Låter som Doris

För många herrans år sedan så spelade jag skivor på en klubb i ett folktomt Skövde. Det var likt vädret i Göteborg idag. Spöregn med andra ord. Jag packade ner en del regnlåtar för att spela. Det är alltid kul att anpassa sin spellista efter sånt tycker jag. Eftersom det inte var en danspublik i början på kvällen så tog jag med rätt lugna regnlåtar också. Hittade Doris låt "Grey Rain of Sweden" och funderade på om den var för lugn för kvällen. Jag bestämde mig för att ta med den och funderade på vad jag kunde mixa den med för liknande låt. Då hittade jag en gammal favorit med Blossom Dearie. Hennes "I Like London in the Rain" åkte på hemma på spelaren och tanken slog mig hur pass likt Doris det lät. Extra kul är att när jag spelade låten på klubben så kom en tjej fram och frågade om det var Doris.

Regndyrkaren Blossom Dearie och hennes "I Like London in the Rain"

Tungt break på barnskiva

Barnskivor samlade jag på när jag började gräva efter skivor under början av 90-talet. Mycket är riktigt dåligt, men ofta kan man hitta små samplingar att leka med. Få låtar håller rakt igenom. Igår var jag på loppisen som ligger ett stenkast från där jag bor och hittade lite smått och gott. En del plattor som jag visste att jag varit ute efter och lite chansningar. Den här hamnade någonstans mittemellan. Omslaget kände jag igen och jag visste att någon samplat från den. För de nyfikna så har Beatnuts samplat låten "Me" på ett kort litet mellanspel, i deras version går den under namnet "Be Proud". 

0:52 in i låten så kommer Beatnuts-samplingen

Lät nålen vandra över spåren och hittade ett riktigt guldkorn i låten "So It Doesn't Whistle". Introbreaket lät lika bra på 33 som 45 varv.

http://www.youtube.com/watch?v=kfNiChagqLk 

(Blogger lät mig tyvärr inte länka klippet med bild)

När låten sedan drar igång är den inte direkt så tilltalande, men breaket kommer tillbaka några varv i låten och gör den lite rolig. Så roligt var dock inte Bob McGraths liv 1971 när inspelningarna till den här skivan gjordes. Enligt de i branschen så fick hans bror, Dan "Bat" McGrath, agera inhoppare i TV-serien Sesame Street för att Bob var för djupt nere i drogerna för att kunna prestera. Dan var tydligen extremt lik Bob så många märkte ingen skillnad. Han blev ren redan året därpå och var då återigen en del av Sesame Street-gänget. Drogmissbruket har satt sina spår, men Bob lever än idag. Han kommer troligtvis alltid vara ihågkommen som en älskvärd karraktär i en av tidernas bästa barnprogram.

Fleetwood Mac kommer till Sverige utan min favorit

För några dagar sedan blev det klart att återförenade Fleetwood Mac besöker Sverige under sin långa turné 2013. 23 oktober spelar de i Globen och biljetterna släpps 18 februari. Fleetwood Mac är ett av mina absoluta favoritband någonsin så glädjen var total, eller rättare sagt var den det tills jag kom på att Christine McVie inte är med längre. Hon hoppade av bandet redan 1998. Hur pass viktig är då Christine McVie för Fleetwood Mac? Svaret är enkelt. Hon kanske är den absolut viktigaste beståndsdelen i gruppen om du frågar mig. Det finns de som är av en annan uppfattning, men av de från den så kallade klassiska sättningen är hon min favorit. Hennes lena och känsloladdade stämma och stämningsfulla keyboardspelande är grunden i det drömska sound som gjort Fleetwood Mac till ett av världens mest älskade band. Någon hade kommenterat Sverigebesöket med att personen i fråga äntligen skulle få höra "Little Lies" live. Ja, de spelar med största sannolikhet den i Globen men utan Christine McVie bakom micken. Stevie Nicks har sagt att fansen inte kan räkna med att Christine McVie kommer dyka upp som gäst under turnén.

Christine McVie, som då lystrade till efternamnet Perfect, började sin karriär i bluesbandet Chicken Shack 1967. Redan två år senare slutade hon i bandet efter att hon träffat bassisten John McVie från Fleetwood Mac. 1970 kom soloalbumet Christine Perfect som var en bluesdoftande historia. Samma år gifte hon sig med John McVie och började spela med Fleetwood Mac. Sedan följde några relativt tuffa år för gruppen. Det var många medlemsbyten och de lyckades inte hitta en ny publik efter att de bytt spår. Gruppen gick från att ha varit ett bluesband till att spela en enklare form av själfull och experimenterande drömsk form av rock. Dessa år är tråkigt nog ett relativt bortglömt kapitel i Fleetwood Macs historia. Ett kapitel som jag definitivt kommer komma tillbaka till i den här bloggen. Många av låtarna från den tiden är bland det bästa gruppen någonsin har gjort enligt mig. Att jag kommer komma tillbaka till Fleetwood Mac överhuvudtaget är ganska säkert. Det finns mycket att skriva om det här bandet.

