En bortglömd soulmans revansch

Jag kommer väldigt väl ihåg första gången jag hörde "Didn't I" av Darondo. Det är en sån där låt som man kommer ihåg när man hör för första gången. Jag satt på en flygplats och väntade på ett försenat plan. Det var sommar och ett sjuhelsikes oväder med regn och blixtar utanför det stora fönstret på flygplatsen. Eftersom jag inte direkt njuter av att flyga så kändes hela situationen väldigt otrygg. Det enda jag kunde göra var att försöka lugna ner mig med lite musik, det brukar funka. Jag fumlade igång min mp3-spelare av märket Meizu, en tidig och väldigt klumpig mp3spelare med fantastiskt bra ljud, och började lyssna på en samling jag fått av en bekant. Första spåret är "Didn't I" och precis när den startar igång så kommer en man och dammsuger precis vid mina fötter. Jag lyfter på fötterna och han tittar på mig och ler. Precis då ser jag en blixt utanför fönstret och precis därefter hörs en åskknall som inte är av denna värld. Trots att jag lyssnar på musik ganska så högt så hör jag att folk omkring mig tar ett djupt andetag. Lamporna blinkar till och oron sprider sig bland de som sitter omkring mig. Jag märker allt detta, men är helt lugn och trygg med Darondo i hörlurarna. Resan hem är inte helt utan turbulens och det knakar i taket på flygplanet. Jag är helt avslappnad och bryr mig inte ett skit om vi störtar, jag har ju hört världens bästa låt.

I början av 2000-talet var det väldigt få som kände till Darondo och hans musik. I mitten av 2000-talet ändrades allt när Gilles Peterson grävde fram singeln "Didn't I" från 1972 och började spela den i sitt radioprogram. Intresset kring låten, som under Darondos karriär på 70-talet var hans största hit, ökade lavinartat och Peterson tog med låten på samlingsplattan Gilles Peterson Digs America från 2005. Året därpå kom en samlingsskiva med Darondo och efter att ha varit försvunnen från scenen i närmare 25 år nåddes han av nyheten att hans musik hade återupptäckts. Det gav honom ny energi och han gick in i studion och började spela in nytt material. Han började även ge konserter i samma veva. En del av er känner kanske igen "Didn't I" från TV-serien Breaking Bad.

Darondo var under 70-talet lite av en kultfigur i vissa kretsar på västkusten i USA och han var faktiskt uppvärmare åt ingen mindre än James Brown under den tiden. Han levde större och mer extravagant än många kända artister. Rolls Roycen han åkte runt i var utrustad till max och han syntes aldrig utan minst ett gäng unga damer vid sin sida. Hans syntes heller aldrig utan hans älskade minkpäls. Enligt honom så jobbade han som vaktmästare och damerna vid hans sida var hans hyresgäster, men det har spekulerats en hel del om vad hans riktiga yrke var. Hur det än var så var hans musik det närmaste man kunde komma definitionen soul. Darondo var en man som kopplade in mikrofonen i själen och bara var sig själv. Han berättar historier om olycklig kärlek från botten av hjärtat och det utan några som helst omskrivningar. Det är direkt, smutsigt och sant. Hans fraseringar och sångstil kan ibland påminna om Al Green eller Ron Isley, men hans uttryck är hans eget och hans säregna röst letar sig in i själens djupaste vrår och tar plats.

Under 80-talet var Darondo programledare för bland annat en komedishow, han var faktiskt populärare som programledare än som sångare. Men 80-talet innebar inte bara framgångar, han konsumerade stora mängder kokain och för att fly undan droglivet så packade han väskan och drog till London. Han fortsatte sedan att dra runt i världen och under den tiden spelade han bland annat blues på olika klubbar. När han kom tillbaka till USA var han nykter, gifte sig, började plugga och i början av 90-talet började han jobba i fastighetsbranschen. Han var själv väldigt skeptisk till att återutge sin musik, men blev övertygad och har sedan sagt att det var fantastiskt att se att hans musik äntligen hittat sin publik. Tyvärr gick Darondo bort igår, han blev bara 67 år. I min värld hör han till en av de allra bästa inom soulgenren, även om han inte gjort massa skivor. Musiken rör vid själen och sätter sina spår. Tack för musiken, Darondo. Må du vila i frid.

En av världens bästa soulballader, "Didn't I" av Darondo

För att njuta av fler av mina favoriter med Darondo så är du välkommen in till https://www.facebook.com/lyssnandet

Finns även mycket annan bra musik att ta del av där.

