Lyssnandets tio favoritplattor 2016

Trots att 2016 var ett riktigt skitår med på tok för många stora artister som lämnade jordelivet så kom det en del bra plattor. Här väljer jag tio favoriter. Om man vill lyssna på skivorna samtidigt som man läser så finns det en Spotifylista med två låtar från varje platta här:  Lyssnandets favoriter 2016

10 – Jonas Lundqvist – Vissa nätter

Pop av finaste sort, framförd av trummisen från insomnade Göteborgsbandet Bad Cash Quartet. Jonas Lundqvist förställer sig inte i sitt uttryck och skiter totalt i vad folk tycker. Han visar att Göteborg är så mycket mer än Håkan Hellström. På Vissa nätter levererar han nio poppärlor som alla har lyst upp skitåret 2016.

9 – Danny Brown – Atrocity Exhibition

Danny Brown rappar med sin speciella nasala stil över skruvade psykedeliska beats som om han vore en besatt seriefigur. Han slänger ut alla oskrivna rapregler genom ett stängt fönster och gör årets absolut mest nyskapande rapplatta.

8 – Haley Bonar – Impossible Dream

Egentligen borde jag bara sammanfatta Impossible Dream med att det är en jäkligt bra rockplatta. Det borde räcka så. Det är som om Haley Bonar har malt ner allt hon gillar och sedan spritsar ut allt till en riktigt tilltalande maräng. Det finns inslag av relativt bredbent rock, indie, country och grunge men hela tiden med de fyndiga och tänkvärda texter man förväntar sig av Haley Bonar.

7 – Ben Watt – Fever Dream

Storslaget men hela tiden givande och intimt är enklaste sättet att beskriva Ben Watts senaste skiva. Delikata gitarrslingor lindar in låtarna i ett tryggt gung. Skivan har vuxit under året och efter varje lyssning så ger skivan mer och mer.

6 – Red Pill – Instinctive Drowning

Årets absolut tyngsta rapskiva. Red Pill går in i sig själv och tar itu med ångest, depression och alkoholism till tonerna av Ill Poetics beats som ligger som tunga mattor av synthar och gitarrer bakom de avskalade och utlämnande textraderna. Titelspåret är årets bästa låt, utan tvekan.

5 – Michael Kiwanuka – Love & Hate

Musik som försöker låta som den skapades under en annan tidsepok blir ofta smått plastig och känns lätt oäkta. Så är inte fallet med Love & Hate. Michael Kiwanukas uttryck sätter avtryck genom att blicka ut över världen genom ett smutsigt fönster i en nergången Cheva som puttrar fram genom ett grådystert landskap. Love & Hate är en What’s Going On för 2010-talet.

4 – Kate Tempest – Let Them Eat Chaos

Tempest spottar rim om en omvärld i lågor och gatuhörn som sällan ser solen över beats som är så laddade att de hela tiden hotar att brisera. Innerstadspoesi när den är som enklast och bäst. Kate Tempest är som en uppgiven syster till Sleaford Mods.

3 – Kacy & Clayton – Strange Country

Kacy & Clayton är så självklara högst upp på Amerikanatronen 2016. Det är som om Townes Van Zandt och andra bortgångna hjältar vaktar över duon och ger dem inspiration och näring. Ofta sparsmakat, men hela tiden delikat och med fina stämmor i vackra arrangemang som andas frisk luft högst uppe på bergstopparna av Appalacherna.

2 – Ugly Heroes – Everything In Between

Blåskjorterap som ofta tar upp ämnen från livets skuggsida. Världsfrågor blandas med mer personliga problem, allt delikat strösslat över organiska souliga beats från Apollo Brown. Allt känns perfekt avvägt och det här är mer än en värdig uppföljare till den fantastiska debuten.

1 – Ka – Honor Killed the Samurai

Sent ska syndaren vakna. Innan jag hörde Honor Killed the Samurai hade jag svårt för Ka. Det kändes introvert och svårlyssnat. Jag vet inte om den här skivan är annorlunda mot hans tidigare verk, men när jag hörde den i somras föll alla bitar på plats. Beatsmässigt är det rätt sparsmakat, men det känns aldrig underproducerat. Beatsen är perfekta guldramar till Kas poesi som beskriver det hårda ghettolivet genom en samurais ögon. Ett riktigt mästerverk. En skiva som målar bilder som hämtade ur en Akira Kurosawa-film blandad med Hong Kong-action från tidigt 90-tal.


Det fanns en del andra plattor som också var riktigt bra och som jag lyssnade mycket på under året, men det här är grädden och körsbäret på glassen. Vi får se vad som händer med Lyssnandet under 2017. Det finns en del planer, men jag vågar inte lova något nu. Den som lever får se. God jul och gott nytt musikår!

Recension: Mbongwana Star, Slowgold och Weeping Willows + Doug Seegers live på Göteborgs Kulturkalas 2016

