Recension: Mbongwana Star, Slowgold och Weeping Willows + Doug Seegers live på Göteborgs Kulturkalas 2016

Mbongwana Star

Mbongwana Star är bandet från Kongo Kinshasa som bildades i spillrorna efter Staff Benda Bilili. Om ni inte sett dokumentären om dem rekommenderas den varmt. Mbongwana Star är verkliga stjärnor och turnerar nu runt jorden med sin rätt speciella musik som blandar deras hemlands toner med psykedeliska gitarrslingor, hypnotiskt repetitiva elektroniska beats och ett småfunkigt groove. Två av sångarna sitter i rullstol, men det blir inte mycket sittande av när Mbongwana Star spelar live. Det snurras både på och i rullstolarna och det smittar av sig på publiken som, trots den höstlika kylan, den här kvällen strålar av värme. Det är ingen jättepublik, men det dansas och klappas rejält under den lite mer än timslånga konserten. För ovana öron kan det nog blivit lite långt och emellanåt går det lite på tomgång, men det är väldigt korta stunder. Det är fest och dans som är temat och de spelar så gott som alla låtar från debuten "From Kinshasa" som släpptes förra året. Mina favoriter från plattan "Nganshé", "Malukayi" och "Kala" spelades alla i helt fantastiska liveversioner. Det är festivalen Clandestino som ligger bakom bokningen och det är en av de absolut roligaste bokningarna i Göteborg den här sommaren. Tack för det!
Konserten får 4,5 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold är Amanda Werne plus musiker. I slutet av förra året släpptes tredje albumet "Glömska" som unisont hyllades som drömsk prärierock med influenser från både amerikansk folkrock och den mer knätofsbeprydda svenska proggen. Det är första gången jag ser Slowgold och jag blir rejält imponerad. Precis när det börjar skymma över Göteborg spelar de "Korta sommar" och den där konsertmagin infinner sig. Magin som inte går att sätta fingret på och som måste upplevas. Det kan inte bara vara jag som hade gåshud just då. Live så känns Slowgold kanske lite ruffigare än på skiva, men jag gillar det. Jag är inte den som vill att det ska låta precis som på skiva. Mellansnacket är lite småpinsamt ibland, men jag tycker det är skönt när en artist bjuder på det och Amanda småskrattar efter tystnaden som uppstår när hon säger att Slowgold är motsatsen till quicksilver. En sak hon nämner två gånger under konserten. Det kanske är för proggigt och retrodoftande för den stora massan, men för oss som växte upp med både International Harvester och Neil Young i skivbackarna är det här guld. Favoritlåtarna under konserten är tidigare nämnda "Korta sommar", Captain Beefheart-covern "Detta är dagen" och "Vila". Framtiden ligger för fötterna för Slowgold, något som den här konserten gjorde än mer tydligt.
Konserten får 4 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold

Weeping Willows hör till skaran av band jag sett relativt många gånger genom åren. Nu var det dock några år sedan sist. Gruppens främsta tillgång är sångaren Magnus Carlson. Hans pipa är så smärttyngd och själfull att det är helt omöjligt att värja sig mot den. Han är helt klart en av mina svenska favoritsångare. Jag måste erkänna att jag är dåligt inlyssnad på deras nya skiva. På eftermiddagen innan konserten hade jag på skivan i bakgrunden, men var tvungen att sätta mig ner och bara lyssna när titelspåret "Tomorrow Became Today" drog igång. Andra gången jag hörde låten var under torsdagskvällens konsert och blev helt tagen över just Carlsons bedrift att med rösten som verktyg leta sig in i ens själ och spela på de rätta strängarna. Den här kvällen verkar bandet vilja fokusera på andra låtar än deras stora hits. Det funkar väldigt bra när dem spelar äldre material som den hjärtskärande balladen "Blue and Alone" från debuten. De nya låtarna håller inte riktigt samma klass i många fall och efter cirka en halvtimme är det dags för Doug Seegers att gå upp på scenen.

Innan Magnus Carlson går av scenen för att låta Doug Seegers spela vidare kompad av Weeping Willows så gör de en duett i Everly Brothers gamla örhänge "Love Hurts". Det låter lite lökigt på pappret, men rösterna gick riktigt fint ihop och det blev en fin och hjärtknipande version. Seegers spelade sedan sin hit "Angie's Song" för att efter det spela två nya låtar från nysläppta plattan "Walking On The Edge Of The World". Måste säga att efter jag likt många andra blev tagen av hans livshistoria och låten "Going Down To The River" så har inte många av hans andra låtar satt sig på samma sätt. Han är dock en helt okej liveartist som publiken fortfarande verkar uppskatta.
Konserten får 3,5 hörlurar av 5 möjliga.

Recension: Anna von Hausswolff och Göteborgs Symfoniker live på Konserthuset i Göteborg 9 april 2016

Jag är i grund och botten helt emot att göra om existerande arrangemang av nutida musik och addera en symfoniorkester. Det blir lätt för storslaget och än värre är när musik disneyfieras, när det blir snyftsött. Den här kvällen är ett undantag. Här har, framför allt, dirigent Hans Ek lyckats med konststycket att utveckla och förfina låtarna. Anna von Hausswolffs musik har aldrig låtit så här storslagen men ändå lyckas låtarna behålla sitt intima sound. Inledningen med den nya versionen av "Källan" med Anna utan band men med symfoniker är enastående vacker. Versionen är strax över 20 minuter lång och pausen sker redan efter den har framförts. Efter pausen så är Anna tillbaka med fullt band och symfoniker för att under lite över timman bjuda på mestadels alster från senaste skivan. Låtarna trivs väldigt bra i sin orkesterskrud och får ett nytt liv. Det är mörkt och tryckande, riktigt drabbande. Det är så hela konserten känns, man drabbas av Anna von Hausswolff och hennes kompositioner.

Anna von Hausswolff och Göteborgs Symfoniker.

Det är först i "En ensam vandrare" som man får en andningspaus. Förutom "Källan" så är en av höjdpunkterna "Stranger" där Anna söker närkontakt med publiken och dansar runt som i extas. Det är riktigt häftigt att få uppleva och håret står spikrakt på mina armar och ögonen blir mer än lite fuktiga. En blytung version av "Come Wander With Me/Deliverance" avslutar innan hon tar emot publikens stående ovationer. Hon kommer in igen och dedikerar David Bowies "Warszawa" till sina föräldrar som sitter i publiken. Helt plötsligt slinter hon på tangenterna och spelar fel, vilket är förståeligt eftersom hon är märkbart tagen av hemmapublikens mottagande. Allra sist spelar hon det närmaste hon kommit en pophit, "Mountains Crave" tonar ut till stående ovationer än en gång.