En soulman i cowboyhatt

Mitt countryintresse började med att jag satt i lastbilshytten hos min fars vän som kallades för Brottaren och rotade runt bland hans countrykassetter. Brottaren var en brötig rödhårig man med stor mustasch, smala ben och stor ölmage. Sedan dröjde det till en dag när jag satt och svettades på ett sommarjobb och hörde Kris Kristofferson på radion innan jag insåg att jag faktiskt gillade country. Samma eftermiddag cyklade jag iväg till en skivbörs och köpte Kristoffersons första platta. Sedan dess har jag varit fast, även om lyssnandet har gått i perioder. Det jag allra mest älskar är country som har inslag av soul eller funk. Det har Larry Jon Wilsons musik. Ibland är det nästan så att det är soul med stänk av country istället för tvärtom.

Wilson lärde sig själv spela gitarr och började skriva låtar rätt sent. Han var 34 år när debutplattan New Beginnings släpptes 1975. Den plattan och uppföljaren Let Me Sing My Song to You är i mitt tycke hans allra bästa skivor. De två efterkommande är också värda att kolla upp, men de når aldrig höjderna från de två första. Trots att Larry Jon Wilson hade en trogen skara fans så fick han aldrig några framgångar på listorna. 1980 gav han upp och lade gitarren på hyllan. Det var nog inte många som trodde att han skulle plocka upp den igen, men till de flestas förvåning började han turnera igen 1989. Nytt material dök inte upp förrän 19 år senare. Skivan som bär samma namn som Larry Jon Wilson själv blev hans sista och dök upp 2008. I juni 2010 fick Wilson en stroke och gick bort blott 69 år gammal. 

Larry Jon Wilson var framförallt en berättare. Första gången jag lyssnade på hans debutskiva var jag tvungen att lyssna på hela. Jag ville veta hur alla historier slutade. Historierna är plockade ur hans liv och folket omkring honom. Debutplattan handlar också mycket om stadslivet kontra livet på landet. Wilson berättar sina historier med en röst som lägger sig som ett tjockt täcke i öronen. Det är en varm och mörk röst med så mycket soul att Otis Redding nog tittade ner från himlen när New Beginnings spelades in. Larry Jon Wilson vek sig aldrig en tum. Han spelade inte musik för att tjäna pengar. Det var kärleken till berättarkonsten som gått som en stark tråd genom countrymusiken som var drivkraften. Om du är ute efter country med ett funksväng och soul djupt ner i rötterna så är Larry Jon Wilsons två första plattor självklara val att skaffa till samlingen.

Funkiga countrybomben "Ohoopee River Bottomland" från filmen Heartworn Highways

http://www.youtube.com/watch?v=d7mflplo6x8

Som vanligt jävlas Blogger lite med mig, men missa för guds skull inte att lyssna på länken ovan. Min absoluta favorit med Wilson, "Sheldon Churchyard" från andra plattan.

http://www.youtube.com/watch?v=TScrX6ZVP-g

Här hör vi en lugnare sida av Wilson. Den vackra och tänkvärda "Through The Eyes of Little Children".

http://www.youtube.com/watch?v=5BmJdU-fd_o

Den här låten är nästan för nära textmässigt. Jag kan inte lyssna på den utan att få en tår i ögonvrån. Det är den sanna historien om Wilsons son Bertrand som föddes med grava fel på benen och fötterna. Larry Jon Wilson sjunger om att han lever för dagen då han får skjutsa sonen till hans första danskväll.

En ungdomskärlek som består

Det finns vissa röster som får mig att känna mig hemma. Det är inte många, men Luther Vandross får mig alltid att känna det som jag tar mig över tröskeln till världens mysigaste stuga så fort jag hör hans röst. Jag kommer fortfarande ihåg när jag hörde honom för första gången. Tyvärr missade jag att upptäcka honom under hela 80-talet, då hans storhetstid infann sig.

En tjej som jag varit tillsammans med några veckor hade under tidigt 90-tal hittat ett bättre exemplar och jag lämnades ensam på en öde lekplats. Där satt jag på en gunga och sparkade i sanden. Helt plötsligt dök tjejen som jag egentligen var kär i fram och satte sig på gungan bredvid och frågade om jag hade lust att hitta på något. Jag trodde inte att jag hade någon chans på henne så jag hade helt enkelt gett mig efter den näst bästa. Vi gick hem till henne och hennes relativt stora skivsamling. Det mesta hade hon visserligen snott från hennes farsa, men det var ändå imponerande att hon hade så pass mycket skivor. Hon skulle koka té och lämnade mig på övervåningen. Innan hon gick ner för trapporna sa hon åt mig att sätta på någon passande musik.