Mbongwana Star

Mbongwana Star är bandet från Kongo Kinshasa som bildades i spillrorna efter Staff Benda Bilili. Om ni inte sett dokumentären om dem rekommenderas den varmt. Mbongwana Star är verkliga stjärnor och turnerar nu runt jorden med sin rätt speciella musik som blandar deras hemlands toner med psykedeliska gitarrslingor, hypnotiskt repetitiva elektroniska beats och ett småfunkigt groove. Två av sångarna sitter i rullstol, men det blir inte mycket sittande av när Mbongwana Star spelar live. Det snurras både på och i rullstolarna och det smittar av sig på publiken som, trots den höstlika kylan, den här kvällen strålar av värme. Det är ingen jättepublik, men det dansas och klappas rejält under den lite mer än timslånga konserten. För ovana öron kan det nog blivit lite långt och emellanåt går det lite på tomgång, men det är väldigt korta stunder. Det är fest och dans som är temat och de spelar så gott som alla låtar från debuten "From Kinshasa" som släpptes förra året. Mina favoriter från plattan "Nganshé", "Malukayi" och "Kala" spelades alla i helt fantastiska liveversioner. Det är festivalen Clandestino som ligger bakom bokningen och det är en av de absolut roligaste bokningarna i Göteborg den här sommaren. Tack för det!
Konserten får 4,5 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold är Amanda Werne plus musiker. I slutet av förra året släpptes tredje albumet "Glömska" som unisont hyllades som drömsk prärierock med influenser från både amerikansk folkrock och den mer knätofsbeprydda svenska proggen. Det är första gången jag ser Slowgold och jag blir rejält imponerad. Precis när det börjar skymma över Göteborg spelar de "Korta sommar" och den där konsertmagin infinner sig. Magin som inte går att sätta fingret på och som måste upplevas. Det kan inte bara vara jag som hade gåshud just då. Live så känns Slowgold kanske lite ruffigare än på skiva, men jag gillar det. Jag är inte den som vill att det ska låta precis som på skiva. Mellansnacket är lite småpinsamt ibland, men jag tycker det är skönt när en artist bjuder på det och Amanda småskrattar efter tystnaden som uppstår när hon säger att Slowgold är motsatsen till quicksilver. En sak hon nämner två gånger under konserten. Det kanske är för proggigt och retrodoftande för den stora massan, men för oss som växte upp med både International Harvester och Neil Young i skivbackarna är det här guld. Favoritlåtarna under konserten är tidigare nämnda "Korta sommar", Captain Beefheart-covern "Detta är dagen" och "Vila". Framtiden ligger för fötterna för Slowgold, något som den här konserten gjorde än mer tydligt.
Konserten får 4 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold

Weeping Willows hör till skaran av band jag sett relativt många gånger genom åren. Nu var det dock några år sedan sist. Gruppens främsta tillgång är sångaren Magnus Carlson. Hans pipa är så smärttyngd och själfull att det är helt omöjligt att värja sig mot den. Han är helt klart en av mina svenska favoritsångare. Jag måste erkänna att jag är dåligt inlyssnad på deras nya skiva. På eftermiddagen innan konserten hade jag på skivan i bakgrunden, men var tvungen att sätta mig ner och bara lyssna när titelspåret "Tomorrow Became Today" drog igång. Andra gången jag hörde låten var under torsdagskvällens konsert och blev helt tagen över just Carlsons bedrift att med rösten som verktyg leta sig in i ens själ och spela på de rätta strängarna. Den här kvällen verkar bandet vilja fokusera på andra låtar än deras stora hits. Det funkar väldigt bra när dem spelar äldre material som den hjärtskärande balladen "Blue and Alone" från debuten. De nya låtarna håller inte riktigt samma klass i många fall och efter cirka en halvtimme är det dags för Doug Seegers att gå upp på scenen.

Innan Magnus Carlson går av scenen för att låta Doug Seegers spela vidare kompad av Weeping Willows så gör de en duett i Everly Brothers gamla örhänge "Love Hurts". Det låter lite lökigt på pappret, men rösterna gick riktigt fint ihop och det blev en fin och hjärtknipande version. Seegers spelade sedan sin hit "Angie's Song" för att efter det spela två nya låtar från nysläppta plattan "Walking On The Edge Of The World". Måste säga att efter jag likt många andra blev tagen av hans livshistoria och låten "Going Down To The River" så har inte många av hans andra låtar satt sig på samma sätt. Han är dock en helt okej liveartist som publiken fortfarande verkar uppskatta.
Konserten får 3,5 hörlurar av 5 möjliga.

Intervju med Doug Seegers

För ett år sedan bodde Doug Seegers under en bro. På helgerna gick han till ett härbärge för att tvätta sina kläder och träffa sina vänner. Dagarna och kvällarna spenderade han oftast spelandes på parkbänkar runt om i Nashville. Ingen tog notis om hans kantigt ruffiga gitarrspel och den ärliga hjärtskärande tonen i hans röst. Inte förrän Magnus Carlson från Weeping Willows och Jill Johnson vid inspelandet av TV-serien Jills veranda fick ett tips från en korvförsäljare att de bara måste höra mannen som sitter och sjunger sina låtar precis runt hörnet. Efter att ha hört Doug Seegers kunde inte Magnus Carlson släppa tankarna på mannen de just mött och efter att ha hört Dougs egenskrivna låt ”Going Down To The River” så lyckades de fixa en studiotid för att spela in låten. Efter programmet visades stod det klart att Doug Seegers inte bara påverkat de som arbetade med Jills veranda. Tittarna älskade sagan om den fantastiska musikern som ingen upptäckt storheten hos innan.

När jag träffar Doug Seegers vid Brunnsparken i Göteborg hinner jag knappt presentera mig innan han exalterat berättar att skivan precis sålt guld. Det är med ett bländvitt leende han säger de orden. En del av royaltypengarna har gått åt till tandläkarbesök och hans karaktäristiska läspande är inte lika tydligt längre. Han är övertrevlig så som många amerikaner är. Det tar ett tag att vänja sig vid att hela tiden bli kallad sir. Doug packar upp sin gitarr och sätter sig strax utanför Body Shop. Till en början är jag den enda som lyssnar när han börjar spela. Jag får en rejäl gåshud så fort Doug öppnar munnen och börjar sjunga. Hans enkla låtar går rakt in i hjärtat utan några omvägar. Det är smärta och hopp i en salig blandning som strömmar ur Dougs strupe. Precis så här påverkar riktigt bra country en. Det känns som man blir omplåstrad samtidigt som nya sår hela tiden letar sig fram i huden.

