyssnandets favoriter 2014

Jag har inte varit så aktiv här under 2014. Det har varit mycket annat som har tagit upp min tid. Jag kan i alla fall bjuda på en liten årslista nu när 2014 har gått över i 2015. Brukar slaviskt läsa alla listor som dyker upp i slutet på året och det här året, likt de flesta andra, har jag känt att jag inte alls delar smak med de etablerade musikskribenterna. Med det sagt delar jag här med mig av min lista över de tio album jag tyckt varit de bästa under det gångna året. Jag hoppas jag får lite mer tid till bloggen under 2015.

10) Marianne Faithfull - Give My Love to London
2014 var året då gammal var äldst och även bäst i mina öron. Marianne Faithfull har en extremt ärrad röst och från hennes ännu mer ärrade själ öser hon här ur sig ett av hennes absolut bästa album. Det är smärtsamt och ärligt och alldeles helt jävla underbart bra.
Bästa spår: Love More Or Less

9) Willie West & The High Society Brothers - Lost Soul
Ett av förra årets bästa soulalbum släpptes på lilla finska etiketten Timmion Records. Willie Wests karriär sträcker sig över 50 år och här visar han vart soulskåpet ska stå. Det är tungt och bluesigt och går rakt in i själen. I mitt tycke gör han sig bäst på plattans lugnare låtar, men hela skivan är fantastisk soul som om klockan hade stannat på tidigt 70-tal.
Bästa spår: The Devil Gives Me Everything

8) Lee Fields & The Expressions - Emma Jean
På tal om bästa soulalbum 2014 så lägger jag min röst på Lee Fields. Även här handlar det om soul som låter som de bästa soulalbumen från tidiga 70-talet. Precis som med Willie West tycker jag att svärtan och glöden bäst infinner sig på de lugnare spåren, även här är det tungt och svänget är södernklibbigt så det förslår.
Bästa spår: Stone Angel

7) Morrissey - World Peace Is None of Your Business
Morrissey släppte ett av sina bästa album på år och dag på etiketten Harvest och självklart hamnade han i bråk med bolaget och nu har plattan ingen distribution. Trist nu när han äntligen levt upp till fornstora dagars magi. Humorn finns där, likaså hans vassa politiska kommentarer tillsammans med en musikalisk ljuvlig gryta. Hoppas han finner "peace" under 2015 och att nya plattan det ryktas om ska släppas under 2015 fortsätter i den här stilen.
Bästa spår: Istanbul

6) Baxter Dury - It's a Pleasure

Baxters farsa, den inte helt okända Ian Dury, nämns så gott som alltid när det skrivs om hans sons musik. Likheterna är ofta rätt slående så det vore konstigt om han inte kom på tal. It's a Pleasure är smått udda pop med kryptiska och på något konstigt sätt sexiga texter som ofta pratsjungs av Baxter. Hans fantastiskt sköna röst som ofta backas upp av en lika skönsjungande kvinna är som fetaste fetvadd för öronen. Det här är årets ljuvligaste musikaliska smekning för själen även om det finns en underliggande punkattityd som gör att det aldrig blir kletigt och smörigt. 

Bästa spår: Police

5) Steget - Till slut

Ångest, ångest och några skopor vacker popmusik från Göteborg. Utlämnande, sparsmakat och utan onödiga krusiduller. Steget hittar snabbt under huden och kryper långsamt in i själen för att stanna. Andra plattan är en skiva som kommer stanna för alltid hos de som släpper in den. Det är storslaget, men aldrig överdrivet. Jag kan fortsätta att överösa den här skivan med lovord tills klockan stannar så det är nog lika bra att jag lägger band på mig själv och bara skriver att det här är årets bästa svenska album. 