Jag rotade relativt snabbt igenom allt och försökte hitta det mest hångelvänliga jag kunde tänka mig. Det fanns mycket som jag kände jag inte ville höra. Ace of Base, Dr Alban och annat dansvänligt som var populärt runt den här tiden var jag inte sugen på. Det var då Luther Vandross luriga uttryck dök upp i skivbacken. Han stod med ett kåtbusigt uttryck i ansiktet och med uppsliten skinnjacka med skjorta och slips under. Som om han egentligen var på väg till jobbet, men ångrat sig och nu stod utanför sin älsklings dörr redo för en omgång i sänghalmen. Jag slängde snabbt av Ace of Base-singeln från skivspelaren när jag hörde henne börja gå upp för trapporna. Jag visste inte riktigt vad som skulle komma ur högtalarna när nålen träffade spåret. Precis när jag skymtade hennes skugga i de sista trappstegen innan hon var uppe på övervåningen startade "Never Too Much".

Never Too Much

Det lät precis som omslaget såg ut. Hon tyckte det var ett bra val och jag gick någon timme senare hem i regnet med låten spelandes i huvudet. Jag kommer ihåg att jag tog några danssteg i vattenpölarna på vägen. Jag var kär, både i tjejen jag aldrig trodde jag hade en chans på och i Luther Vandross röst. Förhållandet med tjejen tog slut efter några veckor. Då träffade hon en äldre och tuffare kille som rökte och hade ett stort ärr i ansiktet, jag tror han var från Chile. Som tur var hade jag hunnit spela av skivan på kassett, så Luther hade jag åtminstone kvar. Han har varit med mig sedan den dagen och ibland kan jag bara lyssna på Luther en hel vecka. Visst kan det bitvis vara väldigt smörigt, men det finns hela tiden en melankoli i hans röst som gör att jag sväljer smöret med ett leende.

Omslaget till plattan

Några få ord om Luther Vandross kanske sitter på sin plats också. Han lärde sig spela piano när han var tre år gammal. Hela familjen pysslade mer eller mindre med musik. Fadern dog i diabetes när Luther var åtta år. Som ung var han med i två avsnitt av klassiska barnprogrammet Sesame Street. Under tidigt 70-tal arbetade han tillsammans med Roberta Flack och Delores Hall. Ingen mindre än David Bowie upptäckte Vandross under den här perioden och fick snabbt med honom i sin stab. Han var bakgrundssångare på Bowies platta Young Americans och skrev tillsammans med Bowie låten "Fascination" på samma skiva. Luther Vandross skrev en låt till Broadwaymusikalen The Wiz. Efter det var han bakgrundssångare på en hel drös storstjärnors nya skivor. Han släppte också två lysande skivor med gruppen Luther som tyvärr inte gick hem hos skivköparna. En parentes är att jag har cirka tio exemplar av LP:n This Close to You, så fort jag hittar den för 5-10 kronor måste jag bara köpa den. Så sjukligt förtjust i Luther Vandross är jag.

1978 sjöng han på Gregg Diamond Bionic Boogie-låten "Hot Butterfly", i mitt tycke en av de absolut bästa softa discolåtarna någonsin. Samma år var han med på en Quincy Jones-platta. Mellan 1978 och 1979 gästade han på discoplattor med Soirée, Mascara och Charme. Alla tre plattorna är guld för de som älskar Luther och disco, framförallt Mascara-skivan kan dock kosta ganska många guldtior. Ett sista discosamarbete skulle han hinna med innan det var dags att testa de egna vingarna igen. Titelspåret från Change-skivan The Glow of Love är bland den själfullaste discon som någonsin spelats in. 1981 släppte Vandross skivan Never Too Much och blev med den och följande skivor en av de största soulnamnen under 80-talet.

Den fantastiska discolåten "Hot Butterfly" med Luther på sång

Efter att inte ha tagit hand om sig själv trots läkarnas varningar om hur allvarlig hans diabetes var så hamnade Luther Vandross 2003 i koma efter att ha drabbats av en stroke. Efter två månader vaknade han, men fick då slåss mot bland annat en kraftig lunginflammation. 2004 tog han emot en Grammy genom videolänk och senare under året var han och gästade Oprah Winfrey i hennes talkshow. Efter det försvann han helt från rampljuset fram till hans död första juli 2005. Dödsorsaken var en hjärtattack. Luther Vandross blev 54 år.

Om du likt jag inte kan få nog av Luther Vandross har jag slängt ihop en liten lista på några Luther-favoriter på Spotify. Kolla in den här: Luther Vandross by Lyssnandet

Musik att skilja sig till

Det finns hur många album som helst som tar upp ämnet olycklig kärlek. Musik som jag lyssnar på handlar sällan om lycklig kärlek. Mitt liv blev tidigt som i boken/filmen High Fidelity. Skivor och dåliga förhållanden. Först spelade man in mixtapes till tjejen man var kär i för att sedan trösta sig med att sitta och lyssna på samma låtar när förhållandet tog slut. Bra musik och dåliga tjejer var min melodi på den tiden. Jag var dock inte heller guds bästa barn. När ett ex och hennes väninna jämförde mig och väninnans pojkvän så kom de fram till att han var en rak 30-väg med god sikt, medan jag var en kurvig motorväg i extremt dåligt väder.

