Hiphop är en av mina största passioner i livet. Det gör också att jag är extremt petig när det gäller rapmusik. Mycket håller i mina öron inte hela vägen. En låt kan vara riktigt bra och sen droppar rapparen ifråga en rad som raderar hela den känslan. Låtar där kvinnor kallas bitches eller där rapparen spottar fram homofobiska formuleringar får mig att skämmas över min extrema kärlek till genren. Jag, likt nog många andra, försöker blunda med öronen för att försöka missa vad som sägs ibland. Då är det extra skönt när en låt som "Twilight" dyker upp. Producenten Exile och rapparen Johaz har alltså slagit sina påsar ihop under det smått udda namnet Dag Savage.
Exile har tillsammans med rapparen Blu tidigare gjort sig känd som en innovativ och väldigt själfull producent. För några år sedan gjorde han också den fantastisk plattan "Boy Meets World" tillsammans med rapparen Fashawn. En av mina favoritskivor från senare år. Nu är det inte bara Exile som gör ett fantastiskt jobb på den här låten, rapparen Johaz känns väldigt stabil bakom micken. Det är rått och politiskt och det
känns lite som Johaz flåsar texten i nacken på en. På första versen rappar
han "We in our final maze, time to strategize, way deeper
than the books that you analyze, way deeper than the crooks that you glamorize, It’s
real life, we ain’t got no time to fantasize". Johaz är för mig en
relativt ny bekantskap, men skriver han så här bra och vettiga texter har jag
nog en ny favoritrappare runt hörnet.
15 januari släpper Dag Savage sin första EP på skivbolaget
Dirty Science / Fat Beats. Gästar gör bland andra Aloe Blacc och Murs. Låten ”Twilight”
är mörk och redan i introt dyker en skön vokalsampling upp som gör att jag bara
älskar det här direkt. Det visar sig att det Exile plockat ner från skivhyllan
för att återanvända är ”My Prayer” av The Platters. Låten skrevs redan 1926, men spelades in av The Platters 1956. Att återanvända och få en yngre generation att upptäcka gammal musik är något som är en av delarna inom hiphopkulturen som jag uppskattar allra mest. Det har tagit mig på musikaliska resor som jag nog aldrig hade tagit om det inte hade varit för rapmusikens samplande. Mina föräldrar undrade nog när jag helt plötsligt började lyssna på jazz som 14-åring eller när jag började utforska progressiv rock från forna öststaterna. Utan hiphop hade den resan aldrig börjat. Stort tack hiphop, jag är dig för alltid skyldig.
Den 11 december 1964 gick soulsångaren Sam Cooke sitt öde till mötes på ett sjaskigt motell i Los Angeles. Han hamnade i bråk med motellföreståndaren och hon hävdade att hon sköt Cooke i självförsvar. Sam Cooke blev bara 33 år. Soulscenen hade misst en av sina klarast lysande stjärnor. Redan våren 1965 gifte Cookes änka Barbara Campbell om sig. Det blev rätt mycket snack om giftermålet i soulkretsarna. Mannen hon gifte om sig med var ingen mindre än Bobby Womack. Det var Sam Cooke som upptäckte Womack, som vid tillfället endast var 12 år gammal, och tog honom under sina vingar. Det var också Cooke som övertalade honom om att börja sjunga sekulär musik. Gospelrötterna har dock inte gått att tvätta bort. De har varit tydliga genom hela Bobby Womacks karriär.
Bobby Womacks senaste skiva heter The Bravest Man In The Universe och är producerad av Richard Russell och Damon Albarn. Det är få nya soulskivor som verkligen tilltalar mig. Det är väldigt lite soul efter 1975 som överhuvudtaget säger mig något. Den här skivan hör till undantaget. Rösten är en äldre mans, men musiken är modern elektronisk soul. En riktigt bra kombination. Jag satt och förbaskade min ekonomi inför sommaren 2012, speciellt eftersom Bobby Womack var bokad till Way Out West. Skulle jag sitta ett stenkast ifrån platsen där en av mina favoritsoulgubbar skulle spela? Så blev det inte, Womack ställde in och jag pustade ut lite. Nu vill jag absolut inte mina gamla idoler något illa, så det var ändå med lite oro jag tog emot beskedet. Jag hade tidigare läst om Womacks magcancer och det kändes inget vidare att han var i så risigt skick att han blev tvungen att ställa in.
