Lyssnandets tio favoritplattor 2016

Trots att 2016 var ett riktigt skitår med på tok för många stora artister som lämnade jordelivet så kom det en del bra plattor. Här väljer jag tio favoriter. Om man vill lyssna på skivorna samtidigt som man läser så finns det en Spotifylista med två låtar från varje platta här:  Lyssnandets favoriter 2016

10 – Jonas Lundqvist – Vissa nätter

Pop av finaste sort, framförd av trummisen från insomnade Göteborgsbandet Bad Cash Quartet. Jonas Lundqvist förställer sig inte i sitt uttryck och skiter totalt i vad folk tycker. Han visar att Göteborg är så mycket mer än Håkan Hellström. På Vissa nätter levererar han nio poppärlor som alla har lyst upp skitåret 2016.

9 – Danny Brown – Atrocity Exhibition

Danny Brown rappar med sin speciella nasala stil över skruvade psykedeliska beats som om han vore en besatt seriefigur. Han slänger ut alla oskrivna rapregler genom ett stängt fönster och gör årets absolut mest nyskapande rapplatta.

8 – Haley Bonar – Impossible Dream

Egentligen borde jag bara sammanfatta Impossible Dream med att det är en jäkligt bra rockplatta. Det borde räcka så. Det är som om Haley Bonar har malt ner allt hon gillar och sedan spritsar ut allt till en riktigt tilltalande maräng. Det finns inslag av relativt bredbent rock, indie, country och grunge men hela tiden med de fyndiga och tänkvärda texter man förväntar sig av Haley Bonar.

7 – Ben Watt – Fever Dream

Storslaget men hela tiden givande och intimt är enklaste sättet att beskriva Ben Watts senaste skiva. Delikata gitarrslingor lindar in låtarna i ett tryggt gung. Skivan har vuxit under året och efter varje lyssning så ger skivan mer och mer.

6 – Red Pill – Instinctive Drowning

Årets absolut tyngsta rapskiva. Red Pill går in i sig själv och tar itu med ångest, depression och alkoholism till tonerna av Ill Poetics beats som ligger som tunga mattor av synthar och gitarrer bakom de avskalade och utlämnande textraderna. Titelspåret är årets bästa låt, utan tvekan.

5 – Michael Kiwanuka – Love & Hate

Musik som försöker låta som den skapades under en annan tidsepok blir ofta smått plastig och känns lätt oäkta. Så är inte fallet med Love & Hate. Michael Kiwanukas uttryck sätter avtryck genom att blicka ut över världen genom ett smutsigt fönster i en nergången Cheva som puttrar fram genom ett grådystert landskap. Love & Hate är en What’s Going On för 2010-talet.

4 – Kate Tempest – Let Them Eat Chaos

Tempest spottar rim om en omvärld i lågor och gatuhörn som sällan ser solen över beats som är så laddade att de hela tiden hotar att brisera. Innerstadspoesi när den är som enklast och bäst. Kate Tempest är som en uppgiven syster till Sleaford Mods.

3 – Kacy & Clayton – Strange Country

Kacy & Clayton är så självklara högst upp på Amerikanatronen 2016. Det är som om Townes Van Zandt och andra bortgångna hjältar vaktar över duon och ger dem inspiration och näring. Ofta sparsmakat, men hela tiden delikat och med fina stämmor i vackra arrangemang som andas frisk luft högst uppe på bergstopparna av Appalacherna.

2 – Ugly Heroes – Everything In Between

Blåskjorterap som ofta tar upp ämnen från livets skuggsida. Världsfrågor blandas med mer personliga problem, allt delikat strösslat över organiska souliga beats från Apollo Brown. Allt känns perfekt avvägt och det här är mer än en värdig uppföljare till den fantastiska debuten.

1 – Ka – Honor Killed the Samurai

Sent ska syndaren vakna. Innan jag hörde Honor Killed the Samurai hade jag svårt för Ka. Det kändes introvert och svårlyssnat. Jag vet inte om den här skivan är annorlunda mot hans tidigare verk, men när jag hörde den i somras föll alla bitar på plats. Beatsmässigt är det rätt sparsmakat, men det känns aldrig underproducerat. Beatsen är perfekta guldramar till Kas poesi som beskriver det hårda ghettolivet genom en samurais ögon. Ett riktigt mästerverk. En skiva som målar bilder som hämtade ur en Akira Kurosawa-film blandad med Hong Kong-action från tidigt 90-tal.


Det fanns en del andra plattor som också var riktigt bra och som jag lyssnade mycket på under året, men det här är grädden och körsbäret på glassen. Vi får se vad som händer med Lyssnandet under 2017. Det finns en del planer, men jag vågar inte lova något nu. Den som lever får se. God jul och gott nytt musikår!