Ett av mina favoritalbum någonsin är dubbelalbumet Here, My Dear av Marvin Gaye. Det finns många bra skilsmässoalbum, men i mitt tycke är det här det bästa. Skivan handlar om Gayes stormiga uppbrott med Anna Gordy, dotter till Motownbossen Berry Gordy. Det fanns en extrem svartsjuka mellan dem och långt innan det blev känt att Gaye träffat en ny kvinna så anklagade de varandra för att vara otrogna. Skivan riktigt osar av alla känslostormar. Ibland sjunger Marvin Gaye kärleksförklaringar till allt och alla för att i nästa stund spotta ur sig frenetiska hatramsor mot allt som har med kärlek att göra. Det är ärligt. Det är äkta känslor. Styrkan i skivan sitter just där. Tanken var från början att göra ett riktigt dåligt album till Motown och före detta svärfadern Berry Gordy. Ett album som bara skulle betala underhållet till Marvin Gayes son. När Gaye väl var i studion så blev det tvärtom. Han kom i djup kontakt med känslorna som bubblade i honom efter att Anna Gordy ansökt om skilsmässa. Skivan blev Marvin Gayes absolut djupaste och mest personliga platta någonsin.

När skivan släpptes 1978 var kritikerna inte nådiga. Here, My Dear kallades bisarr och icke-kommersiell. Skivan sålde dåligt och Marvin Gaye blev så besviken att han tvärt slutade att marknadsföra den. Motown gick samma väg och försökte inte heller marknadsföra den nämnvärt. Gayes nya förhållande sprack också och han flydde från Amerika på grund av de skulder hans extravaganta leverne gett honom. Han spelade in nytt material på Maui, genomförde en relativt framgångsrik europaturné för att i slutändan hamna i Belgien. Efter att i Belgien ha blivit kvitt ett över tio år långt drogmissbruk återvände han till USA. Där återgick han i missbruk och mådde psykiskt allt sämre. Redan under 60-talet hade han psykiska problem som resulterade i ett antal självmordsförsök. Bara fyra dagar innan Marvin Gayes tragiska död försökte han ta livet av sig en sista gång. Han hoppade då ut ur en bil som körde i full fart. Dagen före Marvin Gaye skulle fylla 45 blev han osams med sin far vilket resulterade i att fadern sköt honom två gånger. Skjutvapnet som användes var en revolver som Marvin gett honom för att kunna försvara sig mot inkräktare i hemmet.

Att plocka ut favoriter från Here, My Dear är nästintill omöjligt eftersom det är ett konceptalbum. Jag rekommenderar att du lyssnar på hela. Lyssna på hela skivan här: Marvin Gaye – Here, My Dear

"When Did You Stop Loving Me, When Did I Stop Loving You" är en av favoriterna på plattan

"Everybody Needs Love" är en annan stor favorit

Rå gospeldoftande soul

Cody ChesnuTT är nog för de flesta känd som mannen bakom refrängen till The Roots stora hit "The Seed (2.0)". Låten är en cover på ChesnuTTs "The Seed" från debutplattan The Headphone Masterpiece som kom 2002, alltså samma år som The Roots gjorde covern. The Headphone Masterpiece spelades in på en fyrakanalsporta i hans sovrum. Resultatet blev en rå souldubbel som har sina fina stunder. Det är ärligt och direkt, men ljudkvalitén är väldigt svajig. Lekfullheten gör dock att man inte tänker så mycket på det. Det är ruffig soul, riktig lo-fi-soul. Säkert inte ett sound som tilltalar alla, men jag uppskattar det väldigt mycket.

Sedan början av 2000-talet har det varit relativt tyst om Cody ChesnuTT. En EP kom 2010, men annars har skivproduktionen varit sparsam. Jag måste erkänna att jag nästan glömt bort honom. Ibland kör jag hans version av "The Seed" när jag spelar skivor ute, ofta i samband med att jag spelar covern av The Roots. Tydligen släppte ChesnuTT en skiva förra året och förra veckan råkade jag på hans senaste video. Låten heter "Til I Met Thee" och är väldigt välproducerad. Något som klär ChesnuTTs musik. Jag blev totalt knockad. Det är euforisk soul med tydliga gospelinslag och tankarna går till forna soulkungar som Marvin Gaye och Teddy Pendergrass under Harold Melvins & The Bluenotes-åren. Under de senaste åren har det kommit en del ny soul som jag verkligen har gillat, men det här älskar jag verkligen. Allt jag älskar med musik finns i den här låten. Nu blir det sådär igen så jag inte vågar lyssna på hela albumet för att jag är rädd för att inte gilla det. Jag får helt enkelt ta mod till mig och kasta mig in i elden. Skivan låten kommer ifrån heter "Landing on a Hundred".

