Tungt break på barnskiva

Barnskivor samlade jag på när jag började gräva efter skivor under början av 90-talet. Mycket är riktigt dåligt, men ofta kan man hitta små samplingar att leka med. Få låtar håller rakt igenom. Igår var jag på loppisen som ligger ett stenkast från där jag bor och hittade lite smått och gott. En del plattor som jag visste att jag varit ute efter och lite chansningar. Den här hamnade någonstans mittemellan. Omslaget kände jag igen och jag visste att någon samplat från den. För de nyfikna så har Beatnuts samplat låten "Me" på ett kort litet mellanspel, i deras version går den under namnet "Be Proud". 

0:52 in i låten så kommer Beatnuts-samplingen

Lät nålen vandra över spåren och hittade ett riktigt guldkorn i låten "So It Doesn't Whistle". Introbreaket lät lika bra på 33 som 45 varv.

http://www.youtube.com/watch?v=kfNiChagqLk 

(Blogger lät mig tyvärr inte länka klippet med bild)

När låten sedan drar igång är den inte direkt så tilltalande, men breaket kommer tillbaka några varv i låten och gör den lite rolig. Så roligt var dock inte Bob McGraths liv 1971 när inspelningarna till den här skivan gjordes. Enligt de i branschen så fick hans bror, Dan "Bat" McGrath, agera inhoppare i TV-serien Sesame Street för att Bob var för djupt nere i drogerna för att kunna prestera. Dan var tydligen extremt lik Bob så många märkte ingen skillnad. Han blev ren redan året därpå och var då återigen en del av Sesame Street-gänget. Drogmissbruket har satt sina spår, men Bob lever än idag. Han kommer troligtvis alltid vara ihågkommen som en älskvärd karraktär i en av tidernas bästa barnprogram.

Barnmusik med funkig skit under naglarna

När det snackas om bra svenska barnplattor tar alltid de som tycker sig kunna något om musik upp Goda' goda' av Jojje Wadenius. Visst är det en bra barnskiva, men det finns så många fler. Hawkey Franzén var medlem i gruppen Lea Riders Group, kända för att vara bandet som gjort filmmusiken till "Dom kallar oss mods". I gruppen ingick även Bosse Häggström, Slim Borgudd och tidigare nämnda Jojje Wadenius. Några av Sveriges bästa musiker någonsin alltså. Gruppen splittrades 1968. Wadenius bildade Made in Sweden och Franzén började satsa på en solokarriär. Om han inte hade hamnat i finkan för vapenvägran tidigt under 1969 hade kanske Hawkey Franzén hunnit släppa sin debut innan Pugh Rogefeldt hann släppa Ja, dä ä dä. Med andra ord kunde alltså Franzén ha gått till historien som den första som sjöng rock på svenska. Nu blev Franzéns platta Visa från Djupvik andra släppet med rock framförd på svenska.

1971 släppte Hawkey Franzén barnskivan Visa från gungor och sand. En skiva som skiljer sig rätt mycket från Goda' goda'. Här dröms det mardrömmar om en lillebror som blir mördad av mamman. En annan låt handlar om en liten grabb som tjuvröker och har föräldrar som dricker för mycket. "Kiki Lotta J:son Lindh" handlar om tjejen med samma namn. Hon bajsar på sig i låtens text. För de som reagerar på namnet J:son Lindh så stämmer det att det är Björn J:son Lindhs dotter som har förevigats i låten. Björn J:son Lindh är även med på skivan och spelar piano och flöjt. Deras samarbete startade dock tidigare, de var båda med och startade gruppen Jason's Fleece. En grupp väl värd att kolla in, men det är en annan historia. Visa från gungor och sand är skitigare, rockigare, jazzigare och väldigt mycket funkigare än vad Goda' goda' är, både musikaliskt och textmässigt. Det här är en ärlig inblick i barnlivet, i alla fall utifrån vad jag kommer ihåg från min uppväxt. Inget förskönande eller förlöjligande av barndomen. Bara väldigt äkta musik utifrån barnens perspektiv.

Hittade bara youtube-klipp med riktigt dåligt ljud, så för er som har Spotify är det bättre att lyssna här: Hawkey Franzén – Visa från gungor och sand

Barbie bjuder på stelbent dansfest

Jag har alltid varit intresserad av barnskivor och nu i onsdags dök ett välbekant ansikte upp i en skivback. Visste inte att det hade kommit skivor med Barbie. Jag har visserligen aldrig funderat över det heller, de flesta fiktiva karraktärer släppte faktiskt skivor under vinylens glansdagar från 60-talet och framåt. Tydligen även Barbie. Nu stirrade den stelbenta helylleamerikanska dockan på mig med en vinylskiva i handen och ville bjuda in mig på ett Dance Party. Som tur är har skivbutiken jag var inne i lyssningsstationer. Med titlar som "Ride the Pony", "The Hustle" och "Disco Nights" hade jag en svag förhoppning om att det åtminstone skulle bli lyssningsbart. Kanske till och med småfunkigt mellan varven. Vågade aldrig hoppas på ett break, men det är ju alltid drömmen.

Nålen träffar första spåret och "Ride the Pony" börjar lovande med ett trumkomp. Tyvärr var det inte ett break, men rena trummor var lovande nog. Några sekunder senare presenterar sig en väldigt hurtig röst som Barbie. Lät lite tufft med trummor och en späd kvinnoröst som presenterar sig som Barbie, men mitt hopp dör lite just i den stunden. Rösten berättar att nu ska det dansas tills barnkalaset är slut. För egen del blir det inget kalas. Jag står vid fiskdammen med ett spö med ett tomt snöre när skivan snurrar vidare. Rösten blir snabbt för hurtig och hon som spelar Barbie går nästan upp i falsett i slutet av varje mening. Bakgrundsmusiken kommer aldrig igång. Det är lika stelbent som figurerna på omslaget är i verkligheten. Troligtvis är det inte bara jag som är besviken. Jag har svårt att tro att ett barn skulle uppskatta den här skivan, inte ens ett barn som 1981 när skivan släpptes älskade Barbie över allt annat.

Rösten som instruerar hur man dansar de olika danserna snackar på under två tredjedelar av varje låt och jag fattar inget. Försöker hänga med i "The Hustle" och tar några försiktiga steg när ingen ser i skivbutiken, men jag håller på att välta ett ställ med DVD:er så jag väljer att sluta. Det gör rösten på skivan också. Hon säger uppgivet att efter att ha tagit grundstegen i "The Hustle" går det bra att mixa alla de danserna vi lärt oss tidigare på skivan. Jag tittar på prislappen en sista gång och inser att den här dansfesten inte är värd 45 riksdaler och ställer tillbaka den i backen. Största behållningen är baksidan av skivan. Där ser vi en klämkäck Barbie som precis ska lägga på en platta som hennes lika tandblekta vänner ska få dansa loss till. Det blir tyvärr aldrig bättre än så. Det här är en barnskiva du inte behöver i din samling.

The Adventures of DJ Barbie on the Wheels of Steel

Mickey Mouse Break

För många här i Sverige är Disney ett viktigt inslag under julfirandet. Under mitten av 90-talet köpte jag lite Disney-vinyler. De flesta var fruktansvärt dåliga. Det fanns dock ofta små grejer att norpa om man gjorde beats. Jag är inget stort fan av Disney, men det här breaket och den här låten är bara för skön. Nu blir det någon/några dagars uppehåll när det gäller inlägg från mig. Ni som har läst bloggen under de här första dagarna ska ha ett stort tack och en riktigt god jul!