Recension: Jurassic 5 live på Pustervik Göteborg 12/6

Förväntningarna på den här konserten har varit extrema sedan det för några månader sedan stod klart att J5 åter skulle spela i Göteborg. Konserten på Trädgårn 2006 har blivit en mytomspunnen konsert för de som inte var där men som har hört historier om hur överbra den var. Själva kommer inte gruppen ihåg att de varit i GBG tidigare, det visar de när de ställer just den frågan till publiken under konserten. Undertecknad var på konserten 2006 och räknar den som en av de allra bästa rapkonserter den här staden någonsin fått uppleva. Redan under uppvärmarna Ugly Duckling inser man snabbt att publiken är taggad till max. När Jurassic 5 strax efter 22 drar igång ökar temperaturen i den redan stekheta konsertlokalen som nästan är fullsatt av förväntansfulla fans.

Det är ett rasande tempo från början och de tidiga klassikerna avlöser varandra. Glädjen och glöden finns kvar hos gruppen och det märks att de trivs på scenen tillsammans. I bakgrunden gnuggar Cut Chemist och Nu-Mark wax och utmanar varandra i små scratchdueller. Publiken är i extas när hits som "Concrete Schoolyard", "Jurass Finish First" och "What's Golden" betas av. I mitten av konserten får Cut Chemist och Nu-Mark leka loss med scratchgitar, en hemmagjord trummaskin runt halsen och sist men inte minst den jättestora skivspelaren som hade en central plats på scenen. Andra halvlek tappar fart lite i början och det blir en halvdryg uppförsbacke som J5 måste kämpa i för att få igång publiken igen. Men tempot ökar igen trots en ganska så ljummen önskestund där publiken för önska en låt som sedan gruppen ska spela. Tempot är åter på topp i den frenetiskt ångande "A Day At The Races" och konserten avslutas på topp av en av de stora Hiphop-dinosaurierna som faktiskt firar 20-årsjublieum i år.

Det är omöjligt att, trots en halvrolig stund i mitten, ge den här konserten mindre än 5 av 5. Det är precis den känslan jag känner när konserten är slut som jag kände första gången jag hörde en hel skiva av Run DMC för första gången för 28 år sedan. En känsla som är obeskrivlig för de som inte känt så när de lyssnat på musik som påverkar varje liten fiber i deras kropp. Att Jurassic 5 inte har jobbigt mellansnack och tjatar om röka och svenska tjejer, som alla andra rapgrupper som är här på besök, är väldigt befriande och ger ytterligare ett plus. Frågan är då om det här var lika bra som konserten på Trädgårn 2006? Svaret är att faktiskt den här konserten var strået vassare. Vi kan skriva i sten att de här rapgiganterna 2014 gjorde ett av de allra tightaste rapspelningarna i GBGs konserthistoria.

Fulhjältar levererar en av årets bästa plattor

Ugly Heroes är antitesen till fantasifulla hjältar med superkrafter. De är blåskjortade arbetare som strävar utav bara helvete för att leverera den bästa och ärligaste rapmusiken 2013. Det är sällan jag skriver om rap här på bloggen. Det är egentligen rätt konstigt med tanke på att det är en av de musikstilar som ligger mig allra närmast hjärtat. Att skriva om det man älskar allra mest är svårt ibland. Sedan ska jag inte sticka under stolen med att viss rapmusik förmedlar en människosyn som jag inte delar. Fortfarande 2013 är det tragiskt nog inte ovanlig med att ord som bitch och faggot lämnar munnar inom genren. Då är det extra skönt att lyssna på Ugly Heroes. Att inte behöva försöka stänga av när nersättande ord haglar över beatsen. På skivan lägger Apollo Brown ljudmattor fulla av smått melankoliska samplingar som känns perfekta för Red Pill och Verbal Kent att spotta ut salivsträngar nertyngda av livet i dagens Amerika på.

Första gången jag hörde deras självbetitlade debutalbum i våras satt jag under långa perioder med tårar i ögonen och med håret ståendes spikrakt upp på armarna. Det är sällan rap talar till mig på det viset nuförtiden. Jag gillade inte bara musiken, texterna talade till mig och jag blev berörd på djupet. Jag kände igen mig i många av textraderna. Vissa texter blev nästan lite för närgångna emellanåt. Det här är så långt ifrån champagne-bubblor, dyra bilar och ett allmänt dekadent rikemansleverne man kan komma. Det här är verklighetsrap som letar sig in under huden. I en rättvis värld hade Ugly Heroes varit bland de största rapgrupperna det här året, men rättvisa är inte något som står på dagens schema. Inte i musikvärlden i alla fall. Förhoppningsvis ger inte gruppen upp utan fortsätter att leverera sin ärliga och nakna rapmusik. Musik som inte är rädd för att berätta sanningen när fler och fler i världen tampas med utanförskap, massarbetslöshet och allmän hopplöshet. Ugly Heroes debutalbum kommer med största säkerhet vara med och slåss om topp-platserna när jag summerar musikåret 2013. Ja, så bra är det.

