Lyssnandets tio favoritplattor 2016

Trots att 2016 var ett riktigt skitår med på tok för många stora artister som lämnade jordelivet så kom det en del bra plattor. Här väljer jag tio favoriter. Om man vill lyssna på skivorna samtidigt som man läser så finns det en Spotifylista med två låtar från varje platta här:  Lyssnandets favoriter 2016

10 – Jonas Lundqvist – Vissa nätter

Pop av finaste sort, framförd av trummisen från insomnade Göteborgsbandet Bad Cash Quartet. Jonas Lundqvist förställer sig inte i sitt uttryck och skiter totalt i vad folk tycker. Han visar att Göteborg är så mycket mer än Håkan Hellström. På Vissa nätter levererar han nio poppärlor som alla har lyst upp skitåret 2016.

9 – Danny Brown – Atrocity Exhibition

Danny Brown rappar med sin speciella nasala stil över skruvade psykedeliska beats som om han vore en besatt seriefigur. Han slänger ut alla oskrivna rapregler genom ett stängt fönster och gör årets absolut mest nyskapande rapplatta.

8 – Haley Bonar – Impossible Dream

Egentligen borde jag bara sammanfatta Impossible Dream med att det är en jäkligt bra rockplatta. Det borde räcka så. Det är som om Haley Bonar har malt ner allt hon gillar och sedan spritsar ut allt till en riktigt tilltalande maräng. Det finns inslag av relativt bredbent rock, indie, country och grunge men hela tiden med de fyndiga och tänkvärda texter man förväntar sig av Haley Bonar.

7 – Ben Watt – Fever Dream

Storslaget men hela tiden givande och intimt är enklaste sättet att beskriva Ben Watts senaste skiva. Delikata gitarrslingor lindar in låtarna i ett tryggt gung. Skivan har vuxit under året och efter varje lyssning så ger skivan mer och mer.

6 – Red Pill – Instinctive Drowning

Årets absolut tyngsta rapskiva. Red Pill går in i sig själv och tar itu med ångest, depression och alkoholism till tonerna av Ill Poetics beats som ligger som tunga mattor av synthar och gitarrer bakom de avskalade och utlämnande textraderna. Titelspåret är årets bästa låt, utan tvekan.

5 – Michael Kiwanuka – Love & Hate

Musik som försöker låta som den skapades under en annan tidsepok blir ofta smått plastig och känns lätt oäkta. Så är inte fallet med Love & Hate. Michael Kiwanukas uttryck sätter avtryck genom att blicka ut över världen genom ett smutsigt fönster i en nergången Cheva som puttrar fram genom ett grådystert landskap. Love & Hate är en What’s Going On för 2010-talet.

4 – Kate Tempest – Let Them Eat Chaos

Tempest spottar rim om en omvärld i lågor och gatuhörn som sällan ser solen över beats som är så laddade att de hela tiden hotar att brisera. Innerstadspoesi när den är som enklast och bäst. Kate Tempest är som en uppgiven syster till Sleaford Mods.

3 – Kacy & Clayton – Strange Country

Kacy & Clayton är så självklara högst upp på Amerikanatronen 2016. Det är som om Townes Van Zandt och andra bortgångna hjältar vaktar över duon och ger dem inspiration och näring. Ofta sparsmakat, men hela tiden delikat och med fina stämmor i vackra arrangemang som andas frisk luft högst uppe på bergstopparna av Appalacherna.

2 – Ugly Heroes – Everything In Between

Blåskjorterap som ofta tar upp ämnen från livets skuggsida. Världsfrågor blandas med mer personliga problem, allt delikat strösslat över organiska souliga beats från Apollo Brown. Allt känns perfekt avvägt och det här är mer än en värdig uppföljare till den fantastiska debuten.

1 – Ka – Honor Killed the Samurai

Sent ska syndaren vakna. Innan jag hörde Honor Killed the Samurai hade jag svårt för Ka. Det kändes introvert och svårlyssnat. Jag vet inte om den här skivan är annorlunda mot hans tidigare verk, men när jag hörde den i somras föll alla bitar på plats. Beatsmässigt är det rätt sparsmakat, men det känns aldrig underproducerat. Beatsen är perfekta guldramar till Kas poesi som beskriver det hårda ghettolivet genom en samurais ögon. Ett riktigt mästerverk. En skiva som målar bilder som hämtade ur en Akira Kurosawa-film blandad med Hong Kong-action från tidigt 90-tal.


Det fanns en del andra plattor som också var riktigt bra och som jag lyssnade mycket på under året, men det här är grädden och körsbäret på glassen. Vi får se vad som händer med Lyssnandet under 2017. Det finns en del planer, men jag vågar inte lova något nu. Den som lever får se. God jul och gott nytt musikår!

