Lyssnandets tio favoritplattor 2016

Trots att 2016 var ett riktigt skitår med på tok för många stora artister som lämnade jordelivet så kom det en del bra plattor. Här väljer jag tio favoriter. Om man vill lyssna på skivorna samtidigt som man läser så finns det en Spotifylista med två låtar från varje platta här:  Lyssnandets favoriter 2016

10 – Jonas Lundqvist – Vissa nätter

Pop av finaste sort, framförd av trummisen från insomnade Göteborgsbandet Bad Cash Quartet. Jonas Lundqvist förställer sig inte i sitt uttryck och skiter totalt i vad folk tycker. Han visar att Göteborg är så mycket mer än Håkan Hellström. På Vissa nätter levererar han nio poppärlor som alla har lyst upp skitåret 2016.

9 – Danny Brown – Atrocity Exhibition

Danny Brown rappar med sin speciella nasala stil över skruvade psykedeliska beats som om han vore en besatt seriefigur. Han slänger ut alla oskrivna rapregler genom ett stängt fönster och gör årets absolut mest nyskapande rapplatta.

8 – Haley Bonar – Impossible Dream

Egentligen borde jag bara sammanfatta Impossible Dream med att det är en jäkligt bra rockplatta. Det borde räcka så. Det är som om Haley Bonar har malt ner allt hon gillar och sedan spritsar ut allt till en riktigt tilltalande maräng. Det finns inslag av relativt bredbent rock, indie, country och grunge men hela tiden med de fyndiga och tänkvärda texter man förväntar sig av Haley Bonar.

7 – Ben Watt – Fever Dream

Storslaget men hela tiden givande och intimt är enklaste sättet att beskriva Ben Watts senaste skiva. Delikata gitarrslingor lindar in låtarna i ett tryggt gung. Skivan har vuxit under året och efter varje lyssning så ger skivan mer och mer.

6 – Red Pill – Instinctive Drowning

Årets absolut tyngsta rapskiva. Red Pill går in i sig själv och tar itu med ångest, depression och alkoholism till tonerna av Ill Poetics beats som ligger som tunga mattor av synthar och gitarrer bakom de avskalade och utlämnande textraderna. Titelspåret är årets bästa låt, utan tvekan.

5 – Michael Kiwanuka – Love & Hate

Musik som försöker låta som den skapades under en annan tidsepok blir ofta smått plastig och känns lätt oäkta. Så är inte fallet med Love & Hate. Michael Kiwanukas uttryck sätter avtryck genom att blicka ut över världen genom ett smutsigt fönster i en nergången Cheva som puttrar fram genom ett grådystert landskap. Love & Hate är en What’s Going On för 2010-talet.

4 – Kate Tempest – Let Them Eat Chaos

Tempest spottar rim om en omvärld i lågor och gatuhörn som sällan ser solen över beats som är så laddade att de hela tiden hotar att brisera. Innerstadspoesi när den är som enklast och bäst. Kate Tempest är som en uppgiven syster till Sleaford Mods.

3 – Kacy & Clayton – Strange Country

Kacy & Clayton är så självklara högst upp på Amerikanatronen 2016. Det är som om Townes Van Zandt och andra bortgångna hjältar vaktar över duon och ger dem inspiration och näring. Ofta sparsmakat, men hela tiden delikat och med fina stämmor i vackra arrangemang som andas frisk luft högst uppe på bergstopparna av Appalacherna.

2 – Ugly Heroes – Everything In Between

Blåskjorterap som ofta tar upp ämnen från livets skuggsida. Världsfrågor blandas med mer personliga problem, allt delikat strösslat över organiska souliga beats från Apollo Brown. Allt känns perfekt avvägt och det här är mer än en värdig uppföljare till den fantastiska debuten.

1 – Ka – Honor Killed the Samurai

Sent ska syndaren vakna. Innan jag hörde Honor Killed the Samurai hade jag svårt för Ka. Det kändes introvert och svårlyssnat. Jag vet inte om den här skivan är annorlunda mot hans tidigare verk, men när jag hörde den i somras föll alla bitar på plats. Beatsmässigt är det rätt sparsmakat, men det känns aldrig underproducerat. Beatsen är perfekta guldramar till Kas poesi som beskriver det hårda ghettolivet genom en samurais ögon. Ett riktigt mästerverk. En skiva som målar bilder som hämtade ur en Akira Kurosawa-film blandad med Hong Kong-action från tidigt 90-tal.


Det fanns en del andra plattor som också var riktigt bra och som jag lyssnade mycket på under året, men det här är grädden och körsbäret på glassen. Vi får se vad som händer med Lyssnandet under 2017. Det finns en del planer, men jag vågar inte lova något nu. Den som lever får se. God jul och gott nytt musikår!

Recension: Mbongwana Star, Slowgold och Weeping Willows + Doug Seegers live på Göteborgs Kulturkalas 2016