Anna kommer ut flertalet gånger eftersom applåderna aldrig verkar ta slut. Sista gången hon kommer ut snubblar hon på något på scenen och faller huvudstupa på scengolvet. Publiken höll andan men hon dök snabbt upp igen och verkade som tur var vara oskadd. Själv var jag rejält skakad efter spelningen. Det är omöjligt att ge konserten ett annat betyg än det allra högsta. Men med det sagt så kan inte en så här pass unik konsert, som bara ges en gång i den här tappningen, betygsättas rättvist. Det enda som känns rättvist är att minnas det här som en av de absolut största konsertupplevelser man troligtvis kommer att vara med om.

Recension: Bunny Wailer live på Liseberg 26/6

Måsarna börjar sakta skingra sig när bandet presenteras prick 21:00. Sedan drar de igång ett ska-aktigt intro som gör att ett rätt småkyligt Liseberg vaknar till. Efter det presenteras kören och de får sjunga en låt. Det drar ner den sköna stämning som introt gav rätt rejält. Kören passade bra som just kör, men klarar inte av att bära det på egen hand. Sedan presenteras legenden Bunny Wailer och presentatören berättar att det var nära på att konserten blev inställd på grund av att Bunny inte varit helt kry på sistone. Musiken startar men reggaestjärnan lyser med sin frånvaro. Det dröjer innan en smal gestalt börjar röra sig bakom blåssektionen och keyboardaristen. Publiken jublar och applåderar när Bunny Wailer sakta makar sig fram till mitten av scenen. Kvällen till ära är Bunny kläd i en vacker vit utstyrsel, en glittrig väst, en turbanliknande huvudbonad och en lång halsduk i rött, gult och grönt.

Hans sång låter inte så pigg och jag funderar på hur kvällen kommer att arta sig. När andra låten kommer igång så känns det som Bunny värmt upp sin pipa och kvällens första gåshud infinner sig. Efter det så reser sig varje hårstrå på kroppen när han gör ett medley på några av de bästa låtarna från hans klassiska debutplatta Blackheart Man. Som tur är så är det rätt långa delar av "Blackheart Man", "Rastaman", "Armagideon (Armagedon)" och "Fighting Against Conviction" som han sjunger. Efter det börjar bandet på en ny låt medan Bunny Wailer börjar sjunga på texten till "Fighting Against Conviction" än en gång. Här blir det extra tydligt att den 67-åriga styvbrodern till Bob Marley, och en av de som var med och exporterade reggae till en stor publik ute i världen, inte är i så gott skick. Han rör sig långsamt på scenen och hans smådansande känns väldigt stelt och robotlikt. På två låtar glömmer han bort texten totalt och bandet väljer att låtsas som inget och spela vidare till Bunny Wailers osäkra mumlande.

Sedan tar det bra fart igen och smått fantastiska versioner av låtar som "Cool Runnings", "Don Dada", "Love Fire" och "Bald Head Jesus" avlöser varandra. I slutet av den 90 minuter långa konserten gör han en seg version av "No Woman No Cry" som visserligen är lite halvsöt. Den känns dock onödig när Bunnys låtarkiv är så rikt och välfyllt. Fast ska någon göra Marley-covers så är det just Bunny Wailer. Det är omöjligt att ge konserten full pott, men när det är bra så är det riktigt bra. Mellan varven blir det lite segt och när texterna glömdes bort och bandet fortsatte kändes det jobbigt, man vill inte se en av sina favoritartister i det tillståndet. Konserten kanske kunde ha kortats ner eller delats upp i två delar på grund av Bunny Wailers hälsomässigt risiga tillstånd. Då hade konserten kunnat bli ännu bättre. Jag tycker trots vissa missöden att konserten är värd 3,5 små söta jamaicanska kaniner av 5 möjliga.

Bunny Wailer-klassikern "Rastaman"

Recension: Jurassic 5 live på Pustervik Göteborg 12/6

Förväntningarna på den här konserten har varit extrema sedan det för några månader sedan stod klart att J5 åter skulle spela i Göteborg. Konserten på Trädgårn 2006 har blivit en mytomspunnen konsert för de som inte var där men som har hört historier om hur överbra den var. Själva kommer inte gruppen ihåg att de varit i GBG tidigare, det visar de när de ställer just den frågan till publiken under konserten. Undertecknad var på konserten 2006 och räknar den som en av de allra bästa rapkonserter den här staden någonsin fått uppleva. Redan under uppvärmarna Ugly Duckling inser man snabbt att publiken är taggad till max. När Jurassic 5 strax efter 22 drar igång ökar temperaturen i den redan stekheta konsertlokalen som nästan är fullsatt av förväntansfulla fans.

Det är ett rasande tempo från början och de tidiga klassikerna avlöser varandra. Glädjen och glöden finns kvar hos gruppen och det märks att de trivs på scenen tillsammans. I bakgrunden gnuggar Cut Chemist och Nu-Mark wax och utmanar varandra i små scratchdueller. Publiken är i extas när hits som "Concrete Schoolyard", "Jurass Finish First" och "What's Golden" betas av. I mitten av konserten får Cut Chemist och Nu-Mark leka loss med scratchgitar, en hemmagjord trummaskin runt halsen och sist men inte minst den jättestora skivspelaren som hade en central plats på scenen. Andra halvlek tappar fart lite i början och det blir en halvdryg uppförsbacke som J5 måste kämpa i för att få igång publiken igen. Men tempot ökar igen trots en ganska så ljummen önskestund där publiken för önska en låt som sedan gruppen ska spela. Tempot är åter på topp i den frenetiskt ångande "A Day At The Races" och konserten avslutas på topp av en av de stora Hiphop-dinosaurierna som faktiskt firar 20-årsjublieum i år.

