Lyssnandets tio favoritplattor 2016

Trots att 2016 var ett riktigt skitår med på tok för många stora artister som lämnade jordelivet så kom det en del bra plattor. Här väljer jag tio favoriter. Om man vill lyssna på skivorna samtidigt som man läser så finns det en Spotifylista med två låtar från varje platta här:  Lyssnandets favoriter 2016

10 – Jonas Lundqvist – Vissa nätter

Pop av finaste sort, framförd av trummisen från insomnade Göteborgsbandet Bad Cash Quartet. Jonas Lundqvist förställer sig inte i sitt uttryck och skiter totalt i vad folk tycker. Han visar att Göteborg är så mycket mer än Håkan Hellström. På Vissa nätter levererar han nio poppärlor som alla har lyst upp skitåret 2016.

9 – Danny Brown – Atrocity Exhibition

Danny Brown rappar med sin speciella nasala stil över skruvade psykedeliska beats som om han vore en besatt seriefigur. Han slänger ut alla oskrivna rapregler genom ett stängt fönster och gör årets absolut mest nyskapande rapplatta.

8 – Haley Bonar – Impossible Dream

Egentligen borde jag bara sammanfatta Impossible Dream med att det är en jäkligt bra rockplatta. Det borde räcka så. Det är som om Haley Bonar har malt ner allt hon gillar och sedan spritsar ut allt till en riktigt tilltalande maräng. Det finns inslag av relativt bredbent rock, indie, country och grunge men hela tiden med de fyndiga och tänkvärda texter man förväntar sig av Haley Bonar.

7 – Ben Watt – Fever Dream

Storslaget men hela tiden givande och intimt är enklaste sättet att beskriva Ben Watts senaste skiva. Delikata gitarrslingor lindar in låtarna i ett tryggt gung. Skivan har vuxit under året och efter varje lyssning så ger skivan mer och mer.

6 – Red Pill – Instinctive Drowning

Årets absolut tyngsta rapskiva. Red Pill går in i sig själv och tar itu med ångest, depression och alkoholism till tonerna av Ill Poetics beats som ligger som tunga mattor av synthar och gitarrer bakom de avskalade och utlämnande textraderna. Titelspåret är årets bästa låt, utan tvekan.

5 – Michael Kiwanuka – Love & Hate

Musik som försöker låta som den skapades under en annan tidsepok blir ofta smått plastig och känns lätt oäkta. Så är inte fallet med Love & Hate. Michael Kiwanukas uttryck sätter avtryck genom att blicka ut över världen genom ett smutsigt fönster i en nergången Cheva som puttrar fram genom ett grådystert landskap. Love & Hate är en What’s Going On för 2010-talet.

4 – Kate Tempest – Let Them Eat Chaos

Tempest spottar rim om en omvärld i lågor och gatuhörn som sällan ser solen över beats som är så laddade att de hela tiden hotar att brisera. Innerstadspoesi när den är som enklast och bäst. Kate Tempest är som en uppgiven syster till Sleaford Mods.

3 – Kacy & Clayton – Strange Country

Kacy & Clayton är så självklara högst upp på Amerikanatronen 2016. Det är som om Townes Van Zandt och andra bortgångna hjältar vaktar över duon och ger dem inspiration och näring. Ofta sparsmakat, men hela tiden delikat och med fina stämmor i vackra arrangemang som andas frisk luft högst uppe på bergstopparna av Appalacherna.

2 – Ugly Heroes – Everything In Between

Blåskjorterap som ofta tar upp ämnen från livets skuggsida. Världsfrågor blandas med mer personliga problem, allt delikat strösslat över organiska souliga beats från Apollo Brown. Allt känns perfekt avvägt och det här är mer än en värdig uppföljare till den fantastiska debuten.

1 – Ka – Honor Killed the Samurai

Sent ska syndaren vakna. Innan jag hörde Honor Killed the Samurai hade jag svårt för Ka. Det kändes introvert och svårlyssnat. Jag vet inte om den här skivan är annorlunda mot hans tidigare verk, men när jag hörde den i somras föll alla bitar på plats. Beatsmässigt är det rätt sparsmakat, men det känns aldrig underproducerat. Beatsen är perfekta guldramar till Kas poesi som beskriver det hårda ghettolivet genom en samurais ögon. Ett riktigt mästerverk. En skiva som målar bilder som hämtade ur en Akira Kurosawa-film blandad med Hong Kong-action från tidigt 90-tal.


Det fanns en del andra plattor som också var riktigt bra och som jag lyssnade mycket på under året, men det här är grädden och körsbäret på glassen. Vi får se vad som händer med Lyssnandet under 2017. Det finns en del planer, men jag vågar inte lova något nu. Den som lever får se. God jul och gott nytt musikår!

Recension: Mbongwana Star, Slowgold och Weeping Willows + Doug Seegers live på Göteborgs Kulturkalas 2016

Mbongwana Star

Mbongwana Star är bandet från Kongo Kinshasa som bildades i spillrorna efter Staff Benda Bilili. Om ni inte sett dokumentären om dem rekommenderas den varmt. Mbongwana Star är verkliga stjärnor och turnerar nu runt jorden med sin rätt speciella musik som blandar deras hemlands toner med psykedeliska gitarrslingor, hypnotiskt repetitiva elektroniska beats och ett småfunkigt groove. Två av sångarna sitter i rullstol, men det blir inte mycket sittande av när Mbongwana Star spelar live. Det snurras både på och i rullstolarna och det smittar av sig på publiken som, trots den höstlika kylan, den här kvällen strålar av värme. Det är ingen jättepublik, men det dansas och klappas rejält under den lite mer än timslånga konserten. För ovana öron kan det nog blivit lite långt och emellanåt går det lite på tomgång, men det är väldigt korta stunder. Det är fest och dans som är temat och de spelar så gott som alla låtar från debuten "From Kinshasa" som släpptes förra året. Mina favoriter från plattan "Nganshé", "Malukayi" och "Kala" spelades alla i helt fantastiska liveversioner. Det är festivalen Clandestino som ligger bakom bokningen och det är en av de absolut roligaste bokningarna i Göteborg den här sommaren. Tack för det!
Konserten får 4,5 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold är Amanda Werne plus musiker. I slutet av förra året släpptes tredje albumet "Glömska" som unisont hyllades som drömsk prärierock med influenser från både amerikansk folkrock och den mer knätofsbeprydda svenska proggen. Det är första gången jag ser Slowgold och jag blir rejält imponerad. Precis när det börjar skymma över Göteborg spelar de "Korta sommar" och den där konsertmagin infinner sig. Magin som inte går att sätta fingret på och som måste upplevas. Det kan inte bara vara jag som hade gåshud just då. Live så känns Slowgold kanske lite ruffigare än på skiva, men jag gillar det. Jag är inte den som vill att det ska låta precis som på skiva. Mellansnacket är lite småpinsamt ibland, men jag tycker det är skönt när en artist bjuder på det och Amanda småskrattar efter tystnaden som uppstår när hon säger att Slowgold är motsatsen till quicksilver. En sak hon nämner två gånger under konserten. Det kanske är för proggigt och retrodoftande för den stora massan, men för oss som växte upp med både International Harvester och Neil Young i skivbackarna är det här guld. Favoritlåtarna under konserten är tidigare nämnda "Korta sommar", Captain Beefheart-covern "Detta är dagen" och "Vila". Framtiden ligger för fötterna för Slowgold, något som den här konserten gjorde än mer tydligt.
Konserten får 4 hörlurar av 5 möjliga.

Slowgold

Weeping Willows hör till skaran av band jag sett relativt många gånger genom åren. Nu var det dock några år sedan sist. Gruppens främsta tillgång är sångaren Magnus Carlson. Hans pipa är så smärttyngd och själfull att det är helt omöjligt att värja sig mot den. Han är helt klart en av mina svenska favoritsångare. Jag måste erkänna att jag är dåligt inlyssnad på deras nya skiva. På eftermiddagen innan konserten hade jag på skivan i bakgrunden, men var tvungen att sätta mig ner och bara lyssna när titelspåret "Tomorrow Became Today" drog igång. Andra gången jag hörde låten var under torsdagskvällens konsert och blev helt tagen över just Carlsons bedrift att med rösten som verktyg leta sig in i ens själ och spela på de rätta strängarna. Den här kvällen verkar bandet vilja fokusera på andra låtar än deras stora hits. Det funkar väldigt bra när dem spelar äldre material som den hjärtskärande balladen "Blue and Alone" från debuten. De nya låtarna håller inte riktigt samma klass i många fall och efter cirka en halvtimme är det dags för Doug Seegers att gå upp på scenen.