I början av januari i år gick Bobby Womack ut med att han har Alzheimers i ett tidigt stadie. Lite lugnande är att han redan gått ut med att han redan har börjat jobba på en ny skiva med titeln The Best Is Yet To Come. Det är nog inte dags att räkna ut honom än. En av låtarna på senaste skivan som jag inte tycker riktigt hör hemma på plattan är "Love Is Gonna Lift You Up". Jag hör att det är en bra låt i grunden, men produktionen är i mina öron vidrig. Sedan såg jag på Jools Holland och hans årliga hootenanny och där gör Bobby Womack den tillsammans med Holland, Damon Albarn och Richard Russell med flera. Den här versionen svettas gospel och house och är helt fantastisk! Soul blir inte mer magisk än så här.
Soulmagi på högsta nivå
Om du mot förmodan inte hört det fantastiska ledmotivet till Across 110th Street av Bobby Womack så är det ett brott att inte passa på att lyssna och njuta av den nu när den serveras här under. Filmen är en av få Blaxplotationfilmer som verkligen är värda att se. Ett litet filmtips också med andra ord.
Lite då och då hittar jag låtar som verkligen fastnar. Jag blir nästan besatt av dem. Sitter och lyssnar på dem gång efter gång. Så var det första gången jag hörde låten "Dead" av Cresa Watson. Låten börjar med ett dovt trumkomp, sedan kommer en riktigt dåligt spelad tamburin in och skakar lite som den själv vill. Efter det dyker basslingan och orgeln upp. Ljudet riktigt svajar. Från början trodde jag att det var skivan som svajade, men sedan insåg jag att den måste varit inspelad på det sättet. Det ger i alla fall låten en spöklik känsla som passar bra till låtens tema. Efter introt dyker en kvinnoröst upp som säger att hon inte vill leva längre och att hon inte orkar bry sig, hon vill bara dö. Därefter bryter en saxofon in och kör ett solo. Vi är nu 1:15 in i en väldigt kort låt och först då börjar Cresa Watson sjunga. Texten är allt annat än munter. "Dead, I wish I was" sjunger hon, sedan blir det väldigt tydligt att hon har blivit lämnad av en man. Hittar hon inte honom snart kan hon lika gärna dö. Efter en kort vers dyker saxofonen upp igen och fröken Watson börjar återigen prata om att hon vill dö. Sedan sjunger hon samma korta vers som hon sjöng tidigare och låten fadas ut. Så kort och enkel, men så själfull och ärlig.
Cresa Watson - Dead
Efter lite research så hittade jag ytterligare en versionen av låten. Moses Dillard skrev låten i mitten av 60-talet och Ede Robin som tidigare spelat in hans "There Must Be A Love Somewhere" spelade även in "Dead". Jag trodde länge det här var originalet, men där hade jag fel. Låten börjar exakt på samma sätt som Cresa Watsons version, men sedan fortsätter texten med de rysliga raderna "With this razor in my hand, I remove my watchband, and if no one is around while I make this cut, lord I'll be dead". Troligtvis var de raderna för magstarka och togs bort på flertalet versioner. På något sätt, även om raderna är riktigt otäcka, så sätter det ytterligare ett svart lager över den redan deprimerande låttexten.
