Lyssnandets tio favoritplattor 2016

Trots att 2016 var ett riktigt skitår med på tok för många stora artister som lämnade jordelivet så kom det en del bra plattor. Här väljer jag tio favoriter. Om man vill lyssna på skivorna samtidigt som man läser så finns det en Spotifylista med två låtar från varje platta här:  Lyssnandets favoriter 2016

10 – Jonas Lundqvist – Vissa nätter

Pop av finaste sort, framförd av trummisen från insomnade Göteborgsbandet Bad Cash Quartet. Jonas Lundqvist förställer sig inte i sitt uttryck och skiter totalt i vad folk tycker. Han visar att Göteborg är så mycket mer än Håkan Hellström. På Vissa nätter levererar han nio poppärlor som alla har lyst upp skitåret 2016.

9 – Danny Brown – Atrocity Exhibition

Danny Brown rappar med sin speciella nasala stil över skruvade psykedeliska beats som om han vore en besatt seriefigur. Han slänger ut alla oskrivna rapregler genom ett stängt fönster och gör årets absolut mest nyskapande rapplatta.

8 – Haley Bonar – Impossible Dream

Egentligen borde jag bara sammanfatta Impossible Dream med att det är en jäkligt bra rockplatta. Det borde räcka så. Det är som om Haley Bonar har malt ner allt hon gillar och sedan spritsar ut allt till en riktigt tilltalande maräng. Det finns inslag av relativt bredbent rock, indie, country och grunge men hela tiden med de fyndiga och tänkvärda texter man förväntar sig av Haley Bonar.

7 – Ben Watt – Fever Dream

Storslaget men hela tiden givande och intimt är enklaste sättet att beskriva Ben Watts senaste skiva. Delikata gitarrslingor lindar in låtarna i ett tryggt gung. Skivan har vuxit under året och efter varje lyssning så ger skivan mer och mer.

6 – Red Pill – Instinctive Drowning

Årets absolut tyngsta rapskiva. Red Pill går in i sig själv och tar itu med ångest, depression och alkoholism till tonerna av Ill Poetics beats som ligger som tunga mattor av synthar och gitarrer bakom de avskalade och utlämnande textraderna. Titelspåret är årets bästa låt, utan tvekan.

5 – Michael Kiwanuka – Love & Hate

Musik som försöker låta som den skapades under en annan tidsepok blir ofta smått plastig och känns lätt oäkta. Så är inte fallet med Love & Hate. Michael Kiwanukas uttryck sätter avtryck genom att blicka ut över världen genom ett smutsigt fönster i en nergången Cheva som puttrar fram genom ett grådystert landskap. Love & Hate är en What’s Going On för 2010-talet.

4 – Kate Tempest – Let Them Eat Chaos

Tempest spottar rim om en omvärld i lågor och gatuhörn som sällan ser solen över beats som är så laddade att de hela tiden hotar att brisera. Innerstadspoesi när den är som enklast och bäst. Kate Tempest är som en uppgiven syster till Sleaford Mods.

3 – Kacy & Clayton – Strange Country

Kacy & Clayton är så självklara högst upp på Amerikanatronen 2016. Det är som om Townes Van Zandt och andra bortgångna hjältar vaktar över duon och ger dem inspiration och näring. Ofta sparsmakat, men hela tiden delikat och med fina stämmor i vackra arrangemang som andas frisk luft högst uppe på bergstopparna av Appalacherna.

2 – Ugly Heroes – Everything In Between

Blåskjorterap som ofta tar upp ämnen från livets skuggsida. Världsfrågor blandas med mer personliga problem, allt delikat strösslat över organiska souliga beats från Apollo Brown. Allt känns perfekt avvägt och det här är mer än en värdig uppföljare till den fantastiska debuten.

1 – Ka – Honor Killed the Samurai

Sent ska syndaren vakna. Innan jag hörde Honor Killed the Samurai hade jag svårt för Ka. Det kändes introvert och svårlyssnat. Jag vet inte om den här skivan är annorlunda mot hans tidigare verk, men när jag hörde den i somras föll alla bitar på plats. Beatsmässigt är det rätt sparsmakat, men det känns aldrig underproducerat. Beatsen är perfekta guldramar till Kas poesi som beskriver det hårda ghettolivet genom en samurais ögon. Ett riktigt mästerverk. En skiva som målar bilder som hämtade ur en Akira Kurosawa-film blandad med Hong Kong-action från tidigt 90-tal.