Innan Magnus Carlson går av scenen för att låta Doug Seegers spela vidare kompad av Weeping Willows så gör de en duett i Everly Brothers gamla örhänge "Love Hurts". Det låter lite lökigt på pappret, men rösterna gick riktigt fint ihop och det blev en fin och hjärtknipande version. Seegers spelade sedan sin hit "Angie's Song" för att efter det spela två nya låtar från nysläppta plattan "Walking On The Edge Of The World". Måste säga att efter jag likt många andra blev tagen av hans livshistoria och låten "Going Down To The River" så har inte många av hans andra låtar satt sig på samma sätt. Han är dock en helt okej liveartist som publiken fortfarande verkar uppskatta.
Konserten får 3,5 hörlurar av 5 möjliga.

Recension: Anna von Hausswolff och Göteborgs Symfoniker live på Konserthuset i Göteborg 9 april 2016

Jag är i grund och botten helt emot att göra om existerande arrangemang av nutida musik och addera en symfoniorkester. Det blir lätt för storslaget och än värre är när musik disneyfieras, när det blir snyftsött. Den här kvällen är ett undantag. Här har, framför allt, dirigent Hans Ek lyckats med konststycket att utveckla och förfina låtarna. Anna von Hausswolffs musik har aldrig låtit så här storslagen men ändå lyckas låtarna behålla sitt intima sound. Inledningen med den nya versionen av "Källan" med Anna utan band men med symfoniker är enastående vacker. Versionen är strax över 20 minuter lång och pausen sker redan efter den har framförts. Efter pausen så är Anna tillbaka med fullt band och symfoniker för att under lite över timman bjuda på mestadels alster från senaste skivan. Låtarna trivs väldigt bra i sin orkesterskrud och får ett nytt liv. Det är mörkt och tryckande, riktigt drabbande. Det är så hela konserten känns, man drabbas av Anna von Hausswolff och hennes kompositioner.

Anna von Hausswolff och Göteborgs Symfoniker.

Det är först i "En ensam vandrare" som man får en andningspaus. Förutom "Källan" så är en av höjdpunkterna "Stranger" där Anna söker närkontakt med publiken och dansar runt som i extas. Det är riktigt häftigt att få uppleva och håret står spikrakt på mina armar och ögonen blir mer än lite fuktiga. En blytung version av "Come Wander With Me/Deliverance" avslutar innan hon tar emot publikens stående ovationer. Hon kommer in igen och dedikerar David Bowies "Warszawa" till sina föräldrar som sitter i publiken. Helt plötsligt slinter hon på tangenterna och spelar fel, vilket är förståeligt eftersom hon är märkbart tagen av hemmapublikens mottagande. Allra sist spelar hon det närmaste hon kommit en pophit, "Mountains Crave" tonar ut till stående ovationer än en gång.

Anna kommer ut flertalet gånger eftersom applåderna aldrig verkar ta slut. Sista gången hon kommer ut snubblar hon på något på scenen och faller huvudstupa på scengolvet. Publiken höll andan men hon dök snabbt upp igen och verkade som tur var vara oskadd. Själv var jag rejält skakad efter spelningen. Det är omöjligt att ge konserten ett annat betyg än det allra högsta. Men med det sagt så kan inte en så här pass unik konsert, som bara ges en gång i den här tappningen, betygsättas rättvist. Det enda som känns rättvist är att minnas det här som en av de absolut största konsertupplevelser man troligtvis kommer att vara med om.

Class of 2015: Rykarda Parasol - The Color of Destruction

Rykarda Parasol är född i USA men har sina rötter i Sverige och Polen. I Sverige är hon så gott som helt okänd, annat är det i Polen. Hennes konserter där blir slutsålda direkt när biljetterna släpps och hon har nog spelat i varje stad i Polen under de senaste åren. Hennes konserter har till och med sänts på polsk TV vid flertalet tillfällen. Jag vet inte varför hennes mörka rock med drag av mördarballader och fransk 60-talspop inte går hem här eller i hennes hemland USA heller för den delen. Jag blev såld första gången jag hörde Rykarda Parasol 2008 och har sedan dess hela tiden trott att hennes stora genombrott snart ska komma. Det har aldrig hänt och nu har jag gett upp hoppet. Jag tror inte det gör det med den här plattan heller.

 Videon till The Ruin and the Change.

Det är synd för det här tycker jag är hennes starkaste skiva än så länge. Plattan går som på lina mellan genrer och det är vibrerande. spännande och väldigt bra rakt igenom. Ibland låter hon som Nico och ibland låter hon som en kvinnlig Nick Cave. Influenserna är med andra ord väldigt tydliga, men soundet som kommer ut är genuint och eget. The Color of Destructions texter är som vanligt mörka historier. Eld och vatten är återkommande teman i texterna. Att brinna eller att drunkna eller att kanske sätta sitt sjunkande skepp i brand är några av frågorna Rykarda Parasol ställer sig på plattan. Helt klart en av favoritplattorna 2015.

Class of 2015: Chelsea Wolfe - Abyss

Jag måste erkänna att jag var livrädd inför släppet av Abyss. Rädslan bottnade i att jag kände en stark oro att bli besviken. Inte för att Chelsea Wolfe någonsin har gjort mig besviken utan för att hennes tidigare skivor har betytt så mycket för mig. Hon har gjort en ordentlig resa från när jag såg henne spela för ett fåtal men väldig hängivna fans i en nergången gammal lokal i ett regnigt Göteborg i augusti 2011. Intresset formligen exploderade i och med släppet av hennes förra skiva Pain Is Beauty. Mycket tack vare att hennes musik då användes i en teaser inför en kommande säsong av en populär TV-serie.

Jag och Chelsea Wolfe innan hennes spelning i Göteborg 2011

Efter en första genomlyssning insåg jag att Abyss skulle höra till den bästa nya musiken jag skulle höra under 2015. Det är ett riktigt tungt album, både textmässigt och musikaliskt. Chelsea Wolfes fascination för de tyngre formerna av metal har aldrig varit tydligare. Först i fjärde spåret "Maw" får jag chans att andas ut efter trippelkrossen som startar skivan. Likt de tidigare skivorna ändras det ständigt vilka låtar som är mina favoriter. Ibland vill jag känna urkraften och det primitiva gunget under fötterna och då blir det självklara valet inledande "Carrion Flowers". Ibland vill jag fångas in av den vackra "Simple Death" där Chelsea Wolfe sjunger så vackert att det får mig att tänka på sirener som lockar sjömän att gå på grund. I och med att producenten John Congleton tagit över producerandet från Chelsea Wolfe och hennes trogne vapendragare Ben Chisholm har ljudet förtätats och blivit maffigare. Att gitarristen Mike Sullivan från Russian Circles kallats in till inspelningen har också ändrat soundet och gett mer tyngd och tryck bakom Wolfes texter.

En avskalad version av "Iron Moon"

Texterna är som vanligt relativt avskalade, nakna och enkla utan att för den sakens skull bli löjliga. Sömnparalys är ett tema som finns utspritt i texterna på skivan. Texten till "Iron Moon", som är inspirerad av en kinesisk fabriksarbetare och poet som begick självmord på grund av monotonin i hans arbete och vars bägare rann över när han blev lämnade av hans fru, hör till en av Wolfes starkaste texter någonsin.  De ångestladdade texterna gifter sig bra med den tätare produktionen. Abyss är som hennes tidigare skivor inget man sätter sig in i på en kafferast. Musiken kräver lyssnarens fulla uppmärksamhet och belöningen kommer inte alltid direkt. Abyss är ännu ett stort steg framåt för Chelsea Wolfe. Något som gör mig ännu nervösare inför nästa skiva. Ser fram emot den med skräckblandad förtjusning. 2015 gjorde hon årets bästa skiva. I Augusti spelar hon på Way Out West.

Class of 2015: Marika Hackman - We Slept At Last

Första gången jag hörde We Slept At Last satt jag på ett tåg och åkte genom det svenska landskapet. Jag tittade ut på den mörka skogen som lite svagt lystes upp av vinterns sista snöflingor. Där och då blev jag kär. Musiken var både vacker och skör, men i texterna dök det upp en skönt småmysig svärta som var skrämmande ärlig och utlämnande. Ett mörker likt det utanför tågfönstret. Ett mörker som min livliga fantasi både är nyfiken och livrädd för. 

Det ligger något gammalt och tidlöst över låtarna. De är så självklara och naturliga. Tydligen hade Marika Hackman rejäla problem med sömnen under skrivandet av skivan och det hörs. Det är mellan varven lite som att träda in och ut ur någons drömmar. Ibland är de vackra och vemodiga drömmar, ibland är det ångestladdade mardrömmar. Det finns en indieestetik bakom We Slept At Last. Rädslan för att bli kategoriserad som en småknäpp folksångerska gjorde att Hackman experimenterade med ljudbilden och ibland spelade på instrument som hon inte alls bemästrade.  En julklapp från hennes finska släktingar, ett finskt stränginstrument, användes utan att hon hade en susning om hur det skulle spelas. Ljudbildens lekfullhet och samspelet mellan Marika Hackman och hennes producent Charlie Andrew är en fröjd för öronen.

