Lyssnandets tio favoritplattor 2016

Trots att 2016 var ett riktigt skitår med på tok för många stora artister som lämnade jordelivet så kom det en del bra plattor. Här väljer jag tio favoriter. Om man vill lyssna på skivorna samtidigt som man läser så finns det en Spotifylista med två låtar från varje platta här:  Lyssnandets favoriter 2016

10 – Jonas Lundqvist – Vissa nätter

Pop av finaste sort, framförd av trummisen från insomnade Göteborgsbandet Bad Cash Quartet. Jonas Lundqvist förställer sig inte i sitt uttryck och skiter totalt i vad folk tycker. Han visar att Göteborg är så mycket mer än Håkan Hellström. På Vissa nätter levererar han nio poppärlor som alla har lyst upp skitåret 2016.

9 – Danny Brown – Atrocity Exhibition

Danny Brown rappar med sin speciella nasala stil över skruvade psykedeliska beats som om han vore en besatt seriefigur. Han slänger ut alla oskrivna rapregler genom ett stängt fönster och gör årets absolut mest nyskapande rapplatta.

8 – Haley Bonar – Impossible Dream

Egentligen borde jag bara sammanfatta Impossible Dream med att det är en jäkligt bra rockplatta. Det borde räcka så. Det är som om Haley Bonar har malt ner allt hon gillar och sedan spritsar ut allt till en riktigt tilltalande maräng. Det finns inslag av relativt bredbent rock, indie, country och grunge men hela tiden med de fyndiga och tänkvärda texter man förväntar sig av Haley Bonar.

7 – Ben Watt – Fever Dream

Storslaget men hela tiden givande och intimt är enklaste sättet att beskriva Ben Watts senaste skiva. Delikata gitarrslingor lindar in låtarna i ett tryggt gung. Skivan har vuxit under året och efter varje lyssning så ger skivan mer och mer.

6 – Red Pill – Instinctive Drowning

Årets absolut tyngsta rapskiva. Red Pill går in i sig själv och tar itu med ångest, depression och alkoholism till tonerna av Ill Poetics beats som ligger som tunga mattor av synthar och gitarrer bakom de avskalade och utlämnande textraderna. Titelspåret är årets bästa låt, utan tvekan.

5 – Michael Kiwanuka – Love & Hate

Musik som försöker låta som den skapades under en annan tidsepok blir ofta smått plastig och känns lätt oäkta. Så är inte fallet med Love & Hate. Michael Kiwanukas uttryck sätter avtryck genom att blicka ut över världen genom ett smutsigt fönster i en nergången Cheva som puttrar fram genom ett grådystert landskap. Love & Hate är en What’s Going On för 2010-talet.

4 – Kate Tempest – Let Them Eat Chaos

Tempest spottar rim om en omvärld i lågor och gatuhörn som sällan ser solen över beats som är så laddade att de hela tiden hotar att brisera. Innerstadspoesi när den är som enklast och bäst. Kate Tempest är som en uppgiven syster till Sleaford Mods.

3 – Kacy & Clayton – Strange Country

Kacy & Clayton är så självklara högst upp på Amerikanatronen 2016. Det är som om Townes Van Zandt och andra bortgångna hjältar vaktar över duon och ger dem inspiration och näring. Ofta sparsmakat, men hela tiden delikat och med fina stämmor i vackra arrangemang som andas frisk luft högst uppe på bergstopparna av Appalacherna.

2 – Ugly Heroes – Everything In Between

Blåskjorterap som ofta tar upp ämnen från livets skuggsida. Världsfrågor blandas med mer personliga problem, allt delikat strösslat över organiska souliga beats från Apollo Brown. Allt känns perfekt avvägt och det här är mer än en värdig uppföljare till den fantastiska debuten.

1 – Ka – Honor Killed the Samurai

Sent ska syndaren vakna. Innan jag hörde Honor Killed the Samurai hade jag svårt för Ka. Det kändes introvert och svårlyssnat. Jag vet inte om den här skivan är annorlunda mot hans tidigare verk, men när jag hörde den i somras föll alla bitar på plats. Beatsmässigt är det rätt sparsmakat, men det känns aldrig underproducerat. Beatsen är perfekta guldramar till Kas poesi som beskriver det hårda ghettolivet genom en samurais ögon. Ett riktigt mästerverk. En skiva som målar bilder som hämtade ur en Akira Kurosawa-film blandad med Hong Kong-action från tidigt 90-tal.


Det fanns en del andra plattor som också var riktigt bra och som jag lyssnade mycket på under året, men det här är grädden och körsbäret på glassen. Vi får se vad som händer med Lyssnandet under 2017. Det finns en del planer, men jag vågar inte lova något nu. Den som lever får se. God jul och gott nytt musikår!

Recension: Mbongwana Star, Slowgold och Weeping Willows + Doug Seegers live på Göteborgs Kulturkalas 2016

Mbongwana Star

Mbongwana Star är bandet från Kongo Kinshasa som bildades i spillrorna efter Staff Benda Bilili. Om ni inte sett dokumentären om dem rekommenderas den varmt. Mbongwana Star är verkliga stjärnor och turnerar nu runt jorden med sin rätt speciella musik som blandar deras hemlands toner med psykedeliska gitarrslingor, hypnotiskt repetitiva elektroniska beats och ett småfunkigt groove. Två av sångarna sitter i rullstol, men det blir inte mycket sittande av när Mbongwana Star spelar live. Det snurras både på och i rullstolarna och det smittar av sig på publiken som, trots den höstlika kylan, den här kvällen strålar av värme. Det är ingen jättepublik, men det dansas och klappas rejält under den lite mer än timslånga konserten. För ovana öron kan det nog blivit lite långt och emellanåt går det lite på tomgång, men det är väldigt korta stunder. Det är fest och dans som är temat och de spelar så gott som alla låtar från debuten "From Kinshasa" som släpptes förra året. Mina favoriter från plattan "Nganshé", "Malukayi" och "Kala" spelades alla i helt fantastiska liveversioner. Det är festivalen Clandestino som ligger bakom bokningen och det är en av de absolut roligaste bokningarna i Göteborg den här sommaren. Tack för det!
Konserten får 4,5 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold är Amanda Werne plus musiker. I slutet av förra året släpptes tredje albumet "Glömska" som unisont hyllades som drömsk prärierock med influenser från både amerikansk folkrock och den mer knätofsbeprydda svenska proggen. Det är första gången jag ser Slowgold och jag blir rejält imponerad. Precis när det börjar skymma över Göteborg spelar de "Korta sommar" och den där konsertmagin infinner sig. Magin som inte går att sätta fingret på och som måste upplevas. Det kan inte bara vara jag som hade gåshud just då. Live så känns Slowgold kanske lite ruffigare än på skiva, men jag gillar det. Jag är inte den som vill att det ska låta precis som på skiva. Mellansnacket är lite småpinsamt ibland, men jag tycker det är skönt när en artist bjuder på det och Amanda småskrattar efter tystnaden som uppstår när hon säger att Slowgold är motsatsen till quicksilver. En sak hon nämner två gånger under konserten. Det kanske är för proggigt och retrodoftande för den stora massan, men för oss som växte upp med både International Harvester och Neil Young i skivbackarna är det här guld. Favoritlåtarna under konserten är tidigare nämnda "Korta sommar", Captain Beefheart-covern "Detta är dagen" och "Vila". Framtiden ligger för fötterna för Slowgold, något som den här konserten gjorde än mer tydligt.
Konserten får 4 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold

Weeping Willows hör till skaran av band jag sett relativt många gånger genom åren. Nu var det dock några år sedan sist. Gruppens främsta tillgång är sångaren Magnus Carlson. Hans pipa är så smärttyngd och själfull att det är helt omöjligt att värja sig mot den. Han är helt klart en av mina svenska favoritsångare. Jag måste erkänna att jag är dåligt inlyssnad på deras nya skiva. På eftermiddagen innan konserten hade jag på skivan i bakgrunden, men var tvungen att sätta mig ner och bara lyssna när titelspåret "Tomorrow Became Today" drog igång. Andra gången jag hörde låten var under torsdagskvällens konsert och blev helt tagen över just Carlsons bedrift att med rösten som verktyg leta sig in i ens själ och spela på de rätta strängarna. Den här kvällen verkar bandet vilja fokusera på andra låtar än deras stora hits. Det funkar väldigt bra när dem spelar äldre material som den hjärtskärande balladen "Blue and Alone" från debuten. De nya låtarna håller inte riktigt samma klass i många fall och efter cirka en halvtimme är det dags för Doug Seegers att gå upp på scenen.

Innan Magnus Carlson går av scenen för att låta Doug Seegers spela vidare kompad av Weeping Willows så gör de en duett i Everly Brothers gamla örhänge "Love Hurts". Det låter lite lökigt på pappret, men rösterna gick riktigt fint ihop och det blev en fin och hjärtknipande version. Seegers spelade sedan sin hit "Angie's Song" för att efter det spela två nya låtar från nysläppta plattan "Walking On The Edge Of The World". Måste säga att efter jag likt många andra blev tagen av hans livshistoria och låten "Going Down To The River" så har inte många av hans andra låtar satt sig på samma sätt. Han är dock en helt okej liveartist som publiken fortfarande verkar uppskatta.
Konserten får 3,5 hörlurar av 5 möjliga.

Recension: Könsförrädare - Curse All Law

Efter att jag har lyssnat klart på Könsförrädares debut Curse All Law för första gången får jag en känsla av att jag vill vara med, nej, jag vill krypa in i gruppen och uppleva det inifrån. Det känns lite som att hänga utanför en replokal med en skylt på dörren som talar om att jag får beträda deras värld endast på deras villkor. Att som lyssnare då kritisera känns inte helt enkelt. Samtidigt så tror jag inte att en extern tyckare kan skada gruppens egenbild. Det känns som de gärna vill bli omtyckta, men om de inte blir det så är det inte hela världen. De är så pass starka i sig själva och sin kärlek till gruppen som enhet. De vet att de är bra, riktigt jävla bra.

Det kan jag hävda även om jag tycker att skivan börjar lite stapplande. Jag fångas inte riktigt av inledande "C'mon Superiors". Det är emellanåt ganska larmig rock som slår emot mig, men inget krokar riktigt i. Sedan följer en stark trio låtar som börjar med "Raging River". Redan nu spelas låten rätt flitigt på P3 och jag hoppas att den med sitt lätta täcke av mörker med invävda popmelodier lockar lyssnare till att köpa skivan. Det är skivans helt klart lättillgängligaste spår. Den ligger på en skiva som kräver rätt mycket av lyssnaren stundtals. Könsförrädare är inte inställsamma och klappar inte medhårs. Texten på "Raging River" känns som en verbal pungspark till män som sätter agendan och textraden "I don't make music with my crotch, you don't" kan vara en av de bästa rader jag har hört på länge. "Death to Stories" knockade mig totalt första gången jag hörde den. Det gör den fortfarande. Än så länge har jag inte hört en bättre låt från 2013. Den är fyra minuter av allt jag älskar med musik. Jag hade från början svårt för det dubbla sångspåret på "Finger On the Trigger", men redan efter några gånger växer låten. Det är som med skivan i sin helhet. Den behöver tid för att hitta in.

A-sidan slutar tyvärr inte helt enligt min smak. Jag får känslan av att en bra låt försvinner lite i produktionen och jag hade hoppats på en större urladdning i slutet. Texten är så bra så jag önskade låten ett annat öde. B-sidans första låt känns inte heller riktigt som den tar fart. Sedan följer även på den här sidan tre fantastiska låtar varandra. "Okay" kan vara starkaste spåret på hela skivan. Texten är så stark och lyckas ta upp ett extremt tungt ämne utan att göra det för svårt att lyssna på. Bara det är en fantastisk merit i sig. Rent musikaliskt är det sparsmakande, bara det allra viktigaste är där och det är också en konst att få till. Både "Leaving" och "Local" är riktigt bra rocklåtar som känns som albumspår från 90-talets småtaggigaste indieplattor. "Local" känns nästan lite dubbig mot slutet och allt som allt känns det som Mattias Alkberg tar mer plats i produktionen på b-sidan. Man skulle nästan kunna tro att Lee Perry rattat slutet av låten. Avslutande "Outro" lider lite av samma sjukdom som avslutande spåret på a-sidan. Jag saknar kraften. Den finns i texten, men i musiken når den inte riktigt fram. Det är en intressant och stämningsfull avslutning, men jag skulle vilja känna ett hårdare tryck. Jag vill skaka sönder till Könsförrädare och lite undra vad fan jag varit med om när skivan tonar ut. Texterna och musiken ger mig den känslan, men inte riktigt produktionen.

Min första tanke när jag hörde debutsingeln var att det påminde mig om ett annat band med rötterna i Luleå, nämligen Fireside och framförallt deras andra skiva Do Not Tailgate. Den har det där vackra, lite sköra blandat med rätt riviga gitarrer och melankoliska slingor som Könsförrädares debut också har. Jag vet inte riktigt hur Mattias Alkberg har påverkat ljudbilden. Vad han än har gjort eller inte gjort så är produktionen väldigt passande musiken över lag. Det är lite skevt, lite småskavt och väldigt levande. Det är rock med en fin patina. Texterna är politiska, men inte på ett sätt som känns som slag på fingrarna. Könsförrädare delar dock ut några riktigt käftsmällar på skivan, som exempelvis mitt tidigare exempel på "Raging River". Det är dock skönt att slippa få ett manifest i ansiktet, något jag tycker sällan fungerar när det gäller musik. Samtidigt är det väldigt smart av gruppen att nästan viska fram delar ur det lite subtilt för lyssnaren. De har viktiga budskap och det går fram utan att det skriks ut. Curse All Law är en stark albumdebut av ett band som direkt sätter sig som en gyllene trästicka i musikbranschens hand. Ett band som inte är inställsamma utan gör det de tycker är viktigt och den musik de vill. Emellanåt är det gåshud-i-skägget-bra, ibland når de inte riktigt de höjderna. När jag nu har levt med skivan i lite mer än en vecka behöver jag dock inte spara på krutet. För varje lyssning växer skivan så jag behöver inte vara orolig för att jag ger den ett för högt betyg. Jag måste helt enkelt ge den 4,5 krutdurkar av 5 möjliga.