"Til I Met Thee" är obeskrivlig soulmagi från Cody ChesnuTT

"The Seed" i ruffig originalversion

Leroy "Sugarfoot" Bonner R.I.P.

Frontmannen i Ohio Players gick bort i lördags efter att under en tid kämpat mot cancer. Leroy "Sugarfoot" Bonner gick med i gruppen 1963 när dem fortfarande gick under namnet The Ohio Untouchables. Det dröjde dock tio år innan dem som Ohio Players slog igenom stort med låten "Funky Worm", en låt som klättrade ända upp till plats 15 på Billboardlistan. Under gruppens storhetstid på skivbolaget Mercury lyckades Ohio Players få med 12 låtar på R&B-listan och två spår toppade Hot 100. Deras största hits var "Fire" och "Love Rollercoaster".

Att mäta Ohio Players betydelse för funken och soulmusiken är helt omöjligt. De var stilbildande både med den ruffiga humoristiska och lösare funken de levererade på skivor på bolaget Westbound och den mer uniformerade och slicka soulfunken med inslag av disco som dominerade deras sound på Mercury. Gruppens skivomslag gjorde tyvärr ibland att musiken inte diskuterades lika mycket som de lättklädda damerna som poserade på dem. Till en början var bilderna åt det sadomasochistiska hållet, men under tiden på Mercury var bilderna mer sensuella. Gruppen har samplats flitigt i hiphopsammanhang, de har samplats fler gånger än de flesta band från samma era kan stoltsera med. Gruppen har inte haft någon stor hit sedan 1977. Ohio Players har dock turnerat flitigt under de senaste årtionderna med stor framgång. Den karismatiske Leroy "Sugarfoot" Bonner blev 69 år.

Ett exempel på den humoristiska funk som gruppen slog igenom med

Den mer uniformerade funken

Ett tidigt omslag med läder och piskor

Ett senare omslag, nu honungslent och snällt

Den lilla svarta räddade dagen

Jag tröstar mig ibland med musik. Bara att gå och titta på skivor gör mig lyckligare. Att vara i den miljön får mig lugn och jag känner mig på något sätt delaktig i något större. Jag tar del av en historia. Det kan vara en nersupen countrysångares whiskeyindränkta visdomsord som får mig att må lite bättre, eller så är det en soulsångerska som berättar historien om hennes man som behandlar henne illa och man får den där tårdroppen i ögonvrån. Jag delar glädje och sorg. På något konstigt sätt umgås jag med folk, indirekt självklart men ändå. När jag tittar på min skivsamling känner jag dock ibland en stor sorg. Jag älskar den verkligen, men den har vuxit sig rätt stor genom åren. Är jag verkligen så olycklig? Svaret är kanske. Gör musik och min samling mig gladare? Definitivt! Det är som små människor som alla innehåller deras verklighet och som dem delar med sig av så fort nålen träffar spåren i skivorna.

Idag var en dag då jag behövde lite tröst. Gick in i en relativt liten skivbutik i Göteborg. Senaste gången jag var där köpte jag några soulsinglar och snackade med ägaren. Han sa då att jag kunde titta in snart igen, fler soulsinglar skulle nämligen hitta ut i butiken. Det hade fyllts på rätt bra idag. Jag tog en bunt som jag fattade intresse för, alla i 10-20 kronorsklassen, och gick mot skivspelaren för att provlyssna lite. Jag ställde in spelaren på 45 rpm, lade skivpucken på tallriken och satte igång första singeln. En singel på skivbolaget Atlantic av en man som heter Clyde Brown träffades av nålen. Det sprakade till härligt för att övergå i ett varmt vinylljud med lite småknaster i bakgrunden. Det gick två sekunder innan jag fick den där känslan i kroppen som jag bara får när jag hittar ett original till en låt som samplats och som jag har försökt luska ut vad det är.

Låten heter "Your Wish Is My Command" och jag hade inte en aning om att det var den låten som samplats på "GSK" av Copywrite, ett av förra årets absolut bästa beats enligt mig. Ett beat som jag direkt älskade. Jag är väldigt svag för vokala samplingar och den trallvänliga samplingen på den här låten var makalöst bra. Det vore fel att säga att jag lagt ner någon tid på att hitta låten. Den hade säkert gått att hitta om jag hade börjat gräva i det, men det är lite att ramla över den som är själva tjusningen. Något som inte händer för ofta, men någon gång per år brukar det hända. "Your Wish Is My Command" av Clyde Brown är en soulballad som visserligen är smörig, men den sorgsna tonen gör att den hamnar på rätt sida av Bregottfabriken. Den är bittersöt helt enkelt. Clyde Brown vet jag inte mycket om. Jag har försökt hitta information om honom, men får bara upp att han enbart släppte några singlar på Atlantic Records. "Your Wish Is My Command" återfinns på b-sidan av en av dem och den låten gjorde min dag lite bättre.