Mbongwana Star

Mbongwana Star är bandet från Kongo Kinshasa som bildades i spillrorna efter Staff Benda Bilili. Om ni inte sett dokumentären om dem rekommenderas den varmt. Mbongwana Star är verkliga stjärnor och turnerar nu runt jorden med sin rätt speciella musik som blandar deras hemlands toner med psykedeliska gitarrslingor, hypnotiskt repetitiva elektroniska beats och ett småfunkigt groove. Två av sångarna sitter i rullstol, men det blir inte mycket sittande av när Mbongwana Star spelar live. Det snurras både på och i rullstolarna och det smittar av sig på publiken som, trots den höstlika kylan, den här kvällen strålar av värme. Det är ingen jättepublik, men det dansas och klappas rejält under den lite mer än timslånga konserten. För ovana öron kan det nog blivit lite långt och emellanåt går det lite på tomgång, men det är väldigt korta stunder. Det är fest och dans som är temat och de spelar så gott som alla låtar från debuten "From Kinshasa" som släpptes förra året. Mina favoriter från plattan "Nganshé", "Malukayi" och "Kala" spelades alla i helt fantastiska liveversioner. Det är festivalen Clandestino som ligger bakom bokningen och det är en av de absolut roligaste bokningarna i Göteborg den här sommaren. Tack för det!
Konserten får 4,5 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold är Amanda Werne plus musiker. I slutet av förra året släpptes tredje albumet "Glömska" som unisont hyllades som drömsk prärierock med influenser från både amerikansk folkrock och den mer knätofsbeprydda svenska proggen. Det är första gången jag ser Slowgold och jag blir rejält imponerad. Precis när det börjar skymma över Göteborg spelar de "Korta sommar" och den där konsertmagin infinner sig. Magin som inte går att sätta fingret på och som måste upplevas. Det kan inte bara vara jag som hade gåshud just då. Live så känns Slowgold kanske lite ruffigare än på skiva, men jag gillar det. Jag är inte den som vill att det ska låta precis som på skiva. Mellansnacket är lite småpinsamt ibland, men jag tycker det är skönt när en artist bjuder på det och Amanda småskrattar efter tystnaden som uppstår när hon säger att Slowgold är motsatsen till quicksilver. En sak hon nämner två gånger under konserten. Det kanske är för proggigt och retrodoftande för den stora massan, men för oss som växte upp med både International Harvester och Neil Young i skivbackarna är det här guld. Favoritlåtarna under konserten är tidigare nämnda "Korta sommar", Captain Beefheart-covern "Detta är dagen" och "Vila". Framtiden ligger för fötterna för Slowgold, något som den här konserten gjorde än mer tydligt.
Konserten får 4 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold

Weeping Willows hör till skaran av band jag sett relativt många gånger genom åren. Nu var det dock några år sedan sist. Gruppens främsta tillgång är sångaren Magnus Carlson. Hans pipa är så smärttyngd och själfull att det är helt omöjligt att värja sig mot den. Han är helt klart en av mina svenska favoritsångare. Jag måste erkänna att jag är dåligt inlyssnad på deras nya skiva. På eftermiddagen innan konserten hade jag på skivan i bakgrunden, men var tvungen att sätta mig ner och bara lyssna när titelspåret "Tomorrow Became Today" drog igång. Andra gången jag hörde låten var under torsdagskvällens konsert och blev helt tagen över just Carlsons bedrift att med rösten som verktyg leta sig in i ens själ och spela på de rätta strängarna. Den här kvällen verkar bandet vilja fokusera på andra låtar än deras stora hits. Det funkar väldigt bra när dem spelar äldre material som den hjärtskärande balladen "Blue and Alone" från debuten. De nya låtarna håller inte riktigt samma klass i många fall och efter cirka en halvtimme är det dags för Doug Seegers att gå upp på scenen.

Innan Magnus Carlson går av scenen för att låta Doug Seegers spela vidare kompad av Weeping Willows så gör de en duett i Everly Brothers gamla örhänge "Love Hurts". Det låter lite lökigt på pappret, men rösterna gick riktigt fint ihop och det blev en fin och hjärtknipande version. Seegers spelade sedan sin hit "Angie's Song" för att efter det spela två nya låtar från nysläppta plattan "Walking On The Edge Of The World". Måste säga att efter jag likt många andra blev tagen av hans livshistoria och låten "Going Down To The River" så har inte många av hans andra låtar satt sig på samma sätt. Han är dock en helt okej liveartist som publiken fortfarande verkar uppskatta.
Konserten får 3,5 hörlurar av 5 möjliga.

Recension: Chelsea Wolfe live på Truckstop Alaska

Det har hänt rätt mycket sedan jag såg Chelsea Wolfe live senast. Då var vi några tappra själar som hittade till Gårdaskolan en regnig onsdag precis innan Way Out West. Året var 2011 och hon hade precis släppt The Grime and the Glow. Det var bara hon och Ben Chisolm på scenen. Ben bakom synth och dator och Chelsea på gitarr och sång. Allt gick i rött och svart och Chelsea gömde sitt ansikte bakom ett sorgflor. Vi var mellan 30-40 personer i lokalen och det kändes som vi var under tio personer som hade lyssnat in oss på henne innan. Den konserten var helt magisk. Jag trodde den största livehöjdpunkten under 2011 skulle bli Prince på WOW, men Chelsea Wolfe-konserten var intim och kröp in i medvetandet på ett sätt som stadiumkänslan på Prince-konserten inte kunde komma i närheten av.

Nu lite mer än två år senare var vi fler som ville se Chelsea Wolfe. Kön ringlade sig över halva Hisingen kändes det som. Det tog nog inte långt ifrån en timme för oss att komma in trots att vi var där strax efter insläppet öppnade. Jag hörde senare att många inte kom in utan missade konserten. Chelsea Wolfe hade den här gången med sig hela sitt band och när "Feral Love" från senaste skivan drog igång blev det relativt trångt framför scenen. Av någon anledning så trycktes en rökmaskin igång så under nästan hela låten såg man inte skymten av bandet. Först under andra låten, "We Hit a Wall" skymtade Wolfe fram. Hennes klädintresse hade inte börjat infinna sig förra gången hon var här och när röken skingrade sig nu såg man att scenkläderna den här gången var mer av det fashionabla slaget.

Materialet som bandet hämtade sin repertoar från den här gången var nästan uteslutande från senaste plattan, Pain Is Beauty och Apokalypsis. Det hade inte skadat om de akustiska låtarna från Unknown Rooms hade fått ta en större del i setet. Det blev väl monotont och enformigt när det lades så mycket fokus på de tyngre spåren. Nya plattan funkade annars väldigt bra live, men ljudet blev rätt grötigt. Jag vet inte om det hade med ljudteknikern att göra eller om det är svårt att få ett riktigt bra ljud när musiken byggs upp väldigt mycket av reverb och ekon. Det var troligtvis en kombination av båda.