Skivan släpps nu på onsdag 25/9 och dagen efter spelar Könsförrädare och Mattias Alkberg med flera på Pustervik i Göteborg. Självklart kommer jag vara där, så framåt fredag kan ni läsa allt om hur det var.

Videon till "Raging River"

Recension: Hästpojken på Kulturkalaset

Det är ingen lätt uppgift som Hästpojken står inför när de går upp på scenen på Kungstorget strax efter 20-tiden. Åskan hänger i luften och det är relativt blygsamt med folk. Bandet känns från början nästan lika loja som publiken. Det är blandade åldrar som är där för att se gruppen och det verkar som många inte är så insatta i Hästpojkens repertoar. Applåderna mellan låtarna är snällt sagt blygsamma. Bakom ryggen på mig så pratar tonåringar om annat och skrattar åt vem som fuldansar bäst. Uppe på scenen harvar gruppen sig igenom låtar från senaste plattan. En magisk tanke är en poppigare historia än de tidigare plattorna och det märks av. Det är inte så rått och larmigt, men det låter absolut bra. Vissa låtar funkar bättre live än andra, min favorit bland nya materialet är helt klart "Olskroken Stomp". I de lite rockigare låtarna så lyfter det. Singeln "Sommarvin" känns dock rätt platt och trist. Bandet står under tidiga delen av konserten relativt stilla på sina platser. Den enda som verkligen vänder ut- och in på sig själv är sångaren Martin Elisson. Stundom ligger han och krälar på scenen eller småviftar ut i luften. Samtidigt känns hans scenframträdande introvert och det är ju ingen nyhet i sig, men ikväll hade det varit bra om någon tagit på sig rollen att mjuka upp den stela publiken lite. Det här fenomenet är inte unikt för den här konserten. Att publiken kokar under dessa spelningar hör till ovanligheterna och ju tidigare på kvällen desto svårare är det att få igång Göteborgspubliken. Det är synd för det färgar av sig rätt bra på bandet. De spelar trots allt inför en ganska småsömnig skara människor som ändå har trotsat vädervarningarna om åskskurar för att se Hästpojken.

Magin uteblir under första halvan av konserten. Om vädret hade känts stabilt och det hade hunnit skymma så hade låtarna lockat fram en annan stämning. Nu cirkulerar mörka moln med inslag av blixtar uppe i skyn och det kollas lika mycket upp mot himlen som mot scenen. Men just då händer något. Hästpojken drar igång "Shane McGowan" och gruppen känns helt plötsligt lite vassare och farligare. Sedan börjar Martin Elissons mellansnacka lite, även om det är fåordigt. Konserten får ett annat tempo och det blandas friskt från gruppens tre skivor. När det är cirka en kvart kvar av speltiden tackar snabbt gruppen för sig. En klassisk "en gång till"-kör drar igång och rätt fort är bandet på plats igen för att spela ytterligare två låtar. Nu skämtar Elisson om att när han var ung hette det Göteborgskalaset och att på den tiden så snodde man tvål från toaletterna och drack det. Han varnade dock dagens unga för att göra samma sak nu för att tvålen inte längre innehåller alkohol. Hästpojken river av en kaotisk "Caligula" och Martin Elisson ligger och kvider medan gruppen jammar loss i bakgrunden. Det är synd att det först är i andra halvan av konserten som den lyfter, men känslan när jag går därifrån är ändå att det här är ett av Sveriges i särklass bästa indieband. De känns fortfarande vitala, även om det inte hela tiden ångar om gruppen.

Konserten med Hästpojken får tre dekadenta kvällar av fem möjliga.

Låter som Doris

För många herrans år sedan så spelade jag skivor på en klubb i ett folktomt Skövde. Det var likt vädret i Göteborg idag. Spöregn med andra ord. Jag packade ner en del regnlåtar för att spela. Det är alltid kul att anpassa sin spellista efter sånt tycker jag. Eftersom det inte var en danspublik i början på kvällen så tog jag med rätt lugna regnlåtar också. Hittade Doris låt "Grey Rain of Sweden" och funderade på om den var för lugn för kvällen. Jag bestämde mig för att ta med den och funderade på vad jag kunde mixa den med för liknande låt. Då hittade jag en gammal favorit med Blossom Dearie. Hennes "I Like London in the Rain" åkte på hemma på spelaren och tanken slog mig hur pass likt Doris det lät. Extra kul är att när jag spelade låten på klubben så kom en tjej fram och frågade om det var Doris.

Regndyrkaren Blossom Dearie och hennes "I Like London in the Rain"

Record Store Day 2013 + inköpen

Bengans lockade många skivsugna

Igår var det Record Store Day 2013. RSD har de senaste åren varit ett återkommande event för att locka skivköpare med specialerbjudanden, limiterade skivreleaser och annat smått och gott. Jag började min tur på Bengans skivmässa på Oceanen. Det var inte jättemånga utställare, jag räknade det till fem stycken inklusive Bengans. Bengans hade dagen till ära ett vinylsläpp, dock av det mindre slaget. Även om det inte var så många utställare så tog det sin tid att bläddra igenom det som var intressant. Det går alltid att hitta något roligt på Bengans vinylsläpp och det var också vid det bordet trängseln var störst. En annan utställare hade vinylsinglar i tusental till försäljning. Singlar tar alltid rejält med tid att gå igenom, det är mycket mer svårbläddrat än vanliga LP. Fanns även CD-skivor till salu till riktigt bra pris.

Sedan blev det att bege sig över gatan till Bengans på Stigbergstorget. Där var det verkligen trångt och det var kö till backarna med speciella RSD-utgåvor. Det var bara att stå snällt i kö för att få bläddra. Tyvärr blev det inget köp där. Ingen av de skivor jag var intresserad av hade hittat sin väg till Göteborg. Precis när Division of Laura Lee började spela gav jag mig av mot Andra Långgatan för att se hur det såg ut i butikerna där. Det var mycket glesare med folk nere på Andra Långgatans Skivhandel trots hyfsat bra erbjudande, om man handlade för 200 kronor så fick man ett presentkort på 50 kronor. Inga speciella utgåvor verkade finnas där och inget skivsläpp eller liknande. Så det blev ett kort besök.

Jag styrde sedan kosan mot Dirty Records. Där fanns det en del specialutgåvor, men inte heller där hade jag någon tur. Däremot så hittade jag en singel som innehåller ett spår jag varit ute efter ett tag. Skivan var inte prismärkt så det var med lite skräckblandad förtjusning jag frågade vad den kostade. 10 kronor ville han ha och fick det med ett leende. Efter det här kände jag mig rätt nöjd med dagen och åkte hem med några små kassar med vad jag tycker är fynd.