Ett av förra årets bästa beats

 Originalet av Clyde Brown

En gammal stjärna i ny kostym

Den 11 december 1964 gick soulsångaren Sam Cooke sitt öde till mötes på ett sjaskigt motell i Los Angeles. Han hamnade i bråk med motellföreståndaren och hon hävdade att hon sköt Cooke i självförsvar. Sam Cooke blev bara 33 år. Soulscenen hade misst en av sina klarast lysande stjärnor. Redan våren 1965 gifte Cookes änka Barbara Campbell om sig. Det blev rätt mycket snack om giftermålet i soulkretsarna. Mannen hon gifte om sig med var ingen mindre än Bobby Womack. Det var Sam Cooke som upptäckte Womack, som vid tillfället endast var 12 år gammal, och tog honom under sina vingar. Det var också Cooke som övertalade honom om att börja sjunga sekulär musik. Gospelrötterna har dock inte gått att tvätta bort. De har varit tydliga genom hela Bobby Womacks karriär.

Bobby Womacks senaste skiva heter The Bravest Man In The Universe och är producerad av Richard Russell och Damon Albarn. Det är få nya soulskivor som verkligen tilltalar mig. Det är väldigt lite soul efter 1975 som överhuvudtaget säger mig något. Den här skivan hör till undantaget. Rösten är en äldre mans, men musiken är modern elektronisk soul. En riktigt bra kombination. Jag satt och förbaskade min ekonomi inför sommaren 2012, speciellt eftersom Bobby Womack var bokad till Way Out West. Skulle jag sitta ett stenkast ifrån platsen där en av mina favoritsoulgubbar skulle spela? Så blev det inte, Womack ställde in och jag pustade ut lite. Nu vill jag absolut inte mina gamla idoler något illa, så det var ändå med lite oro jag tog emot beskedet. Jag hade tidigare läst om Womacks magcancer och det kändes inget vidare att han var i så risigt skick att han blev tvungen att ställa in.

I början av januari i år gick Bobby Womack ut med att han har Alzheimers i ett tidigt stadie. Lite lugnande är att han redan gått ut med att han redan har börjat jobba på en ny skiva med titeln The Best Is Yet To Come. Det är nog inte dags att räkna ut honom än. En av låtarna på senaste skivan som jag inte tycker riktigt hör hemma på plattan är "Love Is Gonna Lift You Up". Jag hör att det är en bra låt i grunden, men produktionen är i mina öron vidrig. Sedan såg jag på Jools Holland och hans årliga hootenanny och där gör Bobby Womack den tillsammans med Holland, Damon Albarn och Richard Russell med flera. Den här versionen svettas gospel och house och är helt fantastisk! Soul blir inte mer magisk än så här.

Soulmagi på högsta nivå

Om du mot förmodan inte hört det fantastiska ledmotivet till Across 110th Street av Bobby Womack så är det ett brott att inte passa på att lyssna och njuta av den nu när den serveras här under. Filmen är en av få Blaxplotationfilmer som verkligen är värda att se. Ett litet filmtips också med andra ord. 

Öppningsscenen från Across 110th Street

Lyssna på Bobby Womack – The Bravest Man In The Universe på Spotify

Självmordsbenägen soul i flera versioner

Lite då och då hittar jag låtar som verkligen fastnar. Jag blir nästan besatt av dem. Sitter och lyssnar på dem gång efter gång. Så var det första gången jag hörde låten "Dead" av Cresa Watson. Låten börjar med ett dovt trumkomp, sedan kommer en riktigt dåligt spelad tamburin in och skakar lite som den själv vill. Efter det dyker basslingan och orgeln upp. Ljudet riktigt svajar. Från början trodde jag att det var skivan som svajade, men sedan insåg jag att den måste varit inspelad på det sättet. Det ger i alla fall låten en spöklik känsla som passar bra till låtens tema. Efter introt dyker en kvinnoröst upp som säger att hon inte vill leva längre och att hon inte orkar bry sig, hon vill bara dö. Därefter bryter en saxofon in och kör ett solo. Vi är nu 1:15 in i en väldigt kort låt och först då börjar Cresa Watson sjunga. Texten är allt annat än munter. "Dead, I wish I was" sjunger hon, sedan blir det väldigt tydligt att hon har blivit lämnad av en man. Hittar hon inte honom snart kan hon lika gärna dö. Efter en kort vers dyker saxofonen upp igen och fröken Watson börjar återigen prata om att hon vill dö. Sedan sjunger hon samma korta vers som hon sjöng tidigare och låten fadas ut. Så kort och enkel, men så själfull och ärlig.