Recension: Mbongwana Star, Slowgold och Weeping Willows + Doug Seegers live på Göteborgs Kulturkalas 2016

Mbongwana Star

Mbongwana Star är bandet från Kongo Kinshasa som bildades i spillrorna efter Staff Benda Bilili. Om ni inte sett dokumentären om dem rekommenderas den varmt. Mbongwana Star är verkliga stjärnor och turnerar nu runt jorden med sin rätt speciella musik som blandar deras hemlands toner med psykedeliska gitarrslingor, hypnotiskt repetitiva elektroniska beats och ett småfunkigt groove. Två av sångarna sitter i rullstol, men det blir inte mycket sittande av när Mbongwana Star spelar live. Det snurras både på och i rullstolarna och det smittar av sig på publiken som, trots den höstlika kylan, den här kvällen strålar av värme. Det är ingen jättepublik, men det dansas och klappas rejält under den lite mer än timslånga konserten. För ovana öron kan det nog blivit lite långt och emellanåt går det lite på tomgång, men det är väldigt korta stunder. Det är fest och dans som är temat och de spelar så gott som alla låtar från debuten "From Kinshasa" som släpptes förra året. Mina favoriter från plattan "Nganshé", "Malukayi" och "Kala" spelades alla i helt fantastiska liveversioner. Det är festivalen Clandestino som ligger bakom bokningen och det är en av de absolut roligaste bokningarna i Göteborg den här sommaren. Tack för det!
Konserten får 4,5 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold är Amanda Werne plus musiker. I slutet av förra året släpptes tredje albumet "Glömska" som unisont hyllades som drömsk prärierock med influenser från både amerikansk folkrock och den mer knätofsbeprydda svenska proggen. Det är första gången jag ser Slowgold och jag blir rejält imponerad. Precis när det börjar skymma över Göteborg spelar de "Korta sommar" och den där konsertmagin infinner sig. Magin som inte går att sätta fingret på och som måste upplevas. Det kan inte bara vara jag som hade gåshud just då. Live så känns Slowgold kanske lite ruffigare än på skiva, men jag gillar det. Jag är inte den som vill att det ska låta precis som på skiva. Mellansnacket är lite småpinsamt ibland, men jag tycker det är skönt när en artist bjuder på det och Amanda småskrattar efter tystnaden som uppstår när hon säger att Slowgold är motsatsen till quicksilver. En sak hon nämner två gånger under konserten. Det kanske är för proggigt och retrodoftande för den stora massan, men för oss som växte upp med både International Harvester och Neil Young i skivbackarna är det här guld. Favoritlåtarna under konserten är tidigare nämnda "Korta sommar", Captain Beefheart-covern "Detta är dagen" och "Vila". Framtiden ligger för fötterna för Slowgold, något som den här konserten gjorde än mer tydligt.
Konserten får 4 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold

Weeping Willows hör till skaran av band jag sett relativt många gånger genom åren. Nu var det dock några år sedan sist. Gruppens främsta tillgång är sångaren Magnus Carlson. Hans pipa är så smärttyngd och själfull att det är helt omöjligt att värja sig mot den. Han är helt klart en av mina svenska favoritsångare. Jag måste erkänna att jag är dåligt inlyssnad på deras nya skiva. På eftermiddagen innan konserten hade jag på skivan i bakgrunden, men var tvungen att sätta mig ner och bara lyssna när titelspåret "Tomorrow Became Today" drog igång. Andra gången jag hörde låten var under torsdagskvällens konsert och blev helt tagen över just Carlsons bedrift att med rösten som verktyg leta sig in i ens själ och spela på de rätta strängarna. Den här kvällen verkar bandet vilja fokusera på andra låtar än deras stora hits. Det funkar väldigt bra när dem spelar äldre material som den hjärtskärande balladen "Blue and Alone" från debuten. De nya låtarna håller inte riktigt samma klass i många fall och efter cirka en halvtimme är det dags för Doug Seegers att gå upp på scenen.

Innan Magnus Carlson går av scenen för att låta Doug Seegers spela vidare kompad av Weeping Willows så gör de en duett i Everly Brothers gamla örhänge "Love Hurts". Det låter lite lökigt på pappret, men rösterna gick riktigt fint ihop och det blev en fin och hjärtknipande version. Seegers spelade sedan sin hit "Angie's Song" för att efter det spela två nya låtar från nysläppta plattan "Walking On The Edge Of The World". Måste säga att efter jag likt många andra blev tagen av hans livshistoria och låten "Going Down To The River" så har inte många av hans andra låtar satt sig på samma sätt. Han är dock en helt okej liveartist som publiken fortfarande verkar uppskatta.
Konserten får 3,5 hörlurar av 5 möjliga.