Från vänster: Rettore - Brivido Divino

Italiensk relativt svängig och själfull discorock med mycket moog och andra härliga gamla synthar. Det jag fastnade mest för var omslaget. Den rosa delen går att vika upp och där bakom finns texterna. Skivan är ilsket röd. Väl värd en femma bara för omslaget och skivan. Hittade inga jättebra youtube-klipp från skivan, men här är en av de hyfsade låtarna:

I mitten: Sandvik Big Band - Sandvik Big Band + Bosse Broberg

Svensk storbandsjazz som jag varit ute efter ett tag. Den här versionen är den lite ovanligare av de två versioner som släpptes av skivbolaget Dragon 1975. Skillnaden är omslaget. Här med en bild från ett stålverk. Tio välspenderade kronor med andra ord. Skivan börjar med "Fäbodlåt från Högbo", en jazzig bit svensk folkmusik som för tankarna till pärlor av Jan Johansson och Berndt Egerbladh. Trollbindande är ett lättviktigt ord för att beskriva öppningsspåret. Skivan fortsätter i behaglig ton på a-sidan av skivan, men b-sidan vinner stort. Storbandsfunkiga öppningsspåret på b-sidan, "Till far min" är en ren och skär öronorgasm om man gillar funkiga breaks (tyvärr inga rena med bara trummor) och sköna elpianon och blås. Doris-covern "I'm Pushing You Out" skriven av Egerbladh är dock mest rolig. Den blir lite träig i en instrumentalversion. Avslutande "Petra" är däremot riktigt bra. Tyvärr finns det inga klipp på youtube, men ser du skivan så klipp den om du gillar storbandssväng.

Till höger: Cats - Cats

Synthig rock släppt på Elektra 1980. För en femma kunde jag inte motstå omslaget. Det var självklart inte bara det som lockade. Vet att jag sett omslaget flimra förbi på nätet. Det visade sig vara en relativt usel skiva, men omslaget och låten "The Woman in White" var värt femman. Verkar som karriären för Cats inte blev långvarig. Det blev bara en skiva och eftersom det inte finns mycket info om den heller så kan jag tänka mig att de aldrig hittade en publik. På de bästa spåren låter Cats som gruppen The Cars. När det är som sämst så är det en snarkfest utan dess like.

Singlar från vänster: Susan Cadogan - Hurt So Good

Den här har jag letat efter ett bra tag. Susan Cadogan var under 70-talet the queen of lovers rock, en typ av soft reggae som även ofta fungerade bra på listorna under den eran. Den här Lee Perry-producerade låten var hennes största hit. Kolla in när Susan Cadogan framför "Hurt So Good" live på Top of the Pops:

Andra singeln från vänster: ? - ?

Nu blir det knivigare. Hittade den här singeln som släpptes på ryska skivbolaget Melodiya. Har ingen aning om vad gruppen heter. Det ser ut som det står Anna på omslaget, men min ryska är inte vad den borde vara. Jag är inte ens säker på att gruppen är från forna Sovjet. Melodiya släppte under sina glansdagar skivor från alla möjliga länder. Jag brukar ha lätt för språk, men på första låten på EP:n, som innehåller fyra spår, låter det som kvinnan sjunger på turkiska. De andra tre låtarna låter som det är ryska det sjungs på. Vet att jag hört och sett skivan tidigare och har ett svagt minne av att den ska vara från Armenien. Nåväl. Det är rätt töntiga småpskykedeliska låtar det bjuds på, förutom då andra låten på första sidan. Den är en riktigt soft och skön psykedelisk poppärla guld värd. Precis vad jag betalade för den. En skinande blank guldtia.

Tredje singeln från vänster: Purple Flash - Crème Soufflée

En obskyr liten electrofunk-låt inspelad i Frankrike 1981. Fyra kronor ville singelförsäljaren ha för den och det är den väl värd. Den något otäcka manliga rösten som pratar sig igenom a-sidan får mig inte att bli festsugen. Jag föredrar helt klart b-sidan som är en instrumentalversion av a-sidan. Lyssna på den här:

Singeln längst till höger: Dolly Parton - Potential New Boyfriend

Ja, ni läste rätt. Undertecknad kanske inte är Dollys största fan på planeten, men en del av hennes tidiga låtar faller mig i smaken. Nu är det här en senare låt. 1983 för att vara exakt. Dolly goes disco och jag tycker det funkar rätt bra. Visst är den tacky och jag kanske borde skämmas för att jag verkligen gillar den, men jag står för att jag tycker den funkar ganska bra. Lite disco och en skvätt country. Lyssna in den här:

Det blev ett gäng singlar till från försäljaren. Jag la vantarna på följande singlar för en spottstyver:

Bryan Ferry - You Go To My Head

The Grassroots - You And Love Are The Same

Chris Rea - I Can Hear Your Heartbeat

Recension: Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig

Fick en förfrågan om jag inte kunde recensera Håkan Hellströms nya skiva. Klart jag kan göra det. Blir en genomgång av låtarna låt för låt. Förlåt om det blir för mycket. Finns en sammanfattning av skivan längst ner i recensionen om du vill ha en snabbgenomgång av vad jag tycker.

1. Peace N Luv
Förstår inte riktigt spelmansvibbarna i introt. Jag hade föredragit att skivan drog igång med "Det kommer aldrig va över för mig. Betygsätter inte introt, men själva musiken tillför inget till skivan.

2. Det kommer aldrig va över för mig
Första släppet från skivan och till en början tyckte jag mig hört låten tusentals gånger. Den har dock satt sig och låter en andra och tredje gång mycket bättre. Låten känns som en naturlig fortsättning på 2 steg från paradise. Musiken får mig stundtals att tänka på "New Years Day" av U2. Synthen passar väldigt bra och förannonserar det lite baleariska soundet på låten efter. Det funkar väldigt bra i kombination med låtens och textens euforiska känsla. (4 av 5)

3. Du kan gå din egen väg
Det blir svårt att inte nämna Fleetwood Mac när titeln är en direktöversättning av deras "Go Your Own Way". Likheten slutar inte där. Man nästan ser och hör Nicks och Buckingham under låtens gång. Musiken lånar friskt från genren Balearica, dansant och solindränkt pop. Det Håkan tillför med text och röst är en ton av melankoli. Det är i grunden en bra låt, men det blir lite jobbigt att försöka hänga med i texten när han stammar fram orden. Visst förstår jag tanken med varför han valt att göra så, men jag blir lite stressad av stammandet. I slutet funkar det dock, då känns låten nästan lite Springsteensk (3 av 5)

4. När lyktorna tänds
Här hörs tydligt Håkans nya sätt att sjunga på. Han låter inte så ansträngd, det låter nästan lite Thåström emellanåt om hans röst och det passar honom mycket bra. Även om han tar i lite mer i refrängen så är det ändå på ett dämpat sätt. Här lyfter skivan riktigt. Refrängen tänder inte bara lyktorna på andra sidan, hela Älvsborgsbron står i lågor. Det gör att alla lampor tänds i betyget. (5 av 5)