Det är omöjligt att, trots en halvrolig stund i mitten, ge den här konserten mindre än 5 av 5. Det är precis den känslan jag känner när konserten är slut som jag kände första gången jag hörde en hel skiva av Run DMC för första gången för 28 år sedan. En känsla som är obeskrivlig för de som inte känt så när de lyssnat på musik som påverkar varje liten fiber i deras kropp. Att Jurassic 5 inte har jobbigt mellansnack och tjatar om röka och svenska tjejer, som alla andra rapgrupper som är här på besök, är väldigt befriande och ger ytterligare ett plus. Frågan är då om det här var lika bra som konserten på Trädgårn 2006? Svaret är att faktiskt den här konserten var strået vassare. Vi kan skriva i sten att de här rapgiganterna 2014 gjorde ett av de allra tightaste rapspelningarna i GBGs konserthistoria.

Recension: Chelsea Wolfe live på Truckstop Alaska

Det har hänt rätt mycket sedan jag såg Chelsea Wolfe live senast. Då var vi några tappra själar som hittade till Gårdaskolan en regnig onsdag precis innan Way Out West. Året var 2011 och hon hade precis släppt The Grime and the Glow. Det var bara hon och Ben Chisolm på scenen. Ben bakom synth och dator och Chelsea på gitarr och sång. Allt gick i rött och svart och Chelsea gömde sitt ansikte bakom ett sorgflor. Vi var mellan 30-40 personer i lokalen och det kändes som vi var under tio personer som hade lyssnat in oss på henne innan. Den konserten var helt magisk. Jag trodde den största livehöjdpunkten under 2011 skulle bli Prince på WOW, men Chelsea Wolfe-konserten var intim och kröp in i medvetandet på ett sätt som stadiumkänslan på Prince-konserten inte kunde komma i närheten av.

Nu lite mer än två år senare var vi fler som ville se Chelsea Wolfe. Kön ringlade sig över halva Hisingen kändes det som. Det tog nog inte långt ifrån en timme för oss att komma in trots att vi var där strax efter insläppet öppnade. Jag hörde senare att många inte kom in utan missade konserten. Chelsea Wolfe hade den här gången med sig hela sitt band och när "Feral Love" från senaste skivan drog igång blev det relativt trångt framför scenen. Av någon anledning så trycktes en rökmaskin igång så under nästan hela låten såg man inte skymten av bandet. Först under andra låten, "We Hit a Wall" skymtade Wolfe fram. Hennes klädintresse hade inte börjat infinna sig förra gången hon var här och när röken skingrade sig nu såg man att scenkläderna den här gången var mer av det fashionabla slaget.

Materialet som bandet hämtade sin repertoar från den här gången var nästan uteslutande från senaste plattan, Pain Is Beauty och Apokalypsis. Det hade inte skadat om de akustiska låtarna från Unknown Rooms hade fått ta en större del i setet. Det blev väl monotont och enformigt när det lades så mycket fokus på de tyngre spåren. Nya plattan funkade annars väldigt bra live, men ljudet blev rätt grötigt. Jag vet inte om det hade med ljudteknikern att göra eller om det är svårt att få ett riktigt bra ljud när musiken byggs upp väldigt mycket av reverb och ekon. Det var troligtvis en kombination av båda.

Även om de nya låtarna fungerade bra live så tyckte jag konserten tog ett annat djup när låtar som "Tracks (Tall Bodies)" och "Pale On Pale" från Apokalypsis drog igång. Det kändes som ett långsamt domedagståg som drog fram genom lokalen. Det mullrade och skakade samtidigt som Chelsea Wolfes magiska pipa lugnande matade fram texterna. Konserten var riktigt bra, med riktiga höjdpunkter i de nästan redan klassiska spåren från Apokalypsis. Allt som allt får spelningen 4 trycksvärtssvarta stjärnor av 5 möjliga.

Recension: Könsförrädare och Mattias Alkberg live på Pustervik

Igår slog Galago och Teg Publishing ihop sina påsar och passade på att ha tillställning under bokmässehelgen här i Göteborg. Jag kom in lagom till konserten med Könsförrädare. Nu var det äntligen dags att få uppleva gruppen live. De drog igång utan påannonsering prick 22:30. Konserten varade sedan i nästan precis 30 minuter. Med andra ord så spelades nästan hela skivan. Tror det var två spår som inte fanns med i liverepertoaren. Jag trollbands direkt av musiken och att få höra skivan live, en skiva jag levt väldigt nära i snart två veckor. Först blev jag lite besviken att Könsförrädare inte tog sin plats på scenen. Mellansnacket var kortfattat och blygt. Gruppen släppte debuten Curse All Law dagen innan, men även snacket om släppet var ganska lågmält. Efter några låtar såg jag dock storheten i att de lät musiken tala ifred. Låtarna är så pass starka att de klarar sig utan massa utsmyckningar. De behöver inte göra en scenshow av det hela och efter ett tag blev det på något sätt en av styrkorna under konserten. Som publik kan man inte annat än att sugas in och bli uppfylld av musiken.

Liveversionerna visar på vilket fantastiskt band Könsförrädare är. Båda sångerskorna sjunger med sådan inlevelse och med känsla att jag nästan smått stirrar på dem under långa perioder, allt för att försöka suga in så mycket av det de förmedlar. Jag har aldrig tidigare ens tänkt på att gruppen har en trummis och basist, men så här live får jag uppleva vilken viktig stomme de är i bandet. När jag hör introt till "Death to Stories" slår hjärtat några extra slag. När låten är slut möts bandet också av den största applåden under spelningen. Slutet på konserten blir tvärt och bandet tackar för sig och går av scenen utan extranummer. Om jag ska klaga över något så får inte bandet alltid till tyngden från skivan. Det känns lite småstelt emellanåt också, men det kommer säkert släppa när de spelat de här låtarna några varv till. Sedan tycker jag att publiken var väl kall under konserten. Skivan är så färsk och de flesta har inte lyssnat lika mycket som jag på materialet och det har jag förståelse för, men publiken verkade vara extra svårflörtad under konserten.