Ede Robin - Dead
Efter att ha luskat lite mer kring låten så dök ytterligare en version upp, det som torde vara originalet. Jag trodde inte låten hade spelats in så pass många gånger. Den är inte direkt kommersiellt gångbar och med en så pass dyster text blev jag förvånad över hur många olika artister som tolkat den. Versionen av Carolyn Sullivan är riktigt bra också, men i början uttalar hon orden på ett sätt som gör att jag får för mig att hon är från Frankrike. Så verkar inte fallet vara. Den är nämligen arrangerad av Moses Dillard, alltså låtskrivaren. Varför Sullivan har den där konstiga brytningen i början, men att den sedan försvinner när hon väl börjar sjunga verkar förbli ett mysterium. "With this phone in my hand, I"ll try to call my man, and if he's not at home, I know he's not alone, and I'll feel dead" sjunger hon i den här lite radiovänligare versionen.
Carolyn Sullivan - Dead
Jag letar sedan vidare och får en ny favoritversion av låten. Det visar sig att även Dana Gillespie spelat in den. Den här versionen börjar med vackra stråkar och en skön bassgång för att sedan byggas på med ett skönt trumkomp, en orgel och lite soft gitarrplockande. Gillespie kör sedan pratrutinen från de andra versionerna över kompet. Trummorna är tyngre på den här versionen och i stället för en saxofon som solar så har den här bytts ut mot en trumpet. Svänget är helt enormt. När Dana Gillespie börjar sjunga kommer stråkarna tillbaka från introt och det ger låten ytterligare en dimension. Gillespie kör vidare på självmordsspåret och sjunger samma ord som Ede Robin, fast andra gången sjunger hon något som låter som "With this razor in my hand, I"ll slash my right vein".
Dana Gillespie - Dead
Tower Of Power har också spelat in den, då med Lydia Pense från funkrockgruppen Cold Blood på sång. Blev lite besviken när jag hörde den här versionen, för mycket wailande och gitarrsolon för att jag ska gå igång på den. Gillar man dock de övriga versionerna kan det vara kul att även höra denna. Tydligen ska gruppen Berry Street Station även spelat in låten, men då kallat den "I Don't Care Anymore". Jag har dock inte lyckats få tag på den versionen.
Det färggranna omslaget som sticker ut rejält i skivbackarna
1970 fick Doris Svensson enligt egen utsago chansen av EMI att välja vilka hon ville göra en skiva tillsammans med. Skivbolaget hade redan plockat ut jazzmannen Berndt Egerbladh till uppdraget, men förutom honom var det fritt fram att välja vilka musiker hon ville ha med på Did You Give The World Some Love Today, Baby. Jag vet inte hur hon gick till väga, men något säger mig att Egerbladh hade mer än ett finger med i spelet. Trummisen Janne Carlsson, senare känd som Loffe hos hela svenska folket, är grundstenen i kompet. Han och Doris make och bassist Lukas Lindholm svänger helt underbart ihop. Det är dock mestadels Berndt Egerbladh som är skyldig till att skivan blev så bra. Hans arrangemang och låtar, som i många fall skrevs tillsammans med Francis Cowan och Pamela Gray, är av högsta klass. Sedan har vi självfallet Doris också, utan henne hade det här inte blivit vad det blev. Hennes stämma är spröd, men med ett sjuhelsikes riv i. En sångerska som låter väldigt osvensk. Tydligt influerad av sångerskor som exempelvis Dusty Springfield, Petula Clark och Lulu.
Redan när gruppen spelade ihop för första gången funkade dem så bra ihop att Egerbladh var övertygad om att plattan skulle bli riktigt bra och väldigt enkel att spela in. Hela skivan är inspelad under endast fyra dagar. Resultatet är bitvis fantastiskt och bitvis väldigt bra, det som är fantastiskt är helt makalöst bra. Titelspåret som startar skivan är en småfunkig popdänga som när den kom med största sannolikhet saknade motstycke i Sveriges musikvärld. Skivan blandar genrer som pop, jazz, soul och country, men på ett så mjukt och självklart sätt att det aldrig blir påfrestande. Det känns hela tiden så naturligt.