Det fanns en del andra plattor som också var riktigt bra och som jag lyssnade mycket på under året, men det här är grädden och körsbäret på glassen. Vi får se vad som händer med Lyssnandet under 2017. Det finns en del planer, men jag vågar inte lova något nu. Den som lever får se. God jul och gott nytt musikår!

Recension: Mbongwana Star, Slowgold och Weeping Willows + Doug Seegers live på Göteborgs Kulturkalas 2016

Mbongwana Star

Mbongwana Star är bandet från Kongo Kinshasa som bildades i spillrorna efter Staff Benda Bilili. Om ni inte sett dokumentären om dem rekommenderas den varmt. Mbongwana Star är verkliga stjärnor och turnerar nu runt jorden med sin rätt speciella musik som blandar deras hemlands toner med psykedeliska gitarrslingor, hypnotiskt repetitiva elektroniska beats och ett småfunkigt groove. Två av sångarna sitter i rullstol, men det blir inte mycket sittande av när Mbongwana Star spelar live. Det snurras både på och i rullstolarna och det smittar av sig på publiken som, trots den höstlika kylan, den här kvällen strålar av värme. Det är ingen jättepublik, men det dansas och klappas rejält under den lite mer än timslånga konserten. För ovana öron kan det nog blivit lite långt och emellanåt går det lite på tomgång, men det är väldigt korta stunder. Det är fest och dans som är temat och de spelar så gott som alla låtar från debuten "From Kinshasa" som släpptes förra året. Mina favoriter från plattan "Nganshé", "Malukayi" och "Kala" spelades alla i helt fantastiska liveversioner. Det är festivalen Clandestino som ligger bakom bokningen och det är en av de absolut roligaste bokningarna i Göteborg den här sommaren. Tack för det!
Konserten får 4,5 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold är Amanda Werne plus musiker. I slutet av förra året släpptes tredje albumet "Glömska" som unisont hyllades som drömsk prärierock med influenser från både amerikansk folkrock och den mer knätofsbeprydda svenska proggen. Det är första gången jag ser Slowgold och jag blir rejält imponerad. Precis när det börjar skymma över Göteborg spelar de "Korta sommar" och den där konsertmagin infinner sig. Magin som inte går att sätta fingret på och som måste upplevas. Det kan inte bara vara jag som hade gåshud just då. Live så känns Slowgold kanske lite ruffigare än på skiva, men jag gillar det. Jag är inte den som vill att det ska låta precis som på skiva. Mellansnacket är lite småpinsamt ibland, men jag tycker det är skönt när en artist bjuder på det och Amanda småskrattar efter tystnaden som uppstår när hon säger att Slowgold är motsatsen till quicksilver. En sak hon nämner två gånger under konserten. Det kanske är för proggigt och retrodoftande för den stora massan, men för oss som växte upp med både International Harvester och Neil Young i skivbackarna är det här guld. Favoritlåtarna under konserten är tidigare nämnda "Korta sommar", Captain Beefheart-covern "Detta är dagen" och "Vila". Framtiden ligger för fötterna för Slowgold, något som den här konserten gjorde än mer tydligt.
Konserten får 4 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold

Weeping Willows hör till skaran av band jag sett relativt många gånger genom åren. Nu var det dock några år sedan sist. Gruppens främsta tillgång är sångaren Magnus Carlson. Hans pipa är så smärttyngd och själfull att det är helt omöjligt att värja sig mot den. Han är helt klart en av mina svenska favoritsångare. Jag måste erkänna att jag är dåligt inlyssnad på deras nya skiva. På eftermiddagen innan konserten hade jag på skivan i bakgrunden, men var tvungen att sätta mig ner och bara lyssna när titelspåret "Tomorrow Became Today" drog igång. Andra gången jag hörde låten var under torsdagskvällens konsert och blev helt tagen över just Carlsons bedrift att med rösten som verktyg leta sig in i ens själ och spela på de rätta strängarna. Den här kvällen verkar bandet vilja fokusera på andra låtar än deras stora hits. Det funkar väldigt bra när dem spelar äldre material som den hjärtskärande balladen "Blue and Alone" från debuten. De nya låtarna håller inte riktigt samma klass i många fall och efter cirka en halvtimme är det dags för Doug Seegers att gå upp på scenen.