Känslan som den här skivan ger mig och texterna som handlar om allt från rädslan för sina inre demoner, till hennes försök att skriva en vaggvisa för att lyckas somna gör att jag har lyssnat på den här skivan sedan den kom ut i februari utan att tröttna. Det känns lite elakt att tycka att hennes sömnproblem ska fortsätta, men resulterar det i musik som We Slept At Last så tänker jag inte önska Marika Hackman en god nattsömn.

Jag och Marika Hackman efter hennes spelning i Stockholm maj 2015.

Recension: Bunny Wailer live på Liseberg 26/6

Måsarna börjar sakta skingra sig när bandet presenteras prick 21:00. Sedan drar de igång ett ska-aktigt intro som gör att ett rätt småkyligt Liseberg vaknar till. Efter det presenteras kören och de får sjunga en låt. Det drar ner den sköna stämning som introt gav rätt rejält. Kören passade bra som just kör, men klarar inte av att bära det på egen hand. Sedan presenteras legenden Bunny Wailer och presentatören berättar att det var nära på att konserten blev inställd på grund av att Bunny inte varit helt kry på sistone. Musiken startar men reggaestjärnan lyser med sin frånvaro. Det dröjer innan en smal gestalt börjar röra sig bakom blåssektionen och keyboardaristen. Publiken jublar och applåderar när Bunny Wailer sakta makar sig fram till mitten av scenen. Kvällen till ära är Bunny kläd i en vacker vit utstyrsel, en glittrig väst, en turbanliknande huvudbonad och en lång halsduk i rött, gult och grönt.

Hans sång låter inte så pigg och jag funderar på hur kvällen kommer att arta sig. När andra låten kommer igång så känns det som Bunny värmt upp sin pipa och kvällens första gåshud infinner sig. Efter det så reser sig varje hårstrå på kroppen när han gör ett medley på några av de bästa låtarna från hans klassiska debutplatta Blackheart Man. Som tur är så är det rätt långa delar av "Blackheart Man", "Rastaman", "Armagideon (Armagedon)" och "Fighting Against Conviction" som han sjunger. Efter det börjar bandet på en ny låt medan Bunny Wailer börjar sjunga på texten till "Fighting Against Conviction" än en gång. Här blir det extra tydligt att den 67-åriga styvbrodern till Bob Marley, och en av de som var med och exporterade reggae till en stor publik ute i världen, inte är i så gott skick. Han rör sig långsamt på scenen och hans smådansande känns väldigt stelt och robotlikt. På två låtar glömmer han bort texten totalt och bandet väljer att låtsas som inget och spela vidare till Bunny Wailers osäkra mumlande.

Sedan tar det bra fart igen och smått fantastiska versioner av låtar som "Cool Runnings", "Don Dada", "Love Fire" och "Bald Head Jesus" avlöser varandra. I slutet av den 90 minuter långa konserten gör han en seg version av "No Woman No Cry" som visserligen är lite halvsöt. Den känns dock onödig när Bunnys låtarkiv är så rikt och välfyllt. Fast ska någon göra Marley-covers så är det just Bunny Wailer. Det är omöjligt att ge konserten full pott, men när det är bra så är det riktigt bra. Mellan varven blir det lite segt och när texterna glömdes bort och bandet fortsatte kändes det jobbigt, man vill inte se en av sina favoritartister i det tillståndet. Konserten kanske kunde ha kortats ner eller delats upp i två delar på grund av Bunny Wailers hälsomässigt risiga tillstånd. Då hade konserten kunnat bli ännu bättre. Jag tycker trots vissa missöden att konserten är värd 3,5 små söta jamaicanska kaniner av 5 möjliga.

Bunny Wailer-klassikern "Rastaman"

Recension: Jurassic 5 live på Pustervik Göteborg 12/6

Förväntningarna på den här konserten har varit extrema sedan det för några månader sedan stod klart att J5 åter skulle spela i Göteborg. Konserten på Trädgårn 2006 har blivit en mytomspunnen konsert för de som inte var där men som har hört historier om hur överbra den var. Själva kommer inte gruppen ihåg att de varit i GBG tidigare, det visar de när de ställer just den frågan till publiken under konserten. Undertecknad var på konserten 2006 och räknar den som en av de allra bästa rapkonserter den här staden någonsin fått uppleva. Redan under uppvärmarna Ugly Duckling inser man snabbt att publiken är taggad till max. När Jurassic 5 strax efter 22 drar igång ökar temperaturen i den redan stekheta konsertlokalen som nästan är fullsatt av förväntansfulla fans.

Det är ett rasande tempo från början och de tidiga klassikerna avlöser varandra. Glädjen och glöden finns kvar hos gruppen och det märks att de trivs på scenen tillsammans. I bakgrunden gnuggar Cut Chemist och Nu-Mark wax och utmanar varandra i små scratchdueller. Publiken är i extas när hits som "Concrete Schoolyard", "Jurass Finish First" och "What's Golden" betas av. I mitten av konserten får Cut Chemist och Nu-Mark leka loss med scratchgitar, en hemmagjord trummaskin runt halsen och sist men inte minst den jättestora skivspelaren som hade en central plats på scenen. Andra halvlek tappar fart lite i början och det blir en halvdryg uppförsbacke som J5 måste kämpa i för att få igång publiken igen. Men tempot ökar igen trots en ganska så ljummen önskestund där publiken för önska en låt som sedan gruppen ska spela. Tempot är åter på topp i den frenetiskt ångande "A Day At The Races" och konserten avslutas på topp av en av de stora Hiphop-dinosaurierna som faktiskt firar 20-årsjublieum i år.

Det är omöjligt att, trots en halvrolig stund i mitten, ge den här konserten mindre än 5 av 5. Det är precis den känslan jag känner när konserten är slut som jag kände första gången jag hörde en hel skiva av Run DMC för första gången för 28 år sedan. En känsla som är obeskrivlig för de som inte känt så när de lyssnat på musik som påverkar varje liten fiber i deras kropp. Att Jurassic 5 inte har jobbigt mellansnack och tjatar om röka och svenska tjejer, som alla andra rapgrupper som är här på besök, är väldigt befriande och ger ytterligare ett plus. Frågan är då om det här var lika bra som konserten på Trädgårn 2006? Svaret är att faktiskt den här konserten var strået vassare. Vi kan skriva i sten att de här rapgiganterna 2014 gjorde ett av de allra tightaste rapspelningarna i GBGs konserthistoria.

Recension: Chelsea Wolfe live på Truckstop Alaska

Det har hänt rätt mycket sedan jag såg Chelsea Wolfe live senast. Då var vi några tappra själar som hittade till Gårdaskolan en regnig onsdag precis innan Way Out West. Året var 2011 och hon hade precis släppt The Grime and the Glow. Det var bara hon och Ben Chisolm på scenen. Ben bakom synth och dator och Chelsea på gitarr och sång. Allt gick i rött och svart och Chelsea gömde sitt ansikte bakom ett sorgflor. Vi var mellan 30-40 personer i lokalen och det kändes som vi var under tio personer som hade lyssnat in oss på henne innan. Den konserten var helt magisk. Jag trodde den största livehöjdpunkten under 2011 skulle bli Prince på WOW, men Chelsea Wolfe-konserten var intim och kröp in i medvetandet på ett sätt som stadiumkänslan på Prince-konserten inte kunde komma i närheten av.

Nu lite mer än två år senare var vi fler som ville se Chelsea Wolfe. Kön ringlade sig över halva Hisingen kändes det som. Det tog nog inte långt ifrån en timme för oss att komma in trots att vi var där strax efter insläppet öppnade. Jag hörde senare att många inte kom in utan missade konserten. Chelsea Wolfe hade den här gången med sig hela sitt band och när "Feral Love" från senaste skivan drog igång blev det relativt trångt framför scenen. Av någon anledning så trycktes en rökmaskin igång så under nästan hela låten såg man inte skymten av bandet. Först under andra låten, "We Hit a Wall" skymtade Wolfe fram. Hennes klädintresse hade inte börjat infinna sig förra gången hon var här och när röken skingrade sig nu såg man att scenkläderna den här gången var mer av det fashionabla slaget.

Materialet som bandet hämtade sin repertoar från den här gången var nästan uteslutande från senaste plattan, Pain Is Beauty och Apokalypsis. Det hade inte skadat om de akustiska låtarna från Unknown Rooms hade fått ta en större del i setet. Det blev väl monotont och enformigt när det lades så mycket fokus på de tyngre spåren. Nya plattan funkade annars väldigt bra live, men ljudet blev rätt grötigt. Jag vet inte om det hade med ljudteknikern att göra eller om det är svårt att få ett riktigt bra ljud när musiken byggs upp väldigt mycket av reverb och ekon. Det var troligtvis en kombination av båda.