Titellåten var enda singeln som släpptes från plattan
Skivan fick ganska många fina recensioner när den kom 1970, men vad hjälpte det när ingen köpte den. Den sålde inte mycket mer än i 1000 exemplar, en blygsam summa nu som då. Hon turnerade med Made In Sweden en kort sväng innan hon gav upp och flyttade hem till Göteborg. Skivan var en flopp och det insåg Doris. Did You Give The World Some Love Today, Baby blev grammisnominerad för "Årets bästa LP" men Doris blev utan pris. Under 1970-talet var hon med i Göteborgsbaserade bandet 031, men utan några större framgångar och enligt rykten har hon sedan dess jobbat som undersköterska i Göteborg. Det har diskuterats väldigt mycket kring varför inte skivan nådde en större publik. Det går inte att säga att så och så var det, men det måste varit en rätt svår skiva att sälja in. Berndt Egerbladh var en jazzmusiker, Janne Carlsson spelade psykedelisk jazzrock i Hansson & Karlsson och Doris Svensson var i början av 70-talet mest känd som en Svensktoppssångerska med relativt få listframgångar. I dagens relativt öppna musikklimat är det lätt att glömma hur det var på den tiden. Berndt Egerbladh sa det bäst själv när han hävdade att det var svårt att sälja in en artist som Doris hos en publik som inte kunde klappa i takt till musiken och som var uppfödda på mellanmjölk och hambo.
En av relativt få bilder på Doris från tiden då det begav sig
Det var väldigt tyst om Doris Svensson i musiksvängen och hennes liv gick vidare. I början av 90-talet så sålde eller bytte DJn Mad Mats från Sverige bort ett exemplar av skivan. Butiken i London där skivan hamnade besöktes dagligen av gräddan av DJs och skivans nya ägare började spela låten "You Never Come Closer" på diverse klubbar i staden och efterfrågan ökade lavinartat. Låten har sedan dess samplats och gjorts covers på vid flertalet tillfällen. 1996 släpptes skivan på nytt av brittiska bolaget Mr Bongo eftersom originalplattan var extremt svår att hitta. Jag kom först i kontakt med skivan genom en artikel i tidningen Pop januari 1996 och därefter köpte jag samlingen Blue Juice från skivbolaget Blue Note där låten "You Never Come Closer" var med. Inte långt därefter hittade jag en originalpress av skivan på en skivbörs i Skövde. Det är nästan så jag skäms att jag stod och tvekade om skivan i fråga var värd de 150 kronor som säljaren begärde. Jag köpte i alla fall skivan till slut. Under åren har skivan sålts från allt från 1500 kronor upp till 10 000 kronor. Den breda massan av musikintresserade i Sverige fick upp ögonen för skivan genom ett inslag i Musikbyrån under tidigt 2000-tal.
Den relativt nya berömmelsen har inte ändrat Doris Svenssons liv nämnvärt. Hon heter inte Svensson i efternamn längre, nu lystrar hon i stället till Olsson. Annars är det mesta sig likt. Skivan återsläpptes på vinyl på World Record Day i april 2011 och då signerade hon den och pratade med fansen som hade samlats i skivaffären Bengans i Göteborg. Tyvärr var jag mitt uppe i en flytt och väldigt förkyld då så jag var aldrig där. Hon tackade nej till en turné som säkerligen hade tagit henne jorden runt för några år sedan, anledningen var att rösten inte längre låter lika bra. Nu som då vill inte Doris göra något halvbra, det är skivan Did You Give The World Some Love Today det stora beviset på. En svensk, om än omvärderad, klassiker.
Varken titelspåret eller "You Never Come Closer" gick att länka från youtube,
så ni får hålla till godo med låten "Beatmaker". Även den en favorit
Berndt Egerbladhs originalversion av låten "Beatmaker" kom på skiva redan 1968
http://www.youtube.com/watch?v=3mOZg4NP_O0
Av någon anledning hittades inte länken till reportaget från Musikbyrån av Blogger, men klistra in youtubelänken ovan i din webbläsare så kan du njuta av 20-minuter av Doris och Gimmicks med flera.