Recension: Anna von Hausswolff och Göteborgs Symfoniker live på Konserthuset i Göteborg 9 april 2016

Jag är i grund och botten helt emot att göra om existerande arrangemang av nutida musik och addera en symfoniorkester. Det blir lätt för storslaget och än värre är när musik disneyfieras, när det blir snyftsött. Den här kvällen är ett undantag. Här har, framför allt, dirigent Hans Ek lyckats med konststycket att utveckla och förfina låtarna. Anna von Hausswolffs musik har aldrig låtit så här storslagen men ändå lyckas låtarna behålla sitt intima sound. Inledningen med den nya versionen av "Källan" med Anna utan band men med symfoniker är enastående vacker. Versionen är strax över 20 minuter lång och pausen sker redan efter den har framförts. Efter pausen så är Anna tillbaka med fullt band och symfoniker för att under lite över timman bjuda på mestadels alster från senaste skivan. Låtarna trivs väldigt bra i sin orkesterskrud och får ett nytt liv. Det är mörkt och tryckande, riktigt drabbande. Det är så hela konserten känns, man drabbas av Anna von Hausswolff och hennes kompositioner.

Anna von Hausswolff och Göteborgs Symfoniker.

Det är först i "En ensam vandrare" som man får en andningspaus. Förutom "Källan" så är en av höjdpunkterna "Stranger" där Anna söker närkontakt med publiken och dansar runt som i extas. Det är riktigt häftigt att få uppleva och håret står spikrakt på mina armar och ögonen blir mer än lite fuktiga. En blytung version av "Come Wander With Me/Deliverance" avslutar innan hon tar emot publikens stående ovationer. Hon kommer in igen och dedikerar David Bowies "Warszawa" till sina föräldrar som sitter i publiken. Helt plötsligt slinter hon på tangenterna och spelar fel, vilket är förståeligt eftersom hon är märkbart tagen av hemmapublikens mottagande. Allra sist spelar hon det närmaste hon kommit en pophit, "Mountains Crave" tonar ut till stående ovationer än en gång.

Anna kommer ut flertalet gånger eftersom applåderna aldrig verkar ta slut. Sista gången hon kommer ut snubblar hon på något på scenen och faller huvudstupa på scengolvet. Publiken höll andan men hon dök snabbt upp igen och verkade som tur var vara oskadd. Själv var jag rejält skakad efter spelningen. Det är omöjligt att ge konserten ett annat betyg än det allra högsta. Men med det sagt så kan inte en så här pass unik konsert, som bara ges en gång i den här tappningen, betygsättas rättvist. Det enda som känns rättvist är att minnas det här som en av de absolut största konsertupplevelser man troligtvis kommer att vara med om.

Class of 2015: Rykarda Parasol - The Color of Destruction

Rykarda Parasol är född i USA men har sina rötter i Sverige och Polen. I Sverige är hon så gott som helt okänd, annat är det i Polen. Hennes konserter där blir slutsålda direkt när biljetterna släpps och hon har nog spelat i varje stad i Polen under de senaste åren. Hennes konserter har till och med sänts på polsk TV vid flertalet tillfällen. Jag vet inte varför hennes mörka rock med drag av mördarballader och fransk 60-talspop inte går hem här eller i hennes hemland USA heller för den delen. Jag blev såld första gången jag hörde Rykarda Parasol 2008 och har sedan dess hela tiden trott att hennes stora genombrott snart ska komma. Det har aldrig hänt och nu har jag gett upp hoppet. Jag tror inte det gör det med den här plattan heller.

 Videon till The Ruin and the Change.

Det är synd för det här tycker jag är hennes starkaste skiva än så länge. Plattan går som på lina mellan genrer och det är vibrerande. spännande och väldigt bra rakt igenom. Ibland låter hon som Nico och ibland låter hon som en kvinnlig Nick Cave. Influenserna är med andra ord väldigt tydliga, men soundet som kommer ut är genuint och eget. The Color of Destructions texter är som vanligt mörka historier. Eld och vatten är återkommande teman i texterna. Att brinna eller att drunkna eller att kanske sätta sitt sjunkande skepp i brand är några av frågorna Rykarda Parasol ställer sig på plattan. Helt klart en av favoritplattorna 2015.

Class of 2015: Chelsea Wolfe - Abyss

Jag måste erkänna att jag var livrädd inför släppet av Abyss. Rädslan bottnade i att jag kände en stark oro att bli besviken. Inte för att Chelsea Wolfe någonsin har gjort mig besviken utan för att hennes tidigare skivor har betytt så mycket för mig. Hon har gjort en ordentlig resa från när jag såg henne spela för ett fåtal men väldig hängivna fans i en nergången gammal lokal i ett regnigt Göteborg i augusti 2011. Intresset formligen exploderade i och med släppet av hennes förra skiva Pain Is Beauty. Mycket tack vare att hennes musik då användes i en teaser inför en kommande säsong av en populär TV-serie.

Jag och Chelsea Wolfe innan hennes spelning i Göteborg 2011

Efter en första genomlyssning insåg jag att Abyss skulle höra till den bästa nya musiken jag skulle höra under 2015. Det är ett riktigt tungt album, både textmässigt och musikaliskt. Chelsea Wolfes fascination för de tyngre formerna av metal har aldrig varit tydligare. Först i fjärde spåret "Maw" får jag chans att andas ut efter trippelkrossen som startar skivan. Likt de tidigare skivorna ändras det ständigt vilka låtar som är mina favoriter. Ibland vill jag känna urkraften och det primitiva gunget under fötterna och då blir det självklara valet inledande "Carrion Flowers". Ibland vill jag fångas in av den vackra "Simple Death" där Chelsea Wolfe sjunger så vackert att det får mig att tänka på sirener som lockar sjömän att gå på grund. I och med att producenten John Congleton tagit över producerandet från Chelsea Wolfe och hennes trogne vapendragare Ben Chisholm har ljudet förtätats och blivit maffigare. Att gitarristen Mike Sullivan från Russian Circles kallats in till inspelningen har också ändrat soundet och gett mer tyngd och tryck bakom Wolfes texter.