Även om de nya låtarna fungerade bra live så tyckte jag konserten tog ett annat djup när låtar som "Tracks (Tall Bodies)" och "Pale On Pale" från Apokalypsis drog igång. Det kändes som ett långsamt domedagståg som drog fram genom lokalen. Det mullrade och skakade samtidigt som Chelsea Wolfes magiska pipa lugnande matade fram texterna. Konserten var riktigt bra, med riktiga höjdpunkter i de nästan redan klassiska spåren från Apokalypsis. Allt som allt får spelningen 4 trycksvärtssvarta stjärnor av 5 möjliga.

Recension: Könsförrädare och Mattias Alkberg live på Pustervik

Igår slog Galago och Teg Publishing ihop sina påsar och passade på att ha tillställning under bokmässehelgen här i Göteborg. Jag kom in lagom till konserten med Könsförrädare. Nu var det äntligen dags att få uppleva gruppen live. De drog igång utan påannonsering prick 22:30. Konserten varade sedan i nästan precis 30 minuter. Med andra ord så spelades nästan hela skivan. Tror det var två spår som inte fanns med i liverepertoaren. Jag trollbands direkt av musiken och att få höra skivan live, en skiva jag levt väldigt nära i snart två veckor. Först blev jag lite besviken att Könsförrädare inte tog sin plats på scenen. Mellansnacket var kortfattat och blygt. Gruppen släppte debuten Curse All Law dagen innan, men även snacket om släppet var ganska lågmält. Efter några låtar såg jag dock storheten i att de lät musiken tala ifred. Låtarna är så pass starka att de klarar sig utan massa utsmyckningar. De behöver inte göra en scenshow av det hela och efter ett tag blev det på något sätt en av styrkorna under konserten. Som publik kan man inte annat än att sugas in och bli uppfylld av musiken.

Liveversionerna visar på vilket fantastiskt band Könsförrädare är. Båda sångerskorna sjunger med sådan inlevelse och med känsla att jag nästan smått stirrar på dem under långa perioder, allt för att försöka suga in så mycket av det de förmedlar. Jag har aldrig tidigare ens tänkt på att gruppen har en trummis och basist, men så här live får jag uppleva vilken viktig stomme de är i bandet. När jag hör introt till "Death to Stories" slår hjärtat några extra slag. När låten är slut möts bandet också av den största applåden under spelningen. Slutet på konserten blir tvärt och bandet tackar för sig och går av scenen utan extranummer. Om jag ska klaga över något så får inte bandet alltid till tyngden från skivan. Det känns lite småstelt emellanåt också, men det kommer säkert släppa när de spelat de här låtarna några varv till. Sedan tycker jag att publiken var väl kall under konserten. Skivan är så färsk och de flesta har inte lyssnat lika mycket som jag på materialet och det har jag förståelse för, men publiken verkade vara extra svårflörtad under konserten.

Mattias Alkberg levererade bredbent rock

Kvällens andra stora akt var Mattias Alkberg som hade med sig ett relativt nyihopsatt band. Alkberg var Könsförrädares raka motsats. Här bjöds det på bredbent rock som nästan kändes Springsteensk mellan varven. Nya låtar som "Skända flaggan" och "Raggare" blandades med äldre material. Även om det var bra drag i de rockigare låtarna så tyckte jag ändå att "Allting är drömt" och "Helgen v.51" hörde till höjdpunkterna. Över lag kommer låtskrivargeniet Mattias Alkberg bäst fram när det inte larmas på tills tårna krullar sig. På de lugnare låtarna får han till ett gospelskitigt sväng som inte går att hitta på andra håll i svenskt musikliv. Utan att slå på en för stor trumma så var båda konserterna bland det bästa jag sett i år. Det märks att Könsförrädare är yngre som artister och att de har en resa framför sig som kommer göra dem till ett ännu bättre liveband. De har inte riktigt hittat hem live än, men är på god väg. Mattias Alkberg är en av få artister inom den svenska musikscenen som fortfarande känns spännande och relevant av de som startade samtidigt som mannen ifråga. Det är bara att tacka och bocka för att Galago och Teg kom på den briljanta idén att ha den här festen.

Recension: Könsförrädare - Curse All Law

Efter att jag har lyssnat klart på Könsförrädares debut Curse All Law för första gången får jag en känsla av att jag vill vara med, nej, jag vill krypa in i gruppen och uppleva det inifrån. Det känns lite som att hänga utanför en replokal med en skylt på dörren som talar om att jag får beträda deras värld endast på deras villkor. Att som lyssnare då kritisera känns inte helt enkelt. Samtidigt så tror jag inte att en extern tyckare kan skada gruppens egenbild. Det känns som de gärna vill bli omtyckta, men om de inte blir det så är det inte hela världen. De är så pass starka i sig själva och sin kärlek till gruppen som enhet. De vet att de är bra, riktigt jävla bra.

Det kan jag hävda även om jag tycker att skivan börjar lite stapplande. Jag fångas inte riktigt av inledande "C'mon Superiors". Det är emellanåt ganska larmig rock som slår emot mig, men inget krokar riktigt i. Sedan följer en stark trio låtar som börjar med "Raging River". Redan nu spelas låten rätt flitigt på P3 och jag hoppas att den med sitt lätta täcke av mörker med invävda popmelodier lockar lyssnare till att köpa skivan. Det är skivans helt klart lättillgängligaste spår. Den ligger på en skiva som kräver rätt mycket av lyssnaren stundtals. Könsförrädare är inte inställsamma och klappar inte medhårs. Texten på "Raging River" känns som en verbal pungspark till män som sätter agendan och textraden "I don't make music with my crotch, you don't" kan vara en av de bästa rader jag har hört på länge. "Death to Stories" knockade mig totalt första gången jag hörde den. Det gör den fortfarande. Än så länge har jag inte hört en bättre låt från 2013. Den är fyra minuter av allt jag älskar med musik. Jag hade från början svårt för det dubbla sångspåret på "Finger On the Trigger", men redan efter några gånger växer låten. Det är som med skivan i sin helhet. Den behöver tid för att hitta in.

A-sidan slutar tyvärr inte helt enligt min smak. Jag får känslan av att en bra låt försvinner lite i produktionen och jag hade hoppats på en större urladdning i slutet. Texten är så bra så jag önskade låten ett annat öde. B-sidans första låt känns inte heller riktigt som den tar fart. Sedan följer även på den här sidan tre fantastiska låtar varandra. "Okay" kan vara starkaste spåret på hela skivan. Texten är så stark och lyckas ta upp ett extremt tungt ämne utan att göra det för svårt att lyssna på. Bara det är en fantastisk merit i sig. Rent musikaliskt är det sparsmakande, bara det allra viktigaste är där och det är också en konst att få till. Både "Leaving" och "Local" är riktigt bra rocklåtar som känns som albumspår från 90-talets småtaggigaste indieplattor. "Local" känns nästan lite dubbig mot slutet och allt som allt känns det som Mattias Alkberg tar mer plats i produktionen på b-sidan. Man skulle nästan kunna tro att Lee Perry rattat slutet av låten. Avslutande "Outro" lider lite av samma sjukdom som avslutande spåret på a-sidan. Jag saknar kraften. Den finns i texten, men i musiken når den inte riktigt fram. Det är en intressant och stämningsfull avslutning, men jag skulle vilja känna ett hårdare tryck. Jag vill skaka sönder till Könsförrädare och lite undra vad fan jag varit med om när skivan tonar ut. Texterna och musiken ger mig den känslan, men inte riktigt produktionen.

Min första tanke när jag hörde debutsingeln var att det påminde mig om ett annat band med rötterna i Luleå, nämligen Fireside och framförallt deras andra skiva Do Not Tailgate. Den har det där vackra, lite sköra blandat med rätt riviga gitarrer och melankoliska slingor som Könsförrädares debut också har. Jag vet inte riktigt hur Mattias Alkberg har påverkat ljudbilden. Vad han än har gjort eller inte gjort så är produktionen väldigt passande musiken över lag. Det är lite skevt, lite småskavt och väldigt levande. Det är rock med en fin patina. Texterna är politiska, men inte på ett sätt som känns som slag på fingrarna. Könsförrädare delar dock ut några riktigt käftsmällar på skivan, som exempelvis mitt tidigare exempel på "Raging River". Det är dock skönt att slippa få ett manifest i ansiktet, något jag tycker sällan fungerar när det gäller musik. Samtidigt är det väldigt smart av gruppen att nästan viska fram delar ur det lite subtilt för lyssnaren. De har viktiga budskap och det går fram utan att det skriks ut. Curse All Law är en stark albumdebut av ett band som direkt sätter sig som en gyllene trästicka i musikbranschens hand. Ett band som inte är inställsamma utan gör det de tycker är viktigt och den musik de vill. Emellanåt är det gåshud-i-skägget-bra, ibland når de inte riktigt de höjderna. När jag nu har levt med skivan i lite mer än en vecka behöver jag dock inte spara på krutet. För varje lyssning växer skivan så jag behöver inte vara orolig för att jag ger den ett för högt betyg. Jag måste helt enkelt ge den 4,5 krutdurkar av 5 möjliga.