Även om de nya låtarna fungerade bra live så tyckte jag konserten tog ett annat djup när låtar som "Tracks (Tall Bodies)" och "Pale On Pale" från Apokalypsis drog igång. Det kändes som ett långsamt domedagståg som drog fram genom lokalen. Det mullrade och skakade samtidigt som Chelsea Wolfes magiska pipa lugnande matade fram texterna. Konserten var riktigt bra, med riktiga höjdpunkter i de nästan redan klassiska spåren från Apokalypsis. Allt som allt får spelningen 4 trycksvärtssvarta stjärnor av 5 möjliga.

Recension: Könsförrädare och Mattias Alkberg live på Pustervik

Igår slog Galago och Teg Publishing ihop sina påsar och passade på att ha tillställning under bokmässehelgen här i Göteborg. Jag kom in lagom till konserten med Könsförrädare. Nu var det äntligen dags att få uppleva gruppen live. De drog igång utan påannonsering prick 22:30. Konserten varade sedan i nästan precis 30 minuter. Med andra ord så spelades nästan hela skivan. Tror det var två spår som inte fanns med i liverepertoaren. Jag trollbands direkt av musiken och att få höra skivan live, en skiva jag levt väldigt nära i snart två veckor. Först blev jag lite besviken att Könsförrädare inte tog sin plats på scenen. Mellansnacket var kortfattat och blygt. Gruppen släppte debuten Curse All Law dagen innan, men även snacket om släppet var ganska lågmält. Efter några låtar såg jag dock storheten i att de lät musiken tala ifred. Låtarna är så pass starka att de klarar sig utan massa utsmyckningar. De behöver inte göra en scenshow av det hela och efter ett tag blev det på något sätt en av styrkorna under konserten. Som publik kan man inte annat än att sugas in och bli uppfylld av musiken.

Liveversionerna visar på vilket fantastiskt band Könsförrädare är. Båda sångerskorna sjunger med sådan inlevelse och med känsla att jag nästan smått stirrar på dem under långa perioder, allt för att försöka suga in så mycket av det de förmedlar. Jag har aldrig tidigare ens tänkt på att gruppen har en trummis och basist, men så här live får jag uppleva vilken viktig stomme de är i bandet. När jag hör introt till "Death to Stories" slår hjärtat några extra slag. När låten är slut möts bandet också av den största applåden under spelningen. Slutet på konserten blir tvärt och bandet tackar för sig och går av scenen utan extranummer. Om jag ska klaga över något så får inte bandet alltid till tyngden från skivan. Det känns lite småstelt emellanåt också, men det kommer säkert släppa när de spelat de här låtarna några varv till. Sedan tycker jag att publiken var väl kall under konserten. Skivan är så färsk och de flesta har inte lyssnat lika mycket som jag på materialet och det har jag förståelse för, men publiken verkade vara extra svårflörtad under konserten.

Mattias Alkberg levererade bredbent rock

Kvällens andra stora akt var Mattias Alkberg som hade med sig ett relativt nyihopsatt band. Alkberg var Könsförrädares raka motsats. Här bjöds det på bredbent rock som nästan kändes Springsteensk mellan varven. Nya låtar som "Skända flaggan" och "Raggare" blandades med äldre material. Även om det var bra drag i de rockigare låtarna så tyckte jag ändå att "Allting är drömt" och "Helgen v.51" hörde till höjdpunkterna. Över lag kommer låtskrivargeniet Mattias Alkberg bäst fram när det inte larmas på tills tårna krullar sig. På de lugnare låtarna får han till ett gospelskitigt sväng som inte går att hitta på andra håll i svenskt musikliv. Utan att slå på en för stor trumma så var båda konserterna bland det bästa jag sett i år. Det märks att Könsförrädare är yngre som artister och att de har en resa framför sig som kommer göra dem till ett ännu bättre liveband. De har inte riktigt hittat hem live än, men är på god väg. Mattias Alkberg är en av få artister inom den svenska musikscenen som fortfarande känns spännande och relevant av de som startade samtidigt som mannen ifråga. Det är bara att tacka och bocka för att Galago och Teg kom på den briljanta idén att ha den här festen.

Recension: Könsförrädare - Curse All Law

Efter att jag har lyssnat klart på Könsförrädares debut Curse All Law för första gången får jag en känsla av att jag vill vara med, nej, jag vill krypa in i gruppen och uppleva det inifrån. Det känns lite som att hänga utanför en replokal med en skylt på dörren som talar om att jag får beträda deras värld endast på deras villkor. Att som lyssnare då kritisera känns inte helt enkelt. Samtidigt så tror jag inte att en extern tyckare kan skada gruppens egenbild. Det känns som de gärna vill bli omtyckta, men om de inte blir det så är det inte hela världen. De är så pass starka i sig själva och sin kärlek till gruppen som enhet. De vet att de är bra, riktigt jävla bra.

Det kan jag hävda även om jag tycker att skivan börjar lite stapplande. Jag fångas inte riktigt av inledande "C'mon Superiors". Det är emellanåt ganska larmig rock som slår emot mig, men inget krokar riktigt i. Sedan följer en stark trio låtar som börjar med "Raging River". Redan nu spelas låten rätt flitigt på P3 och jag hoppas att den med sitt lätta täcke av mörker med invävda popmelodier lockar lyssnare till att köpa skivan. Det är skivans helt klart lättillgängligaste spår. Den ligger på en skiva som kräver rätt mycket av lyssnaren stundtals. Könsförrädare är inte inställsamma och klappar inte medhårs. Texten på "Raging River" känns som en verbal pungspark till män som sätter agendan och textraden "I don't make music with my crotch, you don't" kan vara en av de bästa rader jag har hört på länge. "Death to Stories" knockade mig totalt första gången jag hörde den. Det gör den fortfarande. Än så länge har jag inte hört en bättre låt från 2013. Den är fyra minuter av allt jag älskar med musik. Jag hade från början svårt för det dubbla sångspåret på "Finger On the Trigger", men redan efter några gånger växer låten. Det är som med skivan i sin helhet. Den behöver tid för att hitta in.