En avskalad version av "Iron Moon"

Texterna är som vanligt relativt avskalade, nakna och enkla utan att för den sakens skull bli löjliga. Sömnparalys är ett tema som finns utspritt i texterna på skivan. Texten till "Iron Moon", som är inspirerad av en kinesisk fabriksarbetare och poet som begick självmord på grund av monotonin i hans arbete och vars bägare rann över när han blev lämnade av hans fru, hör till en av Wolfes starkaste texter någonsin.  De ångestladdade texterna gifter sig bra med den tätare produktionen. Abyss är som hennes tidigare skivor inget man sätter sig in i på en kafferast. Musiken kräver lyssnarens fulla uppmärksamhet och belöningen kommer inte alltid direkt. Abyss är ännu ett stort steg framåt för Chelsea Wolfe. Något som gör mig ännu nervösare inför nästa skiva. Ser fram emot den med skräckblandad förtjusning. 2015 gjorde hon årets bästa skiva. I Augusti spelar hon på Way Out West.

Class of 2015: Marika Hackman - We Slept At Last

Första gången jag hörde We Slept At Last satt jag på ett tåg och åkte genom det svenska landskapet. Jag tittade ut på den mörka skogen som lite svagt lystes upp av vinterns sista snöflingor. Där och då blev jag kär. Musiken var både vacker och skör, men i texterna dök det upp en skönt småmysig svärta som var skrämmande ärlig och utlämnande. Ett mörker likt det utanför tågfönstret. Ett mörker som min livliga fantasi både är nyfiken och livrädd för. 

Det ligger något gammalt och tidlöst över låtarna. De är så självklara och naturliga. Tydligen hade Marika Hackman rejäla problem med sömnen under skrivandet av skivan och det hörs. Det är mellan varven lite som att träda in och ut ur någons drömmar. Ibland är de vackra och vemodiga drömmar, ibland är det ångestladdade mardrömmar. Det finns en indieestetik bakom We Slept At Last. Rädslan för att bli kategoriserad som en småknäpp folksångerska gjorde att Hackman experimenterade med ljudbilden och ibland spelade på instrument som hon inte alls bemästrade.  En julklapp från hennes finska släktingar, ett finskt stränginstrument, användes utan att hon hade en susning om hur det skulle spelas. Ljudbildens lekfullhet och samspelet mellan Marika Hackman och hennes producent Charlie Andrew är en fröjd för öronen.

Känslan som den här skivan ger mig och texterna som handlar om allt från rädslan för sina inre demoner, till hennes försök att skriva en vaggvisa för att lyckas somna gör att jag har lyssnat på den här skivan sedan den kom ut i februari utan att tröttna. Det känns lite elakt att tycka att hennes sömnproblem ska fortsätta, men resulterar det i musik som We Slept At Last så tänker jag inte önska Marika Hackman en god nattsömn.

Jag och Marika Hackman efter hennes spelning i Stockholm maj 2015.

Intervju med Doug Seegers

För ett år sedan bodde Doug Seegers under en bro. På helgerna gick han till ett härbärge för att tvätta sina kläder och träffa sina vänner. Dagarna och kvällarna spenderade han oftast spelandes på parkbänkar runt om i Nashville. Ingen tog notis om hans kantigt ruffiga gitarrspel och den ärliga hjärtskärande tonen i hans röst. Inte förrän Magnus Carlson från Weeping Willows och Jill Johnson vid inspelandet av TV-serien Jills veranda fick ett tips från en korvförsäljare att de bara måste höra mannen som sitter och sjunger sina låtar precis runt hörnet. Efter att ha hört Doug Seegers kunde inte Magnus Carlson släppa tankarna på mannen de just mött och efter att ha hört Dougs egenskrivna låt ”Going Down To The River” så lyckades de fixa en studiotid för att spela in låten. Efter programmet visades stod det klart att Doug Seegers inte bara påverkat de som arbetade med Jills veranda. Tittarna älskade sagan om den fantastiska musikern som ingen upptäckt storheten hos innan.