Doug frågar om jag gillar Hank och börjar sedan sjunga ”Hey Good Looking” och flörtar med en äldre kvinna som stannat till för att njuta av gatumusikantens avskalade repertoar. Efter låten frågar hon mig vem han är och jag berättar en kort version av historien om Doug Seegers. Hon ber mig skriva ner hans namn på en lapp och skyndar iväg i myllret av folk. Doug varvar egna låtar med flertalet låtar av Hank Williams men det är först när han spelar ”Going Down To The River” som folk börjar stanna till och förstå att det är mannen som upptäcktes i Jills veranda som sitter och bjuder på en gratiskonsert.

Doug Seegers "Going Down To The River" live at Brunnsparken

Efter konserten tar han sig tid med att prata med alla som kommer fram och berättar hur mycket de gillar hans musik. Efter en stund ursäktar han sig att han måste äta en bit mat så länge det fortfarande är lunchpris på matställena i närheten. Doug frågar mig vart det finns en prisvärd bit mat i närheten och säger att han skulle uppskatta ett lugnt ställe nära vattnet. Vi går till en anspråkslös restaurang i närheten och han ler direkt när vi kommer innanför dörrarna och säger att han omedelbart gillar stället. Jag är egentligen helt oförberedd på intervjun med honom. Jag fick frågan om jag var intresserad av att intervjua Doug precis innan den blir av, så under hans spontana gatuspelning står jag och funderar på vilka frågor jag vill ställa. Jag bestämmer mig rätt snabbt för att det får bli ett samtal om de ämnen som dyker upp när vi pratar under lunchen. Intervjun blir lika spontan som Dougs spelning.

Vi börjar prata om country. Om hans stora idol Hank Williams och om att inte ha något annat val än att sjunga om man har musiken inom sig.

- Jag ser på dig att du har musik i ditt hjärta. Många har det men vågar aldrig släppa fram det. Det gör ont i början, men sedan blir det läkande. Gud har gett oss en röst och med den ska vi sjunga. Elvis kom från ett fattigt hem, med guds hjälp och med en sång kan man komma långt. Det här är mitt paradis. Jag är glad och oerhört tacksam över allt som har hänt under senaste tiden. Jag börjar få väldigt många märken på mina armar nu, jag måste ju nypa mig själv för att få bekräftelse på att jag inte drömmer. Det skulle kunna vara en dröm det här och jag kanske vaknar upp under en bro imorgon, skrattar Doug.

Vi kommer in på en diskussion om hemlöshet och Dougs blick får ett annat uttryck. Han ser bekymrad ut. Hans ögon blir vattniga och han berättar att han skulle vilja hjälpa så många av hans vänner som möjligt bort från gatorna.

- Man måste respektera sig själv. I alla situationer och vart man än befinner sig i livet. Man måste respektera andra människor och inte göra andra illa. Det är lätt för mig att sitta här och predika för andra hur de ska leva, men jag tror för egen del att just det här med att respektera andra och vara ödmjuk är det som har gjort att jag orkat med att leva så här i alla år. Ger jag andra respekt så får jag respekt tillbaka. Jag är lika mycket värd som vem som helst. Bara för att jag har fått en chans att nå ut till fler med mina låtar nu så har inget förändrats. Jag kommer att fortsätta spela vid gathörn och på parkbänkar. Jag har det inom mig och jag vill att så många som möjligt ska få ta del av min musik. Sen om du har noll kronor eller miljoner på banken gör ingen skillnad, säger Doug och sneglar mot sin cowboyhatt som ligger på stolen bredvid.

Jag frågar honom lite om musikklimatet i Nashville och han spricker åter upp i ett stort leende.

- Vet du vad som är så fantastiskt. I Nashville kan du gå in på en bar och se en fantastisk ung talang som ingen har upptäckt än, eller så går du in och ser att det faktiskt är Willie Nelson som står på scenen. Många etablerade musiker känner att de har staden att tacka för så mycket att de likväl kan spela inför 50 personer en tisdagskväll som de kan sälja ut en arena under en helg.

Vad är det då i Dougs musik som har gjort att han har fått sådant enormt genomslag här i Sverige.

- Helt ärligt vet jag inte riktigt. Jag visste inget om Sverige innan det här hände och ni är fortfarande ett mysterie för mig. Jag tycker väldigt mycket om mina egna låtar, annars skulle jag ju inte spela dem. Det kanske är ärligheten och historierna ni gillar. Jag hoppas lite att det är så, men samtidigt är det viktiga att ni gillar mina låtar och att ni vill höra mig sjunga dem. Jag är ingen fantastisk sångare eller en fantastisk gitarrist, men jag har en flod av musik som behöver leta sig ut. Jag kommer att fortsätta spela. Om det i framtiden inte blir inför en lika stor publik som nu så kommer jag ändå att fortsätta. Jag säger inte att jag inte är värd det här, men det finns många andra som är minst lika bra där ute. Det är inget att sticka under stolen med att mitt liv och framställningen av det i programmet Jills veranda har gjort mycket för hur människor här upplever min musik. Kombinationen av min livshistoria och mina låtar gör upplevelsen starkare. Utan Jills program hade jag inte suttit här idag. Jag är för gammal för att bli upptäckt enbart på grund av mina framträdanden. Jag är bara en gentleman full av sånger. Ingen talangscout skulle i sina vildaste drömmar fundera på att kontraktera mig utifrån det. Det vet jag, ler Doug och lyfter sitt vattenglas mot munnen.