Cresa Watson - Dead

Efter lite research så hittade jag ytterligare en versionen av låten. Moses Dillard skrev låten i mitten av 60-talet och Ede Robin som tidigare spelat in hans "There Must Be A Love Somewhere" spelade även in "Dead". Jag trodde länge det här var originalet, men där hade jag fel. Låten börjar exakt på samma sätt som Cresa Watsons version, men sedan fortsätter texten med de rysliga raderna "With this razor in my hand, I remove my watchband, and if no one is around while I make this cut, lord I'll be dead". Troligtvis var de raderna för magstarka och togs bort på flertalet versioner. På något sätt, även om raderna är riktigt otäcka, så sätter det ytterligare ett svart lager över den redan deprimerande låttexten.

Ede Robin - Dead

Efter att ha luskat lite mer kring låten så dök ytterligare en version upp, det som torde vara originalet. Jag trodde inte låten hade spelats in så pass många gånger. Den är inte direkt kommersiellt gångbar och med en så pass dyster text blev jag förvånad över hur många olika artister som tolkat den. Versionen av Carolyn Sullivan är riktigt bra också, men i början uttalar hon orden på ett sätt som gör att jag får för mig att hon är från Frankrike. Så verkar inte fallet vara. Den är nämligen arrangerad av Moses Dillard, alltså låtskrivaren. Varför Sullivan har den där konstiga brytningen i början, men att den sedan försvinner när hon väl börjar sjunga verkar förbli ett mysterium. "With this phone in my hand, I"ll try to call my man, and if he's not at home, I know he's not alone, and I'll feel dead" sjunger hon i den här lite radiovänligare versionen.

Carolyn Sullivan - Dead

Jag letar sedan vidare och får en ny favoritversion av låten. Det visar sig att även Dana Gillespie spelat in den. Den här versionen börjar med vackra stråkar och en skön bassgång för att sedan byggas på med ett skönt trumkomp, en orgel och lite soft gitarrplockande. Gillespie kör sedan pratrutinen från de andra versionerna över kompet. Trummorna är tyngre på den här versionen och i stället för en saxofon som solar så har den här bytts ut mot en trumpet. Svänget är helt enormt. När Dana Gillespie börjar sjunga kommer stråkarna tillbaka från introt och det ger låten ytterligare en dimension. Gillespie kör vidare på självmordsspåret och sjunger samma ord som Ede Robin, fast andra gången sjunger hon något som låter som "With this razor in my hand, I"ll slash my right vein".

Dana Gillespie - Dead

Tower Of Power har också spelat in den, då med Lydia Pense från funkrockgruppen Cold Blood på sång. Blev lite besviken när jag hörde den här versionen, för mycket wailande och gitarrsolon för att jag ska gå igång på den. Gillar man dock de övriga versionerna kan det vara kul att även höra denna. Tydligen ska gruppen Berry Street Station även spelat in låten, men då kallat den "I Don't Care Anymore". Jag har dock inte lyckats få tag på den versionen.

Tower Of Power featuring Lydia Pense - Dead

Recension: Country Funk 1969-1975 (samling)

För tio år sedan släpptes samlingen Country Got Soul. Genomslaget blev enormt. De som trodde att country inte hade soul blev överbevisade och soulfantaster världen över jagade helt plötsligt efter obskyra countryskivor de skulle fnyst åt bara månader innan. 2012 släppte alltid lika pålitliga skivbolaget Lights in the Attic Records skivan Country Funk 1969-1975. En skiva full av country med ett funksväng utan dess like. Problemet med skivan är just att det har gått tio år sedan genren fick sitt stora genomslag. De som köpte alla de samlingar som kom då har redan mycket av det som presenteras här. Tony Joe White, Jim Ford och Bobbie Gentry är med på de flesta samlingar som har haft med orden country och soul i sin titel. 

Något väldigt positivt är ljudet på skivan, alla låtar har blivit remastrade inför samlingen och det är ett underbart fett ljud som presenteras. Trots att jag lyssnade på den på CD så lät det ljudmässigt som en LP. Ljudet är varmt och levande. Det finns också väldiga guldkorn på skivan. Jag hade ingen koll på Mac Davis innan, men hans "Lucas Was a Redneck" är en av höjdpunkterna. Över ett funkigt sydstatssmutsigt countrykomp sjunger Davis "His daddy died drunk with a belly full of rum, his momma died waiting for a miracle to come". Det är så äkta och naket det kan bli, något som genomsyrar genren. Favoriten Larry Jon Wilson, som jag likt många andra upptäckte genom Country Got Soul-samlingarna, levererar genreklassikern "Ohoopee River Bottomland". Ett väldigt tråkigt val med tanke på att han gjort större underverk, men den remastrade versionen gör att man känner Wilsons mörka röst ända ner till tåspetsarna och man hör varje liten andning i introt.

