Recension: Kanye West - Yeezus

Omslaget eller rättare sagt bristen på omslag

När jag lyssnat klart på Yeezus är min första tanke - vem kommer att lyssna på det här? Det är hårt, spretigt och ganska vasst i kanterna. Det var visserligen förra skivan också, men här är mycket av R ’n’ B-flörterna och popmelodierna utbytta mot ragga-spottande och proggig rock. Yeezus är i mina öron en helt klart hårdare platta. Första låten ”On Sight” sätter tonen och jag skrattar nästan när Kanye i rad efter rad spottar ur sig rader som är stenhårda och säkert från hans sida också väldigt ärliga. Redan några dagar efter skivan släppts har han fått kritik för raden om tjejen som skakar som om hon har Parkinsons. Allt detta över minimalistisk musik som mest för tankarna till europeisk elektronisk musik. Det går inte att anklaga Kanye West för att inte våga ta ut svängarna.

Nästa låt, ”Black Skinhead”, fortsätter i samma stil. Låten samplar Marilyn Manson och ljudbilden är hotfull och Kanye låter arg på allt och alla. Det låter som en mans sista tankar innan ett nervsammanbrott. I slutet av låten flåsar han bara ordet god som en religiös fanatiker som vägrar bli avspisad. Därefter påstår han att han är en gud i vad jag gissar är självbiografiska ”I Am A God”. Han är inte blyg av sig och när man inte tror att hans hybris kan bli mer högflygande så tar han det till nästa nivå. Tredje låten in och det är ett kakafoni utan dess like. Han klappar verkligen inte sina lyssnare medhårs. Frågan är om han tänkt på vilka som kommer att lyssna på det här överhuvudtaget. Det verkar inte så. Han behöver helt enkelt inte bry sig så mycket om det. Folk sväljer vad han än levererar. Det är lite det jag tycker är problemet med skivan. Det är lite som att slänga in en riktigt dryg unge i en godisaffär och säga åt honom att inte äta godis tills han spyr. Det finns ingen urskiljning av vad som är riktigt bra och vad som är riktigt dåligt.

Jag blir mest förvånad när han i mitten av ”New Slaves” börjar spela en låt av ungerska rockgudarna Omega och prata, sjunga och nynna över den. Det låter inte bra, men det är ett roligt och oväntat inslag. Halva skivan har redan gått och äntligen kommer det något som låter som en sångslinga. Det värsta är att när ”Hold My Liquor” kommer igång så har Kanye West än en gång värmt upp autotunen. Där snackar vi djävulens påfund. Låten känns trött och allt dumt och drygt snackande av Kanye går någonstans häromkring på skivan över till att bara bli riktigt irriterande. Som tur är tar skivan ny fart i nästa låt ”I’m In It” där Kanye får sällskap av Agent Sasco vars toastande lyfter låten. Just Kanye har jag dock hunnit tröttna på här på skivan. Han är så sjukt osympatiskt barnslig och hans texter som pendlar mellan självömkande och hans sexäventyr ger ingen tyngd till musiken.

Frågan är vad Nina Simone hade tyckt om Kanye West och att han använder hennes version av ”Strange Fruit”, det får vi aldrig reda på men att en ung generation hittar till Nina Simones musikskatt måste ändå ses som något positivt. Jag har redan sett kommentarer där Kanye-fans prisar honom för att de upptäckt hennes musik genom hans samplande. Låten är dock olyssningsbar med så fruktansvärt öronskärande autotune att det borde vara straffbart. Det fruktansvärda autotune-onanerandet fortsätter även i ”Guilt Trip” som annars är en av höjdpunkterna på skivan rent musikaliskt. Just där tänker jag att det vore skönt att höra en annan artist över musiken. Det kunde bli ren magi. Kanye West är först och främst en producent och det var så han började sin karriär. Han borde verkligen fundera på att låta andra sköta artistbiten. Musikaliskt är han inte rädd för att utforska och provocera, på micken låter han bara trött och paranoid. Det finns självklart undantag, men det är sällsynt och på den här skivan så blir han nästan hela tiden för mycket. 