Doug Seegers ska under hösten lanseras i USA och jag frågar honom vad hans tankar är om det. Finns det nervositet inför hur hans hemland, som tidigare inte gett honom en ärlig chans, ska ta emot honom nu?

- Nej, jag känner ingen nervositet inför det. Det kanske låter konstigt men jag tar inte så allvarligt på hur mitt mottagande kommer att bli. Jag vet att många människor har tagit till sig mina låtar och vad skulle vara skillnaden mellan hur amerikanerna och ni uppfattar min musik? Musikens språk är universellt och det ni har hört tror och hoppas jag även att mina egna landsmän ska höra. Jag kommer att vara mig själv och hoppas att det räcker. Jag har mina funderingar ibland om jag verkligen är på rätt plats, sedan sätter jag mig ner och börjar spela och sjunga och får svaret direkt. Jag är ingen välputsad artist, jag och mina historier är från gatan. Det är på riktigt och handlar om vänner och människor jag mött genom åren. Jag vet nu att det finns en publik för min musik här i Sverige. Det har varit helt fantastiskt att få uppleva det här på gamla dar, säger han och ler och nickar åt servitrisen som går förbi.

Doub Seegers gör 60 spelningar i Sverige i sommar och när andan faller på sätter han sig lite här och var och river av sina låtar för de som tar sig tid att lyssna. I oktober är han tillbaka i USA och lovar att han då kommer att sitta på bänken utanför FedEx i Nashville och spela för småslantar mellan varven.

- Man får inte glömma sitt ursprung. Hade jag inte suttit just i Nashville och spelat hade aldrig ett filmteam från Sverige kommit och upptäckt mig. Nashville är musikstaden och där jag hör hemma. Likt många andra musiker från de här trakterna kommer jag alltid vara skyldig staden min framgång.

Doug berättar att han måste börja förbereda sig inför kvällens konsert ute på Orust. Han tackar mig för pratstunden innan jag hinner säga till honom att jag uppskattar att han tagit sig tid med så kort varsel. När jag ser tillbaka på intervjun så funderar jag på vem som egentligen har frågat ut vem. Den känns konstigt nog som att han är minst lika nyfiken på mig som jag på honom under vår lunch. Han riktigt letar historier inom mig och fyller gärna i med egna liknande berättelser. Ofta är det, enligt honom själv, historier om människor han mött, sällan utifrån egna erfarenheter. Precis innan vi lämnar restaurangen piper det till i hans ficka.

- Jag fick låna en telefon i morses för att berätta för några vänner om att min skiva sålt guld. Det var för att köpa en telefon jag åkte hit in till stan från första början. Jag får ta och kolla på det nu också innan jag glömmer det igen. Det var så roligt att spela och att få prata med dig att jag glömde varför jag var här, skrattar Doug.

Det blir tyst en stund medan han läser sms:et. Han andas djupt och tittar sedan storögt på mig. Jag blir nästan orolig om det hänt något dåligt, men han spricker snart upp i ett leende som visar hela uppsättningen av nya bländande vita tänder.

- Det var från Emmylou Harris. Hon ville gratulera mig till guldskivan. Jag måste nypa mig själv i armen igen, jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har gjort det idag. Det börjar göra lite ont nu, säger Doug och ler precis innan vi lämnar varandra utanför Body Shop vid Brunnsparken. Vid samma hörn som vi möttes vid ungefär två timmar tidigare. Hörnet där Doug Seegers spelade för ett förvånat och glatt överraskat Göteborg under lunchtid en helt vanlig tisdag i augusti.

Hon kommer aldrig att sjunga igen

Den bästa samlingen med hennes tidiga alster

En av mina favoritröster någonsin har tystnat. Det gick att läsa på nätet under förra veckan. Just den där formuleringen fick nästan mitt hjärta att stanna. Visst, jag kan förstå att skribenten ville väcka uppmärksamhet, men det är inte en vidare snäll formulering för fansen att läsa. Jag trodde att en av mina favoritsångerskor någonsin hade dött. Det hade hon som tur var inte. Men något hade dött ändå. Linda Ronstadt fick diagnosen Parkinson för cirka åtta månader sedan, men först nu gick hon ut med det. Svår läkarskräck gjorde att hon hade lärt sig att leva med att inte må bra. Vändningen kom när en vän till henne såg hur skakiga hennes händer var och han tvingade då henne att uppsöka läkare. Troligtvis har sjukdomen drabbat henne redan för åtta år sedan. Det allra mest tragiska i det hela är att hon inte kan sjunga längre. Det är just rösten som är Linda Ronstadt. Hon skrev så gott som aldrig egna låtar, men hon tolkade andras alster så att originalartisterna gav upp om att det var deras låtar längre.

Linda Ronstadt växte upp på en ranch i öknen strax utanför Tuscon i USA. Föräldrarna har ursprungligen sina rötter i Tyskland och Mexiko. Musik var viktigt i familjen och redan som 18-åring flyttade Linda till Los Angeles för att ge sig på en karriär som sångerska. Genombrottet kom tillsammans med gruppen The Stone Poneys och låten "Different Drum", en låt som på senare år hörts i allt från en deoreklam till svenska filmen Känn ingen sorg. Efter hon lämnade Stone Poneys så byttes även soundet ut, folkrock-elementen byttes ut mot en något mer countrydoftande ljudbild. Folkrockkänslan hängde dock länge kvar i karriären. Den breda massan upptäckte henne i och med plattan Heart Like A Wheel 1974, då hade country-stuket fått en mer återhållsam roll och det var en mer polerad och poppig sida av Linda Ronstadt som hittade en stor publik. Efter plattan avlöste succéerna varandra. Senaste skivan med Linda Ronstadt kom 2006 och om inget mirakel sker så kommer det vara hennes sista platta.