Videon till låten "Desperate"

Lyssna på skivan på Spotify: Ugly Heroes – Ugly Heroes

Recension: Kanye West - Yeezus

Omslaget eller rättare sagt bristen på omslag

När jag lyssnat klart på Yeezus är min första tanke - vem kommer att lyssna på det här? Det är hårt, spretigt och ganska vasst i kanterna. Det var visserligen förra skivan också, men här är mycket av R ’n’ B-flörterna och popmelodierna utbytta mot ragga-spottande och proggig rock. Yeezus är i mina öron en helt klart hårdare platta. Första låten ”On Sight” sätter tonen och jag skrattar nästan när Kanye i rad efter rad spottar ur sig rader som är stenhårda och säkert från hans sida också väldigt ärliga. Redan några dagar efter skivan släppts har han fått kritik för raden om tjejen som skakar som om hon har Parkinsons. Allt detta över minimalistisk musik som mest för tankarna till europeisk elektronisk musik. Det går inte att anklaga Kanye West för att inte våga ta ut svängarna.

Nästa låt, ”Black Skinhead”, fortsätter i samma stil. Låten samplar Marilyn Manson och ljudbilden är hotfull och Kanye låter arg på allt och alla. Det låter som en mans sista tankar innan ett nervsammanbrott. I slutet av låten flåsar han bara ordet god som en religiös fanatiker som vägrar bli avspisad. Därefter påstår han att han är en gud i vad jag gissar är självbiografiska ”I Am A God”. Han är inte blyg av sig och när man inte tror att hans hybris kan bli mer högflygande så tar han det till nästa nivå. Tredje låten in och det är ett kakafoni utan dess like. Han klappar verkligen inte sina lyssnare medhårs. Frågan är om han tänkt på vilka som kommer att lyssna på det här överhuvudtaget. Det verkar inte så. Han behöver helt enkelt inte bry sig så mycket om det. Folk sväljer vad han än levererar. Det är lite det jag tycker är problemet med skivan. Det är lite som att slänga in en riktigt dryg unge i en godisaffär och säga åt honom att inte äta godis tills han spyr. Det finns ingen urskiljning av vad som är riktigt bra och vad som är riktigt dåligt.

Jag blir mest förvånad när han i mitten av ”New Slaves” börjar spela en låt av ungerska rockgudarna Omega och prata, sjunga och nynna över den. Det låter inte bra, men det är ett roligt och oväntat inslag. Halva skivan har redan gått och äntligen kommer det något som låter som en sångslinga. Det värsta är att när ”Hold My Liquor” kommer igång så har Kanye West än en gång värmt upp autotunen. Där snackar vi djävulens påfund. Låten känns trött och allt dumt och drygt snackande av Kanye går någonstans häromkring på skivan över till att bara bli riktigt irriterande. Som tur är tar skivan ny fart i nästa låt ”I’m In It” där Kanye får sällskap av Agent Sasco vars toastande lyfter låten. Just Kanye har jag dock hunnit tröttna på här på skivan. Han är så sjukt osympatiskt barnslig och hans texter som pendlar mellan självömkande och hans sexäventyr ger ingen tyngd till musiken.

Frågan är vad Nina Simone hade tyckt om Kanye West och att han använder hennes version av ”Strange Fruit”, det får vi aldrig reda på men att en ung generation hittar till Nina Simones musikskatt måste ändå ses som något positivt. Jag har redan sett kommentarer där Kanye-fans prisar honom för att de upptäckt hennes musik genom hans samplande. Låten är dock olyssningsbar med så fruktansvärt öronskärande autotune att det borde vara straffbart. Det fruktansvärda autotune-onanerandet fortsätter även i ”Guilt Trip” som annars är en av höjdpunkterna på skivan rent musikaliskt. Just där tänker jag att det vore skönt att höra en annan artist över musiken. Det kunde bli ren magi. Kanye West är först och främst en producent och det var så han började sin karriär. Han borde verkligen fundera på att låta andra sköta artistbiten. Musikaliskt är han inte rädd för att utforska och provocera, på micken låter han bara trött och paranoid. Det finns självklart undantag, men det är sällsynt och på den här skivan så blir han nästan hela tiden för mycket. 