Näst sista spåret ”Send It Up” är inte värd att nämna. Ren och skär utfyllnad som aldrig borde lämnat demostadiet, eller det kanske det aldrig heller har gjort. Det låter väldigt ofärdigt. Sedan händer något roligt och smått oväntat. Sista spåret ”Bound 2” drar igång en gammal soulsampling som lekfullt loopas med vokala samplingar och här kommer geniet Kanye West fram. Låten är bland de bästa Hip-hop-låtar jag hört under året. Lekfullheten är extremt befriande och Kanye låter bättre än vad han gjort på bra länge även på micken. Att betygasätta skivan är svårt. Kanye West har hittat sin publik, även om jag har svårt att förstå hans storhet från 808 & Heartbreak och framåt. Det finns hela tiden spår jag gillar med honom, även på den här skivan. Jag kan dock inte säga att det här är en skiva jag håller särskilt högt, men jag gillar att han vågar provocera och utmana sina lyssnare.

Betyget blir 2,5 söta nallebjörnar med solglasögon av 5 möjliga.

Bound 2 är helt klart plattans bästa spår

Tungt break på barnskiva

Barnskivor samlade jag på när jag började gräva efter skivor under början av 90-talet. Mycket är riktigt dåligt, men ofta kan man hitta små samplingar att leka med. Få låtar håller rakt igenom. Igår var jag på loppisen som ligger ett stenkast från där jag bor och hittade lite smått och gott. En del plattor som jag visste att jag varit ute efter och lite chansningar. Den här hamnade någonstans mittemellan. Omslaget kände jag igen och jag visste att någon samplat från den. För de nyfikna så har Beatnuts samplat låten "Me" på ett kort litet mellanspel, i deras version går den under namnet "Be Proud". 

0:52 in i låten så kommer Beatnuts-samplingen

Lät nålen vandra över spåren och hittade ett riktigt guldkorn i låten "So It Doesn't Whistle". Introbreaket lät lika bra på 33 som 45 varv.

http://www.youtube.com/watch?v=kfNiChagqLk 

(Blogger lät mig tyvärr inte länka klippet med bild)

När låten sedan drar igång är den inte direkt så tilltalande, men breaket kommer tillbaka några varv i låten och gör den lite rolig. Så roligt var dock inte Bob McGraths liv 1971 när inspelningarna till den här skivan gjordes. Enligt de i branschen så fick hans bror, Dan "Bat" McGrath, agera inhoppare i TV-serien Sesame Street för att Bob var för djupt nere i drogerna för att kunna prestera. Dan var tydligen extremt lik Bob så många märkte ingen skillnad. Han blev ren redan året därpå och var då återigen en del av Sesame Street-gänget. Drogmissbruket har satt sina spår, men Bob lever än idag. Han kommer troligtvis alltid vara ihågkommen som en älskvärd karraktär i en av tidernas bästa barnprogram.

Ett obskyrt band från Skottland får nytt liv

Den här karamellen har jag egentligen sugit rätt länge på. Det var redan i januari förra året som jag hittade gruppen Blue och deras debutalbum i ett dammigt hörn av Stigbergstorget och bestämde mig att det var värt att utforska den. På prislappen stod det 15 kronor och jag visste att jag sett den flimra förbi i något youtube-klipp hemma hos någon skivsamlare jag ser upp till. Lyssnade igenom plattan när jag kom hem och insåg att det kanske inte var mitt bästa fynd. Som vanligt satt jag i favoritfåtöljen och småslumrade när en låt på b-sidan plötsligt fick mig att vakna till liv. Jag lyssnade på låten en gång till och bestämde mig för att behålla skivan på grund av den. Skivan är i övrigt inte direkt dålig, den är bara lite för snäll och såsig mellan varven. Den har dock sina guldkorn. Det är rock, men rätt soft sådan.

Gruppen Blue är från Skottland och bildades 1973. Hughie Nicholson, som tidigare var medlem i ett av Skottlands populäraste band Marmalde, frontade gruppen. Blue hade inga vidare framgångar med debuten. Deras största hit var "Capture Your Heart" från albumet Another Night Time Flight, en platta som producerades av Elton John och Clive Franks. Efterkommande skivor innehöll inga hitsinglar och efter att ha hängt i Los Angeles ett tag åkte bandet tillbaka till Storbritannien. 2003 bestämde sig några av bandmedlemmarna att stämma pojkbandet Blue för att de använda samma namn på sin grupp. Det hela slutade med att båda banden fick behålla sina namn. Domaren menade att det var väldigt tydligt att det var två helt skilda band som spelar väldigt olika typer av musik.