Bästa spår: Bakom ryggen

4) Cunninlynguists - Strange Journey Volume Three

Det här är enda rapalbumet på listan i år. Tyvärr har det inte funnits några andra album inom genren som jag har tycker har varit helgjutna. Strange Journey Volume Three är dock inte bara årets bästa rapalbum utan ett av de bästa i alla genrer. Mycket ligger i produktionen som på den här plattan, likt de tidigare, lånar mycket från vackra gamla folkrockplattor som sedan länge ligger mig varmt om hjärtat. Det tillsammans med texter som är genomarbetade och som lyfter sig rejält över de vanliga rapklyschorna gör att det här är en av skivorna som gått varmast hos mig i år. 

Bästa spår: Dying Breed

3) Bryan Ferry - Avonmore

När jag första gången hörde Avonmore så kändes det som om det inte hade gått en dag sedan Roxy Music-plattan "Avalon" från 1982 eller Ferrys soloplatta "Don't Stop the Dance" från 1985. Jag kan verkligen uppskatta det. Han försöker inte hänga med och hade bara låtit malplacerad i en produktion som andas 2014. Rakt igenom är det här en platta som faktiskt kan tävla med just nämnda "Avalon". Sista spåret kunde skippats. Tycker inte riktigt Todd Terje-produktionen, en cover på Robert Palmers "Johnny & Mary", passar in. Annars är det här det bästa som kommit från Bryan Ferry sedan mitten av 80-talet. 

Bästa spår: Loop De Li

2) Amy LaVere - Runaway's Diary
Äntligen blommar Amy LaVere ut och gör plattan hon har haft inom sig ett längre tag. Runaway's Diary är självbiografisk och helt genialisk. Egna kompositioner vävs ihop med covers som alla bär på samma röda tråd, att rymma hemifrån och allt vad det innebär. Det är självutlämnande med lika delar sorg och den humoristiska glimten i ögat som lyser igenom när man ser henne spela låtarna live. Ärligheten är väldigt befriande och inga omskrivningar av verkligheten existerar på skivan. Det handlar om allt från syskonrivalitet och om att det inte blir några parader när hon äntligen kommer hem efter att ha varit på rymmen. Texterna är helt briljanta rakt igenom.
Bästa spår: Big Sister

1) Rosanne Cash - The River & The Thread
Den här plattan kom redan i januari 2014 och har varit med mig sedan dess. Det har nästan inte gått en dag utan att jag lyssnat på den. Johnny Cash i all ära, jag har alltid varit mer förtjust i hans dotter. Det här är årets Americana-platta och det finns inte någon som ens är i närheten. Det är drömsk magi från mörkaste södern från första till sista ton på skivan. Det blir lite svårt att beskriva en skiva som betyder så här mycket för en vilket gör att jag har svårt att hitta ord att beskriva den med. Det är vackra texter, lika vackert framförda av Rosanne Cash och perfekt ackompanjerade av hennes medmusiker. Årets platta och ett av årtusendets hittills bästa Americana-skivor.
Bästa spår: The Sunken Lands


Här finns nästan alla skivorna att lyssna på. Eftersom Morrissey är osams med skivbolaget Harvest så är hans platta borttagen från Spotify. Intron, bonusspår och instrumentaler har i många fall tagits bort från den här listan för att göra lyssnandet lite skönare.
Lyssnandets favoriter 2014

För att lyssna på en lista över alla mina favoritlåtar under året så finns här en lista med 48 spår som har naglat sig fast på mina trumhinnor under året som gått.
2014

Om man är intresserad av att lyssna in sig på vilka raplåtar jag lyssnat på under 2014 finns det en riktigt lång lista med 130 låtar här:
2014 Rap

God fortsättning och hoppas ni hittar mycket gott bland listorna!

Intervju med Doug Seegers

För ett år sedan bodde Doug Seegers under en bro. På helgerna gick han till ett härbärge för att tvätta sina kläder och träffa sina vänner. Dagarna och kvällarna spenderade han oftast spelandes på parkbänkar runt om i Nashville. Ingen tog notis om hans kantigt ruffiga gitarrspel och den ärliga hjärtskärande tonen i hans röst. Inte förrän Magnus Carlson från Weeping Willows och Jill Johnson vid inspelandet av TV-serien Jills veranda fick ett tips från en korvförsäljare att de bara måste höra mannen som sitter och sjunger sina låtar precis runt hörnet. Efter att ha hört Doug Seegers kunde inte Magnus Carlson släppa tankarna på mannen de just mött och efter att ha hört Dougs egenskrivna låt ”Going Down To The River” så lyckades de fixa en studiotid för att spela in låten. Efter programmet visades stod det klart att Doug Seegers inte bara påverkat de som arbetade med Jills veranda. Tittarna älskade sagan om den fantastiska musikern som ingen upptäckt storheten hos innan.