Mattias Alkberg levererade bredbent rock

Kvällens andra stora akt var Mattias Alkberg som hade med sig ett relativt nyihopsatt band. Alkberg var Könsförrädares raka motsats. Här bjöds det på bredbent rock som nästan kändes Springsteensk mellan varven. Nya låtar som "Skända flaggan" och "Raggare" blandades med äldre material. Även om det var bra drag i de rockigare låtarna så tyckte jag ändå att "Allting är drömt" och "Helgen v.51" hörde till höjdpunkterna. Över lag kommer låtskrivargeniet Mattias Alkberg bäst fram när det inte larmas på tills tårna krullar sig. På de lugnare låtarna får han till ett gospelskitigt sväng som inte går att hitta på andra håll i svenskt musikliv. Utan att slå på en för stor trumma så var båda konserterna bland det bästa jag sett i år. Det märks att Könsförrädare är yngre som artister och att de har en resa framför sig som kommer göra dem till ett ännu bättre liveband. De har inte riktigt hittat hem live än, men är på god väg. Mattias Alkberg är en av få artister inom den svenska musikscenen som fortfarande känns spännande och relevant av de som startade samtidigt som mannen ifråga. Det är bara att tacka och bocka för att Galago och Teg kom på den briljanta idén att ha den här festen.

Recension: Chelsea Wolfe - Pain Is Beauty

Chelsea Wolfe är en musikaliskt rastlös själ. Det har varit en stor utveckling mellan varje album. Först kom den primitiva och distigt sovrumsinspelade The Grime and the Glow, en skiva som snabbt fick etiketten "doom folk" klistrad på sig. Sedan släppte hon Apokalypsis, en platta som närmast kan beskrivas som en tung och relativt välproducerad mörk rockskiva. Förra året kom Unknown Rooms, vilket mestadels var en akustisk historia. På Pain Is Beauty dröjer det inte länge innan en tung synthslinga visar den nya riktningen.

Inledande "Feral Love" har en smattrande synth som ligger och pumpar på medan Chelsea Wolfe sjunger med sin varma men samtidigt dystra röst. Just röstmässigt låter det ännu bättre än tidigare. På Unknown Rooms vågade hon rösten vara på många spår och inte lägga på massa lager av effekter. Här är effekterna tillbaka på många av låtarna. Både på gott och ont ska tilläggas. Det är lite synd att dränka hennes vackra stämma i effekter, men samtidigt är det just väldigt effektfullt. Redan på spår två så får dock lyssnaren lite semester från det nya soundet. "We Hit A Wall" skulle kunna platsat på Apokalypsis och är efter min fjärde genomlyssning ett av de stora favoritspåren. Det känns som stråkarna från flertalet låtar på Unknown Rooms hänger kvar och färgar musiken väldigt bra. Redan i nästa spår dyker synthen upp igen och som inte det räcker så har "House of Metal" trummaskin som grund. Stråkarna dröjer kvar i den här också. Det är bra, men blir lite segt och utsvävande efter en stund. Tyvärr hänger mycket från spåret kvar i "The Warden" och här börjar jag tappar intresset. Det är för mycket effekter och stämning, samtidigt som det mest bara puttrar på.

Sedan bryter sig "Destruction Makes the World Burn Brighter" ur synthträsket. Det här kan vara det punkigaste Chelsea Wolfe spelat in sedan "Advice & Vices" från The Grime and the Glow. Det är bra, men lite för spretigt och rörigt för att funka helt. Stora delar av den resterande delen av plattan flyter ut i ljudvågor fyllda av synthar och effektlådor som gör att sången ofta dränks och trängs för mycket med instrumenten. Mina förhoppningar var skyhöga och det är först i slutet av skivan den blir riktigt intressant igen. "The Waves Have Come" är en fantastiskt vacker låt, det närmaste Chelsea Wolfe har kommit att göra en smäktande ballad. Avslutande "Lone" funkar också relativt bra. Här är det till en början bara Chelseas röst och en gitarr som slåss om uppmärksamheten. Kontrasterna mellan det tunga rocksoundet och folkrocken är annars något jag saknar på skivan. Det är för jämntjockt. Troligtvis och förhoppningsvis lämnar hon det elektroniska spåret till nästa skiva och utvecklas vidare. Det här är en skiva med en väldigt bra inledning med de två första spåren och som avslutar starkt med de två sista. Däremellan är tyvärr Pain Is Beauty lite av en besvikelse.

Chelsea Wolfe - Pain Is Beauty får 3,5 dysterkvistar av 5 möjliga.

En lugnare livevariant av "We Hit A Wall", plattans bästa spår.

Chelsea Wolfe turnerar i höst både i USA och i Europa. I Sverige spelar hon i Stockholm på Debaser Hornstulls Strand 5/11 och i Göteborg på Truckstop Alaska 8/11. Jag kan varmt rekommendera att gå och se henne. Det kommer jag att göra. 2011 såg jag henne live och det var det årets bästa konsert. Ja, det var det året som Prince spelade i Slottsskogen. Bara några dagar innan var vi några få som hittade ut till Gårda i Göteborg för att se Chelsea Wolfe. Lyssna in dig på skivan på Spotify: Chelsea Wolfe – Pain Is Beauty

Recension: Hästpojken på Kulturkalaset

Det är ingen lätt uppgift som Hästpojken står inför när de går upp på scenen på Kungstorget strax efter 20-tiden. Åskan hänger i luften och det är relativt blygsamt med folk. Bandet känns från början nästan lika loja som publiken. Det är blandade åldrar som är där för att se gruppen och det verkar som många inte är så insatta i Hästpojkens repertoar. Applåderna mellan låtarna är snällt sagt blygsamma. Bakom ryggen på mig så pratar tonåringar om annat och skrattar åt vem som fuldansar bäst. Uppe på scenen harvar gruppen sig igenom låtar från senaste plattan. En magisk tanke är en poppigare historia än de tidigare plattorna och det märks av. Det är inte så rått och larmigt, men det låter absolut bra. Vissa låtar funkar bättre live än andra, min favorit bland nya materialet är helt klart "Olskroken Stomp". I de lite rockigare låtarna så lyfter det. Singeln "Sommarvin" känns dock rätt platt och trist. Bandet står under tidiga delen av konserten relativt stilla på sina platser. Den enda som verkligen vänder ut- och in på sig själv är sångaren Martin Elisson. Stundom ligger han och krälar på scenen eller småviftar ut i luften. Samtidigt känns hans scenframträdande introvert och det är ju ingen nyhet i sig, men ikväll hade det varit bra om någon tagit på sig rollen att mjuka upp den stela publiken lite. Det här fenomenet är inte unikt för den här konserten. Att publiken kokar under dessa spelningar hör till ovanligheterna och ju tidigare på kvällen desto svårare är det att få igång Göteborgspubliken. Det är synd för det färgar av sig rätt bra på bandet. De spelar trots allt inför en ganska småsömnig skara människor som ändå har trotsat vädervarningarna om åskskurar för att se Hästpojken.