Låten som fångade min uppmärksamhet heter "I Wish I Could Fly" och utgjorde förra året stommen till Meyhem Lauren och Sean Price-låten "Grown Man Palettes". Blue-låten är en smådeppig softrock-historia med en viss tyngd och soulmusikens själfullhet. Meyhem Lauren och Sean Price gör samplingen som Harry Fraud sätter i händerna på dem till smutsig rap från de mörkaste hörnen av vår värld. När jag hörde låten älskade jag den direkt och insåg att den skulle hamna på listan över förra årets hiphop-favoriter. Jag kände dock inte igen samplingen, eller den fanns i bakhuvudet men jag kunde inte placera den. Det var först när jag för några dagar sedan flyttade som jag gick igenom lite gamla skivor och hittade samplingen.

Blue - I Wish I Could Fly

Meyhem Lauren & Sean Price - Grown Man Palettes

Leroy "Sugarfoot" Bonner R.I.P.

Frontmannen i Ohio Players gick bort i lördags efter att under en tid kämpat mot cancer. Leroy "Sugarfoot" Bonner gick med i gruppen 1963 när dem fortfarande gick under namnet The Ohio Untouchables. Det dröjde dock tio år innan dem som Ohio Players slog igenom stort med låten "Funky Worm", en låt som klättrade ända upp till plats 15 på Billboardlistan. Under gruppens storhetstid på skivbolaget Mercury lyckades Ohio Players få med 12 låtar på R&B-listan och två spår toppade Hot 100. Deras största hits var "Fire" och "Love Rollercoaster".

Att mäta Ohio Players betydelse för funken och soulmusiken är helt omöjligt. De var stilbildande både med den ruffiga humoristiska och lösare funken de levererade på skivor på bolaget Westbound och den mer uniformerade och slicka soulfunken med inslag av disco som dominerade deras sound på Mercury. Gruppens skivomslag gjorde tyvärr ibland att musiken inte diskuterades lika mycket som de lättklädda damerna som poserade på dem. Till en början var bilderna åt det sadomasochistiska hållet, men under tiden på Mercury var bilderna mer sensuella. Gruppen har samplats flitigt i hiphopsammanhang, de har samplats fler gånger än de flesta band från samma era kan stoltsera med. Gruppen har inte haft någon stor hit sedan 1977. Ohio Players har dock turnerat flitigt under de senaste årtionderna med stor framgång. Den karismatiske Leroy "Sugarfoot" Bonner blev 69 år.

Ett exempel på den humoristiska funk som gruppen slog igenom med

Den mer uniformerade funken

Ett tidigt omslag med läder och piskor

Ett senare omslag, nu honungslent och snällt

Hiphop-lekfullhet och frenetiskt trummande latinos

Efter en riktigt usel dag finns det inget bättre än att förlora sig totalt i musikens underbara värld. Bara sätta sig i sin fåtölj, ta på sig hörlurarna och sätta ner nålen i spåren på den svarta plasten ger en viss form av avslappning för egen del. Gjorde det för en stund sedan och då hände det igen. Det som jag skrev tidigare bara händer någon gång per år. Jag hittade en sampling till en av förra årets favoriter när det gäller hiphop-låtar. DJ Format featuring Phill Most Chill & Sureshot La Rock gjorde gemensam sak på den old school-doftande "Live At the Place to Be". Glädjen och lekfullheten hör man sällan i dagens hiphop-klimat, senast var det Jurassic 5 som gjorde något liknande. Tomheten efter dem känns verkligen.

Den bästa old school-aktiga låten från 2012

Skivan som har samplats har jag haft i mina ägor en längre tid. Ibland känner jag mig inte riktigt på humör för en viss typ av musik, men samtidigt vet jag att det kommer komma en tid då jag blir det. Latinamerikansk jazz är en genre som jag rätt sällan är så sugen på att lyssna på, men det händer. Ofta blir det kort, men intensivt. Den här skivan heter Ritmo y Sabor och är av Manteca. Kommer ihåg att jag köpte den här i Göteborg för lite mer än ett år sedan för 40 kronor. Första låten på den här skivan var tokfrenetisk och jag höll på att nicka till när spår nummer två drar igång. Samplingen gick rätt fort förbi så det var bara att ta tillbaka nålen till början av spåret igen. Lyssnade färdigt på sida A av skivan och det var mycket trummor och slagverk som låg på en matta av jazzig funkighet. Det piggade upp mitt sinne rejält. Har du haft en riktigt dålig dag kan kanske det här pigga upp även dig?