Jag har alltid varit intresserad av barnskivor och nu i onsdags dök ett välbekant ansikte upp i en skivback. Visste inte att det hade kommit skivor med Barbie. Jag har visserligen aldrig funderat över det heller, de flesta fiktiva karraktärer släppte faktiskt skivor under vinylens glansdagar från 60-talet och framåt. Tydligen även Barbie. Nu stirrade den stelbenta helylleamerikanska dockan på mig med en vinylskiva i handen och ville bjuda in mig på ett Dance Party. Som tur är har skivbutiken jag var inne i lyssningsstationer. Med titlar som "Ride the Pony", "The Hustle" och "Disco Nights" hade jag en svag förhoppning om att det åtminstone skulle bli lyssningsbart. Kanske till och med småfunkigt mellan varven. Vågade aldrig hoppas på ett break, men det är ju alltid drömmen.
Nålen träffar första spåret och "Ride the Pony" börjar lovande med ett trumkomp. Tyvärr var det inte ett break, men rena trummor var lovande nog. Några sekunder senare presenterar sig en väldigt hurtig röst som Barbie. Lät lite tufft med trummor och en späd kvinnoröst som presenterar sig som Barbie, men mitt hopp dör lite just i den stunden. Rösten berättar att nu ska det dansas tills barnkalaset är slut. För egen del blir det inget kalas. Jag står vid fiskdammen med ett spö med ett tomt snöre när skivan snurrar vidare. Rösten blir snabbt för hurtig och hon som spelar Barbie går nästan upp i falsett i slutet av varje mening. Bakgrundsmusiken kommer aldrig igång. Det är lika stelbent som figurerna på omslaget är i verkligheten. Troligtvis är det inte bara jag som är besviken. Jag har svårt att tro att ett barn skulle uppskatta den här skivan, inte ens ett barn som 1981 när skivan släpptes älskade Barbie över allt annat.
Rösten som instruerar hur man dansar de olika danserna snackar på under två tredjedelar av varje låt och jag fattar inget. Försöker hänga med i "The Hustle" och tar några försiktiga steg när ingen ser i skivbutiken, men jag håller på att välta ett ställ med DVD:er så jag väljer att sluta. Det gör rösten på skivan också. Hon säger uppgivet att efter att ha tagit grundstegen i "The Hustle" går det bra att mixa alla de danserna vi lärt oss tidigare på skivan. Jag tittar på prislappen en sista gång och inser att den här dansfesten inte är värd 45 riksdaler och ställer tillbaka den i backen. Största behållningen är baksidan av skivan. Där ser vi en klämkäck Barbie som precis ska lägga på en platta som hennes lika tandblekta vänner ska få dansa loss till. Det blir tyvärr aldrig bättre än så. Det här är en barnskiva du inte behöver i din samling.
The Adventures of DJ Barbie on the Wheels of Steel
För 27 år sedan idag gick rocklegend Phil Lynott bort. Att försöka sätta ord på hur mycket han betydde för rockmusiken är omöjligt. Det är även omöjligt för mig att beskriva hur mycket han har betytt för mig personligen. Jag glömmer aldrig den dagen jag var hemma hos en vän till min mamma. Det regnade ute och de två satt och diskuterade med varsin kopp kaffe framför sig. Jag satt med ett saftglas och gjorde mönster av spillda saftdroppar i den vita plastduken som låg på bordet. Som sexåring har man inte något vidare tålamod och efter en stund så gjorde min lek att hela mitt saftglas låg utspillt på bordet. Min mamma och hennes väninna insåg att jag måste ha något att pyssla med och snabbt dök en mindre samling kassetter upp. Det plockades även fram en bandspelare som placerades strategiskt långt från bordet i ett hörn av andra sidan rummet. Ett par jättelika hörlurar togs också fram, hörlurarna passade inte ett barn men jag lyckades få på mig dem på något sätt ändå.