Nu i dagarna släpps hennes självbiografi Simple Dreams, en bok som hon har skrivit helt själv utan spökskrivare. Hon har ett väldigt kontrollbehov och gillade inte tanken på att berätta historierna för någon annan som kunde skriva om hennes ord. I den går det att läsa om att hon efter att ha spelat förband åt The Doors inte alls var imponerad av Jim Morrison. Däremot så avgudade hon Neil Young som hon också turnerade med. Den tar även upp nattliga jamsessions med Gram Parsons och Keith Richards. Det verkar dock inte som att boken kommer ta upp hennes omåttliga intresse för droger, ett intresse som resulterade i två näsoperationer på grund av att näsan frätts sönder av all kokain. Det ska i alla fall bli riktigt intressant att läsa om hennes liv och karriär. Från att leva ett spartanskt liv ute i ödemarkerna till att under 70-talet bli den högst betalade kvinnliga artisten i USA.

Jag satt för några dagar sedan och försökte tänka ut den ultimata tolkningen av andras material som Linda Ronstadt har gjort och valet föll på den inte helt okända "I Will Always Love You". En låt som jag inte är vidare förtjust i när det gäller Dolly Partons originalversion och som jag tycker ännu sämre om med Whitney Houston. Låten har aldrig greppat tag i mig och spelat på mina hjärtsträngar. Det var fram tills jag hörde Linda Ronstadts version. Hon gör en väldigt personlig och smärtsam version av låten. Bara en människa med ett hjärta av sten kan lyssna på den utan att bli berörd. Jag hade sällan hört orden när jag lyssnat på låten innan, men i Lindas version så slås de in i öronen med blodröda pulserande bokstäver. Det är inget onödigt wailande som jag tycker det är i Whitneys version. Det är heller ingen smörig saxofon, här är det fantastisk steel guitar av Dan Dugmore. Hans gitarrsolo i låten är ett av mina favoritgitarrsolon någonsin. Kanske bör tillägga att jag annars inte gillar gitarrsolon något vidare. Tydligen ska Whitney Houston själv ha sagt att den ultimata versionen av låten var Linda Ronstadts version och inte hennes egen. Hon lyssnade tydligen på den och inte på Dolly Partons original när hon skulle tolka låten till Bodyguard-soundtracket.

Nyligen fick Linda frågan från vännen Emmylou Harris om hon kunde tänkas komma upp och gästa henne på en spelning. Hon var tvungen att tacka nej på grund av sjukdomen, men hon satt i publiken och tänkte texten och hörde hur den lät i hennes huvud. Hur mycket hon än vill sjunga så går det inte, det har sjukdomen satt stopp för. Hon kommer aldrig att sjunga igen.

Linda Ronstadts fantastiska tolkning av "I Will Always Love You"

En soulman i cowboyhatt

Mitt countryintresse började med att jag satt i lastbilshytten hos min fars vän som kallades för Brottaren och rotade runt bland hans countrykassetter. Brottaren var en brötig rödhårig man med stor mustasch, smala ben och stor ölmage. Sedan dröjde det till en dag när jag satt och svettades på ett sommarjobb och hörde Kris Kristofferson på radion innan jag insåg att jag faktiskt gillade country. Samma eftermiddag cyklade jag iväg till en skivbörs och köpte Kristoffersons första platta. Sedan dess har jag varit fast, även om lyssnandet har gått i perioder. Det jag allra mest älskar är country som har inslag av soul eller funk. Det har Larry Jon Wilsons musik. Ibland är det nästan så att det är soul med stänk av country istället för tvärtom.

Wilson lärde sig själv spela gitarr och började skriva låtar rätt sent. Han var 34 år när debutplattan New Beginnings släpptes 1975. Den plattan och uppföljaren Let Me Sing My Song to You är i mitt tycke hans allra bästa skivor. De två efterkommande är också värda att kolla upp, men de når aldrig höjderna från de två första. Trots att Larry Jon Wilson hade en trogen skara fans så fick han aldrig några framgångar på listorna. 1980 gav han upp och lade gitarren på hyllan. Det var nog inte många som trodde att han skulle plocka upp den igen, men till de flestas förvåning började han turnera igen 1989. Nytt material dök inte upp förrän 19 år senare. Skivan som bär samma namn som Larry Jon Wilson själv blev hans sista och dök upp 2008. I juni 2010 fick Wilson en stroke och gick bort blott 69 år gammal. 

Larry Jon Wilson var framförallt en berättare. Första gången jag lyssnade på hans debutskiva var jag tvungen att lyssna på hela. Jag ville veta hur alla historier slutade. Historierna är plockade ur hans liv och folket omkring honom. Debutplattan handlar också mycket om stadslivet kontra livet på landet. Wilson berättar sina historier med en röst som lägger sig som ett tjockt täcke i öronen. Det är en varm och mörk röst med så mycket soul att Otis Redding nog tittade ner från himlen när New Beginnings spelades in. Larry Jon Wilson vek sig aldrig en tum. Han spelade inte musik för att tjäna pengar. Det var kärleken till berättarkonsten som gått som en stark tråd genom countrymusiken som var drivkraften. Om du är ute efter country med ett funksväng och soul djupt ner i rötterna så är Larry Jon Wilsons två första plattor självklara val att skaffa till samlingen.