När jag träffar Doug Seegers vid Brunnsparken i Göteborg hinner jag knappt presentera mig innan han exalterat berättar att skivan precis sålt guld. Det är med ett bländvitt leende han säger de orden. En del av royaltypengarna har gått åt till tandläkarbesök och hans karaktäristiska läspande är inte lika tydligt längre. Han är övertrevlig så som många amerikaner är. Det tar ett tag att vänja sig vid att hela tiden bli kallad sir. Doug packar upp sin gitarr och sätter sig strax utanför Body Shop. Till en början är jag den enda som lyssnar när han börjar spela. Jag får en rejäl gåshud så fort Doug öppnar munnen och börjar sjunga. Hans enkla låtar går rakt in i hjärtat utan några omvägar. Det är smärta och hopp i en salig blandning som strömmar ur Dougs strupe. Precis så här påverkar riktigt bra country en. Det känns som man blir omplåstrad samtidigt som nya sår hela tiden letar sig fram i huden.

Doug frågar om jag gillar Hank och börjar sedan sjunga ”Hey Good Looking” och flörtar med en äldre kvinna som stannat till för att njuta av gatumusikantens avskalade repertoar. Efter låten frågar hon mig vem han är och jag berättar en kort version av historien om Doug Seegers. Hon ber mig skriva ner hans namn på en lapp och skyndar iväg i myllret av folk. Doug varvar egna låtar med flertalet låtar av Hank Williams men det är först när han spelar ”Going Down To The River” som folk börjar stanna till och förstå att det är mannen som upptäcktes i Jills veranda som sitter och bjuder på en gratiskonsert.

Doug Seegers "Going Down To The River" live at Brunnsparken

Efter konserten tar han sig tid med att prata med alla som kommer fram och berättar hur mycket de gillar hans musik. Efter en stund ursäktar han sig att han måste äta en bit mat så länge det fortfarande är lunchpris på matställena i närheten. Doug frågar mig vart det finns en prisvärd bit mat i närheten och säger att han skulle uppskatta ett lugnt ställe nära vattnet. Vi går till en anspråkslös restaurang i närheten och han ler direkt när vi kommer innanför dörrarna och säger att han omedelbart gillar stället. Jag är egentligen helt oförberedd på intervjun med honom. Jag fick frågan om jag var intresserad av att intervjua Doug precis innan den blir av, så under hans spontana gatuspelning står jag och funderar på vilka frågor jag vill ställa. Jag bestämmer mig rätt snabbt för att det får bli ett samtal om de ämnen som dyker upp när vi pratar under lunchen. Intervjun blir lika spontan som Dougs spelning.

Vi börjar prata om country. Om hans stora idol Hank Williams och om att inte ha något annat val än att sjunga om man har musiken inom sig.

- Jag ser på dig att du har musik i ditt hjärta. Många har det men vågar aldrig släppa fram det. Det gör ont i början, men sedan blir det läkande. Gud har gett oss en röst och med den ska vi sjunga. Elvis kom från ett fattigt hem, med guds hjälp och med en sång kan man komma långt. Det här är mitt paradis. Jag är glad och oerhört tacksam över allt som har hänt under senaste tiden. Jag börjar få väldigt många märken på mina armar nu, jag måste ju nypa mig själv för att få bekräftelse på att jag inte drömmer. Det skulle kunna vara en dröm det här och jag kanske vaknar upp under en bro imorgon, skrattar Doug.