Magin uteblir under första halvan av konserten. Om vädret hade känts stabilt och det hade hunnit skymma så hade låtarna lockat fram en annan stämning. Nu cirkulerar mörka moln med inslag av blixtar uppe i skyn och det kollas lika mycket upp mot himlen som mot scenen. Men just då händer något. Hästpojken drar igång "Shane McGowan" och gruppen känns helt plötsligt lite vassare och farligare. Sedan börjar Martin Elissons mellansnacka lite, även om det är fåordigt. Konserten får ett annat tempo och det blandas friskt från gruppens tre skivor. När det är cirka en kvart kvar av speltiden tackar snabbt gruppen för sig. En klassisk "en gång till"-kör drar igång och rätt fort är bandet på plats igen för att spela ytterligare två låtar. Nu skämtar Elisson om att när han var ung hette det Göteborgskalaset och att på den tiden så snodde man tvål från toaletterna och drack det. Han varnade dock dagens unga för att göra samma sak nu för att tvålen inte längre innehåller alkohol. Hästpojken river av en kaotisk "Caligula" och Martin Elisson ligger och kvider medan gruppen jammar loss i bakgrunden. Det är synd att det först är i andra halvan av konserten som den lyfter, men känslan när jag går därifrån är ändå att det här är ett av Sveriges i särklass bästa indieband. De känns fortfarande vitala, även om det inte hela tiden ångar om gruppen.

Konserten med Hästpojken får tre dekadenta kvällar av fem möjliga.

Recension: Nas på Liseberg

Det är en ljummen kväll och barnfamiljerna börjar dra sig hemåt när Nas går på Lisebergs stora scen strax efter 21. DJ:n försöker värma upp publiken med Hiphop-dängor av andra artister, de ser dock ganska konfunderade ut när han spelar gamla klassiker av Gang Starr och Eric B & Rakim. Nas DJ och trummis drar igång "The Don" från senaste plattan, Life Is Good, och händer flyger upp i luften. Nas går på rätt försiktigt ändå. Han känns rätt lugn trots att låten är ganska hård. Det är lite som att publiken känner av Nas halvloja entré och tänder efter halva låten inte igång så som de gjorde när han först dök upp. Han kör "Loco-Motive", min största favorit från senaste plattan och blir även då bemött av rätt blyga applåder. Samma sak händer under "Accident Murderers". Nu är det snart dags att gå tillbaka i Nas karriär och han dukar upp bordet genom att först spela "Back When" från Life Is Good.

Det känns direkt att det här är en relativt ung publik och när tempot sjunker så ser det ut som en del funderar på att dra sig hemåt. Nas kör sedan låt efter låt från debuten Illmatic. Vi som var med när plattan kom för snart 20 år sedan är i himlen för en stund och rappar med i varenda rad. "N.Y. State Of Mind", "The World Is Yours", "It Ain't Hard To Tell", "Represent" och "Life's A Bitch" är alla låtar han spelar från debuten. Nas rappar inte varje rad och det känns som han tappar bort sig emellanåt. DJ:n fyller ibland i och ibland så går delar av publiken in och fyller i luckorna. Nyare låtar som "Get Down" och "I Can" funkar bättre och det märks att Nas får lite energi igen. Titelspåret från svagaste skivan Nastradamus tuffar på fint, men det är nog inte så många i publiken som verkar ha hört låten. Samma sak gäller "The Message" från andra plattan. Ett förvirrat medley känns bara retligt men när det går över i "Made You Look" så kanske det är låten som funkar bäst under kvällen tillsammans med "Got Ur Self A...". "Halftime" som var hans debutsingel får några ur publiken att flippa lite. En personlig favorit under kvällen tillsammans med "Nas Is Like".

Sedan vacklar konserten igen. En sommelier kommer in med en flaska körsbärsvin och en fin men kort version av "Cherrywine" blir det innan Nas säger rest in peace till duettpartnern Amy Winehouse. Publiken reagerar knappast alls. Det brukar alltid bli lite applåder från publiken i dessa situationer. Stämningen blir lite konstig och efter några låtar till går Nas av scenen till tonerna av "Stay". Vi är några som står kvar och väntar på extranummer, men spelningen är över. Det var en ljummen kväll på Liseberg och Nas var lika ljummen. För ett så billigt pris som en entrébiljett till nöjesfältet var det dock värt att se en MC som kanske haft sina största glansdagar, men det är tydligt ikväll att han har en rätt gedigen låtskatt att bygga spelningar på. Energin på scenen saknas dock för att det ska bli Hiphop-magi av det hela.

Konserten får betyget 3 Flumeride-turer av 5 möjliga.

Recension: Kendrick Lamar, Pustervik GBG 14/2

Något man är ovan med i Göteborg är att hiphop-artister går på när det är sagt att de ska gå på. På utsatt tid startar kvällens stora konsertsnackis som varit slutsåld i flera veckor. Det får vi nog tacka arrangörerna KB för. Där har Scratch något att lära sig. På vardagar har ingen lust att stå och vänta i timmar för att få se en konsert som de är tvungna att lämna efter halva tiden för att hinna med sista vagnen för natten. Ingen diss mot Scratch, de har verkligen varit ett vattenhål för ett relativt hiphop-torrt Göteborg. Men ändå, man kan alltid bli bättre. Vid utsatt tid äntrar Chords scenen, mannen som ska värma upp oss inför Kendrick Lamar. Han har ingen lätt uppgift. Lokalen är halvfull och energin hos publiken är inte på topp än. Chords har med sig en DJ och en gitarrist och river av gamla hits som "The Luckiest Man Alive" och "On the Grind" och blandar upp det hela med spår från nya plattan Looped State of Mind. Han gör ett bra jobb och får i slutet av showen igång publiken som på frågan om de är redo för Kendrick Lamar nästan lyfter taket på Pustervik.