Näst sista spåret ”Send It Up” är inte värd att nämna. Ren och skär utfyllnad som aldrig borde lämnat demostadiet, eller det kanske det aldrig heller har gjort. Det låter väldigt ofärdigt. Sedan händer något roligt och smått oväntat. Sista spåret ”Bound 2” drar igång en gammal soulsampling som lekfullt loopas med vokala samplingar och här kommer geniet Kanye West fram. Låten är bland de bästa Hip-hop-låtar jag hört under året. Lekfullheten är extremt befriande och Kanye låter bättre än vad han gjort på bra länge även på micken. Att betygasätta skivan är svårt. Kanye West har hittat sin publik, även om jag har svårt att förstå hans storhet från 808 & Heartbreak och framåt. Det finns hela tiden spår jag gillar med honom, även på den här skivan. Jag kan dock inte säga att det här är en skiva jag håller särskilt högt, men jag gillar att han vågar provocera och utmana sina lyssnare.

Betyget blir 2,5 söta nallebjörnar med solglasögon av 5 möjliga.

Bound 2 är helt klart plattans bästa spår

Recension: Nas på Liseberg

Det är en ljummen kväll och barnfamiljerna börjar dra sig hemåt när Nas går på Lisebergs stora scen strax efter 21. DJ:n försöker värma upp publiken med Hiphop-dängor av andra artister, de ser dock ganska konfunderade ut när han spelar gamla klassiker av Gang Starr och Eric B & Rakim. Nas DJ och trummis drar igång "The Don" från senaste plattan, Life Is Good, och händer flyger upp i luften. Nas går på rätt försiktigt ändå. Han känns rätt lugn trots att låten är ganska hård. Det är lite som att publiken känner av Nas halvloja entré och tänder efter halva låten inte igång så som de gjorde när han först dök upp. Han kör "Loco-Motive", min största favorit från senaste plattan och blir även då bemött av rätt blyga applåder. Samma sak händer under "Accident Murderers". Nu är det snart dags att gå tillbaka i Nas karriär och han dukar upp bordet genom att först spela "Back When" från Life Is Good.

Det känns direkt att det här är en relativt ung publik och när tempot sjunker så ser det ut som en del funderar på att dra sig hemåt. Nas kör sedan låt efter låt från debuten Illmatic. Vi som var med när plattan kom för snart 20 år sedan är i himlen för en stund och rappar med i varenda rad. "N.Y. State Of Mind", "The World Is Yours", "It Ain't Hard To Tell", "Represent" och "Life's A Bitch" är alla låtar han spelar från debuten. Nas rappar inte varje rad och det känns som han tappar bort sig emellanåt. DJ:n fyller ibland i och ibland så går delar av publiken in och fyller i luckorna. Nyare låtar som "Get Down" och "I Can" funkar bättre och det märks att Nas får lite energi igen. Titelspåret från svagaste skivan Nastradamus tuffar på fint, men det är nog inte så många i publiken som verkar ha hört låten. Samma sak gäller "The Message" från andra plattan. Ett förvirrat medley känns bara retligt men när det går över i "Made You Look" så kanske det är låten som funkar bäst under kvällen tillsammans med "Got Ur Self A...". "Halftime" som var hans debutsingel får några ur publiken att flippa lite. En personlig favorit under kvällen tillsammans med "Nas Is Like".

Sedan vacklar konserten igen. En sommelier kommer in med en flaska körsbärsvin och en fin men kort version av "Cherrywine" blir det innan Nas säger rest in peace till duettpartnern Amy Winehouse. Publiken reagerar knappast alls. Det brukar alltid bli lite applåder från publiken i dessa situationer. Stämningen blir lite konstig och efter några låtar till går Nas av scenen till tonerna av "Stay". Vi är några som står kvar och väntar på extranummer, men spelningen är över. Det var en ljummen kväll på Liseberg och Nas var lika ljummen. För ett så billigt pris som en entrébiljett till nöjesfältet var det dock värt att se en MC som kanske haft sina största glansdagar, men det är tydligt ikväll att han har en rätt gedigen låtskatt att bygga spelningar på. Energin på scenen saknas dock för att det ska bli Hiphop-magi av det hela.

Konserten får betyget 3 Flumeride-turer av 5 möjliga.

Ett obskyrt band från Skottland får nytt liv

Den här karamellen har jag egentligen sugit rätt länge på. Det var redan i januari förra året som jag hittade gruppen Blue och deras debutalbum i ett dammigt hörn av Stigbergstorget och bestämde mig att det var värt att utforska den. På prislappen stod det 15 kronor och jag visste att jag sett den flimra förbi i något youtube-klipp hemma hos någon skivsamlare jag ser upp till. Lyssnade igenom plattan när jag kom hem och insåg att det kanske inte var mitt bästa fynd. Som vanligt satt jag i favoritfåtöljen och småslumrade när en låt på b-sidan plötsligt fick mig att vakna till liv. Jag lyssnade på låten en gång till och bestämde mig för att behålla skivan på grund av den. Skivan är i övrigt inte direkt dålig, den är bara lite för snäll och såsig mellan varven. Den har dock sina guldkorn. Det är rock, men rätt soft sådan.