Skivan släpps nu på onsdag 25/9 och dagen efter spelar Könsförrädare och Mattias Alkberg med flera på Pustervik i Göteborg. Självklart kommer jag vara där, så framåt fredag kan ni läsa allt om hur det var.

Videon till "Raging River"

Recension: Chelsea Wolfe - Pain Is Beauty

Chelsea Wolfe är en musikaliskt rastlös själ. Det har varit en stor utveckling mellan varje album. Först kom den primitiva och distigt sovrumsinspelade The Grime and the Glow, en skiva som snabbt fick etiketten "doom folk" klistrad på sig. Sedan släppte hon Apokalypsis, en platta som närmast kan beskrivas som en tung och relativt välproducerad mörk rockskiva. Förra året kom Unknown Rooms, vilket mestadels var en akustisk historia. På Pain Is Beauty dröjer det inte länge innan en tung synthslinga visar den nya riktningen.

Inledande "Feral Love" har en smattrande synth som ligger och pumpar på medan Chelsea Wolfe sjunger med sin varma men samtidigt dystra röst. Just röstmässigt låter det ännu bättre än tidigare. På Unknown Rooms vågade hon rösten vara på många spår och inte lägga på massa lager av effekter. Här är effekterna tillbaka på många av låtarna. Både på gott och ont ska tilläggas. Det är lite synd att dränka hennes vackra stämma i effekter, men samtidigt är det just väldigt effektfullt. Redan på spår två så får dock lyssnaren lite semester från det nya soundet. "We Hit A Wall" skulle kunna platsat på Apokalypsis och är efter min fjärde genomlyssning ett av de stora favoritspåren. Det känns som stråkarna från flertalet låtar på Unknown Rooms hänger kvar och färgar musiken väldigt bra. Redan i nästa spår dyker synthen upp igen och som inte det räcker så har "House of Metal" trummaskin som grund. Stråkarna dröjer kvar i den här också. Det är bra, men blir lite segt och utsvävande efter en stund. Tyvärr hänger mycket från spåret kvar i "The Warden" och här börjar jag tappar intresset. Det är för mycket effekter och stämning, samtidigt som det mest bara puttrar på.

Sedan bryter sig "Destruction Makes the World Burn Brighter" ur synthträsket. Det här kan vara det punkigaste Chelsea Wolfe spelat in sedan "Advice & Vices" från The Grime and the Glow. Det är bra, men lite för spretigt och rörigt för att funka helt. Stora delar av den resterande delen av plattan flyter ut i ljudvågor fyllda av synthar och effektlådor som gör att sången ofta dränks och trängs för mycket med instrumenten. Mina förhoppningar var skyhöga och det är först i slutet av skivan den blir riktigt intressant igen. "The Waves Have Come" är en fantastiskt vacker låt, det närmaste Chelsea Wolfe har kommit att göra en smäktande ballad. Avslutande "Lone" funkar också relativt bra. Här är det till en början bara Chelseas röst och en gitarr som slåss om uppmärksamheten. Kontrasterna mellan det tunga rocksoundet och folkrocken är annars något jag saknar på skivan. Det är för jämntjockt. Troligtvis och förhoppningsvis lämnar hon det elektroniska spåret till nästa skiva och utvecklas vidare. Det här är en skiva med en väldigt bra inledning med de två första spåren och som avslutar starkt med de två sista. Däremellan är tyvärr Pain Is Beauty lite av en besvikelse.

Chelsea Wolfe - Pain Is Beauty får 3,5 dysterkvistar av 5 möjliga.

En lugnare livevariant av "We Hit A Wall", plattans bästa spår.

Chelsea Wolfe turnerar i höst både i USA och i Europa. I Sverige spelar hon i Stockholm på Debaser Hornstulls Strand 5/11 och i Göteborg på Truckstop Alaska 8/11. Jag kan varmt rekommendera att gå och se henne. Det kommer jag att göra. 2011 såg jag henne live och det var det årets bästa konsert. Ja, det var det året som Prince spelade i Slottsskogen. Bara några dagar innan var vi några få som hittade ut till Gårda i Göteborg för att se Chelsea Wolfe. Lyssna in dig på skivan på Spotify: Chelsea Wolfe – Pain Is Beauty

Recension: Hästpojken på Kulturkalaset

Det är ingen lätt uppgift som Hästpojken står inför när de går upp på scenen på Kungstorget strax efter 20-tiden. Åskan hänger i luften och det är relativt blygsamt med folk. Bandet känns från början nästan lika loja som publiken. Det är blandade åldrar som är där för att se gruppen och det verkar som många inte är så insatta i Hästpojkens repertoar. Applåderna mellan låtarna är snällt sagt blygsamma. Bakom ryggen på mig så pratar tonåringar om annat och skrattar åt vem som fuldansar bäst. Uppe på scenen harvar gruppen sig igenom låtar från senaste plattan. En magisk tanke är en poppigare historia än de tidigare plattorna och det märks av. Det är inte så rått och larmigt, men det låter absolut bra. Vissa låtar funkar bättre live än andra, min favorit bland nya materialet är helt klart "Olskroken Stomp". I de lite rockigare låtarna så lyfter det. Singeln "Sommarvin" känns dock rätt platt och trist. Bandet står under tidiga delen av konserten relativt stilla på sina platser. Den enda som verkligen vänder ut- och in på sig själv är sångaren Martin Elisson. Stundom ligger han och krälar på scenen eller småviftar ut i luften. Samtidigt känns hans scenframträdande introvert och det är ju ingen nyhet i sig, men ikväll hade det varit bra om någon tagit på sig rollen att mjuka upp den stela publiken lite. Det här fenomenet är inte unikt för den här konserten. Att publiken kokar under dessa spelningar hör till ovanligheterna och ju tidigare på kvällen desto svårare är det att få igång Göteborgspubliken. Det är synd för det färgar av sig rätt bra på bandet. De spelar trots allt inför en ganska småsömnig skara människor som ändå har trotsat vädervarningarna om åskskurar för att se Hästpojken.

Magin uteblir under första halvan av konserten. Om vädret hade känts stabilt och det hade hunnit skymma så hade låtarna lockat fram en annan stämning. Nu cirkulerar mörka moln med inslag av blixtar uppe i skyn och det kollas lika mycket upp mot himlen som mot scenen. Men just då händer något. Hästpojken drar igång "Shane McGowan" och gruppen känns helt plötsligt lite vassare och farligare. Sedan börjar Martin Elissons mellansnacka lite, även om det är fåordigt. Konserten får ett annat tempo och det blandas friskt från gruppens tre skivor. När det är cirka en kvart kvar av speltiden tackar snabbt gruppen för sig. En klassisk "en gång till"-kör drar igång och rätt fort är bandet på plats igen för att spela ytterligare två låtar. Nu skämtar Elisson om att när han var ung hette det Göteborgskalaset och att på den tiden så snodde man tvål från toaletterna och drack det. Han varnade dock dagens unga för att göra samma sak nu för att tvålen inte längre innehåller alkohol. Hästpojken river av en kaotisk "Caligula" och Martin Elisson ligger och kvider medan gruppen jammar loss i bakgrunden. Det är synd att det först är i andra halvan av konserten som den lyfter, men känslan när jag går därifrån är ändå att det här är ett av Sveriges i särklass bästa indieband. De känns fortfarande vitala, även om det inte hela tiden ångar om gruppen.

Konserten med Hästpojken får tre dekadenta kvällar av fem möjliga.

Recension: Kanye West - Yeezus

Omslaget eller rättare sagt bristen på omslag

När jag lyssnat klart på Yeezus är min första tanke - vem kommer att lyssna på det här? Det är hårt, spretigt och ganska vasst i kanterna. Det var visserligen förra skivan också, men här är mycket av R ’n’ B-flörterna och popmelodierna utbytta mot ragga-spottande och proggig rock. Yeezus är i mina öron en helt klart hårdare platta. Första låten ”On Sight” sätter tonen och jag skrattar nästan när Kanye i rad efter rad spottar ur sig rader som är stenhårda och säkert från hans sida också väldigt ärliga. Redan några dagar efter skivan släppts har han fått kritik för raden om tjejen som skakar som om hon har Parkinsons. Allt detta över minimalistisk musik som mest för tankarna till europeisk elektronisk musik. Det går inte att anklaga Kanye West för att inte våga ta ut svängarna.