Vid 21:15 äntrar Kendrick Lamar scenen och publikens glädjetjut är öronbedövande. Energin är på topp. Det är just första delen av konserten som är bäst. Han startar med ett knippe låtar från Section.80-plattan och "Hol' Up" och "A.D.H.D" gör sig väldigt bra live. Han blandar material från Section.80 med mixtape-låtar och det är en perfekt mix av material att framföra live. Det formligen kokar av glädje i publiken. På ena sidan där jag står ser jag ungdomar med backslick och skjortor som säkerligen kostar tio gånger biljettpriset för konserten. På andra sidan står ett gäng förortskids med flätat hår och sippar långsamt på deras Fantor. Alla och deras morsor var verkligen där för att kolla på Kendrick Lamar. Han var ganska liten när han stod uppe på scen, men samtidigt fyllde han ut den bra. Mycket på grund av kontakten med publiken. Dagen till ära frågade han publiken om kärlek och en tjej som hette Sara fick svara på frågan om hon var singel. Det var ett litet frågetecken hur det egentligen stod till med den saken, men följdfrågan blev om hon skulle vara trogen om hon var tillsammans med någon. Svaret blev ett ja och Kendrick tillägnade henne låten "Tammy's Song", även den från fantastiska Section.80.

Kendrick Lamar fortsatte sedan konserten med att till publikens stora förtjusning spela låtar från förra årets stora genombrottsplatta med den något klumpiga titeln good kid, m.A.A.d city. "Bitch, Don't Kill My Vibe" fick igång publiken och alla kunde texten utantill. Det är något som genomsyrade kvällen. Så fort Kendrick sträckte ut micken mot publiken så kunde alla texterna och rappade med. Det här var publikens konsert lika mycket som Kendrick Lamars. När "Backseat Freestyle", som jag tycker är en fruktansvärt jobbig låt, drog igång gick jag ifrån mittensektionen och ställde mig längre bak i lokalen. Jag vet inte om det var det som gjorde det, eller om Lamars energi sinade lite efter "Backseat Freestyle" tonades ut. Även om givna publikfavoriter som "HiiiPoWeR" och "Swimming Pools (Drank)" ökade tempot i showen blev det allt lite sömnigt. Materialet är starkt, men de lugnare låtarna gör att energin inte höll sig på topp. En sak jag reagerade på var att det inte fanns något merch table i lokalen, det är alltid kul med t-shirts eller något annat kul att köpa med sig som minne från konserten. En annan sak jag också tänkte på var att Kendrick Lamar inte höjde marijuana till skyarna. Det var inget snack om att röka på och mellansnacket kändes ärligt och inte för inövat. Allt som allt var det en bra kväll för alla som tycker att Kendrick Lamar är framtiden för hiphop. Början av konserten ger jag en stark fyra, men andra halvan känns lamare och får en slät trea i betyg. Allt som allt får konserten 3,5 westside-tecken av 5 möjliga.

Fantastiska "HiiiPoWeR" från solida Section.80

Låten "Good Kid", en av favoriterna från senaste plattan

Fleetwood Mac kommer till Sverige utan min favorit

För några dagar sedan blev det klart att återförenade Fleetwood Mac besöker Sverige under sin långa turné 2013. 23 oktober spelar de i Globen och biljetterna släpps 18 februari. Fleetwood Mac är ett av mina absoluta favoritband någonsin så glädjen var total, eller rättare sagt var den det tills jag kom på att Christine McVie inte är med längre. Hon hoppade av bandet redan 1998. Hur pass viktig är då Christine McVie för Fleetwood Mac? Svaret är enkelt. Hon kanske är den absolut viktigaste beståndsdelen i gruppen om du frågar mig. Det finns de som är av en annan uppfattning, men av de från den så kallade klassiska sättningen är hon min favorit. Hennes lena och känsloladdade stämma och stämningsfulla keyboardspelande är grunden i det drömska sound som gjort Fleetwood Mac till ett av världens mest älskade band. Någon hade kommenterat Sverigebesöket med att personen i fråga äntligen skulle få höra "Little Lies" live. Ja, de spelar med största sannolikhet den i Globen men utan Christine McVie bakom micken. Stevie Nicks har sagt att fansen inte kan räkna med att Christine McVie kommer dyka upp som gäst under turnén.

Christine McVie, som då lystrade till efternamnet Perfect, började sin karriär i bluesbandet Chicken Shack 1967. Redan två år senare slutade hon i bandet efter att hon träffat bassisten John McVie från Fleetwood Mac. 1970 kom soloalbumet Christine Perfect som var en bluesdoftande historia. Samma år gifte hon sig med John McVie och började spela med Fleetwood Mac. Sedan följde några relativt tuffa år för gruppen. Det var många medlemsbyten och de lyckades inte hitta en ny publik efter att de bytt spår. Gruppen gick från att ha varit ett bluesband till att spela en enklare form av själfull och experimenterande drömsk form av rock. Dessa år är tråkigt nog ett relativt bortglömt kapitel i Fleetwood Macs historia. Ett kapitel som jag definitivt kommer komma tillbaka till i den här bloggen. Många av låtarna från den tiden är bland det bästa gruppen någonsin har gjort enligt mig. Att jag kommer komma tillbaka till Fleetwood Mac överhuvudtaget är ganska säkert. Det finns mycket att skriva om det här bandet.

1975 plockades Lindsey Buckingham upp som ny gitarrist och sångare efter att Bob Welch lämnat bandet. Buckinghams krav var att hans flickvän, Stevie Nicks, även skulle ingå i bandet. Egentligen var gruppen inte så sugna på det, men så fick det bli. Det var från deras självbetitlade album som kom det året som Fleetwood Mac fick sin första riktigt stora singelframgång. Det med låten "Over My Head" med Christine McVie bakom mikrofonen. Hon hamnade orättvist lite i skymundan av Buckingham/Nicks i nya Fleetwood Mac, men trots att hennes låtar oftast inte var de största hitsen, så var de oftast bland de bästa spåren på albumen. Detta gällde fram till 1987 års Tango in the Night. Den skivans största singelframgångar var låtarna "Little Lies" och "Everywhere", båda med Christine McVie på sång. Senaste gången Fleetwood Mac spelade i Sverige var 2009. Betyget då var att bandet var trött och att Lindsey Buckinghams divalater och extremt långa gitarrsolon tog kål på showen. Jag är nyfiken på att se Fleetwood Mac live, men samtidigt är det utan min stora favorit. Hade Christine McVie varit med hade det inte varit ett frågetecken om jag ska gå eller inte. Nu är jag lite tveksam.