Manteca - Afro Funky

Den lilla svarta räddade dagen

Jag tröstar mig ibland med musik. Bara att gå och titta på skivor gör mig lyckligare. Att vara i den miljön får mig lugn och jag känner mig på något sätt delaktig i något större. Jag tar del av en historia. Det kan vara en nersupen countrysångares whiskeyindränkta visdomsord som får mig att må lite bättre, eller så är det en soulsångerska som berättar historien om hennes man som behandlar henne illa och man får den där tårdroppen i ögonvrån. Jag delar glädje och sorg. På något konstigt sätt umgås jag med folk, indirekt självklart men ändå. När jag tittar på min skivsamling känner jag dock ibland en stor sorg. Jag älskar den verkligen, men den har vuxit sig rätt stor genom åren. Är jag verkligen så olycklig? Svaret är kanske. Gör musik och min samling mig gladare? Definitivt! Det är som små människor som alla innehåller deras verklighet och som dem delar med sig av så fort nålen träffar spåren i skivorna.

Idag var en dag då jag behövde lite tröst. Gick in i en relativt liten skivbutik i Göteborg. Senaste gången jag var där köpte jag några soulsinglar och snackade med ägaren. Han sa då att jag kunde titta in snart igen, fler soulsinglar skulle nämligen hitta ut i butiken. Det hade fyllts på rätt bra idag. Jag tog en bunt som jag fattade intresse för, alla i 10-20 kronorsklassen, och gick mot skivspelaren för att provlyssna lite. Jag ställde in spelaren på 45 rpm, lade skivpucken på tallriken och satte igång första singeln. En singel på skivbolaget Atlantic av en man som heter Clyde Brown träffades av nålen. Det sprakade till härligt för att övergå i ett varmt vinylljud med lite småknaster i bakgrunden. Det gick två sekunder innan jag fick den där känslan i kroppen som jag bara får när jag hittar ett original till en låt som samplats och som jag har försökt luska ut vad det är.

Låten heter "Your Wish Is My Command" och jag hade inte en aning om att det var den låten som samplats på "GSK" av Copywrite, ett av förra årets absolut bästa beats enligt mig. Ett beat som jag direkt älskade. Jag är väldigt svag för vokala samplingar och den trallvänliga samplingen på den här låten var makalöst bra. Det vore fel att säga att jag lagt ner någon tid på att hitta låten. Den hade säkert gått att hitta om jag hade börjat gräva i det, men det är lite att ramla över den som är själva tjusningen. Något som inte händer för ofta, men någon gång per år brukar det hända. "Your Wish Is My Command" av Clyde Brown är en soulballad som visserligen är smörig, men den sorgsna tonen gör att den hamnar på rätt sida av Bregottfabriken. Den är bittersöt helt enkelt. Clyde Brown vet jag inte mycket om. Jag har försökt hitta information om honom, men får bara upp att han enbart släppte några singlar på Atlantic Records. "Your Wish Is My Command" återfinns på b-sidan av en av dem och den låten gjorde min dag lite bättre.

Ett av förra årets bästa beats

 Originalet av Clyde Brown

Exile och Johaz är Dag Savage

Hiphop är en av mina största passioner i livet. Det gör också att jag är extremt petig när det gäller rapmusik. Mycket håller i mina öron inte hela vägen. En låt kan vara riktigt bra och sen droppar rapparen ifråga en rad som raderar hela den känslan. Låtar där kvinnor kallas bitches eller där rapparen spottar fram homofobiska formuleringar får mig att skämmas över min extrema kärlek till genren. Jag, likt nog många andra, försöker blunda med öronen för att försöka missa vad som sägs ibland. Då är det extra skönt när en låt som "Twilight" dyker upp. Producenten Exile och rapparen Johaz har alltså slagit sina påsar ihop under det smått udda namnet Dag Savage.