1975 plockades Lindsey Buckingham upp som ny gitarrist och sångare efter att Bob Welch lämnat bandet. Buckinghams krav var att hans flickvän, Stevie Nicks, även skulle ingå i bandet. Egentligen var gruppen inte så sugna på det, men så fick det bli. Det var från deras självbetitlade album som kom det året som Fleetwood Mac fick sin första riktigt stora singelframgång. Det med låten "Over My Head" med Christine McVie bakom mikrofonen. Hon hamnade orättvist lite i skymundan av Buckingham/Nicks i nya Fleetwood Mac, men trots att hennes låtar oftast inte var de största hitsen, så var de oftast bland de bästa spåren på albumen. Detta gällde fram till 1987 års Tango in the Night. Den skivans största singelframgångar var låtarna "Little Lies" och "Everywhere", båda med Christine McVie på sång. Senaste gången Fleetwood Mac spelade i Sverige var 2009. Betyget då var att bandet var trött och att Lindsey Buckinghams divalater och extremt långa gitarrsolon tog kål på showen. Jag är nyfiken på att se Fleetwood Mac live, men samtidigt är det utan min stora favorit. Hade Christine McVie varit med hade det inte varit ett frågetecken om jag ska gå eller inte. Nu är jag lite tveksam.

Funkiga bluesbreaks från solodebuten Christine Perfect

En av Fleetwood Macs funkigaste stunder med Christine McVie

En av Fleetwood Macs vackraste stunder med Christine McVie + fett break i början

"Over My Head" i liveversion från Midnight Special 1976

Klassisk Christine McVie-ballad från Rumours-plattan

Bästa låten från plattan Tusk som kom 1979, självfallet med Christine McVie på sång

En av deras största hits, "Little Lies" med Christine McVie på sång

"Everywhere", den andra jättehiten med Christine McVie från skivan Tango in the Night

Självmordsbenägen soul i flera versioner

Lite då och då hittar jag låtar som verkligen fastnar. Jag blir nästan besatt av dem. Sitter och lyssnar på dem gång efter gång. Så var det första gången jag hörde låten "Dead" av Cresa Watson. Låten börjar med ett dovt trumkomp, sedan kommer en riktigt dåligt spelad tamburin in och skakar lite som den själv vill. Efter det dyker basslingan och orgeln upp. Ljudet riktigt svajar. Från början trodde jag att det var skivan som svajade, men sedan insåg jag att den måste varit inspelad på det sättet. Det ger i alla fall låten en spöklik känsla som passar bra till låtens tema. Efter introt dyker en kvinnoröst upp som säger att hon inte vill leva längre och att hon inte orkar bry sig, hon vill bara dö. Därefter bryter en saxofon in och kör ett solo. Vi är nu 1:15 in i en väldigt kort låt och först då börjar Cresa Watson sjunga. Texten är allt annat än munter. "Dead, I wish I was" sjunger hon, sedan blir det väldigt tydligt att hon har blivit lämnad av en man. Hittar hon inte honom snart kan hon lika gärna dö. Efter en kort vers dyker saxofonen upp igen och fröken Watson börjar återigen prata om att hon vill dö. Sedan sjunger hon samma korta vers som hon sjöng tidigare och låten fadas ut. Så kort och enkel, men så själfull och ärlig.

Cresa Watson - Dead

Efter lite research så hittade jag ytterligare en versionen av låten. Moses Dillard skrev låten i mitten av 60-talet och Ede Robin som tidigare spelat in hans "There Must Be A Love Somewhere" spelade även in "Dead". Jag trodde länge det här var originalet, men där hade jag fel. Låten börjar exakt på samma sätt som Cresa Watsons version, men sedan fortsätter texten med de rysliga raderna "With this razor in my hand, I remove my watchband, and if no one is around while I make this cut, lord I'll be dead". Troligtvis var de raderna för magstarka och togs bort på flertalet versioner. På något sätt, även om raderna är riktigt otäcka, så sätter det ytterligare ett svart lager över den redan deprimerande låttexten.

Ede Robin - Dead

Efter att ha luskat lite mer kring låten så dök ytterligare en version upp, det som torde vara originalet. Jag trodde inte låten hade spelats in så pass många gånger. Den är inte direkt kommersiellt gångbar och med en så pass dyster text blev jag förvånad över hur många olika artister som tolkat den. Versionen av Carolyn Sullivan är riktigt bra också, men i början uttalar hon orden på ett sätt som gör att jag får för mig att hon är från Frankrike. Så verkar inte fallet vara. Den är nämligen arrangerad av Moses Dillard, alltså låtskrivaren. Varför Sullivan har den där konstiga brytningen i början, men att den sedan försvinner när hon väl börjar sjunga verkar förbli ett mysterium. "With this phone in my hand, I"ll try to call my man, and if he's not at home, I know he's not alone, and I'll feel dead" sjunger hon i den här lite radiovänligare versionen.