A-sidan slutar tyvärr inte helt enligt min smak. Jag får känslan av att en bra låt försvinner lite i produktionen och jag hade hoppats på en större urladdning i slutet. Texten är så bra så jag önskade låten ett annat öde. B-sidans första låt känns inte heller riktigt som den tar fart. Sedan följer även på den här sidan tre fantastiska låtar varandra. "Okay" kan vara starkaste spåret på hela skivan. Texten är så stark och lyckas ta upp ett extremt tungt ämne utan att göra det för svårt att lyssna på. Bara det är en fantastisk merit i sig. Rent musikaliskt är det sparsmakande, bara det allra viktigaste är där och det är också en konst att få till. Både "Leaving" och "Local" är riktigt bra rocklåtar som känns som albumspår från 90-talets småtaggigaste indieplattor. "Local" känns nästan lite dubbig mot slutet och allt som allt känns det som Mattias Alkberg tar mer plats i produktionen på b-sidan. Man skulle nästan kunna tro att Lee Perry rattat slutet av låten. Avslutande "Outro" lider lite av samma sjukdom som avslutande spåret på a-sidan. Jag saknar kraften. Den finns i texten, men i musiken når den inte riktigt fram. Det är en intressant och stämningsfull avslutning, men jag skulle vilja känna ett hårdare tryck. Jag vill skaka sönder till Könsförrädare och lite undra vad fan jag varit med om när skivan tonar ut. Texterna och musiken ger mig den känslan, men inte riktigt produktionen.

Min första tanke när jag hörde debutsingeln var att det påminde mig om ett annat band med rötterna i Luleå, nämligen Fireside och framförallt deras andra skiva Do Not Tailgate. Den har det där vackra, lite sköra blandat med rätt riviga gitarrer och melankoliska slingor som Könsförrädares debut också har. Jag vet inte riktigt hur Mattias Alkberg har påverkat ljudbilden. Vad han än har gjort eller inte gjort så är produktionen väldigt passande musiken över lag. Det är lite skevt, lite småskavt och väldigt levande. Det är rock med en fin patina. Texterna är politiska, men inte på ett sätt som känns som slag på fingrarna. Könsförrädare delar dock ut några riktigt käftsmällar på skivan, som exempelvis mitt tidigare exempel på "Raging River". Det är dock skönt att slippa få ett manifest i ansiktet, något jag tycker sällan fungerar när det gäller musik. Samtidigt är det väldigt smart av gruppen att nästan viska fram delar ur det lite subtilt för lyssnaren. De har viktiga budskap och det går fram utan att det skriks ut. Curse All Law är en stark albumdebut av ett band som direkt sätter sig som en gyllene trästicka i musikbranschens hand. Ett band som inte är inställsamma utan gör det de tycker är viktigt och den musik de vill. Emellanåt är det gåshud-i-skägget-bra, ibland når de inte riktigt de höjderna. När jag nu har levt med skivan i lite mer än en vecka behöver jag dock inte spara på krutet. För varje lyssning växer skivan så jag behöver inte vara orolig för att jag ger den ett för högt betyg. Jag måste helt enkelt ge den 4,5 krutdurkar av 5 möjliga.

Skivan släpps nu på onsdag 25/9 och dagen efter spelar Könsförrädare och Mattias Alkberg med flera på Pustervik i Göteborg. Självklart kommer jag vara där, så framåt fredag kan ni läsa allt om hur det var.

Videon till "Raging River"

Recension: Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig

Fick en förfrågan om jag inte kunde recensera Håkan Hellströms nya skiva. Klart jag kan göra det. Blir en genomgång av låtarna låt för låt. Förlåt om det blir för mycket. Finns en sammanfattning av skivan längst ner i recensionen om du vill ha en snabbgenomgång av vad jag tycker.

1. Peace N Luv
Förstår inte riktigt spelmansvibbarna i introt. Jag hade föredragit att skivan drog igång med "Det kommer aldrig va över för mig. Betygsätter inte introt, men själva musiken tillför inget till skivan.

2. Det kommer aldrig va över för mig
Första släppet från skivan och till en början tyckte jag mig hört låten tusentals gånger. Den har dock satt sig och låter en andra och tredje gång mycket bättre. Låten känns som en naturlig fortsättning på 2 steg från paradise. Musiken får mig stundtals att tänka på "New Years Day" av U2. Synthen passar väldigt bra och förannonserar det lite baleariska soundet på låten efter. Det funkar väldigt bra i kombination med låtens och textens euforiska känsla. (4 av 5)

3. Du kan gå din egen väg
Det blir svårt att inte nämna Fleetwood Mac när titeln är en direktöversättning av deras "Go Your Own Way". Likheten slutar inte där. Man nästan ser och hör Nicks och Buckingham under låtens gång. Musiken lånar friskt från genren Balearica, dansant och solindränkt pop. Det Håkan tillför med text och röst är en ton av melankoli. Det är i grunden en bra låt, men det blir lite jobbigt att försöka hänga med i texten när han stammar fram orden. Visst förstår jag tanken med varför han valt att göra så, men jag blir lite stressad av stammandet. I slutet funkar det dock, då känns låten nästan lite Springsteensk (3 av 5)

4. När lyktorna tänds
Här hörs tydligt Håkans nya sätt att sjunga på. Han låter inte så ansträngd, det låter nästan lite Thåström emellanåt om hans röst och det passar honom mycket bra. Även om han tar i lite mer i refrängen så är det ändå på ett dämpat sätt. Här lyfter skivan riktigt. Refrängen tänder inte bara lyktorna på andra sidan, hela Älvsborgsbron står i lågor. Det gör att alla lampor tänds i betyget. (5 av 5)

5. Pistol
Oj, här händer det grejer. En mörk synth pumpar på i bakgrunden. Det är ovant att höra, men det funkar. På något sätt blir det lätt att fokusera på texten utan väggar av gitarrer. Texten känns hittills som en höjdpunkt på plattan. Det lite för långa outrot knipsar bort en siffra i betyget, men i sig är det en riktigt bra och ny sida av Håkan som tittar fram här. Ser med spänning fram emot om han kommer ta det här vidare på nästa platta. (4 av 5)

6. Valborg
Finaste stunden infinner sig i och med den här låten. Det här är en av de bästa balladerna Hellström någonsin levererat. En direkt klassiker. Stråkarna smeker öronen samtidigt som Håkan sjunger om en kapad spårvagn och pissigt Göteborgskt vårväder. Raden "Vill du ha en idiot lägg din hand i min" är träffsäker och vacker. Helt plötsligt tar låten slut. Jag hade gärna hört den fortsätta i någon minut till. Men en sådan petitess hindrar inte låten från att få högsta betyg. (5 av 5)

7. Tänd strålkastarna
Ett larmigt mellanspel som jag definitivt gillar bättre än introt. Men varför gjorde man inte en låt av det? Hade varit skönt med ett riktigt rockigt spår just här på skivan.