Nästa låt, ”Black Skinhead”, fortsätter i samma stil. Låten samplar Marilyn Manson och ljudbilden är hotfull och Kanye låter arg på allt och alla. Det låter som en mans sista tankar innan ett nervsammanbrott. I slutet av låten flåsar han bara ordet god som en religiös fanatiker som vägrar bli avspisad. Därefter påstår han att han är en gud i vad jag gissar är självbiografiska ”I Am A God”. Han är inte blyg av sig och när man inte tror att hans hybris kan bli mer högflygande så tar han det till nästa nivå. Tredje låten in och det är ett kakafoni utan dess like. Han klappar verkligen inte sina lyssnare medhårs. Frågan är om han tänkt på vilka som kommer att lyssna på det här överhuvudtaget. Det verkar inte så. Han behöver helt enkelt inte bry sig så mycket om det. Folk sväljer vad han än levererar. Det är lite det jag tycker är problemet med skivan. Det är lite som att slänga in en riktigt dryg unge i en godisaffär och säga åt honom att inte äta godis tills han spyr. Det finns ingen urskiljning av vad som är riktigt bra och vad som är riktigt dåligt.

Jag blir mest förvånad när han i mitten av ”New Slaves” börjar spela en låt av ungerska rockgudarna Omega och prata, sjunga och nynna över den. Det låter inte bra, men det är ett roligt och oväntat inslag. Halva skivan har redan gått och äntligen kommer det något som låter som en sångslinga. Det värsta är att när ”Hold My Liquor” kommer igång så har Kanye West än en gång värmt upp autotunen. Där snackar vi djävulens påfund. Låten känns trött och allt dumt och drygt snackande av Kanye går någonstans häromkring på skivan över till att bara bli riktigt irriterande. Som tur är tar skivan ny fart i nästa låt ”I’m In It” där Kanye får sällskap av Agent Sasco vars toastande lyfter låten. Just Kanye har jag dock hunnit tröttna på här på skivan. Han är så sjukt osympatiskt barnslig och hans texter som pendlar mellan självömkande och hans sexäventyr ger ingen tyngd till musiken.

Frågan är vad Nina Simone hade tyckt om Kanye West och att han använder hennes version av ”Strange Fruit”, det får vi aldrig reda på men att en ung generation hittar till Nina Simones musikskatt måste ändå ses som något positivt. Jag har redan sett kommentarer där Kanye-fans prisar honom för att de upptäckt hennes musik genom hans samplande. Låten är dock olyssningsbar med så fruktansvärt öronskärande autotune att det borde vara straffbart. Det fruktansvärda autotune-onanerandet fortsätter även i ”Guilt Trip” som annars är en av höjdpunkterna på skivan rent musikaliskt. Just där tänker jag att det vore skönt att höra en annan artist över musiken. Det kunde bli ren magi. Kanye West är först och främst en producent och det var så han började sin karriär. Han borde verkligen fundera på att låta andra sköta artistbiten. Musikaliskt är han inte rädd för att utforska och provocera, på micken låter han bara trött och paranoid. Det finns självklart undantag, men det är sällsynt och på den här skivan så blir han nästan hela tiden för mycket. 

Näst sista spåret ”Send It Up” är inte värd att nämna. Ren och skär utfyllnad som aldrig borde lämnat demostadiet, eller det kanske det aldrig heller har gjort. Det låter väldigt ofärdigt. Sedan händer något roligt och smått oväntat. Sista spåret ”Bound 2” drar igång en gammal soulsampling som lekfullt loopas med vokala samplingar och här kommer geniet Kanye West fram. Låten är bland de bästa Hip-hop-låtar jag hört under året. Lekfullheten är extremt befriande och Kanye låter bättre än vad han gjort på bra länge även på micken. Att betygasätta skivan är svårt. Kanye West har hittat sin publik, även om jag har svårt att förstå hans storhet från 808 & Heartbreak och framåt. Det finns hela tiden spår jag gillar med honom, även på den här skivan. Jag kan dock inte säga att det här är en skiva jag håller särskilt högt, men jag gillar att han vågar provocera och utmana sina lyssnare.

Betyget blir 2,5 söta nallebjörnar med solglasögon av 5 möjliga.

Bound 2 är helt klart plattans bästa spår

Recension: Nas på Liseberg

Det är en ljummen kväll och barnfamiljerna börjar dra sig hemåt när Nas går på Lisebergs stora scen strax efter 21. DJ:n försöker värma upp publiken med Hiphop-dängor av andra artister, de ser dock ganska konfunderade ut när han spelar gamla klassiker av Gang Starr och Eric B & Rakim. Nas DJ och trummis drar igång "The Don" från senaste plattan, Life Is Good, och händer flyger upp i luften. Nas går på rätt försiktigt ändå. Han känns rätt lugn trots att låten är ganska hård. Det är lite som att publiken känner av Nas halvloja entré och tänder efter halva låten inte igång så som de gjorde när han först dök upp. Han kör "Loco-Motive", min största favorit från senaste plattan och blir även då bemött av rätt blyga applåder. Samma sak händer under "Accident Murderers". Nu är det snart dags att gå tillbaka i Nas karriär och han dukar upp bordet genom att först spela "Back When" från Life Is Good.

Det känns direkt att det här är en relativt ung publik och när tempot sjunker så ser det ut som en del funderar på att dra sig hemåt. Nas kör sedan låt efter låt från debuten Illmatic. Vi som var med när plattan kom för snart 20 år sedan är i himlen för en stund och rappar med i varenda rad. "N.Y. State Of Mind", "The World Is Yours", "It Ain't Hard To Tell", "Represent" och "Life's A Bitch" är alla låtar han spelar från debuten. Nas rappar inte varje rad och det känns som han tappar bort sig emellanåt. DJ:n fyller ibland i och ibland så går delar av publiken in och fyller i luckorna. Nyare låtar som "Get Down" och "I Can" funkar bättre och det märks att Nas får lite energi igen. Titelspåret från svagaste skivan Nastradamus tuffar på fint, men det är nog inte så många i publiken som verkar ha hört låten. Samma sak gäller "The Message" från andra plattan. Ett förvirrat medley känns bara retligt men när det går över i "Made You Look" så kanske det är låten som funkar bäst under kvällen tillsammans med "Got Ur Self A...". "Halftime" som var hans debutsingel får några ur publiken att flippa lite. En personlig favorit under kvällen tillsammans med "Nas Is Like".

Sedan vacklar konserten igen. En sommelier kommer in med en flaska körsbärsvin och en fin men kort version av "Cherrywine" blir det innan Nas säger rest in peace till duettpartnern Amy Winehouse. Publiken reagerar knappast alls. Det brukar alltid bli lite applåder från publiken i dessa situationer. Stämningen blir lite konstig och efter några låtar till går Nas av scenen till tonerna av "Stay". Vi är några som står kvar och väntar på extranummer, men spelningen är över. Det var en ljummen kväll på Liseberg och Nas var lika ljummen. För ett så billigt pris som en entrébiljett till nöjesfältet var det dock värt att se en MC som kanske haft sina största glansdagar, men det är tydligt ikväll att han har en rätt gedigen låtskatt att bygga spelningar på. Energin på scenen saknas dock för att det ska bli Hiphop-magi av det hela.

Konserten får betyget 3 Flumeride-turer av 5 möjliga.

Recension: Daft Punk - Random Access Memories

När öppningsspåret "Give Life Back to Music" drar igång känns det som jag sätter mig på ett plan som ska lyfta mot en destination som känns både spännande och lite läskig. Sedan är det som att planet bromsar in helt och hållet. Allt detta händer under de första 18 sekunderna av skivan. Första låten är snällt sagt ganska harmlöst discoskval. Det är absolut inte dåligt, men ganska intetsägande musik. Jag vet inte om jag är discoskadad av alla discoskivor min far hade när jag växte upp, men det blir aldrig särskilt intressant i början av skivan. Det känns som andra spåret, "The Game of Love", åker några år fram i tiden och klockan stannar en bit in på 80-talet och den slicka soul som producerades då. I mina öron låter det bättre och jag får åter hoppet om vad skivan kan bli.

Att för mig säga något om låten "Giorgio by Moroder" är inte lätt. Få producenter har betytt så mycket för modern musik som just Giorgio Moroder. Från hans varma sängkammardisco med Donna Summer till elektroniska soundtracks under tidigt 80-tal så har han format så gott som all modern musik. Jag får rysningar bara av hans röst på spåret, jag älskar verkligen synthmelodin som är i låten men kunde varit utan jazzplinkandet. Just sånt jazzplinkande brukar gå hem hos mig, men här funkar det inte. När det byts ut mot vackra stråkar och trummorna får spela fritt låter det dock helt fantastiskt. Sedan kommer synthslingan tillbaka och ett scratchande ljud dyker upp i ljudbilden. Det låter också fantastiskt.