Innan Magnus Carlson går av scenen för att låta Doug Seegers spela vidare kompad av Weeping Willows så gör de en duett i Everly Brothers gamla örhänge "Love Hurts". Det låter lite lökigt på pappret, men rösterna gick riktigt fint ihop och det blev en fin och hjärtknipande version. Seegers spelade sedan sin hit "Angie's Song" för att efter det spela två nya låtar från nysläppta plattan "Walking On The Edge Of The World". Måste säga att efter jag likt många andra blev tagen av hans livshistoria och låten "Going Down To The River" så har inte många av hans andra låtar satt sig på samma sätt. Han är dock en helt okej liveartist som publiken fortfarande verkar uppskatta.
Konserten får 3,5 hörlurar av 5 möjliga.

Recension: Anna von Hausswolff och Göteborgs Symfoniker live på Konserthuset i Göteborg 9 april 2016

Jag är i grund och botten helt emot att göra om existerande arrangemang av nutida musik och addera en symfoniorkester. Det blir lätt för storslaget och än värre är när musik disneyfieras, när det blir snyftsött. Den här kvällen är ett undantag. Här har, framför allt, dirigent Hans Ek lyckats med konststycket att utveckla och förfina låtarna. Anna von Hausswolffs musik har aldrig låtit så här storslagen men ändå lyckas låtarna behålla sitt intima sound. Inledningen med den nya versionen av "Källan" med Anna utan band men med symfoniker är enastående vacker. Versionen är strax över 20 minuter lång och pausen sker redan efter den har framförts. Efter pausen så är Anna tillbaka med fullt band och symfoniker för att under lite över timman bjuda på mestadels alster från senaste skivan. Låtarna trivs väldigt bra i sin orkesterskrud och får ett nytt liv. Det är mörkt och tryckande, riktigt drabbande. Det är så hela konserten känns, man drabbas av Anna von Hausswolff och hennes kompositioner.

Anna von Hausswolff och Göteborgs Symfoniker.

Det är först i "En ensam vandrare" som man får en andningspaus. Förutom "Källan" så är en av höjdpunkterna "Stranger" där Anna söker närkontakt med publiken och dansar runt som i extas. Det är riktigt häftigt att få uppleva och håret står spikrakt på mina armar och ögonen blir mer än lite fuktiga. En blytung version av "Come Wander With Me/Deliverance" avslutar innan hon tar emot publikens stående ovationer. Hon kommer in igen och dedikerar David Bowies "Warszawa" till sina föräldrar som sitter i publiken. Helt plötsligt slinter hon på tangenterna och spelar fel, vilket är förståeligt eftersom hon är märkbart tagen av hemmapublikens mottagande. Allra sist spelar hon det närmaste hon kommit en pophit, "Mountains Crave" tonar ut till stående ovationer än en gång.

Anna kommer ut flertalet gånger eftersom applåderna aldrig verkar ta slut. Sista gången hon kommer ut snubblar hon på något på scenen och faller huvudstupa på scengolvet. Publiken höll andan men hon dök snabbt upp igen och verkade som tur var vara oskadd. Själv var jag rejält skakad efter spelningen. Det är omöjligt att ge konserten ett annat betyg än det allra högsta. Men med det sagt så kan inte en så här pass unik konsert, som bara ges en gång i den här tappningen, betygsättas rättvist. Det enda som känns rättvist är att minnas det här som en av de absolut största konsertupplevelser man troligtvis kommer att vara med om.

Recension: Chelsea Wolfe live på Truckstop Alaska

Det har hänt rätt mycket sedan jag såg Chelsea Wolfe live senast. Då var vi några tappra själar som hittade till Gårdaskolan en regnig onsdag precis innan Way Out West. Året var 2011 och hon hade precis släppt The Grime and the Glow. Det var bara hon och Ben Chisolm på scenen. Ben bakom synth och dator och Chelsea på gitarr och sång. Allt gick i rött och svart och Chelsea gömde sitt ansikte bakom ett sorgflor. Vi var mellan 30-40 personer i lokalen och det kändes som vi var under tio personer som hade lyssnat in oss på henne innan. Den konserten var helt magisk. Jag trodde den största livehöjdpunkten under 2011 skulle bli Prince på WOW, men Chelsea Wolfe-konserten var intim och kröp in i medvetandet på ett sätt som stadiumkänslan på Prince-konserten inte kunde komma i närheten av.