När jag träffar Doug Seegers vid Brunnsparken i Göteborg hinner jag knappt presentera mig innan han exalterat berättar att skivan precis sålt guld. Det är med ett bländvitt leende han säger de orden. En del av royaltypengarna har gått åt till tandläkarbesök och hans karaktäristiska läspande är inte lika tydligt längre. Han är övertrevlig så som många amerikaner är. Det tar ett tag att vänja sig vid att hela tiden bli kallad sir. Doug packar upp sin gitarr och sätter sig strax utanför Body Shop. Till en början är jag den enda som lyssnar när han börjar spela. Jag får en rejäl gåshud så fort Doug öppnar munnen och börjar sjunga. Hans enkla låtar går rakt in i hjärtat utan några omvägar. Det är smärta och hopp i en salig blandning som strömmar ur Dougs strupe. Precis så här påverkar riktigt bra country en. Det känns som man blir omplåstrad samtidigt som nya sår hela tiden letar sig fram i huden.

Doug frågar om jag gillar Hank och börjar sedan sjunga ”Hey Good Looking” och flörtar med en äldre kvinna som stannat till för att njuta av gatumusikantens avskalade repertoar. Efter låten frågar hon mig vem han är och jag berättar en kort version av historien om Doug Seegers. Hon ber mig skriva ner hans namn på en lapp och skyndar iväg i myllret av folk. Doug varvar egna låtar med flertalet låtar av Hank Williams men det är först när han spelar ”Going Down To The River” som folk börjar stanna till och förstå att det är mannen som upptäcktes i Jills veranda som sitter och bjuder på en gratiskonsert.

Doug Seegers "Going Down To The River" live at Brunnsparken

Efter konserten tar han sig tid med att prata med alla som kommer fram och berättar hur mycket de gillar hans musik. Efter en stund ursäktar han sig att han måste äta en bit mat så länge det fortfarande är lunchpris på matställena i närheten. Doug frågar mig vart det finns en prisvärd bit mat i närheten och säger att han skulle uppskatta ett lugnt ställe nära vattnet. Vi går till en anspråkslös restaurang i närheten och han ler direkt när vi kommer innanför dörrarna och säger att han omedelbart gillar stället. Jag är egentligen helt oförberedd på intervjun med honom. Jag fick frågan om jag var intresserad av att intervjua Doug precis innan den blir av, så under hans spontana gatuspelning står jag och funderar på vilka frågor jag vill ställa. Jag bestämmer mig rätt snabbt för att det får bli ett samtal om de ämnen som dyker upp när vi pratar under lunchen. Intervjun blir lika spontan som Dougs spelning.

Vi börjar prata om country. Om hans stora idol Hank Williams och om att inte ha något annat val än att sjunga om man har musiken inom sig.

- Jag ser på dig att du har musik i ditt hjärta. Många har det men vågar aldrig släppa fram det. Det gör ont i början, men sedan blir det läkande. Gud har gett oss en röst och med den ska vi sjunga. Elvis kom från ett fattigt hem, med guds hjälp och med en sång kan man komma långt. Det här är mitt paradis. Jag är glad och oerhört tacksam över allt som har hänt under senaste tiden. Jag börjar få väldigt många märken på mina armar nu, jag måste ju nypa mig själv för att få bekräftelse på att jag inte drömmer. Det skulle kunna vara en dröm det här och jag kanske vaknar upp under en bro imorgon, skrattar Doug.

Vi kommer in på en diskussion om hemlöshet och Dougs blick får ett annat uttryck. Han ser bekymrad ut. Hans ögon blir vattniga och han berättar att han skulle vilja hjälpa så många av hans vänner som möjligt bort från gatorna.

- Man måste respektera sig själv. I alla situationer och vart man än befinner sig i livet. Man måste respektera andra människor och inte göra andra illa. Det är lätt för mig att sitta här och predika för andra hur de ska leva, men jag tror för egen del att just det här med att respektera andra och vara ödmjuk är det som har gjort att jag orkat med att leva så här i alla år. Ger jag andra respekt så får jag respekt tillbaka. Jag är lika mycket värd som vem som helst. Bara för att jag har fått en chans att nå ut till fler med mina låtar nu så har inget förändrats. Jag kommer att fortsätta spela vid gathörn och på parkbänkar. Jag har det inom mig och jag vill att så många som möjligt ska få ta del av min musik. Sen om du har noll kronor eller miljoner på banken gör ingen skillnad, säger Doug och sneglar mot sin cowboyhatt som ligger på stolen bredvid.

Jag frågar honom lite om musikklimatet i Nashville och han spricker åter upp i ett stort leende.

- Vet du vad som är så fantastiskt. I Nashville kan du gå in på en bar och se en fantastisk ung talang som ingen har upptäckt än, eller så går du in och ser att det faktiskt är Willie Nelson som står på scenen. Många etablerade musiker känner att de har staden att tacka för så mycket att de likväl kan spela inför 50 personer en tisdagskväll som de kan sälja ut en arena under en helg.

Vad är det då i Dougs musik som har gjort att han har fått sådant enormt genomslag här i Sverige.