Funkiga bluesbreaks från solodebuten Christine Perfect

En av Fleetwood Macs funkigaste stunder med Christine McVie

En av Fleetwood Macs vackraste stunder med Christine McVie + fett break i början

"Over My Head" i liveversion från Midnight Special 1976

Klassisk Christine McVie-ballad från Rumours-plattan

Bästa låten från plattan Tusk som kom 1979, självfallet med Christine McVie på sång

En av deras största hits, "Little Lies" med Christine McVie på sång

"Everywhere", den andra jättehiten med Christine McVie från skivan Tango in the Night

Recension: Killer Mike live på Nefertiti i Göteborg 25/1

Klockan börjar närma sig två på fredagsnatten och DJ Confuze matar fram gamla och nya dängor till ett välfyllt dansgolv. En mick ställs fram och trängseln framför scenen ökar ytterligare ett snäpp. Helt plötsligt dundrar Killer Mike in och rappar "Hardcore G shit, homie, I don't play around" och det är som om en bomb sprängs i lokalen. Killer Mikes energi sprider sig som en löpeld genom Nefertiti och vakterna får jobba hårt så inte folk skadas längst fram. Efter introt med "Big Beast" fortsätter Mike med spår två från senaste plattan R.A.P. Music. Synthsirenen från "Untitled" övergår i en basgång som säkert hörs ut till de stackarna som inte lyckades få tag i biljetter till konserten och stod utanför i den bistra kylan. Killer Mike gläfser fram orden som en galen vildhund och publiken är i extas. Mullret från "Untitled" går över i old school-doftande "Go!"och Mike glider från sida till sida av scenen i ölen som spillts ut på golvet.

Han tar under de tre första låtarna hjälp från publiken som är lika mycket uppe på scenen som artisterna. Killer Mikes DJ och hans fru, som också står på scenen, ser nästan rädda ut ett tag och vakterna är hela tiden beredda om något händer. Någon ropar att det inte är hiphop utan punk som Mike levererar och han tackar och säger att det är det mest sanna någon någonsin sagt om hans musik. Sedan händer något. Konserten tappar lite i fart. Jag hade personligen föredragit att han spelat hela senaste skivan och sedan kört äldre låtar efteråt. Energin förloras i låtar som Outkasts "Whole World", som visserligen var låten Killer Mike slog igenom med för den breda publiken, här känns den dock faktiskt relativt malplacerad. Den är helt enkelt för lugn och utan energin så dör konserten en smula. Mellansnacket känns inte heller särskilt roligt eller nödvändigt. Det är den vanliga propagandan för marijuana och att man ska sträcka upp långfingret för att visa sin avsky mot amerikanska presidenter. Det snacket går självfallet in i låten "Reagan", en låt som passar perfekt på plattan men inte riktigt lyfter i livesammanhang.

När han börjar prata om att hans fru skrivit en raptext förväntar jag mig det värsta, att hon ska köra den live här. Som tur är händer det inte och konserten tar ny fart. Flera låtar från förra årets bästa hiphop-skiva R.A.P. Music blandas med klassiker som "Ready Set Go". Höjdpunkten av det äldre materialet är ändå "Never Scared" som blir till skrikig allsång. På tal om skrikig så försöker sig Killer Mike på att sjunga några gånger under konserten. Han mumlar något om att han inte brukar göra det på scen, men att han rycks med. Det är inte svårt att ha överseende med det. Inte när man verkligen ger allt som Killer Mike gör den här kvällen. Jag fattar inte hur hans röst orkar med att kväll efter kväll ansträngas som den gjorde under den här kvällen. Det är hans goda humör, hans närhet till publiken och den enorma energin som gör det här till en hiphop-spelning som är snäppet bättre än det mesta jag sett under de senaste åren.

Största höjdpunkten under kvällen sker dock relativt sent under konserten. Mike pratar om hur viktiga hans släktingar är och har varit för honom och ber publiken att tända mobiler och tändare för alla som någonsin förlorat någon närstående. Låten "Willie Burke Sherwood" strömmar ur högtalarna och just den här kvällen är vi i publiken hans familj. De som ger honom uppskattning och kärlek. Killer Mike är en stor liveupplevelse. Han berättar för oss att de enda religiösa upplevelser han har fått är när han stått på en scen. Ikväll är scenen hans kyrka och när han predikar den här aftonen så talar jag nog för alla som var där när jag hävdar att närmare en religiös upplevelse än att se Killer Mike live som hiphopälskare är svårt att komma.

Killer Mike får 4,5 oblat av 5 möjliga i betyg

Kvällens höjdpunkt var "Willie Burke Sherwood"

Musikåret 2012 + Lyssnandets årsfavoriter (Spotifylista)

Det här med att göra årsbästalistor blir bara svårare och svårare för mig. Jag lyssnar bara mindre och mindre på ny musik. Visst finns det mycket bra nytt som dyker upp, men tiden räcker inte till. De senaste åren har jag grottat ner mig i gammal country, psykedelisk rock från slutet av 60-talet och kvinnliga singer/songwriters från 70-talet. Det finns något i den musiken som jag inte riktigt hittar i så mycket nytt. En känsla som är svår att förklara. Tro mig, jag har försökt.

Det här med att jag lyssnar på mycket gammalt har avspeglats i det nya jag lyssnat på under året. Det har varit väldigt mycket akustiskt och lugnt. Ett flertal av artisterna jag lyssnat på i år skulle nog många klassificera som någon form av country. Sedan har det självfallet blivit en del ny hiphop också. Här kommer en sammanfattning av mitt musikår 2012.

Årets konsert: First Aid Kit, Pustervik, Göteborg
Det blev hyfsat många konsertbesök för min del i år, inget annan konsert är ens i närheten av First Aid Kits spelning på Pustervik i Göteborg. Jag gillar skivan The Lion's Roar, men det är live systrarna Söderberg ska upplevas. De ibland lite naiva och enkla texterna tar en djupare plats i hjärtat när de framförs inför publik. Det är absolut inget fel med enkla texter, men ibland känner jag att de inte riktigt fungerar för mig på skiva. Nu ska jag inte klaga, skivan är en av årets bästa och helt klart den bästa skivan från Sverige i år. Live är dem bland det bästa man kan se. Det är finstämt, men ändå vilt och fritt. Systrarna känns mycket äldre än vad dem är. Det känns som dem levt ett hårt liv på den amerikanska prärien, men sedan kommer man på att Johanna är född 1990 och Klara 1993. Old souls? Most definitely!