Gruppen Blue är från Skottland och bildades 1973. Hughie Nicholson, som tidigare var medlem i ett av Skottlands populäraste band Marmalde, frontade gruppen. Blue hade inga vidare framgångar med debuten. Deras största hit var "Capture Your Heart" från albumet Another Night Time Flight, en platta som producerades av Elton John och Clive Franks. Efterkommande skivor innehöll inga hitsinglar och efter att ha hängt i Los Angeles ett tag åkte bandet tillbaka till Storbritannien. 2003 bestämde sig några av bandmedlemmarna att stämma pojkbandet Blue för att de använda samma namn på sin grupp. Det hela slutade med att båda banden fick behålla sina namn. Domaren menade att det var väldigt tydligt att det var två helt skilda band som spelar väldigt olika typer av musik.

Låten som fångade min uppmärksamhet heter "I Wish I Could Fly" och utgjorde förra året stommen till Meyhem Lauren och Sean Price-låten "Grown Man Palettes". Blue-låten är en smådeppig softrock-historia med en viss tyngd och soulmusikens själfullhet. Meyhem Lauren och Sean Price gör samplingen som Harry Fraud sätter i händerna på dem till smutsig rap från de mörkaste hörnen av vår värld. När jag hörde låten älskade jag den direkt och insåg att den skulle hamna på listan över förra årets hiphop-favoriter. Jag kände dock inte igen samplingen, eller den fanns i bakhuvudet men jag kunde inte placera den. Det var först när jag för några dagar sedan flyttade som jag gick igenom lite gamla skivor och hittade samplingen.

Blue - I Wish I Could Fly

Meyhem Lauren & Sean Price - Grown Man Palettes

Recension: Kendrick Lamar, Pustervik GBG 14/2

Något man är ovan med i Göteborg är att hiphop-artister går på när det är sagt att de ska gå på. På utsatt tid startar kvällens stora konsertsnackis som varit slutsåld i flera veckor. Det får vi nog tacka arrangörerna KB för. Där har Scratch något att lära sig. På vardagar har ingen lust att stå och vänta i timmar för att få se en konsert som de är tvungna att lämna efter halva tiden för att hinna med sista vagnen för natten. Ingen diss mot Scratch, de har verkligen varit ett vattenhål för ett relativt hiphop-torrt Göteborg. Men ändå, man kan alltid bli bättre. Vid utsatt tid äntrar Chords scenen, mannen som ska värma upp oss inför Kendrick Lamar. Han har ingen lätt uppgift. Lokalen är halvfull och energin hos publiken är inte på topp än. Chords har med sig en DJ och en gitarrist och river av gamla hits som "The Luckiest Man Alive" och "On the Grind" och blandar upp det hela med spår från nya plattan Looped State of Mind. Han gör ett bra jobb och får i slutet av showen igång publiken som på frågan om de är redo för Kendrick Lamar nästan lyfter taket på Pustervik.

Vid 21:15 äntrar Kendrick Lamar scenen och publikens glädjetjut är öronbedövande. Energin är på topp. Det är just första delen av konserten som är bäst. Han startar med ett knippe låtar från Section.80-plattan och "Hol' Up" och "A.D.H.D" gör sig väldigt bra live. Han blandar material från Section.80 med mixtape-låtar och det är en perfekt mix av material att framföra live. Det formligen kokar av glädje i publiken. På ena sidan där jag står ser jag ungdomar med backslick och skjortor som säkerligen kostar tio gånger biljettpriset för konserten. På andra sidan står ett gäng förortskids med flätat hår och sippar långsamt på deras Fantor. Alla och deras morsor var verkligen där för att kolla på Kendrick Lamar. Han var ganska liten när han stod uppe på scen, men samtidigt fyllde han ut den bra. Mycket på grund av kontakten med publiken. Dagen till ära frågade han publiken om kärlek och en tjej som hette Sara fick svara på frågan om hon var singel. Det var ett litet frågetecken hur det egentligen stod till med den saken, men följdfrågan blev om hon skulle vara trogen om hon var tillsammans med någon. Svaret blev ett ja och Kendrick tillägnade henne låten "Tammy's Song", även den från fantastiska Section.80.