Nu lite mer än två år senare var vi fler som ville se Chelsea Wolfe. Kön ringlade sig över halva Hisingen kändes det som. Det tog nog inte långt ifrån en timme för oss att komma in trots att vi var där strax efter insläppet öppnade. Jag hörde senare att många inte kom in utan missade konserten. Chelsea Wolfe hade den här gången med sig hela sitt band och när "Feral Love" från senaste skivan drog igång blev det relativt trångt framför scenen. Av någon anledning så trycktes en rökmaskin igång så under nästan hela låten såg man inte skymten av bandet. Först under andra låten, "We Hit a Wall" skymtade Wolfe fram. Hennes klädintresse hade inte börjat infinna sig förra gången hon var här och när röken skingrade sig nu såg man att scenkläderna den här gången var mer av det fashionabla slaget.

Materialet som bandet hämtade sin repertoar från den här gången var nästan uteslutande från senaste plattan, Pain Is Beauty och Apokalypsis. Det hade inte skadat om de akustiska låtarna från Unknown Rooms hade fått ta en större del i setet. Det blev väl monotont och enformigt när det lades så mycket fokus på de tyngre spåren. Nya plattan funkade annars väldigt bra live, men ljudet blev rätt grötigt. Jag vet inte om det hade med ljudteknikern att göra eller om det är svårt att få ett riktigt bra ljud när musiken byggs upp väldigt mycket av reverb och ekon. Det var troligtvis en kombination av båda.

Även om de nya låtarna fungerade bra live så tyckte jag konserten tog ett annat djup när låtar som "Tracks (Tall Bodies)" och "Pale On Pale" från Apokalypsis drog igång. Det kändes som ett långsamt domedagståg som drog fram genom lokalen. Det mullrade och skakade samtidigt som Chelsea Wolfes magiska pipa lugnande matade fram texterna. Konserten var riktigt bra, med riktiga höjdpunkter i de nästan redan klassiska spåren från Apokalypsis. Allt som allt får spelningen 4 trycksvärtssvarta stjärnor av 5 möjliga.

Hon kommer aldrig att sjunga igen

Den bästa samlingen med hennes tidiga alster

En av mina favoritröster någonsin har tystnat. Det gick att läsa på nätet under förra veckan. Just den där formuleringen fick nästan mitt hjärta att stanna. Visst, jag kan förstå att skribenten ville väcka uppmärksamhet, men det är inte en vidare snäll formulering för fansen att läsa. Jag trodde att en av mina favoritsångerskor någonsin hade dött. Det hade hon som tur var inte. Men något hade dött ändå. Linda Ronstadt fick diagnosen Parkinson för cirka åtta månader sedan, men först nu gick hon ut med det. Svår läkarskräck gjorde att hon hade lärt sig att leva med att inte må bra. Vändningen kom när en vän till henne såg hur skakiga hennes händer var och han tvingade då henne att uppsöka läkare. Troligtvis har sjukdomen drabbat henne redan för åtta år sedan. Det allra mest tragiska i det hela är att hon inte kan sjunga längre. Det är just rösten som är Linda Ronstadt. Hon skrev så gott som aldrig egna låtar, men hon tolkade andras alster så att originalartisterna gav upp om att det var deras låtar längre.

Linda Ronstadt växte upp på en ranch i öknen strax utanför Tuscon i USA. Föräldrarna har ursprungligen sina rötter i Tyskland och Mexiko. Musik var viktigt i familjen och redan som 18-åring flyttade Linda till Los Angeles för att ge sig på en karriär som sångerska. Genombrottet kom tillsammans med gruppen The Stone Poneys och låten "Different Drum", en låt som på senare år hörts i allt från en deoreklam till svenska filmen Känn ingen sorg. Efter hon lämnade Stone Poneys så byttes även soundet ut, folkrock-elementen byttes ut mot en något mer countrydoftande ljudbild. Folkrockkänslan hängde dock länge kvar i karriären. Den breda massan upptäckte henne i och med plattan Heart Like A Wheel 1974, då hade country-stuket fått en mer återhållsam roll och det var en mer polerad och poppig sida av Linda Ronstadt som hittade en stor publik. Efter plattan avlöste succéerna varandra. Senaste skivan med Linda Ronstadt kom 2006 och om inget mirakel sker så kommer det vara hennes sista platta.