8. Livets teater
Det låter lite Joy Division eller tidiga The Cure om introt. Håkan sjunger med sin nya röst även på den här låten och det funkar även här väldigt bra. Det är en relativt dämpad Håkan som sjunger om mutstaden Göteborg och en korvgubbe på hörnet som råkar illa ut. En inblick i livet som levs i Götet helt enkelt. Är inte överdrivet förtjust i den kvinnliga bakgrundssångerskan just på den här låten. Det är absolut inget fel på henne, men jag hade hellre hört Håkan ensam bakom mikrofonen på just det här spåret. (3 av 5)

9. Fri till slut
Jag gillar låten tills refrängen kommer in. Då blir det gapigt och jobbigt och jag kan just då förstå kritiken Håkan ibland får för sin röst. Den passar mig mer i tyglad och dämpad form. Musiken känns lite som den går på tomgång efter ett tag också. Skivans bottennapp än så länge. (2 av 5)

10. Street Hustle
Visst känns det lite som om Lou Reed hade gått in studion och börjat sjunga på svenska i början av låten, men sedan så kommer Håkans vanliga röst igång och allt är som det brukar. Det är stråkar som ackompanjerar textrader som "på knä i bögkvarteren", sedan kommer en saxofon insmygandes på slutet och avslutar en låt som jag tycker aldrig riktigt kommer igång. Den har potential, men det utnyttjas inte riktigt. (3 av 5)

11. Det tog så lång tid att bli ung
Samplingen i början känns fullt naturlig här i skivans andra ballad. Det är finstämt och vackert. Eva är åter med i leken. Den sparsmakade musiken gör att det går att fokusera på texten än en gång. Och vilken text sedan. Riktigt vacker. Det är balladerna som gör mig knäsvag av beundran. Så bara lyssna på stråkarna som Hellström själv sjunger i texten. Det är mycket stråkar, men ändå precis lagom. Jag sitter i valet och kvalet om jag ska ge låten full pott, men det blir inget körsbär på toppen av glassen den här gången. (4 av 5)

I helhet är det här en riktigt bra skiva och ännu en guldkantad spårvagn i Hellströms karriär. En karriär som med all säkerhet inte kommer spåra ur inom en snar framtid. Men likt en spårvagn rostar den lite när den har gått ett tag. Efter mellanspelet fångas mitt intresse inte riktigt upp igen. Det är bra, men det puttrar mest på. Inte förrän "Det tog så lång tid att bli ung" är jag fast igen och då är det snart dags att gå av. Jag måste ge Håkan en eloge för att han vågar att prova nya vägar. Han hade kunnat följa spåret från förra skivan, men än en gång sticker han av och provar nya infall. Det har han alltid gjort. Han går sin egen väg. "När lyktorna tänds" och "Valborg" är redan i min bok stora Hellströmklassiker och kommer säkert leva ett långt och lyckligt liv även live. Jag ger plattan 4 av 5 i besiktning. Lite lätt rost vägs upp av att svängarna tas ut rejält och det utan att växlarna krånglar. Ber i förväg om ursäkt för spårvagnsliknelsen, liknelsen föreföll naturlig när jag satt och recenserade Sveriges mest Göteborgska artist.

Lyssna på skivan här: Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig

Norrländskt dödligt allvar

Som oftast när det gäller nya band så läser jag spaltmeter om dem och bygger upp en förhoppning om att jag ska gilla det. Sedan hör jag äntligen hur det låter och blir nästan alltid besviken. Jag vet att det finns mycket bra ny musik, men mycket skrivs upp som inte ens är halvbra. Nog klagande. Det roliga är att jag läste om ett band i förra veckan och började lyssna med inställningen att jag inte skulle gilla det. Det kan jag säga att jag gjorde. Väldigt mycket.

Könsförrädare är från Luleå och är en väldigt frisk fläkt i ett rätt tråkigt och likriktat svenskt musikklimat just nu. Det är lite smådrömsk och ganska opolerad rock. Det finns en tyngd både i musik och text. Lite som att 90-talets hårda Norrlandsband har levt kvar i väggarna och spökar. Det är musik som inte ber om ursäkt. Allt sitter inte rätt hela tiden och det gör att det är enklare för musiken att hitta in i alla skrymslen i själen. Det låter inte så uttänkt och det är det som gör det så storartat i mina öron. Att Mattias Alkberg har suttit i produktionsstolen förvånar mig inte alls. Alkberg är största geniet i svenskt musikliv just nu. Första vinylsjuan "Death To Stories/Of The Unpolitical" släpptes för ungefär en vecka sedan och videon till "Death To Stories" är inte långt ifrån lika bra som låten. Jag hoppas att Könsförrädare får ett långt och lyckligt liv.

http://www.youtube.com/watch?v=iMBi7mYbIeI
Jag vet inte riktigt varför blogger inte hittar videon, men tryck på länken här ovan och njut.