Kendrick Lamar fortsatte sedan konserten med att till publikens stora förtjusning spela låtar från förra årets stora genombrottsplatta med den något klumpiga titeln good kid, m.A.A.d city. "Bitch, Don't Kill My Vibe" fick igång publiken och alla kunde texten utantill. Det är något som genomsyrade kvällen. Så fort Kendrick sträckte ut micken mot publiken så kunde alla texterna och rappade med. Det här var publikens konsert lika mycket som Kendrick Lamars. När "Backseat Freestyle", som jag tycker är en fruktansvärt jobbig låt, drog igång gick jag ifrån mittensektionen och ställde mig längre bak i lokalen. Jag vet inte om det var det som gjorde det, eller om Lamars energi sinade lite efter "Backseat Freestyle" tonades ut. Även om givna publikfavoriter som "HiiiPoWeR" och "Swimming Pools (Drank)" ökade tempot i showen blev det allt lite sömnigt. Materialet är starkt, men de lugnare låtarna gör att energin inte höll sig på topp. En sak jag reagerade på var att det inte fanns något merch table i lokalen, det är alltid kul med t-shirts eller något annat kul att köpa med sig som minne från konserten. En annan sak jag också tänkte på var att Kendrick Lamar inte höjde marijuana till skyarna. Det var inget snack om att röka på och mellansnacket kändes ärligt och inte för inövat. Allt som allt var det en bra kväll för alla som tycker att Kendrick Lamar är framtiden för hiphop. Början av konserten ger jag en stark fyra, men andra halvan känns lamare och får en slät trea i betyg. Allt som allt får konserten 3,5 westside-tecken av 5 möjliga.

Fantastiska "HiiiPoWeR" från solida Section.80

Låten "Good Kid", en av favoriterna från senaste plattan

Recension: Killer Mike live på Nefertiti i Göteborg 25/1

Klockan börjar närma sig två på fredagsnatten och DJ Confuze matar fram gamla och nya dängor till ett välfyllt dansgolv. En mick ställs fram och trängseln framför scenen ökar ytterligare ett snäpp. Helt plötsligt dundrar Killer Mike in och rappar "Hardcore G shit, homie, I don't play around" och det är som om en bomb sprängs i lokalen. Killer Mikes energi sprider sig som en löpeld genom Nefertiti och vakterna får jobba hårt så inte folk skadas längst fram. Efter introt med "Big Beast" fortsätter Mike med spår två från senaste plattan R.A.P. Music. Synthsirenen från "Untitled" övergår i en basgång som säkert hörs ut till de stackarna som inte lyckades få tag i biljetter till konserten och stod utanför i den bistra kylan. Killer Mike gläfser fram orden som en galen vildhund och publiken är i extas. Mullret från "Untitled" går över i old school-doftande "Go!"och Mike glider från sida till sida av scenen i ölen som spillts ut på golvet.

Han tar under de tre första låtarna hjälp från publiken som är lika mycket uppe på scenen som artisterna. Killer Mikes DJ och hans fru, som också står på scenen, ser nästan rädda ut ett tag och vakterna är hela tiden beredda om något händer. Någon ropar att det inte är hiphop utan punk som Mike levererar och han tackar och säger att det är det mest sanna någon någonsin sagt om hans musik. Sedan händer något. Konserten tappar lite i fart. Jag hade personligen föredragit att han spelat hela senaste skivan och sedan kört äldre låtar efteråt. Energin förloras i låtar som Outkasts "Whole World", som visserligen var låten Killer Mike slog igenom med för den breda publiken, här känns den dock faktiskt relativt malplacerad. Den är helt enkelt för lugn och utan energin så dör konserten en smula. Mellansnacket känns inte heller särskilt roligt eller nödvändigt. Det är den vanliga propagandan för marijuana och att man ska sträcka upp långfingret för att visa sin avsky mot amerikanska presidenter. Det snacket går självfallet in i låten "Reagan", en låt som passar perfekt på plattan men inte riktigt lyfter i livesammanhang.

När han börjar prata om att hans fru skrivit en raptext förväntar jag mig det värsta, att hon ska köra den live här. Som tur är händer det inte och konserten tar ny fart. Flera låtar från förra årets bästa hiphop-skiva R.A.P. Music blandas med klassiker som "Ready Set Go". Höjdpunkten av det äldre materialet är ändå "Never Scared" som blir till skrikig allsång. På tal om skrikig så försöker sig Killer Mike på att sjunga några gånger under konserten. Han mumlar något om att han inte brukar göra det på scen, men att han rycks med. Det är inte svårt att ha överseende med det. Inte när man verkligen ger allt som Killer Mike gör den här kvällen. Jag fattar inte hur hans röst orkar med att kväll efter kväll ansträngas som den gjorde under den här kvällen. Det är hans goda humör, hans närhet till publiken och den enorma energin som gör det här till en hiphop-spelning som är snäppet bättre än det mesta jag sett under de senaste åren.