5. Pistol
Oj, här händer det grejer. En mörk synth pumpar på i bakgrunden. Det är ovant att höra, men det funkar. På något sätt blir det lätt att fokusera på texten utan väggar av gitarrer. Texten känns hittills som en höjdpunkt på plattan. Det lite för långa outrot knipsar bort en siffra i betyget, men i sig är det en riktigt bra och ny sida av Håkan som tittar fram här. Ser med spänning fram emot om han kommer ta det här vidare på nästa platta. (4 av 5)

6. Valborg
Finaste stunden infinner sig i och med den här låten. Det här är en av de bästa balladerna Hellström någonsin levererat. En direkt klassiker. Stråkarna smeker öronen samtidigt som Håkan sjunger om en kapad spårvagn och pissigt Göteborgskt vårväder. Raden "Vill du ha en idiot lägg din hand i min" är träffsäker och vacker. Helt plötsligt tar låten slut. Jag hade gärna hört den fortsätta i någon minut till. Men en sådan petitess hindrar inte låten från att få högsta betyg. (5 av 5)

7. Tänd strålkastarna
Ett larmigt mellanspel som jag definitivt gillar bättre än introt. Men varför gjorde man inte en låt av det? Hade varit skönt med ett riktigt rockigt spår just här på skivan.

8. Livets teater
Det låter lite Joy Division eller tidiga The Cure om introt. Håkan sjunger med sin nya röst även på den här låten och det funkar även här väldigt bra. Det är en relativt dämpad Håkan som sjunger om mutstaden Göteborg och en korvgubbe på hörnet som råkar illa ut. En inblick i livet som levs i Götet helt enkelt. Är inte överdrivet förtjust i den kvinnliga bakgrundssångerskan just på den här låten. Det är absolut inget fel på henne, men jag hade hellre hört Håkan ensam bakom mikrofonen på just det här spåret. (3 av 5)

9. Fri till slut
Jag gillar låten tills refrängen kommer in. Då blir det gapigt och jobbigt och jag kan just då förstå kritiken Håkan ibland får för sin röst. Den passar mig mer i tyglad och dämpad form. Musiken känns lite som den går på tomgång efter ett tag också. Skivans bottennapp än så länge. (2 av 5)

10. Street Hustle
Visst känns det lite som om Lou Reed hade gått in studion och börjat sjunga på svenska i början av låten, men sedan så kommer Håkans vanliga röst igång och allt är som det brukar. Det är stråkar som ackompanjerar textrader som "på knä i bögkvarteren", sedan kommer en saxofon insmygandes på slutet och avslutar en låt som jag tycker aldrig riktigt kommer igång. Den har potential, men det utnyttjas inte riktigt. (3 av 5)

11. Det tog så lång tid att bli ung
Samplingen i början känns fullt naturlig här i skivans andra ballad. Det är finstämt och vackert. Eva är åter med i leken. Den sparsmakade musiken gör att det går att fokusera på texten än en gång. Och vilken text sedan. Riktigt vacker. Det är balladerna som gör mig knäsvag av beundran. Så bara lyssna på stråkarna som Hellström själv sjunger i texten. Det är mycket stråkar, men ändå precis lagom. Jag sitter i valet och kvalet om jag ska ge låten full pott, men det blir inget körsbär på toppen av glassen den här gången. (4 av 5)

I helhet är det här en riktigt bra skiva och ännu en guldkantad spårvagn i Hellströms karriär. En karriär som med all säkerhet inte kommer spåra ur inom en snar framtid. Men likt en spårvagn rostar den lite när den har gått ett tag. Efter mellanspelet fångas mitt intresse inte riktigt upp igen. Det är bra, men det puttrar mest på. Inte förrän "Det tog så lång tid att bli ung" är jag fast igen och då är det snart dags att gå av. Jag måste ge Håkan en eloge för att han vågar att prova nya vägar. Han hade kunnat följa spåret från förra skivan, men än en gång sticker han av och provar nya infall. Det har han alltid gjort. Han går sin egen väg. "När lyktorna tänds" och "Valborg" är redan i min bok stora Hellströmklassiker och kommer säkert leva ett långt och lyckligt liv även live. Jag ger plattan 4 av 5 i besiktning. Lite lätt rost vägs upp av att svängarna tas ut rejält och det utan att växlarna krånglar. Ber i förväg om ursäkt för spårvagnsliknelsen, liknelsen föreföll naturlig när jag satt och recenserade Sveriges mest Göteborgska artist.

Lyssna på skivan här: Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig

Hästpojken bor på Mäster Johansgatan 12

Omslaget till Hästpojkens nya skiva

Jan Johanssons gamla platta

Att sampla musik har varit vanligt sedan 80-talet. Även skivomslag har återanvänts och gett artister inspiration till sina omslag. Det senaste tydliga exemplet på det är omslaget till Hästpojkens nya skiva En magisk tanke. En tydlig nick till Jan Johanssons Trio och deras Mäster Johansgatan 12. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om Jan Johansson och hur viktig jag tycker han är som svensk musiker och kompositör, men jag får säkert i framtiden anledning att komma tillbaka till honom. 

Det här handlar först och främst om Hästpojken. Skivan En magisk tanke är den som gått allra varmast den senaste tiden. Det är återblickande berättelser om ett liv i den regniga och gråa forna arbetarstaden Göteborg. Jag vet inte om det är för att min egen uppväxt är som en text skriven av Martin Elisson som gör det så bra. När jag var ung så var mitt liv Känn ingen sorg för mig Göteborg. Nu är mitt liv mer En magisk tanke. Början på Cruisers känns nästan för nära. "Jag hörde någonstans att du förlorat dig själv, i böcker, skivor, dikter och en knarkande vän, att du lekt med tanken att släcka ditt liv, att ingenting blir bättre av att ta nästa kliv", de orden beskriver mycket de känslor och tankar som gick genom mitt huvud ett tag. Det är alltid otäckt när någon annan sätter fingret på hur man känner. Det finns inget glamoröst över Hästpojken. Det är vardagstristess blandat med ren eufori. Precis som livet. Missa för guds skull inte den här skivan. En av årets hittills bästa.

http://www.youtube.com/watch?v=-hzYdgXnSLM

Videon till Samma himlar.

Lyssna på hela skivan med Hästpojken på Spotify:

Hästpojken – En magisk tanke

En Skivmässa, en Quincy Jones-produktion och en dos Kenny Rogers

I helgen har jag varit på skivmässa i min hemstad Skövde. Det var riktigt kul. Många år sedan det var skivmässa där senast. Jag kom ungefär en timme efter det startade och det var bra med folk då. Det mattades dock av ganska snart. Blev inte så mycket inköpt, men jag hittade en man som hade erbjudandet 3 LP för 100 kronor. Gick igenom plattorna och hittade två jag letat efter under en ganska lång tid. Jag gillar bara att gräva efter skivor IRL, annars hade jag säkert kunnat hitta dem på nätet. Har helt slutat köpa skivor på nätet, det ger mig inte samma kick som att gräva upp dem direkt på plats. Den stora behållningen under besöket var dock Johans utställning av gamla skivspelare. Att se hur spelarna utvecklats är väldigt intressant. Det var bara en bråkdel av alla hans spelare han ställde ut, men vilka skönheter. Bara det att se alla dessa olika varianter och tänka på all kreativitet som måste sprudlat när de tillverkades var värt besöket i Frejasalen i Skövdes kulturhus. 