- Helt ärligt vet jag inte riktigt. Jag visste inget om Sverige innan det här hände och ni är fortfarande ett mysterie för mig. Jag tycker väldigt mycket om mina egna låtar, annars skulle jag ju inte spela dem. Det kanske är ärligheten och historierna ni gillar. Jag hoppas lite att det är så, men samtidigt är det viktiga att ni gillar mina låtar och att ni vill höra mig sjunga dem. Jag är ingen fantastisk sångare eller en fantastisk gitarrist, men jag har en flod av musik som behöver leta sig ut. Jag kommer att fortsätta spela. Om det i framtiden inte blir inför en lika stor publik som nu så kommer jag ändå att fortsätta. Jag säger inte att jag inte är värd det här, men det finns många andra som är minst lika bra där ute. Det är inget att sticka under stolen med att mitt liv och framställningen av det i programmet Jills veranda har gjort mycket för hur människor här upplever min musik. Kombinationen av min livshistoria och mina låtar gör upplevelsen starkare. Utan Jills program hade jag inte suttit här idag. Jag är för gammal för att bli upptäckt enbart på grund av mina framträdanden. Jag är bara en gentleman full av sånger. Ingen talangscout skulle i sina vildaste drömmar fundera på att kontraktera mig utifrån det. Det vet jag, ler Doug och lyfter sitt vattenglas mot munnen.

Doug Seegers ska under hösten lanseras i USA och jag frågar honom vad hans tankar är om det. Finns det nervositet inför hur hans hemland, som tidigare inte gett honom en ärlig chans, ska ta emot honom nu?

- Nej, jag känner ingen nervositet inför det. Det kanske låter konstigt men jag tar inte så allvarligt på hur mitt mottagande kommer att bli. Jag vet att många människor har tagit till sig mina låtar och vad skulle vara skillnaden mellan hur amerikanerna och ni uppfattar min musik? Musikens språk är universellt och det ni har hört tror och hoppas jag även att mina egna landsmän ska höra. Jag kommer att vara mig själv och hoppas att det räcker. Jag har mina funderingar ibland om jag verkligen är på rätt plats, sedan sätter jag mig ner och börjar spela och sjunga och får svaret direkt. Jag är ingen välputsad artist, jag och mina historier är från gatan. Det är på riktigt och handlar om vänner och människor jag mött genom åren. Jag vet nu att det finns en publik för min musik här i Sverige. Det har varit helt fantastiskt att få uppleva det här på gamla dar, säger han och ler och nickar åt servitrisen som går förbi.

Doub Seegers gör 60 spelningar i Sverige i sommar och när andan faller på sätter han sig lite här och var och river av sina låtar för de som tar sig tid att lyssna. I oktober är han tillbaka i USA och lovar att han då kommer att sitta på bänken utanför FedEx i Nashville och spela för småslantar mellan varven.

- Man får inte glömma sitt ursprung. Hade jag inte suttit just i Nashville och spelat hade aldrig ett filmteam från Sverige kommit och upptäckt mig. Nashville är musikstaden och där jag hör hemma. Likt många andra musiker från de här trakterna kommer jag alltid vara skyldig staden min framgång.

Doug berättar att han måste börja förbereda sig inför kvällens konsert ute på Orust. Han tackar mig för pratstunden innan jag hinner säga till honom att jag uppskattar att han tagit sig tid med så kort varsel. När jag ser tillbaka på intervjun så funderar jag på vem som egentligen har frågat ut vem. Den känns konstigt nog som att han är minst lika nyfiken på mig som jag på honom under vår lunch. Han riktigt letar historier inom mig och fyller gärna i med egna liknande berättelser. Ofta är det, enligt honom själv, historier om människor han mött, sällan utifrån egna erfarenheter. Precis innan vi lämnar restaurangen piper det till i hans ficka.

- Jag fick låna en telefon i morses för att berätta för några vänner om att min skiva sålt guld. Det var för att köpa en telefon jag åkte hit in till stan från första början. Jag får ta och kolla på det nu också innan jag glömmer det igen. Det var så roligt att spela och att få prata med dig att jag glömde varför jag var här, skrattar Doug.

Det blir tyst en stund medan han läser sms:et. Han andas djupt och tittar sedan storögt på mig. Jag blir nästan orolig om det hänt något dåligt, men han spricker snart upp i ett leende som visar hela uppsättningen av nya bländande vita tänder.

- Det var från Emmylou Harris. Hon ville gratulera mig till guldskivan. Jag måste nypa mig själv i armen igen, jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har gjort det idag. Det börjar göra lite ont nu, säger Doug och ler precis innan vi lämnar varandra utanför Body Shop vid Brunnsparken. Vid samma hörn som vi möttes vid ungefär två timmar tidigare. Hörnet där Doug Seegers spelade för ett förvånat och glatt överraskat Göteborg under lunchtid en helt vanlig tisdag i augusti.