Nu i dagarna släpps hennes självbiografi Simple Dreams, en bok som hon har skrivit helt själv utan spökskrivare. Hon har ett väldigt kontrollbehov och gillade inte tanken på att berätta historierna för någon annan som kunde skriva om hennes ord. I den går det att läsa om att hon efter att ha spelat förband åt The Doors inte alls var imponerad av Jim Morrison. Däremot så avgudade hon Neil Young som hon också turnerade med. Den tar även upp nattliga jamsessions med Gram Parsons och Keith Richards. Det verkar dock inte som att boken kommer ta upp hennes omåttliga intresse för droger, ett intresse som resulterade i två näsoperationer på grund av att näsan frätts sönder av all kokain. Det ska i alla fall bli riktigt intressant att läsa om hennes liv och karriär. Från att leva ett spartanskt liv ute i ödemarkerna till att under 70-talet bli den högst betalade kvinnliga artisten i USA.

Jag satt för några dagar sedan och försökte tänka ut den ultimata tolkningen av andras material som Linda Ronstadt har gjort och valet föll på den inte helt okända "I Will Always Love You". En låt som jag inte är vidare förtjust i när det gäller Dolly Partons originalversion och som jag tycker ännu sämre om med Whitney Houston. Låten har aldrig greppat tag i mig och spelat på mina hjärtsträngar. Det var fram tills jag hörde Linda Ronstadts version. Hon gör en väldigt personlig och smärtsam version av låten. Bara en människa med ett hjärta av sten kan lyssna på den utan att bli berörd. Jag hade sällan hört orden när jag lyssnat på låten innan, men i Lindas version så slås de in i öronen med blodröda pulserande bokstäver. Det är inget onödigt wailande som jag tycker det är i Whitneys version. Det är heller ingen smörig saxofon, här är det fantastisk steel guitar av Dan Dugmore. Hans gitarrsolo i låten är ett av mina favoritgitarrsolon någonsin. Kanske bör tillägga att jag annars inte gillar gitarrsolon något vidare. Tydligen ska Whitney Houston själv ha sagt att den ultimata versionen av låten var Linda Ronstadts version och inte hennes egen. Hon lyssnade tydligen på den och inte på Dolly Partons original när hon skulle tolka låten till Bodyguard-soundtracket.

Nyligen fick Linda frågan från vännen Emmylou Harris om hon kunde tänkas komma upp och gästa henne på en spelning. Hon var tvungen att tacka nej på grund av sjukdomen, men hon satt i publiken och tänkte texten och hörde hur den lät i hennes huvud. Hur mycket hon än vill sjunga så går det inte, det har sjukdomen satt stopp för. Hon kommer aldrig att sjunga igen.

Linda Ronstadts fantastiska tolkning av "I Will Always Love You"

Recension: Chelsea Wolfe - Pain Is Beauty

Chelsea Wolfe är en musikaliskt rastlös själ. Det har varit en stor utveckling mellan varje album. Först kom den primitiva och distigt sovrumsinspelade The Grime and the Glow, en skiva som snabbt fick etiketten "doom folk" klistrad på sig. Sedan släppte hon Apokalypsis, en platta som närmast kan beskrivas som en tung och relativt välproducerad mörk rockskiva. Förra året kom Unknown Rooms, vilket mestadels var en akustisk historia. På Pain Is Beauty dröjer det inte länge innan en tung synthslinga visar den nya riktningen.

Inledande "Feral Love" har en smattrande synth som ligger och pumpar på medan Chelsea Wolfe sjunger med sin varma men samtidigt dystra röst. Just röstmässigt låter det ännu bättre än tidigare. På Unknown Rooms vågade hon rösten vara på många spår och inte lägga på massa lager av effekter. Här är effekterna tillbaka på många av låtarna. Både på gott och ont ska tilläggas. Det är lite synd att dränka hennes vackra stämma i effekter, men samtidigt är det just väldigt effektfullt. Redan på spår två så får dock lyssnaren lite semester från det nya soundet. "We Hit A Wall" skulle kunna platsat på Apokalypsis och är efter min fjärde genomlyssning ett av de stora favoritspåren. Det känns som stråkarna från flertalet låtar på Unknown Rooms hänger kvar och färgar musiken väldigt bra. Redan i nästa spår dyker synthen upp igen och som inte det räcker så har "House of Metal" trummaskin som grund. Stråkarna dröjer kvar i den här också. Det är bra, men blir lite segt och utsvävande efter en stund. Tyvärr hänger mycket från spåret kvar i "The Warden" och här börjar jag tappar intresset. Det är för mycket effekter och stämning, samtidigt som det mest bara puttrar på.