Vi kommer in på en diskussion om hemlöshet och Dougs blick får ett annat uttryck. Han ser bekymrad ut. Hans ögon blir vattniga och han berättar att han skulle vilja hjälpa så många av hans vänner som möjligt bort från gatorna.

- Man måste respektera sig själv. I alla situationer och vart man än befinner sig i livet. Man måste respektera andra människor och inte göra andra illa. Det är lätt för mig att sitta här och predika för andra hur de ska leva, men jag tror för egen del att just det här med att respektera andra och vara ödmjuk är det som har gjort att jag orkat med att leva så här i alla år. Ger jag andra respekt så får jag respekt tillbaka. Jag är lika mycket värd som vem som helst. Bara för att jag har fått en chans att nå ut till fler med mina låtar nu så har inget förändrats. Jag kommer att fortsätta spela vid gathörn och på parkbänkar. Jag har det inom mig och jag vill att så många som möjligt ska få ta del av min musik. Sen om du har noll kronor eller miljoner på banken gör ingen skillnad, säger Doug och sneglar mot sin cowboyhatt som ligger på stolen bredvid.

Jag frågar honom lite om musikklimatet i Nashville och han spricker åter upp i ett stort leende.

- Vet du vad som är så fantastiskt. I Nashville kan du gå in på en bar och se en fantastisk ung talang som ingen har upptäckt än, eller så går du in och ser att det faktiskt är Willie Nelson som står på scenen. Många etablerade musiker känner att de har staden att tacka för så mycket att de likväl kan spela inför 50 personer en tisdagskväll som de kan sälja ut en arena under en helg.

Vad är det då i Dougs musik som har gjort att han har fått sådant enormt genomslag här i Sverige.

- Helt ärligt vet jag inte riktigt. Jag visste inget om Sverige innan det här hände och ni är fortfarande ett mysterie för mig. Jag tycker väldigt mycket om mina egna låtar, annars skulle jag ju inte spela dem. Det kanske är ärligheten och historierna ni gillar. Jag hoppas lite att det är så, men samtidigt är det viktiga att ni gillar mina låtar och att ni vill höra mig sjunga dem. Jag är ingen fantastisk sångare eller en fantastisk gitarrist, men jag har en flod av musik som behöver leta sig ut. Jag kommer att fortsätta spela. Om det i framtiden inte blir inför en lika stor publik som nu så kommer jag ändå att fortsätta. Jag säger inte att jag inte är värd det här, men det finns många andra som är minst lika bra där ute. Det är inget att sticka under stolen med att mitt liv och framställningen av det i programmet Jills veranda har gjort mycket för hur människor här upplever min musik. Kombinationen av min livshistoria och mina låtar gör upplevelsen starkare. Utan Jills program hade jag inte suttit här idag. Jag är för gammal för att bli upptäckt enbart på grund av mina framträdanden. Jag är bara en gentleman full av sånger. Ingen talangscout skulle i sina vildaste drömmar fundera på att kontraktera mig utifrån det. Det vet jag, ler Doug och lyfter sitt vattenglas mot munnen.

Doug Seegers ska under hösten lanseras i USA och jag frågar honom vad hans tankar är om det. Finns det nervositet inför hur hans hemland, som tidigare inte gett honom en ärlig chans, ska ta emot honom nu?

- Nej, jag känner ingen nervositet inför det. Det kanske låter konstigt men jag tar inte så allvarligt på hur mitt mottagande kommer att bli. Jag vet att många människor har tagit till sig mina låtar och vad skulle vara skillnaden mellan hur amerikanerna och ni uppfattar min musik? Musikens språk är universellt och det ni har hört tror och hoppas jag även att mina egna landsmän ska höra. Jag kommer att vara mig själv och hoppas att det räcker. Jag har mina funderingar ibland om jag verkligen är på rätt plats, sedan sätter jag mig ner och börjar spela och sjunga och får svaret direkt. Jag är ingen välputsad artist, jag och mina historier är från gatan. Det är på riktigt och handlar om vänner och människor jag mött genom åren. Jag vet nu att det finns en publik för min musik här i Sverige. Det har varit helt fantastiskt att få uppleva det här på gamla dar, säger han och ler och nickar åt servitrisen som går förbi.