Carolyn Sullivan - Dead

Jag letar sedan vidare och får en ny favoritversion av låten. Det visar sig att även Dana Gillespie spelat in den. Den här versionen börjar med vackra stråkar och en skön bassgång för att sedan byggas på med ett skönt trumkomp, en orgel och lite soft gitarrplockande. Gillespie kör sedan pratrutinen från de andra versionerna över kompet. Trummorna är tyngre på den här versionen och i stället för en saxofon som solar så har den här bytts ut mot en trumpet. Svänget är helt enormt. När Dana Gillespie börjar sjunga kommer stråkarna tillbaka från introt och det ger låten ytterligare en dimension. Gillespie kör vidare på självmordsspåret och sjunger samma ord som Ede Robin, fast andra gången sjunger hon något som låter som "With this razor in my hand, I"ll slash my right vein".

Dana Gillespie - Dead

Tower Of Power har också spelat in den, då med Lydia Pense från funkrockgruppen Cold Blood på sång. Blev lite besviken när jag hörde den här versionen, för mycket wailande och gitarrsolon för att jag ska gå igång på den. Gillar man dock de övriga versionerna kan det vara kul att även höra denna. Tydligen ska gruppen Berry Street Station även spelat in låten, men då kallat den "I Don't Care Anymore". Jag har dock inte lyckats få tag på den versionen.

Tower Of Power featuring Lydia Pense - Dead

Recension: Country Funk 1969-1975 (samling)

För tio år sedan släpptes samlingen Country Got Soul. Genomslaget blev enormt. De som trodde att country inte hade soul blev överbevisade och soulfantaster världen över jagade helt plötsligt efter obskyra countryskivor de skulle fnyst åt bara månader innan. 2012 släppte alltid lika pålitliga skivbolaget Lights in the Attic Records skivan Country Funk 1969-1975. En skiva full av country med ett funksväng utan dess like. Problemet med skivan är just att det har gått tio år sedan genren fick sitt stora genomslag. De som köpte alla de samlingar som kom då har redan mycket av det som presenteras här. Tony Joe White, Jim Ford och Bobbie Gentry är med på de flesta samlingar som har haft med orden country och soul i sin titel. 

Något väldigt positivt är ljudet på skivan, alla låtar har blivit remastrade inför samlingen och det är ett underbart fett ljud som presenteras. Trots att jag lyssnade på den på CD så lät det ljudmässigt som en LP. Ljudet är varmt och levande. Det finns också väldiga guldkorn på skivan. Jag hade ingen koll på Mac Davis innan, men hans "Lucas Was a Redneck" är en av höjdpunkterna. Över ett funkigt sydstatssmutsigt countrykomp sjunger Davis "His daddy died drunk with a belly full of rum, his momma died waiting for a miracle to come". Det är så äkta och naket det kan bli, något som genomsyrar genren. Favoriten Larry Jon Wilson, som jag likt många andra upptäckte genom Country Got Soul-samlingarna, levererar genreklassikern "Ohoopee River Bottomland". Ett väldigt tråkigt val med tanke på att han gjort större underverk, men den remastrade versionen gör att man känner Wilsons mörka röst ända ner till tåspetsarna och man hör varje liten andning i introt.

En fråga jag ställer mig är var kvinnorna är. Enda kvinnliga sångerskan som är med är Bobbie Gentry. Ett självklart val eftersom hon har mer soul än de flesta manliga kollegorna, men det hade varit roligt med några fler val. Det finns ju bevisligen flertalet countrykvinnor som har soul i ådrorna, det bevisar skivbolaget Soul Jazz släpp Country Soul Sisters från förra året. 

För de som gillar att lyssna på originallåtar som samplats så innehåller Country Funk träskfunk-klassikern "I Walk On Gilded Splinters" av Johnny Jenkins. Låten samplades av Beck och blev stommen till hans "Loser". Det är dock en annan låt som för min del gör att den här samlingen är värd vartenda öre, "Piledriver" av Dennis Fox. Egentligen är det en rätt kitschig historia, men trumbreaket i början är bland de tyngsta jag hört på länge och basgången som kommer in får den stelaste bakdel att gunga i takt. Låten är en raritet och inget på skivan kommer upp i samma kaliber när det gäller funk. Country Funk är en väldigt bra investering om man inte redan har upptäckt den funkigare och mer soulinfluerade sidan av country. 

Betyg: 7,5 av 10

Mac Davis - Lucas Was a Redneck

Dennis The Fox - Piledriver

Mickey Mouse Break

För många här i Sverige är Disney ett viktigt inslag under julfirandet. Under mitten av 90-talet köpte jag lite Disney-vinyler. De flesta var fruktansvärt dåliga. Det fanns dock ofta små grejer att norpa om man gjorde beats. Jag är inget stort fan av Disney, men det här breaket och den här låten är bara för skön. Nu blir det någon/några dagars uppehåll när det gäller inlägg från mig. Ni som har läst bloggen under de här första dagarna ska ha ett stort tack och en riktigt god jul!