En bild när lugnet lagt sig över Frejasalen

Johans fantastiska utställning av gamla vinylspelare

Nu över till skivorna jag hittade. Lesley Gore är en artist jag halkat in på genom att jag köpte skivan Someplace Else Now genom en ren chansning. Jag såg den för en tia och läste lite på omslaget och tyckte den verkade intressant. När jag nu såg plattan som kom efter den för priset 33 kronor så slog jag till. Skivan heter Love Me By Name och när jag såg att Quincy Jones producerat den och att Brothers Johnson, Dave Gruisin och Herbie Hancock med flera spelar på den så var det bara att slå till direkt. Nu har jag inte lyssnat på hela skivan än, men den har absolut sina stunder. Den är inte alls lika bra som den andra skivan jag har med henne, men det låter väldigt mycket Quincy Jones. Älskar man hans produktioner finns det mycket godis på plattan.

http://www.youtube.com/watch?v=377zMGZmyAY

Precis som förra gången jag försökte lägga upp en youtube-länk funkar den inte som den ska. Tryck här ovan och lyssna in hur hela plattan låter.

Den andra skivan som lockade till köp var Kenny Rogers And The First Edition - The Ballad Of Calico. Det är ett temaalbum, en dubbel som berättar historien om silverstaden Calico och dess invånare. Jag älskar temaplattor och den här har jag haft på inköpslistan länge. Att kalla skivan för country vore väldigt orättvist. För de som känner till Kenny Rogers tidiga karriär som bassist och sångare i First Edition vet att det är country blandat med rejäla doser av folk, psychedelia, soul och gospel som dukas upp. Den här plattan handlar om silver men är guld värd om man som jag älskar temaplattor från sent 60-tal och tidigt 70-tal. Köpte en skiva till på mässan, men jag får återkomma om den. Har inte hunnit lyssna än.

Ett smakprov från plattan

Sånger om kärnfamiljens sönderfall

Det finns vissa skivor som man bara måste höra hela när man sätter igång dem. Frank Sinatras ledsamt förbisedda alster Watertown från 1970 är en sådan skiva. Plattan är ett konceptalbum om en familj från en småstad. Kvinnan i familjen är trött på det livet och har redan varit otrogen med en mer spännande man. Hon bestämmer sig för att söka lyckan i storstaden och lämnar man och två barn bakom sig. Allt berättas utifrån den icke namngivne mannen i familjen. Mitt i allt sörjande kommer mannen närmare sig själv, han börjar sakta komma underfund med vad han har förlorat och varför.

Skivan är producerad och delvis skriven av Bob Gaudio som var en av de fyra i The Four Seasons. Även Jake Holmes har varit med och skrivit materialet. Gaudio och Holmes hade precis färdigställt Four Seasons-plattan "Genuine Imitation Life Gazette". Det hörs. Watertown är det närmaste Frank Sinatra någonsin kommit rock och pop. Dock kan man inte påstå att det här är en rockskiva. Det låter fortfarande väldigt mycket Frank Sinatra. Skivan är väldigt mörk i tonen och passar allra bäst att avnjutas med dov belysning i favoritfåtöljen med hörlurar. Det är den perfekta skivan att lyssna på om du precis blivit lämnad. 

Efter den inledande beskrivningen av småstaden Watertown är det en resa in i Sinatras brasvarma uppbrottsvärld. En mysig skiva, men så enormt sorglig. Redan andra spåret "Goodbye (She quietly says)" sätter tonen med rader som sakta borrar små hål i hjärtats artärer. Precis när det börjar kännas för mycket kommer den mer upplyftande "For a While". Eller det kanske ska tilläggas att den känns mer upplyftande i sammanhanget, det är ändå ingen munter låt. I slutet av låten kommer han fram till att han inte har glömt sin Elizabeth, inte än i alla fall. "Michael and Peter" handlar om hans nya liv som ensamstående med två barn. Låten är en av flera som på skivan är uppbyggd som ett brev till frun. Så här fortsätter det. I "What's Now Is Now" försöker mannen förstå vad som hänt och vad som är hans del i det hela. Precis när man tror att han börjar förstå att hon vuxit ifrån honom så sjunger han att han förlåter henne för att hon varit otrogen och att hon nu kan komma tillbaka. Det är otroligt smärtsamt att höra. I näst sista låten "She Says" får han äntligen ett brev tillbaka från Elizabeth. I brevet låter det som att hon inte riktigt trivs med det nya livet och saknar mannen och barnen i Watertown. De sista raderna i låten är "She says she's coming home". Jag ska inte förstöra slutet för er, men jag har aldrig lyckats höra sista spåret "The Train" utan fuktiga ögon. På Spotifyversionen och CD:n av plattan är även låten "Lady Day" med som bonusspår. Det är en riktigt bra låt, men jag föredrar att avsluta skivan med "The Train".

Nu när det är Alla hjärtans dag den här veckan så väljer Lyssnandet att fira detta med något som jag valt att kalla "Alla brustna hjärtans vecka". Det här är första delen och det återstår att se vad för andra sorgliga små musikskatter som kommer grävas fram.

En av höjdpunkterna på plattan, "What's Now Is Now"

Hela skivan på Spotify: Frank Sinatra – Watertown

Nina Simones fantastiska tolkning av "For A While"

Fleetwood Mac kommer till Sverige utan min favorit

För några dagar sedan blev det klart att återförenade Fleetwood Mac besöker Sverige under sin långa turné 2013. 23 oktober spelar de i Globen och biljetterna släpps 18 februari. Fleetwood Mac är ett av mina absoluta favoritband någonsin så glädjen var total, eller rättare sagt var den det tills jag kom på att Christine McVie inte är med längre. Hon hoppade av bandet redan 1998. Hur pass viktig är då Christine McVie för Fleetwood Mac? Svaret är enkelt. Hon kanske är den absolut viktigaste beståndsdelen i gruppen om du frågar mig. Det finns de som är av en annan uppfattning, men av de från den så kallade klassiska sättningen är hon min favorit. Hennes lena och känsloladdade stämma och stämningsfulla keyboardspelande är grunden i det drömska sound som gjort Fleetwood Mac till ett av världens mest älskade band. Någon hade kommenterat Sverigebesöket med att personen i fråga äntligen skulle få höra "Little Lies" live. Ja, de spelar med största sannolikhet den i Globen men utan Christine McVie bakom micken. Stevie Nicks har sagt att fansen inte kan räkna med att Christine McVie kommer dyka upp som gäst under turnén.