Funkiga countrybomben "Ohoopee River Bottomland" från filmen Heartworn Highways

http://www.youtube.com/watch?v=d7mflplo6x8

Som vanligt jävlas Blogger lite med mig, men missa för guds skull inte att lyssna på länken ovan. Min absoluta favorit med Wilson, "Sheldon Churchyard" från andra plattan.

http://www.youtube.com/watch?v=TScrX6ZVP-g

Här hör vi en lugnare sida av Wilson. Den vackra och tänkvärda "Through The Eyes of Little Children".

http://www.youtube.com/watch?v=5BmJdU-fd_o

Den här låten är nästan för nära textmässigt. Jag kan inte lyssna på den utan att få en tår i ögonvrån. Det är den sanna historien om Wilsons son Bertrand som föddes med grava fel på benen och fötterna. Larry Jon Wilson sjunger om att han lever för dagen då han får skjutsa sonen till hans första danskväll.

Record Store Day 2013 + inköpen

Bengans lockade många skivsugna

Igår var det Record Store Day 2013. RSD har de senaste åren varit ett återkommande event för att locka skivköpare med specialerbjudanden, limiterade skivreleaser och annat smått och gott. Jag började min tur på Bengans skivmässa på Oceanen. Det var inte jättemånga utställare, jag räknade det till fem stycken inklusive Bengans. Bengans hade dagen till ära ett vinylsläpp, dock av det mindre slaget. Även om det inte var så många utställare så tog det sin tid att bläddra igenom det som var intressant. Det går alltid att hitta något roligt på Bengans vinylsläpp och det var också vid det bordet trängseln var störst. En annan utställare hade vinylsinglar i tusental till försäljning. Singlar tar alltid rejält med tid att gå igenom, det är mycket mer svårbläddrat än vanliga LP. Fanns även CD-skivor till salu till riktigt bra pris.

Sedan blev det att bege sig över gatan till Bengans på Stigbergstorget. Där var det verkligen trångt och det var kö till backarna med speciella RSD-utgåvor. Det var bara att stå snällt i kö för att få bläddra. Tyvärr blev det inget köp där. Ingen av de skivor jag var intresserad av hade hittat sin väg till Göteborg. Precis när Division of Laura Lee började spela gav jag mig av mot Andra Långgatan för att se hur det såg ut i butikerna där. Det var mycket glesare med folk nere på Andra Långgatans Skivhandel trots hyfsat bra erbjudande, om man handlade för 200 kronor så fick man ett presentkort på 50 kronor. Inga speciella utgåvor verkade finnas där och inget skivsläpp eller liknande. Så det blev ett kort besök.

Jag styrde sedan kosan mot Dirty Records. Där fanns det en del specialutgåvor, men inte heller där hade jag någon tur. Däremot så hittade jag en singel som innehåller ett spår jag varit ute efter ett tag. Skivan var inte prismärkt så det var med lite skräckblandad förtjusning jag frågade vad den kostade. 10 kronor ville han ha och fick det med ett leende. Efter det här kände jag mig rätt nöjd med dagen och åkte hem med några små kassar med vad jag tycker är fynd.

Från vänster: Rettore - Brivido Divino

Italiensk relativt svängig och själfull discorock med mycket moog och andra härliga gamla synthar. Det jag fastnade mest för var omslaget. Den rosa delen går att vika upp och där bakom finns texterna. Skivan är ilsket röd. Väl värd en femma bara för omslaget och skivan. Hittade inga jättebra youtube-klipp från skivan, men här är en av de hyfsade låtarna:

I mitten: Sandvik Big Band - Sandvik Big Band + Bosse Broberg

Svensk storbandsjazz som jag varit ute efter ett tag. Den här versionen är den lite ovanligare av de två versioner som släpptes av skivbolaget Dragon 1975. Skillnaden är omslaget. Här med en bild från ett stålverk. Tio välspenderade kronor med andra ord. Skivan börjar med "Fäbodlåt från Högbo", en jazzig bit svensk folkmusik som för tankarna till pärlor av Jan Johansson och Berndt Egerbladh. Trollbindande är ett lättviktigt ord för att beskriva öppningsspåret. Skivan fortsätter i behaglig ton på a-sidan av skivan, men b-sidan vinner stort. Storbandsfunkiga öppningsspåret på b-sidan, "Till far min" är en ren och skär öronorgasm om man gillar funkiga breaks (tyvärr inga rena med bara trummor) och sköna elpianon och blås. Doris-covern "I'm Pushing You Out" skriven av Egerbladh är dock mest rolig. Den blir lite träig i en instrumentalversion. Avslutande "Petra" är däremot riktigt bra. Tyvärr finns det inga klipp på youtube, men ser du skivan så klipp den om du gillar storbandssväng.

Till höger: Cats - Cats

Synthig rock släppt på Elektra 1980. För en femma kunde jag inte motstå omslaget. Det var självklart inte bara det som lockade. Vet att jag sett omslaget flimra förbi på nätet. Det visade sig vara en relativt usel skiva, men omslaget och låten "The Woman in White" var värt femman. Verkar som karriären för Cats inte blev långvarig. Det blev bara en skiva och eftersom det inte finns mycket info om den heller så kan jag tänka mig att de aldrig hittade en publik. På de bästa spåren låter Cats som gruppen The Cars. När det är som sämst så är det en snarkfest utan dess like.