Största höjdpunkten under kvällen sker dock relativt sent under konserten. Mike pratar om hur viktiga hans släktingar är och har varit för honom och ber publiken att tända mobiler och tändare för alla som någonsin förlorat någon närstående. Låten "Willie Burke Sherwood" strömmar ur högtalarna och just den här kvällen är vi i publiken hans familj. De som ger honom uppskattning och kärlek. Killer Mike är en stor liveupplevelse. Han berättar för oss att de enda religiösa upplevelser han har fått är när han stått på en scen. Ikväll är scenen hans kyrka och när han predikar den här aftonen så talar jag nog för alla som var där när jag hävdar att närmare en religiös upplevelse än att se Killer Mike live som hiphopälskare är svårt att komma.

Killer Mike får 4,5 oblat av 5 möjliga i betyg

Kvällens höjdpunkt var "Willie Burke Sherwood"

Hiphop-lekfullhet och frenetiskt trummande latinos

Efter en riktigt usel dag finns det inget bättre än att förlora sig totalt i musikens underbara värld. Bara sätta sig i sin fåtölj, ta på sig hörlurarna och sätta ner nålen i spåren på den svarta plasten ger en viss form av avslappning för egen del. Gjorde det för en stund sedan och då hände det igen. Det som jag skrev tidigare bara händer någon gång per år. Jag hittade en sampling till en av förra årets favoriter när det gäller hiphop-låtar. DJ Format featuring Phill Most Chill & Sureshot La Rock gjorde gemensam sak på den old school-doftande "Live At the Place to Be". Glädjen och lekfullheten hör man sällan i dagens hiphop-klimat, senast var det Jurassic 5 som gjorde något liknande. Tomheten efter dem känns verkligen.

Den bästa old school-aktiga låten från 2012

Skivan som har samplats har jag haft i mina ägor en längre tid. Ibland känner jag mig inte riktigt på humör för en viss typ av musik, men samtidigt vet jag att det kommer komma en tid då jag blir det. Latinamerikansk jazz är en genre som jag rätt sällan är så sugen på att lyssna på, men det händer. Ofta blir det kort, men intensivt. Den här skivan heter Ritmo y Sabor och är av Manteca. Kommer ihåg att jag köpte den här i Göteborg för lite mer än ett år sedan för 40 kronor. Första låten på den här skivan var tokfrenetisk och jag höll på att nicka till när spår nummer två drar igång. Samplingen gick rätt fort förbi så det var bara att ta tillbaka nålen till början av spåret igen. Lyssnade färdigt på sida A av skivan och det var mycket trummor och slagverk som låg på en matta av jazzig funkighet. Det piggade upp mitt sinne rejält. Har du haft en riktigt dålig dag kan kanske det här pigga upp även dig?

Manteca - Afro Funky

Den lilla svarta räddade dagen

Jag tröstar mig ibland med musik. Bara att gå och titta på skivor gör mig lyckligare. Att vara i den miljön får mig lugn och jag känner mig på något sätt delaktig i något större. Jag tar del av en historia. Det kan vara en nersupen countrysångares whiskeyindränkta visdomsord som får mig att må lite bättre, eller så är det en soulsångerska som berättar historien om hennes man som behandlar henne illa och man får den där tårdroppen i ögonvrån. Jag delar glädje och sorg. På något konstigt sätt umgås jag med folk, indirekt självklart men ändå. När jag tittar på min skivsamling känner jag dock ibland en stor sorg. Jag älskar den verkligen, men den har vuxit sig rätt stor genom åren. Är jag verkligen så olycklig? Svaret är kanske. Gör musik och min samling mig gladare? Definitivt! Det är som små människor som alla innehåller deras verklighet och som dem delar med sig av så fort nålen träffar spåren i skivorna.

Idag var en dag då jag behövde lite tröst. Gick in i en relativt liten skivbutik i Göteborg. Senaste gången jag var där köpte jag några soulsinglar och snackade med ägaren. Han sa då att jag kunde titta in snart igen, fler soulsinglar skulle nämligen hitta ut i butiken. Det hade fyllts på rätt bra idag. Jag tog en bunt som jag fattade intresse för, alla i 10-20 kronorsklassen, och gick mot skivspelaren för att provlyssna lite. Jag ställde in spelaren på 45 rpm, lade skivpucken på tallriken och satte igång första singeln. En singel på skivbolaget Atlantic av en man som heter Clyde Brown träffades av nålen. Det sprakade till härligt för att övergå i ett varmt vinylljud med lite småknaster i bakgrunden. Det gick två sekunder innan jag fick den där känslan i kroppen som jag bara får när jag hittar ett original till en låt som samplats och som jag har försökt luska ut vad det är.