En fråga jag ställer mig är var kvinnorna är. Enda kvinnliga sångerskan som är med är Bobbie Gentry. Ett självklart val eftersom hon har mer soul än de flesta manliga kollegorna, men det hade varit roligt med några fler val. Det finns ju bevisligen flertalet countrykvinnor som har soul i ådrorna, det bevisar skivbolaget Soul Jazz släpp Country Soul Sisters från förra året. 

För de som gillar att lyssna på originallåtar som samplats så innehåller Country Funk träskfunk-klassikern "I Walk On Gilded Splinters" av Johnny Jenkins. Låten samplades av Beck och blev stommen till hans "Loser". Det är dock en annan låt som för min del gör att den här samlingen är värd vartenda öre, "Piledriver" av Dennis Fox. Egentligen är det en rätt kitschig historia, men trumbreaket i början är bland de tyngsta jag hört på länge och basgången som kommer in får den stelaste bakdel att gunga i takt. Låten är en raritet och inget på skivan kommer upp i samma kaliber när det gäller funk. Country Funk är en väldigt bra investering om man inte redan har upptäckt den funkigare och mer soulinfluerade sidan av country. 

Betyg: 7,5 av 10

Mac Davis - Lucas Was a Redneck

Dennis The Fox - Piledriver

Diaboliskt fynd i femkronorsbacken

Efter att inte ha varit inne i en skivaffär under hela julen så var suget för stort igår. Jag har ju en skivaffär nästan direkt utanför fönstret och på vägen till ICA så råkade jag trilla in. Är rätt fattig och därav snål när det gäller att köpa skivor så jag dök genast ner i femkronorsbackarna. Det går alltid att hitta något intressant, även om det är krävande att kravla runt på golvet rotandes efter små guldkorn bland högar av skit. För de som inte brukar gå in i skivaffärer så kan jag berätta att oftast står de billigaste skivorna på golvet, ibland i backar och ibland direkt på golvet. Gärna undanskuffade i ett hörn eller under ett bord med dyrare skivor på.

Det första jag hittade var Phil Manzanera-skivan Diamond Head. Manzanera var med i Roxy Music, ett band som min mamma lyssnade mycket på när jag var liten. Vid en genomlyssning igår var inte Diamond Head alls lika bra som jag kom ihåg den när jag hörde några låtar från den på 90-talet, men nu när jag söker på den på youtube gillar jag en låt riktigt mycket i alla fall.

Bästa låten från skivan Diamond Head

Strax därefter dök ett välbekant ansikte upp i skivbacken, nämligen Tony Joe Whites nuna. Tony Joe Whites självbetitlade album från 1971 hör till de bästa han spelat in. White var en av de första att blanda country, soul och rock till en fet majsgröt serverad direkt från den amerikanska södern. Idag kallas musiken för Swamp Rock, en musikstil jag med största sannolikhet kommer tillbaka till här på bloggen. När jag lyssnade på skivan idag blev jag osäker på om jag har den tidigare eller ej, men för en femma var den för bra för att lämna till sitt öde på det mellandagsslaskiga golvet.

They Caught the Devil and Put Him in Jail in Eudora, Arkansas. Vem älskar inte titeln på den här lilla biten?

Ännu en riktigt bra låt från plattan med Tony Joe White

Ett sista litet fynd blev det också. The Rite of Exorcism kunde jag inte lämna kvar i skivbacken. En skiva vars omslag jag inte annat än kunde älska direkt. Läste på skivan att det skulle vara en riktig exorcism som utspelar sig på skivan. Lyssnade på skivan idag och tyckte det lät rätt så regisserat. Hittar ingen väsentlig information om skivan, men den verkar rätt svår att få tag i. Den har gått för upp till 400 kronor på nätauktioner, så för en femma känns den som ett fynd. Perfekt att sampla om man vill göra ondskefulla beats, men inte något jag skulle slänga på för en mysstund. Finns dock ett kort spår som verkligen är guld värt, inledande "Day of Wrath". Ren och skär funkig ondska.

Mörk ondskefull funk från helvetes portar

Diaboliskt omslag

Marva Whitney R.I.P.

En annan dålig nyhet jag nåddes av idag är att Marva Whitney har gått bort. Hon var en i stallet bakom James Brown och en soul sister av rang. Inget är bekräftat, men det verkar som hon dött i sviterna av lunginflammation. Förutom en funkig skivkatalog var hon en viktig ingrediens i den tidiga hiphopens utveckling genom att hennes musik blev flitigt samplad. Marva Whitney blev 68 år.

Marva Whitneys funkiga cover av Isley Brothers "It's Your Thing", flitigt samplad