Sedan bryter sig "Destruction Makes the World Burn Brighter" ur synthträsket. Det här kan vara det punkigaste Chelsea Wolfe spelat in sedan "Advice & Vices" från The Grime and the Glow. Det är bra, men lite för spretigt och rörigt för att funka helt. Stora delar av den resterande delen av plattan flyter ut i ljudvågor fyllda av synthar och effektlådor som gör att sången ofta dränks och trängs för mycket med instrumenten. Mina förhoppningar var skyhöga och det är först i slutet av skivan den blir riktigt intressant igen. "The Waves Have Come" är en fantastiskt vacker låt, det närmaste Chelsea Wolfe har kommit att göra en smäktande ballad. Avslutande "Lone" funkar också relativt bra. Här är det till en början bara Chelseas röst och en gitarr som slåss om uppmärksamheten. Kontrasterna mellan det tunga rocksoundet och folkrocken är annars något jag saknar på skivan. Det är för jämntjockt. Troligtvis och förhoppningsvis lämnar hon det elektroniska spåret till nästa skiva och utvecklas vidare. Det här är en skiva med en väldigt bra inledning med de två första spåren och som avslutar starkt med de två sista. Däremellan är tyvärr Pain Is Beauty lite av en besvikelse.

Chelsea Wolfe - Pain Is Beauty får 3,5 dysterkvistar av 5 möjliga.

En lugnare livevariant av "We Hit A Wall", plattans bästa spår.

Chelsea Wolfe turnerar i höst både i USA och i Europa. I Sverige spelar hon i Stockholm på Debaser Hornstulls Strand 5/11 och i Göteborg på Truckstop Alaska 8/11. Jag kan varmt rekommendera att gå och se henne. Det kommer jag att göra. 2011 såg jag henne live och det var det årets bästa konsert. Ja, det var det året som Prince spelade i Slottsskogen. Bara några dagar innan var vi några få som hittade ut till Gårda i Göteborg för att se Chelsea Wolfe. Lyssna in dig på skivan på Spotify: Chelsea Wolfe – Pain Is Beauty

En Rodriguez-skriven pärla som få har hört

Sixto Rodriguez karriär fick ju ny fart i och med dokumentären Searching for Sugarman. Vad många har missat är att gruppen Family Dogg redan 1972 gjorde inte mindre än fem covers av låtar från Rodriguez debut Cold Fact. Som om det inte var nog så spelade de även in en låt skriven av Rodriguez. En låt som aldrig spelades in av honom själv. Lyssna på den här och glöm inte att Lyssnandet nu finns på facebook. Missa inte helgens örongodis, gå in här och gilla: https://www.facebook.com/lyssnandet

Advice to Smokey Robinson, skriven av Rodriguez

En Skivmässa, en Quincy Jones-produktion och en dos Kenny Rogers

I helgen har jag varit på skivmässa i min hemstad Skövde. Det var riktigt kul. Många år sedan det var skivmässa där senast. Jag kom ungefär en timme efter det startade och det var bra med folk då. Det mattades dock av ganska snart. Blev inte så mycket inköpt, men jag hittade en man som hade erbjudandet 3 LP för 100 kronor. Gick igenom plattorna och hittade två jag letat efter under en ganska lång tid. Jag gillar bara att gräva efter skivor IRL, annars hade jag säkert kunnat hitta dem på nätet. Har helt slutat köpa skivor på nätet, det ger mig inte samma kick som att gräva upp dem direkt på plats. Den stora behållningen under besöket var dock Johans utställning av gamla skivspelare. Att se hur spelarna utvecklats är väldigt intressant. Det var bara en bråkdel av alla hans spelare han ställde ut, men vilka skönheter. Bara det att se alla dessa olika varianter och tänka på all kreativitet som måste sprudlat när de tillverkades var värt besöket i Frejasalen i Skövdes kulturhus. 