Exile har tillsammans med rapparen Blu tidigare gjort sig känd som en innovativ och väldigt själfull producent. För några år sedan gjorde han också den fantastisk plattan "Boy Meets World" tillsammans med rapparen Fashawn. En av mina favoritskivor från senare år. Nu är det inte bara Exile som gör ett fantastiskt jobb på den här låten, rapparen Johaz känns väldigt stabil bakom micken. Det är rått och politiskt och det känns lite som Johaz flåsar texten i nacken på en. På första versen rappar han "We in our final maze, time to strategize, way deeper than the books that you analyze, way deeper than the crooks that you glamorize, It’s real life, we ain’t got no time to fantasize". Johaz är för mig en relativt ny bekantskap, men skriver han så här bra och vettiga texter har jag nog en ny favoritrappare runt hörnet.

15 januari släpper Dag Savage sin första EP på skivbolaget Dirty Science / Fat Beats. Gästar gör bland andra Aloe Blacc och Murs. Låten ”Twilight” är mörk och redan i introt dyker en skön vokalsampling upp som gör att jag bara älskar det här direkt. Det visar sig att det Exile plockat ner från skivhyllan för att återanvända är ”My Prayer” av The Platters. Låten skrevs redan 1926, men spelades in av The Platters 1956. Att återanvända och få en yngre generation att upptäcka gammal musik är något som är en av delarna inom hiphopkulturen som jag uppskattar allra mest. Det har tagit mig på musikaliska resor som jag nog aldrig hade tagit om det inte hade varit för rapmusikens samplande. Mina föräldrar undrade nog när jag helt plötsligt började lyssna på jazz som 14-åring eller när jag började utforska progressiv rock från forna öststaterna. Utan hiphop hade den resan aldrig börjat. Stort tack hiphop, jag är dig för alltid skyldig.

Dag Savage - Twilight

The Platters - My Prayer

Det dröjde 26 år innan Doris fick kärleken hon förtjänade

Det färggranna omslaget som sticker ut rejält i skivbackarna

1970 fick Doris Svensson enligt egen utsago chansen av EMI att välja vilka hon ville göra en skiva tillsammans med. Skivbolaget hade redan plockat ut jazzmannen Berndt Egerbladh till uppdraget, men förutom honom var det fritt fram att välja vilka musiker hon ville ha med på Did You Give The World Some Love Today, Baby. Jag vet inte hur hon gick till väga, men något säger mig att Egerbladh hade mer än ett finger med i spelet. Trummisen Janne Carlsson, senare känd som Loffe hos hela svenska folket, är grundstenen i kompet. Han och Doris make och bassist Lukas Lindholm svänger helt underbart ihop. Det är dock mestadels Berndt Egerbladh som är skyldig till att skivan blev så bra. Hans arrangemang och låtar, som i många fall skrevs tillsammans med Francis Cowan och Pamela Gray, är av högsta klass. Sedan har vi självfallet Doris också, utan henne hade det här inte blivit vad det blev. Hennes stämma är spröd, men med ett sjuhelsikes riv i. En sångerska som låter väldigt osvensk. Tydligt influerad av sångerskor som exempelvis Dusty Springfield, Petula Clark och Lulu.

Redan när gruppen spelade ihop för första gången funkade dem så bra ihop att Egerbladh var övertygad om att plattan skulle bli riktigt bra och väldigt enkel att spela in. Hela skivan är inspelad under endast fyra dagar. Resultatet är bitvis fantastiskt och bitvis väldigt bra, det som är fantastiskt är helt makalöst bra. Titelspåret som startar skivan är en småfunkig popdänga som när den kom med största sannolikhet saknade motstycke i Sveriges musikvärld. Skivan blandar genrer som pop, jazz, soul och country, men på ett så mjukt och självklart sätt att det aldrig blir påfrestande. Det känns hela tiden så naturligt.