Doub Seegers gör 60 spelningar i Sverige i sommar och när andan faller på sätter han sig lite här och var och river av sina låtar för de som tar sig tid att lyssna. I oktober är han tillbaka i USA och lovar att han då kommer att sitta på bänken utanför FedEx i Nashville och spela för småslantar mellan varven.

- Man får inte glömma sitt ursprung. Hade jag inte suttit just i Nashville och spelat hade aldrig ett filmteam från Sverige kommit och upptäckt mig. Nashville är musikstaden och där jag hör hemma. Likt många andra musiker från de här trakterna kommer jag alltid vara skyldig staden min framgång.

Doug berättar att han måste börja förbereda sig inför kvällens konsert ute på Orust. Han tackar mig för pratstunden innan jag hinner säga till honom att jag uppskattar att han tagit sig tid med så kort varsel. När jag ser tillbaka på intervjun så funderar jag på vem som egentligen har frågat ut vem. Den känns konstigt nog som att han är minst lika nyfiken på mig som jag på honom under vår lunch. Han riktigt letar historier inom mig och fyller gärna i med egna liknande berättelser. Ofta är det, enligt honom själv, historier om människor han mött, sällan utifrån egna erfarenheter. Precis innan vi lämnar restaurangen piper det till i hans ficka.

- Jag fick låna en telefon i morses för att berätta för några vänner om att min skiva sålt guld. Det var för att köpa en telefon jag åkte hit in till stan från första början. Jag får ta och kolla på det nu också innan jag glömmer det igen. Det var så roligt att spela och att få prata med dig att jag glömde varför jag var här, skrattar Doug.

Det blir tyst en stund medan han läser sms:et. Han andas djupt och tittar sedan storögt på mig. Jag blir nästan orolig om det hänt något dåligt, men han spricker snart upp i ett leende som visar hela uppsättningen av nya bländande vita tänder.

- Det var från Emmylou Harris. Hon ville gratulera mig till guldskivan. Jag måste nypa mig själv i armen igen, jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har gjort det idag. Det börjar göra lite ont nu, säger Doug och ler precis innan vi lämnar varandra utanför Body Shop vid Brunnsparken. Vid samma hörn som vi möttes vid ungefär två timmar tidigare. Hörnet där Doug Seegers spelade för ett förvånat och glatt överraskat Göteborg under lunchtid en helt vanlig tisdag i augusti.

Recension: Bunny Wailer live på Liseberg 26/6

Måsarna börjar sakta skingra sig när bandet presenteras prick 21:00. Sedan drar de igång ett ska-aktigt intro som gör att ett rätt småkyligt Liseberg vaknar till. Efter det presenteras kören och de får sjunga en låt. Det drar ner den sköna stämning som introt gav rätt rejält. Kören passade bra som just kör, men klarar inte av att bära det på egen hand. Sedan presenteras legenden Bunny Wailer och presentatören berättar att det var nära på att konserten blev inställd på grund av att Bunny inte varit helt kry på sistone. Musiken startar men reggaestjärnan lyser med sin frånvaro. Det dröjer innan en smal gestalt börjar röra sig bakom blåssektionen och keyboardaristen. Publiken jublar och applåderar när Bunny Wailer sakta makar sig fram till mitten av scenen. Kvällen till ära är Bunny kläd i en vacker vit utstyrsel, en glittrig väst, en turbanliknande huvudbonad och en lång halsduk i rött, gult och grönt.