Singlar från vänster: Susan Cadogan - Hurt So Good

Den här har jag letat efter ett bra tag. Susan Cadogan var under 70-talet the queen of lovers rock, en typ av soft reggae som även ofta fungerade bra på listorna under den eran. Den här Lee Perry-producerade låten var hennes största hit. Kolla in när Susan Cadogan framför "Hurt So Good" live på Top of the Pops:

Andra singeln från vänster: ? - ?

Nu blir det knivigare. Hittade den här singeln som släpptes på ryska skivbolaget Melodiya. Har ingen aning om vad gruppen heter. Det ser ut som det står Anna på omslaget, men min ryska är inte vad den borde vara. Jag är inte ens säker på att gruppen är från forna Sovjet. Melodiya släppte under sina glansdagar skivor från alla möjliga länder. Jag brukar ha lätt för språk, men på första låten på EP:n, som innehåller fyra spår, låter det som kvinnan sjunger på turkiska. De andra tre låtarna låter som det är ryska det sjungs på. Vet att jag hört och sett skivan tidigare och har ett svagt minne av att den ska vara från Armenien. Nåväl. Det är rätt töntiga småpskykedeliska låtar det bjuds på, förutom då andra låten på första sidan. Den är en riktigt soft och skön psykedelisk poppärla guld värd. Precis vad jag betalade för den. En skinande blank guldtia.

Tredje singeln från vänster: Purple Flash - Crème Soufflée

En obskyr liten electrofunk-låt inspelad i Frankrike 1981. Fyra kronor ville singelförsäljaren ha för den och det är den väl värd. Den något otäcka manliga rösten som pratar sig igenom a-sidan får mig inte att bli festsugen. Jag föredrar helt klart b-sidan som är en instrumentalversion av a-sidan. Lyssna på den här:

Singeln längst till höger: Dolly Parton - Potential New Boyfriend

Ja, ni läste rätt. Undertecknad kanske inte är Dollys största fan på planeten, men en del av hennes tidiga låtar faller mig i smaken. Nu är det här en senare låt. 1983 för att vara exakt. Dolly goes disco och jag tycker det funkar rätt bra. Visst är den tacky och jag kanske borde skämmas för att jag verkligen gillar den, men jag står för att jag tycker den funkar ganska bra. Lite disco och en skvätt country. Lyssna in den här:

Det blev ett gäng singlar till från försäljaren. Jag la vantarna på följande singlar för en spottstyver:

Bryan Ferry - You Go To My Head

The Grassroots - You And Love Are The Same

Chris Rea - I Can Hear Your Heartbeat

En Skivmässa, en Quincy Jones-produktion och en dos Kenny Rogers

I helgen har jag varit på skivmässa i min hemstad Skövde. Det var riktigt kul. Många år sedan det var skivmässa där senast. Jag kom ungefär en timme efter det startade och det var bra med folk då. Det mattades dock av ganska snart. Blev inte så mycket inköpt, men jag hittade en man som hade erbjudandet 3 LP för 100 kronor. Gick igenom plattorna och hittade två jag letat efter under en ganska lång tid. Jag gillar bara att gräva efter skivor IRL, annars hade jag säkert kunnat hitta dem på nätet. Har helt slutat köpa skivor på nätet, det ger mig inte samma kick som att gräva upp dem direkt på plats. Den stora behållningen under besöket var dock Johans utställning av gamla skivspelare. Att se hur spelarna utvecklats är väldigt intressant. Det var bara en bråkdel av alla hans spelare han ställde ut, men vilka skönheter. Bara det att se alla dessa olika varianter och tänka på all kreativitet som måste sprudlat när de tillverkades var värt besöket i Frejasalen i Skövdes kulturhus. 

En bild när lugnet lagt sig över Frejasalen

Johans fantastiska utställning av gamla vinylspelare

Nu över till skivorna jag hittade. Lesley Gore är en artist jag halkat in på genom att jag köpte skivan Someplace Else Now genom en ren chansning. Jag såg den för en tia och läste lite på omslaget och tyckte den verkade intressant. När jag nu såg plattan som kom efter den för priset 33 kronor så slog jag till. Skivan heter Love Me By Name och när jag såg att Quincy Jones producerat den och att Brothers Johnson, Dave Gruisin och Herbie Hancock med flera spelar på den så var det bara att slå till direkt. Nu har jag inte lyssnat på hela skivan än, men den har absolut sina stunder. Den är inte alls lika bra som den andra skivan jag har med henne, men det låter väldigt mycket Quincy Jones. Älskar man hans produktioner finns det mycket godis på plattan.

http://www.youtube.com/watch?v=377zMGZmyAY

Precis som förra gången jag försökte lägga upp en youtube-länk funkar den inte som den ska. Tryck här ovan och lyssna in hur hela plattan låter.

Den andra skivan som lockade till köp var Kenny Rogers And The First Edition - The Ballad Of Calico. Det är ett temaalbum, en dubbel som berättar historien om silverstaden Calico och dess invånare. Jag älskar temaplattor och den här har jag haft på inköpslistan länge. Att kalla skivan för country vore väldigt orättvist. För de som känner till Kenny Rogers tidiga karriär som bassist och sångare i First Edition vet att det är country blandat med rejäla doser av folk, psychedelia, soul och gospel som dukas upp. Den här plattan handlar om silver men är guld värd om man som jag älskar temaplattor från sent 60-tal och tidigt 70-tal. Köpte en skiva till på mässan, men jag får återkomma om den. Har inte hunnit lyssna än.