Christine McVie, som då lystrade till efternamnet Perfect, började sin karriär i bluesbandet Chicken Shack 1967. Redan två år senare slutade hon i bandet efter att hon träffat bassisten John McVie från Fleetwood Mac. 1970 kom soloalbumet Christine Perfect som var en bluesdoftande historia. Samma år gifte hon sig med John McVie och började spela med Fleetwood Mac. Sedan följde några relativt tuffa år för gruppen. Det var många medlemsbyten och de lyckades inte hitta en ny publik efter att de bytt spår. Gruppen gick från att ha varit ett bluesband till att spela en enklare form av själfull och experimenterande drömsk form av rock. Dessa år är tråkigt nog ett relativt bortglömt kapitel i Fleetwood Macs historia. Ett kapitel som jag definitivt kommer komma tillbaka till i den här bloggen. Många av låtarna från den tiden är bland det bästa gruppen någonsin har gjort enligt mig. Att jag kommer komma tillbaka till Fleetwood Mac överhuvudtaget är ganska säkert. Det finns mycket att skriva om det här bandet.

1975 plockades Lindsey Buckingham upp som ny gitarrist och sångare efter att Bob Welch lämnat bandet. Buckinghams krav var att hans flickvän, Stevie Nicks, även skulle ingå i bandet. Egentligen var gruppen inte så sugna på det, men så fick det bli. Det var från deras självbetitlade album som kom det året som Fleetwood Mac fick sin första riktigt stora singelframgång. Det med låten "Over My Head" med Christine McVie bakom mikrofonen. Hon hamnade orättvist lite i skymundan av Buckingham/Nicks i nya Fleetwood Mac, men trots att hennes låtar oftast inte var de största hitsen, så var de oftast bland de bästa spåren på albumen. Detta gällde fram till 1987 års Tango in the Night. Den skivans största singelframgångar var låtarna "Little Lies" och "Everywhere", båda med Christine McVie på sång. Senaste gången Fleetwood Mac spelade i Sverige var 2009. Betyget då var att bandet var trött och att Lindsey Buckinghams divalater och extremt långa gitarrsolon tog kål på showen. Jag är nyfiken på att se Fleetwood Mac live, men samtidigt är det utan min stora favorit. Hade Christine McVie varit med hade det inte varit ett frågetecken om jag ska gå eller inte. Nu är jag lite tveksam.

Funkiga bluesbreaks från solodebuten Christine Perfect

En av Fleetwood Macs funkigaste stunder med Christine McVie

En av Fleetwood Macs vackraste stunder med Christine McVie + fett break i början

"Over My Head" i liveversion från Midnight Special 1976

Klassisk Christine McVie-ballad från Rumours-plattan

Bästa låten från plattan Tusk som kom 1979, självfallet med Christine McVie på sång

En av deras största hits, "Little Lies" med Christine McVie på sång

"Everywhere", den andra jättehiten med Christine McVie från skivan Tango in the Night

Jay-Jay Johanson tävlar i motvind

Det blir inte mycket Melodifestival i den här bloggen. Det kan jag lova. Även om jag sedan barnsben följer tävlingen, så är det oftast inte för det musikaliska innehållet utan för den lättsamma underhållningen. Första deltävlingen bjuder dock på två personliga favoriter, nämligen Anna Järvinen och Jay-Jay Johanson. Han ställer upp med låten "Paris" som är tredje låten som framförs i afton. Det är en elektronisk poplåt med mycket slagverk och med text som delvis framförs på franska, delvis på engelska. Låten är väldigt bra och vacker, med fint stråkarrangemang. Basgången låter som den blivit lite eller ganska mycket inspirerad av den gamla new wave-funklåten "Cavern" av Liquid Liquid. "Paris" är dock inte för alla och jag har svårt att tro att en melodifestivalpublik kommer rösta på den. Jag tror att den kommer allra sist, men det är verkligen synd och skam.

Jay-Jay Johanson är från början från Trollhättan, men han växte upp i Skara. I tonåren började han köpa trummaskiner och synthar och inspirerad av David Bowie, Kraftwerk och Chet Baker började han skapa egen musik. Debutplattan "Whiskey" kom 1997. Han har inte direkt haft så stora framgångar i Sverige, men i bland annat Japan har han hittat fram till en publik som gillar fin retropop av bästa kvalité. I mitt tycke är Jay-Jay Johanson en av våra mest underskattade artister. Den svenska publiken har tyvärr aldrig tagit honom till sitt hjärta. Jag tror sorgligt nog inte det kommer att hända ikväll heller.

Förhandslyssna på "Paris" här
http://www.svt.se/melodifestivalen/lyssna-pa-alla-latarna-har

"She Doesn't Live Here Anymore". En av mina favoritlåtar med Jay-Jay Johanson

"Cavern" av Liquid Liquid. Lyssna på basgången och jämför med "Paris"

Anna Järvinen gör den bästa svenska schlagerlåten någonsin

På pappret ser allt bra ut. Anna Järvinen ska sjunga en låt skriven av Björn Olsson och Martin Elisson i Melodifestivalen 2013. Är det här nåt bra då? Ja, det är det verkligen. "Porslin" är en smäktande vacker ballad med en text om ett krakelerat förhållande som paret försöker spackla ihop. Om inte för deras egen skull så för barnens. Låten känns som ett typiskt exempel på svenskt popvemod. Balkanländerna är mästarna på ballader i det här sammanhanget under senare år, men den här står väldigt stadigt i den konkurrensen. Jag tror att många fans av just balkanballaderna skulle ge den här full pott. Frågan är hur det kommer att gå för låten i tävlingen. Antingen blir det en finalplats direkt eller så kommer den sist. Jag tror på antingen eller. Det är en låt man antingen älskar eller hatar. Jag vill gå så långt som att hävda att det här är den bästa svenska schlagern någonsin och det är en schlagerballad. Det är inte en modern Melodifestivallåt med snygg danskoreografi och ett pumpande dansbeat. Det är hjärta och smärta och Anna Järvinen är stel som en pinne på scenen. Jag tror dock inte man ska underskatta folks smak. Se bara på Mando Diaos senaste skiva som gått hem hos den breda publiken. Den här låten har en viss samhörighet med just den skivan. Det svenska vackra vemodet i modern tappning. Jag hoppas och tror att det kommer att funka ikväll och att "Porslin" kommer till final.

Upphovsrättsmännen bakom "Porslin" är två av Sveriges absolut främsta låtskrivare. Björn Olsson som har skrivit musiken är, förutom en riktigt bra soloartist som tyvärr för få har upptäckt, låtskrivare till många av Håkan Hellströms låtar och var gitarrist i nyligen insomnade The Soundtrack Of Our Lives. Just Håkan Hellström fick "Porslin" skickad till sig när bara musiken var skriven till den. Han tackade nej för att han kände att den inte passade honom. Martin Elisson, som har skrivit den fantastiska texten, slog igenom som relativt ung i Göteborgsbandet Bad Cash Quartet och nu sjunger han i Hästpojken. En grupp som blir bättre och bättre för varje släpp. Hästpojken kommer med ny platta nu i februari. Anna Järvinen var tidigare med i gruppen Granada som var aktiva från 1995 till 2004. Björn Olsson producerade deras självbetitlade debutplatta. En underskattad skiva som är en av de bästa svenska plattorna från tidigt 2000-tal. Anna Järvinens solokarriär går inte heller av för hackor. Hennes tre soloskivor är bland det bästa jag hört från Sverige under senare år. Nu ikväll står hon alltså på scenen i första deltävlingen och ska framföra låten "Porslin", en låt som hon redan förra året skulle framfört. Då ställde hon in. Ikväll blir det vinst.