Hans sång låter inte så pigg och jag funderar på hur kvällen kommer att arta sig. När andra låten kommer igång så känns det som Bunny värmt upp sin pipa och kvällens första gåshud infinner sig. Efter det så reser sig varje hårstrå på kroppen när han gör ett medley på några av de bästa låtarna från hans klassiska debutplatta Blackheart Man. Som tur är så är det rätt långa delar av "Blackheart Man", "Rastaman", "Armagideon (Armagedon)" och "Fighting Against Conviction" som han sjunger. Efter det börjar bandet på en ny låt medan Bunny Wailer börjar sjunga på texten till "Fighting Against Conviction" än en gång. Här blir det extra tydligt att den 67-åriga styvbrodern till Bob Marley, och en av de som var med och exporterade reggae till en stor publik ute i världen, inte är i så gott skick. Han rör sig långsamt på scenen och hans smådansande känns väldigt stelt och robotlikt. På två låtar glömmer han bort texten totalt och bandet väljer att låtsas som inget och spela vidare till Bunny Wailers osäkra mumlande.

Sedan tar det bra fart igen och smått fantastiska versioner av låtar som "Cool Runnings", "Don Dada", "Love Fire" och "Bald Head Jesus" avlöser varandra. I slutet av den 90 minuter långa konserten gör han en seg version av "No Woman No Cry" som visserligen är lite halvsöt. Den känns dock onödig när Bunnys låtarkiv är så rikt och välfyllt. Fast ska någon göra Marley-covers så är det just Bunny Wailer. Det är omöjligt att ge konserten full pott, men när det är bra så är det riktigt bra. Mellan varven blir det lite segt och när texterna glömdes bort och bandet fortsatte kändes det jobbigt, man vill inte se en av sina favoritartister i det tillståndet. Konserten kanske kunde ha kortats ner eller delats upp i två delar på grund av Bunny Wailers hälsomässigt risiga tillstånd. Då hade konserten kunnat bli ännu bättre. Jag tycker trots vissa missöden att konserten är värd 3,5 små söta jamaicanska kaniner av 5 möjliga.

Bunny Wailer-klassikern "Rastaman"

Recension: Jurassic 5 live på Pustervik Göteborg 12/6

Förväntningarna på den här konserten har varit extrema sedan det för några månader sedan stod klart att J5 åter skulle spela i Göteborg. Konserten på Trädgårn 2006 har blivit en mytomspunnen konsert för de som inte var där men som har hört historier om hur överbra den var. Själva kommer inte gruppen ihåg att de varit i GBG tidigare, det visar de när de ställer just den frågan till publiken under konserten. Undertecknad var på konserten 2006 och räknar den som en av de allra bästa rapkonserter den här staden någonsin fått uppleva. Redan under uppvärmarna Ugly Duckling inser man snabbt att publiken är taggad till max. När Jurassic 5 strax efter 22 drar igång ökar temperaturen i den redan stekheta konsertlokalen som nästan är fullsatt av förväntansfulla fans.

Det är ett rasande tempo från början och de tidiga klassikerna avlöser varandra. Glädjen och glöden finns kvar hos gruppen och det märks att de trivs på scenen tillsammans. I bakgrunden gnuggar Cut Chemist och Nu-Mark wax och utmanar varandra i små scratchdueller. Publiken är i extas när hits som "Concrete Schoolyard", "Jurass Finish First" och "What's Golden" betas av. I mitten av konserten får Cut Chemist och Nu-Mark leka loss med scratchgitar, en hemmagjord trummaskin runt halsen och sist men inte minst den jättestora skivspelaren som hade en central plats på scenen. Andra halvlek tappar fart lite i början och det blir en halvdryg uppförsbacke som J5 måste kämpa i för att få igång publiken igen. Men tempot ökar igen trots en ganska så ljummen önskestund där publiken för önska en låt som sedan gruppen ska spela. Tempot är åter på topp i den frenetiskt ångande "A Day At The Races" och konserten avslutas på topp av en av de stora Hiphop-dinosaurierna som faktiskt firar 20-årsjublieum i år.