Sedan går plattan tillbaka till någon form av jazzig soulmuzak och jag gäspar lite smått. "Within" är vacker och småfin, men också rätt trist. Efter det tycker mina öron att det går utför rätt rejält. De två följande låtarna är för snälla, platta och uddlösa. Det känns som musik till reklam för ett klädmärke som majoriteten köper, men ingen riktigt älskar. Pharrell Williams som gäst på två spår känns konstigt, speciellt eftersom den första är en trist bagatell. Att Daft Punk har med Paul Williams är dock något helt annat. Han lyfter spåret "Touch" rätt rejält och det jazzfunkiga mittpartiet i låten borde genomsyrat en större del av den. När Pharrell kommer tillbaka och har med sig Nile Rodgers på "Get Lucky" blir det rätt bra ändå. För de som någonsin hört Rodgers karraktäristiska gitarrspel så vet de att det är en ingrediens som garanterat ger materialet hitpotential. Det känns lite som man står på dansgolvet på ett klassiskt discohak vid stängningsdags. Just när ljuset tänds och magin som gömde sig i mörkret sakta börjar försvinna. Och den magin försvinner rätt snabbt, eller rättare sagt när nästa spår drar igång. Muzak är igen ordet som dyker upp när jag hör de två låtarna efter "Get Lucky". Daft Punk säger sig haft grupper som The Eagles, Doobie Brothers och Fleetwood Mac som inspiration för skivan och det blir kanske allra tydligast i "Fragments of Time" där Todd Edwards gästar. Det låter just som en blandning av nämnda grupper. Det är en helt okej poplåt, om än lite småtråkig.

"Doin' It Right" med Panda Bear gästandes ger mersmak. Jag hade förhoppningar om att skivan skulle låta mer åt det hållet, men det gör den ju uppenbarligen inte. Sedan är det bara ett spår kvar och det är synthkaskader och ett massivt trummande som avslutar skivan. Här blir skivan äntligen lite smutsig och det låter inte så extremt välpolerat som resten av plattan. För de som redan är stora fans av de senare skivorna med Daft Punk så finns det säkerligen mycket att älska på den här skivan, men för mig som älskade första skivan för dess punkiga attityd och ibland naiva leklust så är det rätt glest mellan solstrålarna. Efter det har Daft Punk aldrig riktigt tilltalat mig. Det finns ändå klara höjdpunkter på skivan och att den kommer bygga på deras redan lysande karriär är ganska självklart. Det är musik som tilltalar en stor massa och det är inte musik som är gjord för att passa många, det märks att Daft Punk vill låta så här.

Höjdpunkter: Giorgio by Moroder, Touch, Get Lucky, Doin' It Right.
Bottennapp: Lose Yourself to Dance, Instant Crush, Motherboard.

Betyg: 3 av 5

Lyssna på skivan på Spotify: Daft Punk – Random Access Memories

Recension: Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig

Fick en förfrågan om jag inte kunde recensera Håkan Hellströms nya skiva. Klart jag kan göra det. Blir en genomgång av låtarna låt för låt. Förlåt om det blir för mycket. Finns en sammanfattning av skivan längst ner i recensionen om du vill ha en snabbgenomgång av vad jag tycker.

1. Peace N Luv
Förstår inte riktigt spelmansvibbarna i introt. Jag hade föredragit att skivan drog igång med "Det kommer aldrig va över för mig. Betygsätter inte introt, men själva musiken tillför inget till skivan.

2. Det kommer aldrig va över för mig
Första släppet från skivan och till en början tyckte jag mig hört låten tusentals gånger. Den har dock satt sig och låter en andra och tredje gång mycket bättre. Låten känns som en naturlig fortsättning på 2 steg från paradise. Musiken får mig stundtals att tänka på "New Years Day" av U2. Synthen passar väldigt bra och förannonserar det lite baleariska soundet på låten efter. Det funkar väldigt bra i kombination med låtens och textens euforiska känsla. (4 av 5)

3. Du kan gå din egen väg
Det blir svårt att inte nämna Fleetwood Mac när titeln är en direktöversättning av deras "Go Your Own Way". Likheten slutar inte där. Man nästan ser och hör Nicks och Buckingham under låtens gång. Musiken lånar friskt från genren Balearica, dansant och solindränkt pop. Det Håkan tillför med text och röst är en ton av melankoli. Det är i grunden en bra låt, men det blir lite jobbigt att försöka hänga med i texten när han stammar fram orden. Visst förstår jag tanken med varför han valt att göra så, men jag blir lite stressad av stammandet. I slutet funkar det dock, då känns låten nästan lite Springsteensk (3 av 5)

4. När lyktorna tänds
Här hörs tydligt Håkans nya sätt att sjunga på. Han låter inte så ansträngd, det låter nästan lite Thåström emellanåt om hans röst och det passar honom mycket bra. Även om han tar i lite mer i refrängen så är det ändå på ett dämpat sätt. Här lyfter skivan riktigt. Refrängen tänder inte bara lyktorna på andra sidan, hela Älvsborgsbron står i lågor. Det gör att alla lampor tänds i betyget. (5 av 5)

5. Pistol
Oj, här händer det grejer. En mörk synth pumpar på i bakgrunden. Det är ovant att höra, men det funkar. På något sätt blir det lätt att fokusera på texten utan väggar av gitarrer. Texten känns hittills som en höjdpunkt på plattan. Det lite för långa outrot knipsar bort en siffra i betyget, men i sig är det en riktigt bra och ny sida av Håkan som tittar fram här. Ser med spänning fram emot om han kommer ta det här vidare på nästa platta. (4 av 5)

6. Valborg
Finaste stunden infinner sig i och med den här låten. Det här är en av de bästa balladerna Hellström någonsin levererat. En direkt klassiker. Stråkarna smeker öronen samtidigt som Håkan sjunger om en kapad spårvagn och pissigt Göteborgskt vårväder. Raden "Vill du ha en idiot lägg din hand i min" är träffsäker och vacker. Helt plötsligt tar låten slut. Jag hade gärna hört den fortsätta i någon minut till. Men en sådan petitess hindrar inte låten från att få högsta betyg. (5 av 5)

7. Tänd strålkastarna
Ett larmigt mellanspel som jag definitivt gillar bättre än introt. Men varför gjorde man inte en låt av det? Hade varit skönt med ett riktigt rockigt spår just här på skivan.

8. Livets teater
Det låter lite Joy Division eller tidiga The Cure om introt. Håkan sjunger med sin nya röst även på den här låten och det funkar även här väldigt bra. Det är en relativt dämpad Håkan som sjunger om mutstaden Göteborg och en korvgubbe på hörnet som råkar illa ut. En inblick i livet som levs i Götet helt enkelt. Är inte överdrivet förtjust i den kvinnliga bakgrundssångerskan just på den här låten. Det är absolut inget fel på henne, men jag hade hellre hört Håkan ensam bakom mikrofonen på just det här spåret. (3 av 5)

9. Fri till slut
Jag gillar låten tills refrängen kommer in. Då blir det gapigt och jobbigt och jag kan just då förstå kritiken Håkan ibland får för sin röst. Den passar mig mer i tyglad och dämpad form. Musiken känns lite som den går på tomgång efter ett tag också. Skivans bottennapp än så länge. (2 av 5)

10. Street Hustle
Visst känns det lite som om Lou Reed hade gått in studion och börjat sjunga på svenska i början av låten, men sedan så kommer Håkans vanliga röst igång och allt är som det brukar. Det är stråkar som ackompanjerar textrader som "på knä i bögkvarteren", sedan kommer en saxofon insmygandes på slutet och avslutar en låt som jag tycker aldrig riktigt kommer igång. Den har potential, men det utnyttjas inte riktigt. (3 av 5)

11. Det tog så lång tid att bli ung
Samplingen i början känns fullt naturlig här i skivans andra ballad. Det är finstämt och vackert. Eva är åter med i leken. Den sparsmakade musiken gör att det går att fokusera på texten än en gång. Och vilken text sedan. Riktigt vacker. Det är balladerna som gör mig knäsvag av beundran. Så bara lyssna på stråkarna som Hellström själv sjunger i texten. Det är mycket stråkar, men ändå precis lagom. Jag sitter i valet och kvalet om jag ska ge låten full pott, men det blir inget körsbär på toppen av glassen den här gången. (4 av 5)

I helhet är det här en riktigt bra skiva och ännu en guldkantad spårvagn i Hellströms karriär. En karriär som med all säkerhet inte kommer spåra ur inom en snar framtid. Men likt en spårvagn rostar den lite när den har gått ett tag. Efter mellanspelet fångas mitt intresse inte riktigt upp igen. Det är bra, men det puttrar mest på. Inte förrän "Det tog så lång tid att bli ung" är jag fast igen och då är det snart dags att gå av. Jag måste ge Håkan en eloge för att han vågar att prova nya vägar. Han hade kunnat följa spåret från förra skivan, men än en gång sticker han av och provar nya infall. Det har han alltid gjort. Han går sin egen väg. "När lyktorna tänds" och "Valborg" är redan i min bok stora Hellströmklassiker och kommer säkert leva ett långt och lyckligt liv även live. Jag ger plattan 4 av 5 i besiktning. Lite lätt rost vägs upp av att svängarna tas ut rejält och det utan att växlarna krånglar. Ber i förväg om ursäkt för spårvagnsliknelsen, liknelsen föreföll naturlig när jag satt och recenserade Sveriges mest Göteborgska artist.