Jag och First Aid Kit efter spelningen

Årets låt: First Aid Kit - Emmylou
Det känns som ord inte kan beskriva känslan jag fick när jag hörde den här låten för första gången. Jag satt med gåshud på armarna och tårar i ögonen. Äntligen en låt från Sverige som lät som de låtar jag älskat i många år men som alltid varit från det stora landet i väster. Systrarna Söderberg sjunger så fantastiskt och självklart. Det är som låten alltid funnits. Den kommer alltid att finnas. I mitt hjärta och i många andras också.

Videon till "Emmylou"

Årets hype: Rodriguez
Hade det inte varit för den fantastiska dokumentären Searching for Sugar Man hade inte Sixto Rodriguez karriär tagit ny fart. Är han så bra att han är värd den uppmärksamheten? Mitt spontana svar blir nej. Visst har båda hans skivor från 70-talet sina guldkorn, men det är faktiskt rätt långt mellan dem. Låten "Sugar Man" är ruggigt bra, men inget annat han gjort kommer ens upp i närheten av den låten. Nu har jag sett hans skivor i original gå för många hundra kronor på skivbörsar här i stan. Tidigare kunde man hitta skivorna för 30 kronor styck. Det är dem värda, men inte 500 spänn. Fast det är klart, det är först nu det blivit en efterfrågan på hans skivor. Det jag kanske stört mig allra mest på är de äldre män som nu påstår att dem minsann alltid har lyssnat på Rodriguez. Stod på skivbutiken Bengans här i Göteborg för ett tag sedan och fick lyssna på en man i 50-årsåldern som stod och frågade kvinnan bakom disken om Rodriguez. Inget fel i det, men hon hade inga svar på hans frågor om pressningar och dylikt och han skulle då läxa upp henne. Hatar sådant beteende. Speciellt när han i sin tur hade fel.

En annan av Rodriguez absolut bästa låtar, "Crucify Your Mind"

Årets röst: Grimes
Första gången jag hörde låten "Oblivion" var det som jag förflyttades till en drömvärld där Grimes flög runt som en liten skönsjungande läspande fe. När jag såg videon så smälte jag om möjligt ännu mer. Jag ska erkänna att jag bara lyssnade igenom skivan några få gånger och inte föll lika stenhårt för den. Det här är dock en av årets stora favoriter.

Videon till "Oblivion"

Årets skiva: Killer Mike - R.A.P. Music
Redan från första sekunden när Killer Mike spottar ut raderna "Hardcore G shit, homie, I don't play around" så inser man att det här är hård rap från en man som vill berätta sin sanning. Det var länge sedan jag hörde en så arg rappare, en man som är trött på orättvisor och all skit som händer i världen. Tankarna för mig tillbaka till argsinta rappare från tidigt 90-tal som Chuck D och inte minst Ice Cube. Beatsen kokar som jag inte tycker mig hört dem göra sedan innan upploppen i L.A. 1992. Producenten El-P har lyckats skapa en smutsigt industriell men ändå jordnära musik med en botten av modern blues och gospel för Killer Mike att rappa över. Att kalla skivan hiphop känns konstigt, det här är modern blues för folk som är trötta på rappare vars käftar går men som inte säger något.

Videon till "Reagan" av Killer Mike

Årets mest överskattade skiva: Nas - Life Is Good
Redan från det bombastiska introt till skivan insåg jag att jag blivit lurad. Jag vill varje gång Nas kommer med något nytt tro att det ska bli riktigt bra, men förväntningarna slår aldrig in. Andra spåret "Loco-Motive" är plattans bästa. Det är nästan så jag skulle kunna påstå att den låten inte skulle kännas helt malplacerad på hans klassiska första platta. Skivan puttrar sedan på utan att jag hör något jag gillar nämnvärt. På "Loco-Motive" rappar han om att låten är för alla som är fast i 90-talet, det var åtminstone ett 90-tal man gärna är fast i. När han tillsammans med tröttsamma Mary J Blige levererar "Reach Out" så känns det som den mest sunkiga hiphop/r 'n' b-byrackan man kan tänka sig. "You Wouldn't Understand" är inte mycket bättre. Även där visar sig 90-talet från sin värsta sida. "The Don" och "Stay" är helt okej, men sedan spårar det ur igen. Fattar inte vad så många andra hör i den här skivan, jag hör det definitivt inte.

Det bästa Nas hade att ge 2012, den fantastiska "Loco-Motive"

Årets mest underskattade skiva: De La Soul's Plug 1 & Plug 2 Present First Serve
När jag först hörde "Must B the Music" blev jag provocerad. I mina öron lät det lika bedrövligt som Black Eyed Peas flesta hits. När hela skivan kom kände jag mig tvungen att lyssna eftersom De La Soul är bland mina favoritband när det gäller hiphop. Jag är tacksam över att jag gav den en chans. Visst låter det modernt, men tillskillnad från många av de nyare artisterna är det här gjort med hjärta och inte med pengar i tankarna. De förnyar hiphop, men Plug 1 och Plug 2 gör det med kärlek och respekt och dem gör det så fantastiskt bra. Den här plattan är närmare ursprungskänslan med kärlek, party och respekt än det mesta som släppts de senaste åren. Missa den för guds skull inte om du har minsta intresse i hiphop.

Sköna videon till "We Made It"

Jag skulle kunna gå in mer specifikt på fler av årets favoriter och besvikelser, men jag tänkte i stället bjuda på en Spotify-lista med mina 30 favoritlåtar från i år. Håll till godo!
Lyssnandet 2012

Killer Mike till Sverige i januari

Nu till lite goda nyheter. Killer Mike gör två spelningar i Sverige i januari. 25/1 spelar han på Nefertiti i Göteborg och dagen efter så är det Stockholm och Nalen som får besök. Enligt mig så har Killer Mike släppt en av årets bästa skivor. Senare under veckan återkommer jag med några listor när det gäller mina årsfavoriter.

En av favoritlåtarna på Killer Mikes senaste platta R.A.P. Music