Record Store Day 2013 + inköpen

Bengans lockade många skivsugna

Igår var det Record Store Day 2013. RSD har de senaste åren varit ett återkommande event för att locka skivköpare med specialerbjudanden, limiterade skivreleaser och annat smått och gott. Jag började min tur på Bengans skivmässa på Oceanen. Det var inte jättemånga utställare, jag räknade det till fem stycken inklusive Bengans. Bengans hade dagen till ära ett vinylsläpp, dock av det mindre slaget. Även om det inte var så många utställare så tog det sin tid att bläddra igenom det som var intressant. Det går alltid att hitta något roligt på Bengans vinylsläpp och det var också vid det bordet trängseln var störst. En annan utställare hade vinylsinglar i tusental till försäljning. Singlar tar alltid rejält med tid att gå igenom, det är mycket mer svårbläddrat än vanliga LP. Fanns även CD-skivor till salu till riktigt bra pris.

Sedan blev det att bege sig över gatan till Bengans på Stigbergstorget. Där var det verkligen trångt och det var kö till backarna med speciella RSD-utgåvor. Det var bara att stå snällt i kö för att få bläddra. Tyvärr blev det inget köp där. Ingen av de skivor jag var intresserad av hade hittat sin väg till Göteborg. Precis när Division of Laura Lee började spela gav jag mig av mot Andra Långgatan för att se hur det såg ut i butikerna där. Det var mycket glesare med folk nere på Andra Långgatans Skivhandel trots hyfsat bra erbjudande, om man handlade för 200 kronor så fick man ett presentkort på 50 kronor. Inga speciella utgåvor verkade finnas där och inget skivsläpp eller liknande. Så det blev ett kort besök.

Jag styrde sedan kosan mot Dirty Records. Där fanns det en del specialutgåvor, men inte heller där hade jag någon tur. Däremot så hittade jag en singel som innehåller ett spår jag varit ute efter ett tag. Skivan var inte prismärkt så det var med lite skräckblandad förtjusning jag frågade vad den kostade. 10 kronor ville han ha och fick det med ett leende. Efter det här kände jag mig rätt nöjd med dagen och åkte hem med några små kassar med vad jag tycker är fynd.

Från vänster: Rettore - Brivido Divino

Italiensk relativt svängig och själfull discorock med mycket moog och andra härliga gamla synthar. Det jag fastnade mest för var omslaget. Den rosa delen går att vika upp och där bakom finns texterna. Skivan är ilsket röd. Väl värd en femma bara för omslaget och skivan. Hittade inga jättebra youtube-klipp från skivan, men här är en av de hyfsade låtarna:

I mitten: Sandvik Big Band - Sandvik Big Band + Bosse Broberg

Svensk storbandsjazz som jag varit ute efter ett tag. Den här versionen är den lite ovanligare av de två versioner som släpptes av skivbolaget Dragon 1975. Skillnaden är omslaget. Här med en bild från ett stålverk. Tio välspenderade kronor med andra ord. Skivan börjar med "Fäbodlåt från Högbo", en jazzig bit svensk folkmusik som för tankarna till pärlor av Jan Johansson och Berndt Egerbladh. Trollbindande är ett lättviktigt ord för att beskriva öppningsspåret. Skivan fortsätter i behaglig ton på a-sidan av skivan, men b-sidan vinner stort. Storbandsfunkiga öppningsspåret på b-sidan, "Till far min" är en ren och skär öronorgasm om man gillar funkiga breaks (tyvärr inga rena med bara trummor) och sköna elpianon och blås. Doris-covern "I'm Pushing You Out" skriven av Egerbladh är dock mest rolig. Den blir lite träig i en instrumentalversion. Avslutande "Petra" är däremot riktigt bra. Tyvärr finns det inga klipp på youtube, men ser du skivan så klipp den om du gillar storbandssväng.

Till höger: Cats - Cats

Synthig rock släppt på Elektra 1980. För en femma kunde jag inte motstå omslaget. Det var självklart inte bara det som lockade. Vet att jag sett omslaget flimra förbi på nätet. Det visade sig vara en relativt usel skiva, men omslaget och låten "The Woman in White" var värt femman. Verkar som karriären för Cats inte blev långvarig. Det blev bara en skiva och eftersom det inte finns mycket info om den heller så kan jag tänka mig att de aldrig hittade en publik. På de bästa spåren låter Cats som gruppen The Cars. När det är som sämst så är det en snarkfest utan dess like.

Singlar från vänster: Susan Cadogan - Hurt So Good

Den här har jag letat efter ett bra tag. Susan Cadogan var under 70-talet the queen of lovers rock, en typ av soft reggae som även ofta fungerade bra på listorna under den eran. Den här Lee Perry-producerade låten var hennes största hit. Kolla in när Susan Cadogan framför "Hurt So Good" live på Top of the Pops:

Andra singeln från vänster: ? - ?