Lyssna på skivan här: Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig

Recension: Kendrick Lamar, Pustervik GBG 14/2

Något man är ovan med i Göteborg är att hiphop-artister går på när det är sagt att de ska gå på. På utsatt tid startar kvällens stora konsertsnackis som varit slutsåld i flera veckor. Det får vi nog tacka arrangörerna KB för. Där har Scratch något att lära sig. På vardagar har ingen lust att stå och vänta i timmar för att få se en konsert som de är tvungna att lämna efter halva tiden för att hinna med sista vagnen för natten. Ingen diss mot Scratch, de har verkligen varit ett vattenhål för ett relativt hiphop-torrt Göteborg. Men ändå, man kan alltid bli bättre. Vid utsatt tid äntrar Chords scenen, mannen som ska värma upp oss inför Kendrick Lamar. Han har ingen lätt uppgift. Lokalen är halvfull och energin hos publiken är inte på topp än. Chords har med sig en DJ och en gitarrist och river av gamla hits som "The Luckiest Man Alive" och "On the Grind" och blandar upp det hela med spår från nya plattan Looped State of Mind. Han gör ett bra jobb och får i slutet av showen igång publiken som på frågan om de är redo för Kendrick Lamar nästan lyfter taket på Pustervik.

Vid 21:15 äntrar Kendrick Lamar scenen och publikens glädjetjut är öronbedövande. Energin är på topp. Det är just första delen av konserten som är bäst. Han startar med ett knippe låtar från Section.80-plattan och "Hol' Up" och "A.D.H.D" gör sig väldigt bra live. Han blandar material från Section.80 med mixtape-låtar och det är en perfekt mix av material att framföra live. Det formligen kokar av glädje i publiken. På ena sidan där jag står ser jag ungdomar med backslick och skjortor som säkerligen kostar tio gånger biljettpriset för konserten. På andra sidan står ett gäng förortskids med flätat hår och sippar långsamt på deras Fantor. Alla och deras morsor var verkligen där för att kolla på Kendrick Lamar. Han var ganska liten när han stod uppe på scen, men samtidigt fyllde han ut den bra. Mycket på grund av kontakten med publiken. Dagen till ära frågade han publiken om kärlek och en tjej som hette Sara fick svara på frågan om hon var singel. Det var ett litet frågetecken hur det egentligen stod till med den saken, men följdfrågan blev om hon skulle vara trogen om hon var tillsammans med någon. Svaret blev ett ja och Kendrick tillägnade henne låten "Tammy's Song", även den från fantastiska Section.80.

Kendrick Lamar fortsatte sedan konserten med att till publikens stora förtjusning spela låtar från förra årets stora genombrottsplatta med den något klumpiga titeln good kid, m.A.A.d city. "Bitch, Don't Kill My Vibe" fick igång publiken och alla kunde texten utantill. Det är något som genomsyrade kvällen. Så fort Kendrick sträckte ut micken mot publiken så kunde alla texterna och rappade med. Det här var publikens konsert lika mycket som Kendrick Lamars. När "Backseat Freestyle", som jag tycker är en fruktansvärt jobbig låt, drog igång gick jag ifrån mittensektionen och ställde mig längre bak i lokalen. Jag vet inte om det var det som gjorde det, eller om Lamars energi sinade lite efter "Backseat Freestyle" tonades ut. Även om givna publikfavoriter som "HiiiPoWeR" och "Swimming Pools (Drank)" ökade tempot i showen blev det allt lite sömnigt. Materialet är starkt, men de lugnare låtarna gör att energin inte höll sig på topp. En sak jag reagerade på var att det inte fanns något merch table i lokalen, det är alltid kul med t-shirts eller något annat kul att köpa med sig som minne från konserten. En annan sak jag också tänkte på var att Kendrick Lamar inte höjde marijuana till skyarna. Det var inget snack om att röka på och mellansnacket kändes ärligt och inte för inövat. Allt som allt var det en bra kväll för alla som tycker att Kendrick Lamar är framtiden för hiphop. Början av konserten ger jag en stark fyra, men andra halvan känns lamare och får en slät trea i betyg. Allt som allt får konserten 3,5 westside-tecken av 5 möjliga.

Fantastiska "HiiiPoWeR" från solida Section.80

Låten "Good Kid", en av favoriterna från senaste plattan

Recension: Killer Mike live på Nefertiti i Göteborg 25/1

Klockan börjar närma sig två på fredagsnatten och DJ Confuze matar fram gamla och nya dängor till ett välfyllt dansgolv. En mick ställs fram och trängseln framför scenen ökar ytterligare ett snäpp. Helt plötsligt dundrar Killer Mike in och rappar "Hardcore G shit, homie, I don't play around" och det är som om en bomb sprängs i lokalen. Killer Mikes energi sprider sig som en löpeld genom Nefertiti och vakterna får jobba hårt så inte folk skadas längst fram. Efter introt med "Big Beast" fortsätter Mike med spår två från senaste plattan R.A.P. Music. Synthsirenen från "Untitled" övergår i en basgång som säkert hörs ut till de stackarna som inte lyckades få tag i biljetter till konserten och stod utanför i den bistra kylan. Killer Mike gläfser fram orden som en galen vildhund och publiken är i extas. Mullret från "Untitled" går över i old school-doftande "Go!"och Mike glider från sida till sida av scenen i ölen som spillts ut på golvet.

Han tar under de tre första låtarna hjälp från publiken som är lika mycket uppe på scenen som artisterna. Killer Mikes DJ och hans fru, som också står på scenen, ser nästan rädda ut ett tag och vakterna är hela tiden beredda om något händer. Någon ropar att det inte är hiphop utan punk som Mike levererar och han tackar och säger att det är det mest sanna någon någonsin sagt om hans musik. Sedan händer något. Konserten tappar lite i fart. Jag hade personligen föredragit att han spelat hela senaste skivan och sedan kört äldre låtar efteråt. Energin förloras i låtar som Outkasts "Whole World", som visserligen var låten Killer Mike slog igenom med för den breda publiken, här känns den dock faktiskt relativt malplacerad. Den är helt enkelt för lugn och utan energin så dör konserten en smula. Mellansnacket känns inte heller särskilt roligt eller nödvändigt. Det är den vanliga propagandan för marijuana och att man ska sträcka upp långfingret för att visa sin avsky mot amerikanska presidenter. Det snacket går självfallet in i låten "Reagan", en låt som passar perfekt på plattan men inte riktigt lyfter i livesammanhang.

När han börjar prata om att hans fru skrivit en raptext förväntar jag mig det värsta, att hon ska köra den live här. Som tur är händer det inte och konserten tar ny fart. Flera låtar från förra årets bästa hiphop-skiva R.A.P. Music blandas med klassiker som "Ready Set Go". Höjdpunkten av det äldre materialet är ändå "Never Scared" som blir till skrikig allsång. På tal om skrikig så försöker sig Killer Mike på att sjunga några gånger under konserten. Han mumlar något om att han inte brukar göra det på scen, men att han rycks med. Det är inte svårt att ha överseende med det. Inte när man verkligen ger allt som Killer Mike gör den här kvällen. Jag fattar inte hur hans röst orkar med att kväll efter kväll ansträngas som den gjorde under den här kvällen. Det är hans goda humör, hans närhet till publiken och den enorma energin som gör det här till en hiphop-spelning som är snäppet bättre än det mesta jag sett under de senaste åren.

Största höjdpunkten under kvällen sker dock relativt sent under konserten. Mike pratar om hur viktiga hans släktingar är och har varit för honom och ber publiken att tända mobiler och tändare för alla som någonsin förlorat någon närstående. Låten "Willie Burke Sherwood" strömmar ur högtalarna och just den här kvällen är vi i publiken hans familj. De som ger honom uppskattning och kärlek. Killer Mike är en stor liveupplevelse. Han berättar för oss att de enda religiösa upplevelser han har fått är när han stått på en scen. Ikväll är scenen hans kyrka och när han predikar den här aftonen så talar jag nog för alla som var där när jag hävdar att närmare en religiös upplevelse än att se Killer Mike live som hiphopälskare är svårt att komma.

Killer Mike får 4,5 oblat av 5 möjliga i betyg

Kvällens höjdpunkt var "Willie Burke Sherwood"