Lyssnandet önskar alla en riktigt psykedelisk påsk

En påskhare, fjädrar i regnbågens alla färger, målandet av ägg och en snickare som återuppstår. Påsken är verkligen den mest psykedeliska högtiden av de alla. Det känns lite som klockan dras tillbaka till kärlekens sommar 1967. Vad kan då passa bättre än att lyssna på den ultimata psykedeliska plattan någonsin under påskhelgen? 13th Floor Elevators bildades 1965 av Roky Erickson, Tommy Hall och Stacy Sutherland i Austin, Texas. 1966 kom första singeln "You're Gonna Miss Me" och kritikerna spådde att Roky Erickson skulle bli den nya store flickidolen. Singeln sålde bra och framtiden låg för 13th Floor Elevators fötter. Även fullängdsplattan The Psychedelic Sounds of 13th Floor Elevators blev en succé och bandet drog ut på turné.

Bandet stack inte under stolen med att de älskade LSD. Det var tydligt när gruppen skulle in i studion för att spela in andra skivan. Enligt rykten var det en medlem, trummisen, som det gick att kommunicera med överhuvudtaget. Inspelningen var en mardröm för alla inblandade. Skivan Easter Everywhere släpptes i november 1967 och sålde inte alls. Det sägs att endast 10 000 exemplar såldes. Fram till 90-talet då den släpptes på CD var den i stort sett omöjlig att få tag på. När återutgivningen dök upp kallades plattan ett försvunnet psykedeliskt mästerverk och det är precis vad det är. Den låter inte som något annat. Det bubblar, fräser, strängar bänds i alla riktningar och ljudet svajar fram och tillbaka i en psykedelisk överdos. Överst ligger Roky Erickson och kvider likt ett brunstigt bergslejon.

Bandets interna slitningar började märkas rejält efter att plattan kommit ut. Tommy Hall var väldigt oberäknelig och försvann längre och längre in i den psykedeliska drogdimman, men den som var mest illa ute var Roky Erickson. Det var tydligt att hans relativt svaga psyke inte klarade av stora doser LSD. Under en konsert 1968 flippade han ut. Han fick diagnosen schizofren och den tidigare spådda nya flickidolen fick välja på fängelse eller mentalsjukhus när han blev tagen med marijuana året därpå. Han valde mentalsjukhus och genomgick elektrokonvulsiv behandling och medicinerades med Thorazine.

Efter att ha kommit ut från sjukhuset 1972 bildade han sakta men säkert ett nytt band som i slutändan blev Bleib Alien. En singel spelades in men det var först 1979 som han kom igång på riktigt igen. 15 nya låtar spelades in och gruppen kallade sig då Roky Erickson and the Aliens. Plattan I Think Of Demons kom 1980 och uppföljaren The Evil One dök upp året därpå. Sedan försvann Erickson från rampljuset ett tag och sägs flyttat hem till hans mamma. Erickson började prata om att hans kropp tagits över av en utomjording och hans vänner blev allvarligt oroliga för hans psykiska hälsa. Han ska under den här perioden enligt uppgifter ha trott att en hamburgare kostade flera miljoner, men att ett hus inte kostade värst många dollar. Ett intresse för post dök upp och han stal grannars post och tejpade upp på väggarna hemma. Han började även skriva brev till kändisar, både levande och döda.

Som tur är verkar Roky Erickson må lite bättre i dagsläget. 2010 kom musikaliska livstecknet True Love Cast Out All Evil. På plattan blir Erickson kompad av Okkervil River och det är en countrydoftande sida av Roky Erickson vi får möta. 9 maj spelar han på Trädgår'n i Göteborg. Tydligen är det ibland på rätt ostadiga ben han går upp på scen och han får ofta mycket hjälp från bandet för att komma ihåg låttexter, men han är en legend och var en av de allra första att spela psykedelisk rock.

Det mäktiga öpningsspåret "Slip Inside This House"

Den fantastiskt vackra "Dust" med fantastiskt Jug-spelande av Tommy Hall

Som en liten bonus: Roky Erickson and the Aliens - It's A Cold Night For Alligators


Lyssna på Spotify:
The 13th Floor Elevators – Easter Everywhere

Roky Erickson – True Love Cast Out All Evil

Barnmusik med funkig skit under naglarna

När det snackas om bra svenska barnplattor tar alltid de som tycker sig kunna något om musik upp Goda' goda' av Jojje Wadenius. Visst är det en bra barnskiva, men det finns så många fler. Hawkey Franzén var medlem i gruppen Lea Riders Group, kända för att vara bandet som gjort filmmusiken till "Dom kallar oss mods". I gruppen ingick även Bosse Häggström, Slim Borgudd och tidigare nämnda Jojje Wadenius. Några av Sveriges bästa musiker någonsin alltså. Gruppen splittrades 1968. Wadenius bildade Made in Sweden och Franzén började satsa på en solokarriär. Om han inte hade hamnat i finkan för vapenvägran tidigt under 1969 hade kanske Hawkey Franzén hunnit släppa sin debut innan Pugh Rogefeldt hann släppa Ja, dä ä dä. Med andra ord kunde alltså Franzén ha gått till historien som den första som sjöng rock på svenska. Nu blev Franzéns platta Visa från Djupvik andra släppet med rock framförd på svenska.

1971 släppte Hawkey Franzén barnskivan Visa från gungor och sand. En skiva som skiljer sig rätt mycket från Goda' goda'. Här dröms det mardrömmar om en lillebror som blir mördad av mamman. En annan låt handlar om en liten grabb som tjuvröker och har föräldrar som dricker för mycket. "Kiki Lotta J:son Lindh" handlar om tjejen med samma namn. Hon bajsar på sig i låtens text. För de som reagerar på namnet J:son Lindh så stämmer det att det är Björn J:son Lindhs dotter som har förevigats i låten. Björn J:son Lindh är även med på skivan och spelar piano och flöjt. Deras samarbete startade dock tidigare, de var båda med och startade gruppen Jason's Fleece. En grupp väl värd att kolla in, men det är en annan historia. Visa från gungor och sand är skitigare, rockigare, jazzigare och väldigt mycket funkigare än vad Goda' goda' är, både musikaliskt och textmässigt. Det här är en ärlig inblick i barnlivet, i alla fall utifrån vad jag kommer ihåg från min uppväxt. Inget förskönande eller förlöjligande av barndomen. Bara väldigt äkta musik utifrån barnens perspektiv.