Nu blir det knivigare. Hittade den här singeln som släpptes på ryska skivbolaget Melodiya. Har ingen aning om vad gruppen heter. Det ser ut som det står Anna på omslaget, men min ryska är inte vad den borde vara. Jag är inte ens säker på att gruppen är från forna Sovjet. Melodiya släppte under sina glansdagar skivor från alla möjliga länder. Jag brukar ha lätt för språk, men på första låten på EP:n, som innehåller fyra spår, låter det som kvinnan sjunger på turkiska. De andra tre låtarna låter som det är ryska det sjungs på. Vet att jag hört och sett skivan tidigare och har ett svagt minne av att den ska vara från Armenien. Nåväl. Det är rätt töntiga småpskykedeliska låtar det bjuds på, förutom då andra låten på första sidan. Den är en riktigt soft och skön psykedelisk poppärla guld värd. Precis vad jag betalade för den. En skinande blank guldtia.

Tredje singeln från vänster: Purple Flash - Crème Soufflée

En obskyr liten electrofunk-låt inspelad i Frankrike 1981. Fyra kronor ville singelförsäljaren ha för den och det är den väl värd. Den något otäcka manliga rösten som pratar sig igenom a-sidan får mig inte att bli festsugen. Jag föredrar helt klart b-sidan som är en instrumentalversion av a-sidan. Lyssna på den här:

Singeln längst till höger: Dolly Parton - Potential New Boyfriend

Ja, ni läste rätt. Undertecknad kanske inte är Dollys största fan på planeten, men en del av hennes tidiga låtar faller mig i smaken. Nu är det här en senare låt. 1983 för att vara exakt. Dolly goes disco och jag tycker det funkar rätt bra. Visst är den tacky och jag kanske borde skämmas för att jag verkligen gillar den, men jag står för att jag tycker den funkar ganska bra. Lite disco och en skvätt country. Lyssna in den här:

Det blev ett gäng singlar till från försäljaren. Jag la vantarna på följande singlar för en spottstyver:

Bryan Ferry - You Go To My Head

The Grassroots - You And Love Are The Same

Chris Rea - I Can Hear Your Heartbeat

Ödesmättat soundtrack till en hemsökt fransk stad

Det är sällan jag blir riktigt tagen av modern filmmusik. Inte så konstigt kanske eftersom jag sällan blir riktigt tagen av modern film heller. Jag gillar gamla filmer och således gamla soundtracks. Det finns dock undantag. Jag vägrar inte att gilla en film för att den är ny. Det är bara att filmer som talar till mig ofta har några år på nacken. Mina största upplevelser när det kommer till film och tillhörande soundtracks är från mitten av sextiotalet fram till en bit in på nittiotalet, efter det är det rätt få filmer eller TV-serier som får mig att gå i spinn. Då är det extra roligt att få uppleva den känslan så här i vintermörkret.

TV-serien heter Les Revenants (Gengångare är den svenska titeln) och musiken framförs av skotska bandet Mogwai. Serien har visats på SVT-Play under vintern, men det verkar inte finnas några planer att visa den på SVT. Det är ren skam. Med så mycket skräp i tablån skulle serien bli ett guldkorn bland all lort. Les Revenants är ett mörkt drama med vissa rysarinslag. Det är ingen serie med mycket våld utan snarare en läskig krypande stämning. En fransk småstad uppe i Alperna hemsöks av människor som tidigare omkommit. Det är inga tonårsfräscha vampyrer som dricker blod ur läskflaskor eller renrakade varulvar det handlar om. Vanligt folk som dött dyker upp hos sina familjer och bekanta och ser ut och är precis som före dödsögonblicket. Invånarna ställer sig frågorna varför och vad vill dessa återvändare till livet. Folket i staden hanterar det som inträffar på väldigt olika sätt. Alla som kommer tillbaka är inte goda människor heller. Bland annat dyker en seriemördare som härjade i staden upp igen efter att ha varit borta i sju år. Man får även reda på att staden har ett mörkt förflutet, en damm brast för många år sedan och dränkte delar av staden.

Det är verkligen en riktig mysrysardramaserie som har fått folk att dra paralleller till serien Twin Peaks bland annat. Den kopplingen tycker jag är helt fel. Det är ofta löjliga associationer som att Twin Peaks har sitt TP:s Roadhouse och att i Les Revenants hänger folk på The Lake Pub. Nej, jag tänker mer på John Ajvide Lindqvists bok Hanteringen av odöda. Det är mer den stämningen och otryggheten i att inte förstå sig på vad som händer i ens allra närmaste närhet som gör Les Revenants så fantastiskt bra. Och så musiken förstås. Jag kan inte säga att jag har lyssnat på Mogwai tidigare, men i serien så spelar musiken en mycket stor roll. Redan i första avsnittet blev jag helt tagen av den vackra och ibland vassa musiken. Den känns helt naturlig i serien. Det är väldigt få musiksnuttar som utgör soundtracket. Snuttarna går om och om igen, men det blir aldrig tråkigt eller känns som upprepningar. Det har säkert till stor del med soundtrackets enkelhet att göra. Musiken känns som gammal klassisk rysarmusik som skulle platsa både i en italiensk giallorulle och i en brittisk Hammer Horror-film. Tidlöst och vacker.

Kolla på hela serien här: http://www.svtplay.se/gengangare

Lyssna på hela soundtracket till serien