Recension: Chelsea Wolfe live på Truckstop Alaska

Det har hänt rätt mycket sedan jag såg Chelsea Wolfe live senast. Då var vi några tappra själar som hittade till Gårdaskolan en regnig onsdag precis innan Way Out West. Året var 2011 och hon hade precis släppt The Grime and the Glow. Det var bara hon och Ben Chisolm på scenen. Ben bakom synth och dator och Chelsea på gitarr och sång. Allt gick i rött och svart och Chelsea gömde sitt ansikte bakom ett sorgflor. Vi var mellan 30-40 personer i lokalen och det kändes som vi var under tio personer som hade lyssnat in oss på henne innan. Den konserten var helt magisk. Jag trodde den största livehöjdpunkten under 2011 skulle bli Prince på WOW, men Chelsea Wolfe-konserten var intim och kröp in i medvetandet på ett sätt som stadiumkänslan på Prince-konserten inte kunde komma i närheten av.

Nu lite mer än två år senare var vi fler som ville se Chelsea Wolfe. Kön ringlade sig över halva Hisingen kändes det som. Det tog nog inte långt ifrån en timme för oss att komma in trots att vi var där strax efter insläppet öppnade. Jag hörde senare att många inte kom in utan missade konserten. Chelsea Wolfe hade den här gången med sig hela sitt band och när "Feral Love" från senaste skivan drog igång blev det relativt trångt framför scenen. Av någon anledning så trycktes en rökmaskin igång så under nästan hela låten såg man inte skymten av bandet. Först under andra låten, "We Hit a Wall" skymtade Wolfe fram. Hennes klädintresse hade inte börjat infinna sig förra gången hon var här och när röken skingrade sig nu såg man att scenkläderna den här gången var mer av det fashionabla slaget.

Materialet som bandet hämtade sin repertoar från den här gången var nästan uteslutande från senaste plattan, Pain Is Beauty och Apokalypsis. Det hade inte skadat om de akustiska låtarna från Unknown Rooms hade fått ta en större del i setet. Det blev väl monotont och enformigt när det lades så mycket fokus på de tyngre spåren. Nya plattan funkade annars väldigt bra live, men ljudet blev rätt grötigt. Jag vet inte om det hade med ljudteknikern att göra eller om det är svårt att få ett riktigt bra ljud när musiken byggs upp väldigt mycket av reverb och ekon. Det var troligtvis en kombination av båda.

Även om de nya låtarna fungerade bra live så tyckte jag konserten tog ett annat djup när låtar som "Tracks (Tall Bodies)" och "Pale On Pale" från Apokalypsis drog igång. Det kändes som ett långsamt domedagståg som drog fram genom lokalen. Det mullrade och skakade samtidigt som Chelsea Wolfes magiska pipa lugnande matade fram texterna. Konserten var riktigt bra, med riktiga höjdpunkter i de nästan redan klassiska spåren från Apokalypsis. Allt som allt får spelningen 4 trycksvärtssvarta stjärnor av 5 möjliga.

En soulman i cowboyhatt

Mitt countryintresse började med att jag satt i lastbilshytten hos min fars vän som kallades för Brottaren och rotade runt bland hans countrykassetter. Brottaren var en brötig rödhårig man med stor mustasch, smala ben och stor ölmage. Sedan dröjde det till en dag när jag satt och svettades på ett sommarjobb och hörde Kris Kristofferson på radion innan jag insåg att jag faktiskt gillade country. Samma eftermiddag cyklade jag iväg till en skivbörs och köpte Kristoffersons första platta. Sedan dess har jag varit fast, även om lyssnandet har gått i perioder. Det jag allra mest älskar är country som har inslag av soul eller funk. Det har Larry Jon Wilsons musik. Ibland är det nästan så att det är soul med stänk av country istället för tvärtom.

Wilson lärde sig själv spela gitarr och började skriva låtar rätt sent. Han var 34 år när debutplattan New Beginnings släpptes 1975. Den plattan och uppföljaren Let Me Sing My Song to You är i mitt tycke hans allra bästa skivor. De två efterkommande är också värda att kolla upp, men de når aldrig höjderna från de två första. Trots att Larry Jon Wilson hade en trogen skara fans så fick han aldrig några framgångar på listorna. 1980 gav han upp och lade gitarren på hyllan. Det var nog inte många som trodde att han skulle plocka upp den igen, men till de flestas förvåning började han turnera igen 1989. Nytt material dök inte upp förrän 19 år senare. Skivan som bär samma namn som Larry Jon Wilson själv blev hans sista och dök upp 2008. I juni 2010 fick Wilson en stroke och gick bort blott 69 år gammal. 

Larry Jon Wilson var framförallt en berättare. Första gången jag lyssnade på hans debutskiva var jag tvungen att lyssna på hela. Jag ville veta hur alla historier slutade. Historierna är plockade ur hans liv och folket omkring honom. Debutplattan handlar också mycket om stadslivet kontra livet på landet. Wilson berättar sina historier med en röst som lägger sig som ett tjockt täcke i öronen. Det är en varm och mörk röst med så mycket soul att Otis Redding nog tittade ner från himlen när New Beginnings spelades in. Larry Jon Wilson vek sig aldrig en tum. Han spelade inte musik för att tjäna pengar. Det var kärleken till berättarkonsten som gått som en stark tråd genom countrymusiken som var drivkraften. Om du är ute efter country med ett funksväng och soul djupt ner i rötterna så är Larry Jon Wilsons två första plattor självklara val att skaffa till samlingen.