Hittade bara youtube-klipp med riktigt dåligt ljud, så för er som har Spotify är det bättre att lyssna här: Hawkey Franzén – Visa från gungor och sand

Ett obskyrt band från Skottland får nytt liv

Den här karamellen har jag egentligen sugit rätt länge på. Det var redan i januari förra året som jag hittade gruppen Blue och deras debutalbum i ett dammigt hörn av Stigbergstorget och bestämde mig att det var värt att utforska den. På prislappen stod det 15 kronor och jag visste att jag sett den flimra förbi i något youtube-klipp hemma hos någon skivsamlare jag ser upp till. Lyssnade igenom plattan när jag kom hem och insåg att det kanske inte var mitt bästa fynd. Som vanligt satt jag i favoritfåtöljen och småslumrade när en låt på b-sidan plötsligt fick mig att vakna till liv. Jag lyssnade på låten en gång till och bestämde mig för att behålla skivan på grund av den. Skivan är i övrigt inte direkt dålig, den är bara lite för snäll och såsig mellan varven. Den har dock sina guldkorn. Det är rock, men rätt soft sådan.

Gruppen Blue är från Skottland och bildades 1973. Hughie Nicholson, som tidigare var medlem i ett av Skottlands populäraste band Marmalde, frontade gruppen. Blue hade inga vidare framgångar med debuten. Deras största hit var "Capture Your Heart" från albumet Another Night Time Flight, en platta som producerades av Elton John och Clive Franks. Efterkommande skivor innehöll inga hitsinglar och efter att ha hängt i Los Angeles ett tag åkte bandet tillbaka till Storbritannien. 2003 bestämde sig några av bandmedlemmarna att stämma pojkbandet Blue för att de använda samma namn på sin grupp. Det hela slutade med att båda banden fick behålla sina namn. Domaren menade att det var väldigt tydligt att det var två helt skilda band som spelar väldigt olika typer av musik.

Låten som fångade min uppmärksamhet heter "I Wish I Could Fly" och utgjorde förra året stommen till Meyhem Lauren och Sean Price-låten "Grown Man Palettes". Blue-låten är en smådeppig softrock-historia med en viss tyngd och soulmusikens själfullhet. Meyhem Lauren och Sean Price gör samplingen som Harry Fraud sätter i händerna på dem till smutsig rap från de mörkaste hörnen av vår värld. När jag hörde låten älskade jag den direkt och insåg att den skulle hamna på listan över förra årets hiphop-favoriter. Jag kände dock inte igen samplingen, eller den fanns i bakhuvudet men jag kunde inte placera den. Det var först när jag för några dagar sedan flyttade som jag gick igenom lite gamla skivor och hittade samplingen.

Blue - I Wish I Could Fly

Meyhem Lauren & Sean Price - Grown Man Palettes

Han skriver kuken på svenska flaggan

Mattias Alkberg kom jag först i kontakt med när jag någon gång under 90-talet fick ett kassettband i min hand. Ett riktigt blandband med svensk musik som personen ifråga tyckte jag borde höra. Låten var med Alkbergs band The Bear Quartet och hette "Before The Trenches". Jag lyssnade för tillfället väldigt mycket på rock och The Bear Quartet kom in i mitt liv vid precis rätt tidpunkt. Jag följde gruppen relativt slaviskt fram till plattan Gay Icon. Jag vet inte varför min kärlek till bandet tog slut, men ibland blir det så. Det dök upp annan musik som kändes mer lockande för stunden. Idag hörde jag för första gången första släppet från hans nya band Mattias Alkbergs Begravning och jag blev golvad direkt. Mycket musik i dagsläget känns feg, polerad och gjord av personer som klappar folk medhårs. Låten heter "Skända flaggan" och luggar dina öronhår.

Mattias Alkberg själv skriver att han hoppas att rätt personer ska avsky honom och låten. Han betonar vikten av att distansera sig från nationalisterna, rasisterna och näthatarna. Carl Johan De Geer verkar få en känga på låten också. Jag fattar inte riktigt grejen eftersom De Geer ligger bakom vapenvägraraffischen med texten "Skända flaggan, vägra vapen - svik fosterlandet, var onationell. Kuken" som det blev ett sjuhelvetes liv om 1967. Men skit nu i det. Det här är årets bästa svenska låt och kommer troligtvis vara det resten av året. Texten är självklart grundpelaren till omdömet, men musiken är fantastisk också. Den är snuskigt catchig och när man brygger sitt morgonkaffe och hyvlar ost till sina mackor så är det lätt hänt att man småsjunger "Jag skriver kuken på svenska flaggan och något annat kul på alla andra flaggor". Fullängdaren som kommer 20 februari ska tydligen vara mer i moll och en allvarligare historia. Det blir säkert bra det. "Skända flaggan" släpptes på färgad vinylsingel 28 januari.

Mattias Alkberg i tidsenlig liksminkning

Två giganters nya alster under luppen

Både David Bowie och Prince har kommit med nya låtar under de första veckorna av 2013. Jag tänkte dela med mig lite av mina tankar kring deras nya alster. De här två artisterna håller jag som två av mina absolut största musikaliska idoler. Jag tycker dock inte att någon av dem gjort något jag verkligen har gillat på många år.

Vi börjar med Prince nya låt som heter "Screwdriver". När låten börjar går det inte att ta fel på att det är Prince som står bakom micken. Han tar i från tårna redan i introt. Det är mer rock än på länge, kanske mer än någonsin. När låten kommer igång låter musiken mer ZZ Top än något annat. Låten har många av Prince kännetecken, men de försvinner lätt i rocklarmet. Det är inte förrän i slutet av låten som hans karaktäristiska gitarrspel hörs, men det är precis lika bra som i gamla dängor som "Purple Rain". Synd bara att solot är så kort. Det känns som han gått ner i närmsta replokal, knäckt några öl och jammat loss med några polare. Det är väldigt befriande och helt oväntat att Prince ska låta så här 2013. Refrängen är lite för simpel, men det funkar bra i sammanhanget. Han får till ett självklart sväng. Även om låten är en svettluktande rocklåt tycker jag att det är bland det bästa han släppt ifrån sig sedan Diamonds and Pearls-plattan från 1991. Hade låten inte varit riktigt så rockig så hade den platsat på lätt psykedeliska Prince-skivan Around the World in a Day från 1985.