En bild när lugnet lagt sig över Frejasalen

Johans fantastiska utställning av gamla vinylspelare

Nu över till skivorna jag hittade. Lesley Gore är en artist jag halkat in på genom att jag köpte skivan Someplace Else Now genom en ren chansning. Jag såg den för en tia och läste lite på omslaget och tyckte den verkade intressant. När jag nu såg plattan som kom efter den för priset 33 kronor så slog jag till. Skivan heter Love Me By Name och när jag såg att Quincy Jones producerat den och att Brothers Johnson, Dave Gruisin och Herbie Hancock med flera spelar på den så var det bara att slå till direkt. Nu har jag inte lyssnat på hela skivan än, men den har absolut sina stunder. Den är inte alls lika bra som den andra skivan jag har med henne, men det låter väldigt mycket Quincy Jones. Älskar man hans produktioner finns det mycket godis på plattan.

http://www.youtube.com/watch?v=377zMGZmyAY

Precis som förra gången jag försökte lägga upp en youtube-länk funkar den inte som den ska. Tryck här ovan och lyssna in hur hela plattan låter.

Den andra skivan som lockade till köp var Kenny Rogers And The First Edition - The Ballad Of Calico. Det är ett temaalbum, en dubbel som berättar historien om silverstaden Calico och dess invånare. Jag älskar temaplattor och den här har jag haft på inköpslistan länge. Att kalla skivan för country vore väldigt orättvist. För de som känner till Kenny Rogers tidiga karriär som bassist och sångare i First Edition vet att det är country blandat med rejäla doser av folk, psychedelia, soul och gospel som dukas upp. Den här plattan handlar om silver men är guld värd om man som jag älskar temaplattor från sent 60-tal och tidigt 70-tal. Köpte en skiva till på mässan, men jag får återkomma om den. Har inte hunnit lyssna än.

Ett smakprov från plattan

Ljudsättning av apokalypsen

Även om jag inte tror att jorden kommer gå under idag så tycker jag det är fascinerande att tänka på det. Ännu bättre är det att lyssna på jordens undergång. Musik om den mörka sidan av livet har alltid lockat mig. När jag tänker på låtar som handlar om de sista dagarna så är det bara gamla psykedeliska låtar som dyker upp. Nancy Priddys psykedeliska folkrock är ett exempel. På låten "Ebony Glass" sjunger hon om moder jord, från uppkomsten till frånfället. Bakom henne hörs ekande kantslag på en trumma, stränginstrument och klagande stråkar. Att dottern Christina får vara med att sjunga gör låten än mer bisarr. Nancy Priddy släppte bara den här skivan, en ganska mysig historia som har beskrivits som ett möte mellan Linda Perhacs och Dusty Springfield. Både Nancy och dottern Christina gick vidare och skaffade sig karriärer som skådisar. Christinas efternamn är Applegate och ja, det är den Christina Applegate du tänker på.

Nancy Priddy och Christina Applegate sjunger en vaggvisa för Tellus.

Demis Roussos kanske inte är den första man tänker på när man hör ordet apokalyps. Den grekiska smörsångaren är någon man förhoppningsvis inte tänker på ofta överhuvudtaget. Backa bandet till 60-talet och den psykedeliska rockscenen i Grekland. Aphrodite's Child släppte en bunt singlar och två LP-skivor med lättpsykedeliska poplåtar som sjöngs av Roussos. Den drivande musikaliska motorn i bandet var Vangelis. Skivan 666 skulle egentligen kunna benämnas som en soloskiva av honom, men med samma musiker som i Aphrodite's Child. De andra två medlemmarna var inte alls sugna på att spela in skivan och den hann inte ens släppas innan gruppen splittrades. Skivan är ett väldigt bombastiskt verk som man inte alltid är på humör att lyssna på. Dock passar den bra idag eftersom det är en temaskiva om apokalypsen. Jag nöjer mig med att lyssna på bästa spåret från dubbel-LPn, den tunga "The Four Horsemen". Demis Roussos gick under 70-talet vidare med en solokarriär som firad smörsångare och Vangelis blev mest förknippad med synthbaserade soundtracks som Blade Runner och Chariots of Fire.

Demis Roussos sjunger om apokalypsen i ett bombastiskt mästerverk signerat Vangelis.