Funkiga countrybomben "Ohoopee River Bottomland" från filmen Heartworn Highways

http://www.youtube.com/watch?v=d7mflplo6x8

Som vanligt jävlas Blogger lite med mig, men missa för guds skull inte att lyssna på länken ovan. Min absoluta favorit med Wilson, "Sheldon Churchyard" från andra plattan.

http://www.youtube.com/watch?v=TScrX6ZVP-g

Här hör vi en lugnare sida av Wilson. Den vackra och tänkvärda "Through The Eyes of Little Children".

http://www.youtube.com/watch?v=5BmJdU-fd_o

Den här låten är nästan för nära textmässigt. Jag kan inte lyssna på den utan att få en tår i ögonvrån. Det är den sanna historien om Wilsons son Bertrand som föddes med grava fel på benen och fötterna. Larry Jon Wilson sjunger om att han lever för dagen då han får skjutsa sonen till hans första danskväll.

En Rodriguez-skriven pärla som få har hört

Sixto Rodriguez karriär fick ju ny fart i och med dokumentären Searching for Sugarman. Vad många har missat är att gruppen Family Dogg redan 1972 gjorde inte mindre än fem covers av låtar från Rodriguez debut Cold Fact. Som om det inte var nog så spelade de även in en låt skriven av Rodriguez. En låt som aldrig spelades in av honom själv. Lyssna på den här och glöm inte att Lyssnandet nu finns på facebook. Missa inte helgens örongodis, gå in här och gilla: https://www.facebook.com/lyssnandet

Advice to Smokey Robinson, skriven av Rodriguez

Spöklikt vackert skivfynd

Ibland när jag gräver efter skivor på diverse loppisar dyker det upp skivor som på något sätt talar till mig. De fångar mitt intresse fast jag inte har en aning om vad det är för något. Kostar skivan en femma eller tia är det inte ovanligt att jag chansar. För några år sedan var jag på Megaloppisen i Majorna och där hittade jag just en sådan skiva. Artisten heter Sarah Kernochan och skivan har den lockande titeln House of Pain. Det såg onekligen spännande ut och i min värld var det en singer/songwriter-historia med djupa och rätt mörka texter. Det visade sig stämma väldigt väl.

När nålen träffade första spåret blev jag som trollbunden. Min tanke var bara att lyssna lite, det hela slutade med att jag lyssnade på hela skivan i en sittning. Alla små berättelser var så intressanta att jag ville höra hur de slutade. Det hörs att Kernochan troligtvis lyssnade en hel del på Joni Mitchell och hade henne som idol när skivan spelades in. Men just textmässigt så är det oftast en mer direkt approach som Kernochan har. Låtarna är väldigt nakna och väldigt öppna när det gäller sex. De skulle inte få dagens ungdomar att höja på ögonbrynen, men 1974 var det ganska ovanligt att en kvinna skrev så direkt och öppet om sex. Det är svårt att ha favoriter på skivan, det här är en skiva som bör avnjutas i sin helhet. Tyvärr finns den enbart i originalsläpp på vinyl. Den här borde återutgivas och jag är förvånad över att den inte redan finns ute på nypress. Som tur är finns hela skivan att lyssna på på Sarah Kernochans hemsida.

Låten "Tonto's Song" börjar med en klagande trumpet som övergår i piano och gitarr med Kernochans vackra stämma ovanpå. Det är en väldigt vacker och stämningsfull ballad och det är just i de låtarna som jag tycker allra bäst om henne. Hon har rätt finurliga texter och musiken överraskar ofta genom att vara lika fri som hennes texter, men det är när hon är lite återhållsam som hon skapar ren magi. Om du som jag är helt såld på kvinnliga singer/songwriters från tidigt 70-tal så bör du lyssna: http://www.sarahkernochan.com/mp3/tontos-song.mp3

En annan favorit är den smått countrydoftande "Easy Girl" om en tjej som trots en sträng far tar sig ut på mansjakt på natten. Det låter inte som det är särskilt bra män hon träffar heller, men de är varma och luktar trä. Framförallt får hon kroppslig uppskattning från dem och det är gott nog. Lyssna här:
http://www.sarahkernochan.com/mp3/easy-girl.mp3

Största favoriten är dock titelspåret. Den är inspirerad av The Island of Dr. Moreau och är en rysligt vacker och småknäpp ballad. De spöklika stråkarna fångar upp texten snyggt och pianospelet gör små spännande utflykter emellanåt bara för att snabbt gå tillbaka till det upp-plogade spåret. I slutet kommer snygga trummor in och pianot får fritt spelrum. Tyvärr blev det bara ett album till av Sarah Kernochan. Ett album som jag inte har lyssnat på, men som också finns på hennes hemsida att avnjuta. Tydligen ska det vara än mer frispråkigt. Lyssna på min största favorit från debuten, titelspåret "House of Pain":
http://www.sarahkernochan.com/mp3/house-of-pain.mp3