Titellåten var enda singeln som släpptes från plattan

Skivan fick ganska många fina recensioner när den kom 1970, men vad hjälpte det när ingen köpte den. Den sålde inte mycket mer än i 1000 exemplar, en blygsam summa nu som då. Hon turnerade med Made In Sweden en kort sväng innan hon gav upp och flyttade hem till Göteborg. Skivan var en flopp och det insåg Doris. Did You Give The World Some Love Today, Baby blev grammisnominerad för "Årets bästa LP" men Doris blev utan pris. Under 1970-talet var hon med i Göteborgsbaserade bandet 031, men utan några större framgångar och enligt rykten har hon sedan dess jobbat som undersköterska i Göteborg. Det har diskuterats väldigt mycket kring varför inte skivan nådde en större publik. Det går inte att säga att så och så var det, men det måste varit en rätt svår skiva att sälja in. Berndt Egerbladh var en jazzmusiker, Janne Carlsson spelade psykedelisk jazzrock i Hansson & Karlsson och Doris Svensson var i början av 70-talet mest känd som en Svensktoppssångerska med relativt få listframgångar. I dagens relativt öppna musikklimat är det lätt att glömma hur det var på den tiden. Berndt Egerbladh sa det bäst själv när han hävdade att det var svårt att sälja in en artist som Doris hos en publik som inte kunde klappa i takt till musiken och som var uppfödda på mellanmjölk och hambo.

En av relativt få bilder på Doris från tiden då det begav sig

Det var väldigt tyst om Doris Svensson i musiksvängen och hennes liv gick vidare. I början av 90-talet så sålde eller bytte DJn Mad Mats från Sverige bort ett exemplar av skivan. Butiken i London där skivan hamnade besöktes dagligen av gräddan av DJs och skivans nya ägare började spela låten "You Never Come Closer" på diverse klubbar i staden och efterfrågan ökade lavinartat. Låten har sedan dess samplats och gjorts covers på vid flertalet tillfällen. 1996 släpptes skivan på nytt av brittiska bolaget Mr Bongo eftersom originalplattan var extremt svår att hitta. Jag kom först i kontakt med skivan genom en artikel i tidningen Pop januari 1996 och därefter köpte jag samlingen Blue Juice från skivbolaget Blue Note där låten "You Never Come Closer" var med. Inte långt därefter hittade jag en originalpress av skivan på en skivbörs i Skövde. Det är nästan så jag skäms att jag stod och tvekade om skivan i fråga var värd de 150 kronor som säljaren begärde. Jag köpte i alla fall skivan till slut. Under åren har skivan sålts från allt från 1500 kronor upp till 10 000 kronor. Den breda massan av musikintresserade i Sverige fick upp ögonen för skivan genom ett inslag i Musikbyrån under tidigt 2000-tal.

Den relativt nya berömmelsen har inte ändrat Doris Svenssons liv nämnvärt. Hon heter inte Svensson i efternamn längre, nu lystrar hon i stället till Olsson. Annars är det mesta sig likt. Skivan återsläpptes på vinyl på World Record Day i april 2011 och då signerade hon den och pratade med fansen som hade samlats i skivaffären Bengans i Göteborg. Tyvärr var jag mitt uppe i en flytt och väldigt förkyld då så jag var aldrig där. Hon tackade nej till en turné som säkerligen hade tagit henne jorden runt för några år sedan, anledningen var att rösten inte längre låter lika bra. Nu som då vill inte Doris göra något halvbra, det är skivan Did You Give The World Some Love Today det stora beviset på. En svensk, om än omvärderad, klassiker.

Varken titelspåret eller "You Never Come Closer" gick att länka från youtube, 

så ni får hålla till godo med låten "Beatmaker". Även den en favorit

Berndt Egerbladhs originalversion av låten "Beatmaker" kom på skiva redan 1968

http://www.youtube.com/watch?v=3mOZg4NP_O0

Av någon anledning hittades inte länken till reportaget från Musikbyrån av Blogger, men klistra in youtubelänken ovan i din webbläsare så kan du njuta av 20-minuter av Doris och Gimmicks med flera.

Hela plattan kan ni lyssna på här: Doris – Did You Give The World Some Love Today, Baby?

Det går även att lyssna på skivan med bonusspår, men jag föredrar versionen som den släpptes 1970.

Marva Whitney R.I.P.

En annan dålig nyhet jag nåddes av idag är att Marva Whitney har gått bort. Hon var en i stallet bakom James Brown och en soul sister av rang. Inget är bekräftat, men det verkar som hon dött i sviterna av lunginflammation. Förutom en funkig skivkatalog var hon en viktig ingrediens i den tidiga hiphopens utveckling genom att hennes musik blev flitigt samplad. Marva Whitney blev 68 år.

Marva Whitneys funkiga cover av Isley Brothers "It's Your Thing", flitigt samplad