Det är omöjligt att, trots en halvrolig stund i mitten, ge den här konserten mindre än 5 av 5. Det är precis den känslan jag känner när konserten är slut som jag kände första gången jag hörde en hel skiva av Run DMC för första gången för 28 år sedan. En känsla som är obeskrivlig för de som inte känt så när de lyssnat på musik som påverkar varje liten fiber i deras kropp. Att Jurassic 5 inte har jobbigt mellansnack och tjatar om röka och svenska tjejer, som alla andra rapgrupper som är här på besök, är väldigt befriande och ger ytterligare ett plus. Frågan är då om det här var lika bra som konserten på Trädgårn 2006? Svaret är att faktiskt den här konserten var strået vassare. Vi kan skriva i sten att de här rapgiganterna 2014 gjorde ett av de allra tightaste rapspelningarna i GBGs konserthistoria.

Omslagen som gud glömde

Jag gräver i skivbackar så gott som varje vecka och relativt ofta hittar jag skivor med omslag som jag bara måste fota. Här nedan kommer några av den senaste tidens värsta omslag. Vill du se fler går du in och gillar Lyssnandet på facebook här: https://www.facebook.com/lyssnandet och sedan finns det fler vackra foton att njuta av i bildmappen Omslagen som gud glömde.

Lyssnandets favoriter 2013

Nu har mitten av december gått och jag vågar mig på att summera året. Jag kan inte påstå att jag lyssnat på jättemycket ny musik i år. Så brukar det vara. Jag lägger hellre energi på att leta upp gammal musik just för att jag tycker bättre om hur det lät förr. Varje år finns det dock musik som är värd att uppmärksamma. Här under får ni ta del av min summering över musikåret 2013. Det är långtifrån en komplett lista. Jag hittar hellre ett begränsat antal favoriter och lyssnar riktigt mycket på de plattorna än att jag försöker höra så mycket som möjligt. Så här kommer min lista över vad jag tycker har varit de allra bästa plattorna 2013:

10 – OMD – English Electric
Jag kan inte påstå att jag lyssnat på särskilt mycket elektronisk musik i år, men jag har inte kunnat motstå OMDs comebackalbum. Det är som tiden stått still och de levererar fantastiska små synthpoppärlor som är helt oemotståndliga. Jag har inte kunnat värja mig. ”Dresden” är ren och skär syntheufori som får mig att okontrollerat studsa runt som det vore 1985.

9 – Kim Richey – Thorn In My Heart

Jag har kanske inte riktigt lyssnat lika mycket på country och americana det här året som de senaste åren. Den här plattan har jag dock kombinerat med Neko Case-skivan. Skivan har jag lagt på när jag har velat ha en lite lugnare platta att bryta av med. Det är vackert och tillrättalagt, men så ruskigt bra. Favoritlåten är ”Come On”, men även den här skivan tåls att spelas från början till slut.

8 – Savages – Silence Yourself

Savages är stökig och punkig indierock. Jag har ofta spelat den här skivan i samband med att jag även spelat Könsförrädares skiva. Från början hade jag lite svårt för den här skivan, men jag gillade ”City’s Full” och spelade den mycket innan jag vågade mig på resten av skivan. Det har betalat sig. Årets stökigaste favorit. En bra urladdningsplatta.

7 – Natti – Still Motion

En av få rapskivor i år som jag har lyssnat på från början till slut. Kno som producent sticker ut i ett rätt strömlinjeformat producentklimat. Hans samplingar i kombination med synthar funkar väldigt bra för mig. I vanliga fall hade jag nog tyckt att hans sound är lite för rent, men musiken har så mycket själ och digital smuts att renheten till passar. Det är modern blues många gånger. Natti är en gatusmart rappare från södern som snackar lite djupare och mer känslosamt än många andra rappare. Kombinationen gör det det här till en av årets absout bästa rapskivor.

6 – Neko Case – The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You

En närgående studie av det mänskliga psyket skulle kunna vara en kort sammanfattning av den här skivan. Neko Case vänder sig själv ut- och in och resultatet blir makalöst bra. Ibland blir det så närgånget att det blir jobbigt att få komma så djupt in i de personliga berättelserna. Inte så mycket country utan mer rock än tidigare. Gillar hennes nya sound riktigt mycket.