Här kan du förhandslyssna på "Porslin"
http://www.svt.se/melodifestivalen/lyssna-pa-alla-latarna-har

"Lilla Anna" från Anna Järvinens senaste platta

"Sister" från Granadas debutskiva

2013 tillhör Diane Birch

Ibland får man rätt skiva i sin hand vid precis rätt tillfälle. I maj 2009 fick jag tag i en bunt promoskivor från ett skivbolag. Det mesta såg rätt trist ut. Jag la bunten bredvid datorn och kände efter ett tag att skivan som låg överst i bunten väckte min nyfikenhet. Vem var kvinnan med de vackra ögonen som stirrade på mig? Från omslaget kunde jag se att hon hette Diane Birch och att skivans titel var Bible Belt. Jag gav plattan en chans och det slutade med att jag inte kunde sluta lyssna på den. Under flera veckors tid lyssnade jag varje kväll på skivan minst en gång. Det var ren och skär frälsning för själen. Det var precis vad jag behövde just då.

Diane Birch är en prästdotter från USA som under sin uppväxt flyttade runt mellan Zimbabwe, Sydafrika, Australien och olika städer i USA. Hon gör 70-talsdoftande singer/songwriterpop med vissa inslag av soul och gospel. Hon har blivit jämförd med Carole King och Carly Simon. Det kan jag förstå. Det här är lättsmällt pop och det är inget fel med det. Bible Belt är väldigt välpolerad och radiovänlig. Det är uttryck som oftast kan användas nedlåtande, men i det här fallet är det något väldigt bra. Materialet vinner på den rena produktionsbilden och den tydliga låtstrukturen.

I slutet av 2012 dök så äntligen lite nytt material upp med Diane Birch. Första smakprovet var "Unfucked" som trots titeln kändes mognare och skriven av en låtskrivare som varit med om en hel del under de senaste tre åren. Jag var och är fortfarande inte så förtjust i "Unfucked". Bara några dagar senare så dök ytterligare en låt upp som gick under namnet "Superstars", men eftersom jag inte gillade den första så lät jag bli att lyssna på den. Först för en vecka sedan hörde jag den och blev helt såld. Det har nästan blivit en ritual att lyssna på den varje kväll, precis som jag gjorde med hennes debut. Det är den naturliga fortsättningen på Bible Belt. Det är radiovänligt, men så underbart bra och lite mörkare och mer elektroniskt än tidigare. När jag hör vissa partier av låten får jag för mig att hon lyssnat en del på Lana Del Rey sedan sist.

En ny låt som heter "Lighthouse", som hon främst har spelat live, har fått flertalet musikkritiker att skriva upp Diane Birch som en av de som med största sannolikhet kommer att slå igenom stort i år. Tyvärr är inte "Lighthouse" för tillfället tillgänglig att lyssna på, men jag kanske återkommer med en länk till den när den dyker upp. Jag håller med kritikerna och hoppas och tror att hennes nya skiva ska hitta en ny och större publik än den trist nog underskattade debuten gjorde.

Diane Birch - Superstars

"Rewind" från debuten Bible Belt

Två giganters nya alster under luppen

Både David Bowie och Prince har kommit med nya låtar under de första veckorna av 2013. Jag tänkte dela med mig lite av mina tankar kring deras nya alster. De här två artisterna håller jag som två av mina absolut största musikaliska idoler. Jag tycker dock inte att någon av dem gjort något jag verkligen har gillat på många år.

Vi börjar med Prince nya låt som heter "Screwdriver". När låten börjar går det inte att ta fel på att det är Prince som står bakom micken. Han tar i från tårna redan i introt. Det är mer rock än på länge, kanske mer än någonsin. När låten kommer igång låter musiken mer ZZ Top än något annat. Låten har många av Prince kännetecken, men de försvinner lätt i rocklarmet. Det är inte förrän i slutet av låten som hans karaktäristiska gitarrspel hörs, men det är precis lika bra som i gamla dängor som "Purple Rain". Synd bara att solot är så kort. Det känns som han gått ner i närmsta replokal, knäckt några öl och jammat loss med några polare. Det är väldigt befriande och helt oväntat att Prince ska låta så här 2013. Refrängen är lite för simpel, men det funkar bra i sammanhanget. Han får till ett självklart sväng. Även om låten är en svettluktande rocklåt tycker jag att det är bland det bästa han släppt ifrån sig sedan Diamonds and Pearls-plattan från 1991. Hade låten inte varit riktigt så rockig så hade den platsat på lätt psykedeliska Prince-skivan Around the World in a Day från 1985.

Betyg: 4 svettiga underkläder av 5 möjliga

I början av januari fyllde David Bowie 66. Han överraskade nog de flesta när han firade genom att släppa en ny låt. Hans första musikaliska livstecken på många år. Jag var väldigt skeptisk när jag hörde början av låten, men så fort Bowies stämma dök upp så var det svårt att inte smälta en aning. Visst hörs det att det är en man som är äldre, men det stör jag mig inte alls på. Det finns en melankoli i hans röst som bara har ökat genom åren. Låten heter "Where Are We Now?" och är ultranostalgisk. David Bowie sjunger om minnen från Berlin. Det finns inte mycket att klaga på. Bowie är gammal och det hade känts helt fel om han hade låtit som en ung spjuver. Det är vackert, lite småsorgset och skört. Något jag däremot inte uppskattar är musiken. Där förväntade jag mig mer av honom. Låten hade tjänat på att vara mer sparsmakad. Trummorna är det stora problemet. Det låter milt sagt förjävligt i mina öron. Hela arrangemanget är bristfälligt. Synthstråkarna borde bytts ut mot riktiga. Allt känns plastigt 90-tal. Det tar sig lite i mitten av låten när musiken ändrar karaktär och trummorna får spela en större roll, men då känns det på tok för sent. Det kanske är dags att byta ut parhästen och producenten Tony Visconti nu? Han sitter fast i ett gammalt sound som inte alls är tilltalande. Jag hoppas att låten kommer i en annan version, för det här är bra. Bowiebra till och med.

Betyg: 3,5 ringar under ögonen av 5 möjliga

Kate Bush gör december magisk

Alltid lika fantastiska Kate Bush gjorde en TV-sänd julshow 1979. Jag lovade att inte skriva något mer om jul, men kom sedan på att den fantastiska "December Will Be Magic Again" inte finns på Spotify. Den finns därför inte med på min jullista som jag har där. Det här blir bara ett kort inlägg. Kate Bush kommer dock med största sannolikhet att dyka upp igen, hon är en stor inspirationskälla. Här utövar hon sin magi.

Kate Bush - December Will Be Magic Again

Om man orkar och är intresserad kan man titta på hela julspecialen på länkarna här under. Gillar man teatralisk pop så är det god underhållning. Peter Gabriel gästar.

Missade man min jullista tidigare under veckan så finns den att lyssna på här: Yuletide

Fylld till bredden med julmusik. Pop, rock, jazz, soul och reggae i en salig blandning.