Ett smakprov från plattan

Recension: Country Funk 1969-1975 (samling)

För tio år sedan släpptes samlingen Country Got Soul. Genomslaget blev enormt. De som trodde att country inte hade soul blev överbevisade och soulfantaster världen över jagade helt plötsligt efter obskyra countryskivor de skulle fnyst åt bara månader innan. 2012 släppte alltid lika pålitliga skivbolaget Lights in the Attic Records skivan Country Funk 1969-1975. En skiva full av country med ett funksväng utan dess like. Problemet med skivan är just att det har gått tio år sedan genren fick sitt stora genomslag. De som köpte alla de samlingar som kom då har redan mycket av det som presenteras här. Tony Joe White, Jim Ford och Bobbie Gentry är med på de flesta samlingar som har haft med orden country och soul i sin titel. 

Något väldigt positivt är ljudet på skivan, alla låtar har blivit remastrade inför samlingen och det är ett underbart fett ljud som presenteras. Trots att jag lyssnade på den på CD så lät det ljudmässigt som en LP. Ljudet är varmt och levande. Det finns också väldiga guldkorn på skivan. Jag hade ingen koll på Mac Davis innan, men hans "Lucas Was a Redneck" är en av höjdpunkterna. Över ett funkigt sydstatssmutsigt countrykomp sjunger Davis "His daddy died drunk with a belly full of rum, his momma died waiting for a miracle to come". Det är så äkta och naket det kan bli, något som genomsyrar genren. Favoriten Larry Jon Wilson, som jag likt många andra upptäckte genom Country Got Soul-samlingarna, levererar genreklassikern "Ohoopee River Bottomland". Ett väldigt tråkigt val med tanke på att han gjort större underverk, men den remastrade versionen gör att man känner Wilsons mörka röst ända ner till tåspetsarna och man hör varje liten andning i introt.

En fråga jag ställer mig är var kvinnorna är. Enda kvinnliga sångerskan som är med är Bobbie Gentry. Ett självklart val eftersom hon har mer soul än de flesta manliga kollegorna, men det hade varit roligt med några fler val. Det finns ju bevisligen flertalet countrykvinnor som har soul i ådrorna, det bevisar skivbolaget Soul Jazz släpp Country Soul Sisters från förra året. 

För de som gillar att lyssna på originallåtar som samplats så innehåller Country Funk träskfunk-klassikern "I Walk On Gilded Splinters" av Johnny Jenkins. Låten samplades av Beck och blev stommen till hans "Loser". Det är dock en annan låt som för min del gör att den här samlingen är värd vartenda öre, "Piledriver" av Dennis Fox. Egentligen är det en rätt kitschig historia, men trumbreaket i början är bland de tyngsta jag hört på länge och basgången som kommer in får den stelaste bakdel att gunga i takt. Låten är en raritet och inget på skivan kommer upp i samma kaliber när det gäller funk. Country Funk är en väldigt bra investering om man inte redan har upptäckt den funkigare och mer soulinfluerade sidan av country. 

Betyg: 7,5 av 10

Mac Davis - Lucas Was a Redneck

Dennis The Fox - Piledriver

Diaboliskt fynd i femkronorsbacken

Efter att inte ha varit inne i en skivaffär under hela julen så var suget för stort igår. Jag har ju en skivaffär nästan direkt utanför fönstret och på vägen till ICA så råkade jag trilla in. Är rätt fattig och därav snål när det gäller att köpa skivor så jag dök genast ner i femkronorsbackarna. Det går alltid att hitta något intressant, även om det är krävande att kravla runt på golvet rotandes efter små guldkorn bland högar av skit. För de som inte brukar gå in i skivaffärer så kan jag berätta att oftast står de billigaste skivorna på golvet, ibland i backar och ibland direkt på golvet. Gärna undanskuffade i ett hörn eller under ett bord med dyrare skivor på.

Det första jag hittade var Phil Manzanera-skivan Diamond Head. Manzanera var med i Roxy Music, ett band som min mamma lyssnade mycket på när jag var liten. Vid en genomlyssning igår var inte Diamond Head alls lika bra som jag kom ihåg den när jag hörde några låtar från den på 90-talet, men nu när jag söker på den på youtube gillar jag en låt riktigt mycket i alla fall.

Bästa låten från skivan Diamond Head

Strax därefter dök ett välbekant ansikte upp i skivbacken, nämligen Tony Joe Whites nuna. Tony Joe Whites självbetitlade album från 1971 hör till de bästa han spelat in. White var en av de första att blanda country, soul och rock till en fet majsgröt serverad direkt från den amerikanska södern. Idag kallas musiken för Swamp Rock, en musikstil jag med största sannolikhet kommer tillbaka till här på bloggen. När jag lyssnade på skivan idag blev jag osäker på om jag har den tidigare eller ej, men för en femma var den för bra för att lämna till sitt öde på det mellandagsslaskiga golvet.

They Caught the Devil and Put Him in Jail in Eudora, Arkansas. Vem älskar inte titeln på den här lilla biten?

Ännu en riktigt bra låt från plattan med Tony Joe White

Ett sista litet fynd blev det också. The Rite of Exorcism kunde jag inte lämna kvar i skivbacken. En skiva vars omslag jag inte annat än kunde älska direkt. Läste på skivan att det skulle vara en riktig exorcism som utspelar sig på skivan. Lyssnade på skivan idag och tyckte det lät rätt så regisserat. Hittar ingen väsentlig information om skivan, men den verkar rätt svår att få tag i. Den har gått för upp till 400 kronor på nätauktioner, så för en femma känns den som ett fynd. Perfekt att sampla om man vill göra ondskefulla beats, men inte något jag skulle slänga på för en mysstund. Finns dock ett kort spår som verkligen är guld värt, inledande "Day of Wrath". Ren och skär funkig ondska.

Mörk ondskefull funk från helvetes portar

Diaboliskt omslag