5 – Hästpojken – En magisk tanke

Håkan Hellström i all ära, han är en fantastisk artist, men jag tycker att det här har varit Hästpojkens år. Från euforisk sommarpop i ”Sommarvin” till en fantastisk vardagsskildring om livet i Götet i ”Imperial”. Martin Elisson sätter hela tiden fingret på den lite speciella Göteborgsmentaliteten. En mentalitet som har suttit i en sedan barnsben eller som aldrig kan hamna i ens kropp. Nej, jag är inte från Göteborg från början, men en av anledningen till att jag flyttade hit är att jag känner mig så väldigt hemma här. Det är hög igenkänningsfaktor som gör att texterna ibland känns direkt riktade till mig. Det är i mina öron alltid så stor popmusik fungerar.

4 – Könsförrädare – Curse All Law

Årets överraskning. Könsförrädare blåste rejält liv i den svenska scenen när de släppte ”Death to Stories”.  En rejäl och välriktad pungspark som träffade alla fyrkantiga och bredbenta rockare som bara harvar på. Nämner inga namn, men ni finns i mina tankar. Har nog inte varit så lyrisk över en svensk grupp på år och dag. Då är det extra roligt att även fullängdaren är så ruggigt bra. Årets viktigaste texter ackompanjerat av norrländskt vemod är en oslagbar kombination. Vågar inte ens drömma om vad det här bandet kan göra i framtiden med ett så här bra debutalbum under bältet.

3 – Ugly Heroes – Ugly Heroes

Riktig blåskjorte-rap. Den här skivan har allt jag älskar med rap. Själfulla beats och rapporter direkt från gatan. En ärlig och avskalad bild av ett samhälle som vittrar sönder, helt utan trygghet och framtidshopp. Nu är det inte helmörker hela tiden som tur är. Den handlar också om att vara kreativ trots motgångar i livet. Ibland känns rappandet lite stelt och flytet mindre skönt, det blir ibland lite småkantigt. Ännu en grej jag älskar med skivan. Den är inte på något sätt perfekt och det gör den i mina öron ännu bättre. ”Desperate” är helt klart favoriten på plattan, men även den här skivan spelar jag allra helst som en helhet.  

2 - Prefab Sprout – Crimson/Red

Årets bästa popskiva. Jag vågar nästan säga att Paddy McAloon aldrig låtit bättre och jag har ändå följt Prefab Sprout sedan Steve McQueen-plattan. Det är vackert och griper tag i själen. Samtidigt är det så lättlyssnat att jag nästan skäms över att älska skivan så mycket. Hur kan man tycka illa om den här skivan? Går det? ”The Best Jewel Thief In The World” startar skivan uptempo, men redan på andra spåret dras tempot ner och håller sig i de trakterna rakt igenom. Det här är också en skiva som växer och jag kommer på mig själv att välja nya favoritlåtar hela tiden. ”The Best Jewel Thief…” var första favoriten, men just nu är ”The Old Magician” bästa spåret. Texten är en vacker och sorgsen beskrivning av en gammal trollkarls karriär som har sett bättre dagar. Det är fantastisk poppoesi på under tre minuter.

1 – Chelsea Wolfe – Pain Is Beauty

Jag var till en början skeptisk till den elektroniska ljudbilden som präglar skivan. Chelsea Wolfe tog en ny inriktning i och med Pain Is Beauty. Likt tidigare alster av henne så är det här en skiva som inte är så lätt att älska vid en första lyssning. Jag gillade början, speciellt de två första spåren. Samtidigt hade jag svårt för många av låtarna. Nu älskar jag verkligen helheten. Favoritlåtarna just nu är de lugnare spåren ”They’ll Clap When You’re Gone” och ”The Waves Have Come” som först dyker upp i slutet av plattan. När jag tidigare i år recenserade skivan gav jag den 3,5 av 5, nu är det årets mest solklara fempoängare. En klassiker som växer vid varje lyssning.

Det har funnits en del andra bra låtar som kanske inte har kommit från lika helgjutna album som de tio favoriterna. För att höra de låtarna och låtar från alla artister på topp-10 så finns det en Spotify-lista här:

TwoThousandThirteen