Betyg: 4 svettiga underkläder av 5 möjliga

I början av januari fyllde David Bowie 66. Han överraskade nog de flesta när han firade genom att släppa en ny låt. Hans första musikaliska livstecken på många år. Jag var väldigt skeptisk när jag hörde början av låten, men så fort Bowies stämma dök upp så var det svårt att inte smälta en aning. Visst hörs det att det är en man som är äldre, men det stör jag mig inte alls på. Det finns en melankoli i hans röst som bara har ökat genom åren. Låten heter "Where Are We Now?" och är ultranostalgisk. David Bowie sjunger om minnen från Berlin. Det finns inte mycket att klaga på. Bowie är gammal och det hade känts helt fel om han hade låtit som en ung spjuver. Det är vackert, lite småsorgset och skört. Något jag däremot inte uppskattar är musiken. Där förväntade jag mig mer av honom. Låten hade tjänat på att vara mer sparsmakad. Trummorna är det stora problemet. Det låter milt sagt förjävligt i mina öron. Hela arrangemanget är bristfälligt. Synthstråkarna borde bytts ut mot riktiga. Allt känns plastigt 90-tal. Det tar sig lite i mitten av låten när musiken ändrar karaktär och trummorna får spela en större roll, men då känns det på tok för sent. Det kanske är dags att byta ut parhästen och producenten Tony Visconti nu? Han sitter fast i ett gammalt sound som inte alls är tilltalande. Jag hoppas att låten kommer i en annan version, för det här är bra. Bowiebra till och med.

Betyg: 3,5 ringar under ögonen av 5 möjliga

Djuriskt vackert från Maria Bohm

Maria Bohm har spelat piano sedan barnsben och efter att ha spelat in hundratals låtar så sökte hon till Music Factory i Skara 2006. Hon var en av två tjejer som kom in. 2008 startade hon sitt egna bolag Bloody Mary Music och i slutet av 2010 släppte hon plattan Bloody Mary. Skivan är in i minsta fiber gjord av kvinnor. Enligt Maria Bohm så är musikvärlden för mansdominerad och vem håller inte med om det?

Det är omöjligt att inte dra paralleller till artister som Tori Amos och Kate Bush när man hör Bohms musik. Det vore dock fel att anklaga henne för att inte vara sin egen. Musiken är oftast mörkare och mer gotisk än både den som kommer från Amos och Bush. 21/12 var det releasefest för hennes nya EP Animalic på Krikelin i Skara. Tyvärr var jag inte där trots att jag befann mig i Skövde vid tidpunkten, med andra ord var jag nästan runt hörnet. Det var först idag som jag hörde en låt från EP:n och den är så bra att jag blir alldeles stum. Hon spelar harpsichord på låten eller cembalo som det heter på svenska, ett av mina absoluta favoritinstrument. Om du liksom jag är ett stort fan av Amos och Bush måste du bara lyssna in låten "Wasps".

Diaboliskt fynd i femkronorsbacken

Efter att inte ha varit inne i en skivaffär under hela julen så var suget för stort igår. Jag har ju en skivaffär nästan direkt utanför fönstret och på vägen till ICA så råkade jag trilla in. Är rätt fattig och därav snål när det gäller att köpa skivor så jag dök genast ner i femkronorsbackarna. Det går alltid att hitta något intressant, även om det är krävande att kravla runt på golvet rotandes efter små guldkorn bland högar av skit. För de som inte brukar gå in i skivaffärer så kan jag berätta att oftast står de billigaste skivorna på golvet, ibland i backar och ibland direkt på golvet. Gärna undanskuffade i ett hörn eller under ett bord med dyrare skivor på.

Det första jag hittade var Phil Manzanera-skivan Diamond Head. Manzanera var med i Roxy Music, ett band som min mamma lyssnade mycket på när jag var liten. Vid en genomlyssning igår var inte Diamond Head alls lika bra som jag kom ihåg den när jag hörde några låtar från den på 90-talet, men nu när jag söker på den på youtube gillar jag en låt riktigt mycket i alla fall.

Bästa låten från skivan Diamond Head

Strax därefter dök ett välbekant ansikte upp i skivbacken, nämligen Tony Joe Whites nuna. Tony Joe Whites självbetitlade album från 1971 hör till de bästa han spelat in. White var en av de första att blanda country, soul och rock till en fet majsgröt serverad direkt från den amerikanska södern. Idag kallas musiken för Swamp Rock, en musikstil jag med största sannolikhet kommer tillbaka till här på bloggen. När jag lyssnade på skivan idag blev jag osäker på om jag har den tidigare eller ej, men för en femma var den för bra för att lämna till sitt öde på det mellandagsslaskiga golvet.

They Caught the Devil and Put Him in Jail in Eudora, Arkansas. Vem älskar inte titeln på den här lilla biten?

Ännu en riktigt bra låt från plattan med Tony Joe White

Ett sista litet fynd blev det också. The Rite of Exorcism kunde jag inte lämna kvar i skivbacken. En skiva vars omslag jag inte annat än kunde älska direkt. Läste på skivan att det skulle vara en riktig exorcism som utspelar sig på skivan. Lyssnade på skivan idag och tyckte det lät rätt så regisserat. Hittar ingen väsentlig information om skivan, men den verkar rätt svår att få tag i. Den har gått för upp till 400 kronor på nätauktioner, så för en femma känns den som ett fynd. Perfekt att sampla om man vill göra ondskefulla beats, men inte något jag skulle slänga på för en mysstund. Finns dock ett kort spår som verkligen är guld värt, inledande "Day of Wrath". Ren och skär funkig ondska.

Mörk ondskefull funk från helvetes portar

Diaboliskt omslag