Låten heter "Your Wish Is My Command" och jag hade inte en aning om att det var den låten som samplats på "GSK" av Copywrite, ett av förra årets absolut bästa beats enligt mig. Ett beat som jag direkt älskade. Jag är väldigt svag för vokala samplingar och den trallvänliga samplingen på den här låten var makalöst bra. Det vore fel att säga att jag lagt ner någon tid på att hitta låten. Den hade säkert gått att hitta om jag hade börjat gräva i det, men det är lite att ramla över den som är själva tjusningen. Något som inte händer för ofta, men någon gång per år brukar det hända. "Your Wish Is My Command" av Clyde Brown är en soulballad som visserligen är smörig, men den sorgsna tonen gör att den hamnar på rätt sida av Bregottfabriken. Den är bittersöt helt enkelt. Clyde Brown vet jag inte mycket om. Jag har försökt hitta information om honom, men får bara upp att han enbart släppte några singlar på Atlantic Records. "Your Wish Is My Command" återfinns på b-sidan av en av dem och den låten gjorde min dag lite bättre.

Ett av förra årets bästa beats

 Originalet av Clyde Brown

Exile och Johaz är Dag Savage

Hiphop är en av mina största passioner i livet. Det gör också att jag är extremt petig när det gäller rapmusik. Mycket håller i mina öron inte hela vägen. En låt kan vara riktigt bra och sen droppar rapparen ifråga en rad som raderar hela den känslan. Låtar där kvinnor kallas bitches eller där rapparen spottar fram homofobiska formuleringar får mig att skämmas över min extrema kärlek till genren. Jag, likt nog många andra, försöker blunda med öronen för att försöka missa vad som sägs ibland. Då är det extra skönt när en låt som "Twilight" dyker upp. Producenten Exile och rapparen Johaz har alltså slagit sina påsar ihop under det smått udda namnet Dag Savage.

Exile har tillsammans med rapparen Blu tidigare gjort sig känd som en innovativ och väldigt själfull producent. För några år sedan gjorde han också den fantastisk plattan "Boy Meets World" tillsammans med rapparen Fashawn. En av mina favoritskivor från senare år. Nu är det inte bara Exile som gör ett fantastiskt jobb på den här låten, rapparen Johaz känns väldigt stabil bakom micken. Det är rått och politiskt och det känns lite som Johaz flåsar texten i nacken på en. På första versen rappar han "We in our final maze, time to strategize, way deeper than the books that you analyze, way deeper than the crooks that you glamorize, It’s real life, we ain’t got no time to fantasize". Johaz är för mig en relativt ny bekantskap, men skriver han så här bra och vettiga texter har jag nog en ny favoritrappare runt hörnet.

15 januari släpper Dag Savage sin första EP på skivbolaget Dirty Science / Fat Beats. Gästar gör bland andra Aloe Blacc och Murs. Låten ”Twilight” är mörk och redan i introt dyker en skön vokalsampling upp som gör att jag bara älskar det här direkt. Det visar sig att det Exile plockat ner från skivhyllan för att återanvända är ”My Prayer” av The Platters. Låten skrevs redan 1926, men spelades in av The Platters 1956. Att återanvända och få en yngre generation att upptäcka gammal musik är något som är en av delarna inom hiphopkulturen som jag uppskattar allra mest. Det har tagit mig på musikaliska resor som jag nog aldrig hade tagit om det inte hade varit för rapmusikens samplande. Mina föräldrar undrade nog när jag helt plötsligt började lyssna på jazz som 14-åring eller när jag började utforska progressiv rock från forna öststaterna. Utan hiphop hade den resan aldrig börjat. Stort tack hiphop, jag är dig för alltid skyldig.

Dag Savage - Twilight

The Platters - My Prayer

Killer Mike till Sverige i januari

Nu till lite goda nyheter. Killer Mike gör två spelningar i Sverige i januari. 25/1 spelar han på Nefertiti i Göteborg och dagen efter så är det Stockholm och Nalen som får besök. Enligt mig så har Killer Mike släppt en av årets bästa skivor. Senare under veckan återkommer jag med några listor när det gäller mina årsfavoriter.

En av favoritlåtarna på Killer Mikes senaste platta R.A.P. Music

Capital STEEZ R.I.P.

Capital STEEZ var en av de unga lovande rapparna som borde haft framtiden för sig. Nu har det konfirmerats av hans vän och samarbetspartner Joey Bada$$ att ryktena om Capital STEEZ död stämmer. Ryktet säger att han begick självmord, men det är inte bekräftat än. STEEZ blev bara 19 år.

Capital STEEZ tillsammans med Joey Bada$$ i videon till Survival Tactics