Kassetterna såg inte vidare spännande ut. Jag rynkade på näsan åt Stevie Wonder som låg överst i högen. Många andra artister flimrade förbi, en hel del av dem har jag upptäckt efter den här händelsen. Just då var jag hårdrockare, så det var först när en kassett med gruppen Thin Lizzy rotades fram som jag fick upp intresset. Omslaget var svart och i vitt trädde tre ansikten fram. På omslaget stod det Bad Reputation med ilsket röda bokstäver. Kassetten var inte tillbakaspolad så första låten som strömmande in i hörlurarna var "That Woman's Gonna Break Your Heart" från b-sidan. Jag satt helt förstelnad och lyssnade klart på b-sidan för att sedan spela hela a-sidan. Sedan gav jag mig på b-sidan från början. När det var dags att gå hem så fick jag kassetten som present. Det första jag gjorde när jag kom hem var att sparka av mig skorna, behöll jackan på och sprang till bandspelaren vi hade i köket och drog igång bandet.
Omslaget till albumet Bad Reputation från 1977
Lizzy och Lynott följde sedan med mig i lurarna och jag har fortfarande perioder då jag bara lyssnar på Thin Lizzy. Det kan gå veckor då Lynotts varma stämma är det enda som riktigt känns på djupet. Jag tror att mycket av min stora kärlek till Thin Lizzy ligger i Lynotts känsla för soul. Hårdrock har aldrig varit själfullare än när Phil Lynott stått bakom micken. Det inslaget är en del i gruppens odödlighet. Lynott var en underdog, en svart pärla i ett vitt rocklandskap. Han kände ett utanförskap och låtarna handlade ofta om skuggfigurer i samhällets utkant. Gruppen slog igenom 1973 med låten "Whiskey in the Jar", men det dröjde ända till 1976 innan den stora skaran tog till sig Lizzy i och med singeln "The Boys Are Back In Town". Bandets karriär var en berg-och-dalbana av missbruk, medlemsavhopp och medlemmar som sparkades till höger och vänster. Vid inspelandet av albumet Black Rose 1978-79 var gitarristen Scott Gorham och Phil Lynotts drogmissbruk så allvarligt att de andra i bandet började tappa hoppet. Gitarristen Gary Moore som varit medlem från och till i många år hoppade av turnén och allmänt kaos rådde. Phil Lynott var väl medveten om sitt missbruk och på skivan återfinns den tyvärr självprofetiska "Got to Give It Up".
Därefter startade Lynott en solokarriär som han körde parallellt med Thin Lizzy ett par år. Sista plattan med Lizzy kom 1983 och åren därpå satsade Phil Lynott på nya bandet Grand Slam. Bandet slog aldrig igenom och löstes upp redan efter två år. 1985 tog karriären ny fart när låten "Out In The Fields" som Lynott spelade in tillsammans med gamle Lizzy-medlemmen Gary Moore blev en hit. Året därpå blev Phil Lynott allt sämre och 4 januari 1986 avled han av lever- och njursvikt efter ett liv med missbruk av alkohol och droger. Hans nära vän och kollega Gary Moore avled tyvärr 6 februari 2011 av en hjärtattack som orsakades av ett massivt alkoholintag. Phil Lynott står som staty i centrala Dublin och en vacker dag hoppas jag ta mig dit. Lynott är och förblir en av mina absolut största idoler. En artist vars musik jag alltid finner tröst och hopp i. En av de allra största.
Phil Lynott och Gary Moores största gemensamma ögonblick.
För att höra Lynotts magi på Spotify så har jag satt ihop den här listan: Lyssnandet loves Lynott
24 spår med det allra bästa av Phil Lynotts år med Thin Lizzy och även några spår från hans korta solokarriär. Jag har medvetet valt bort låtar från skivorna innan genombrottet eftersom jag tycker de har ett annat sound. Det finns bra spår på dem också. Annars är det två låtar från varje album som gäller.
För tio år sedan släpptes samlingen Country Got Soul. Genomslaget blev enormt. De som trodde att country inte hade soul blev överbevisade och soulfantaster världen över jagade helt plötsligt efter obskyra countryskivor de skulle fnyst åt bara månader innan. 2012 släppte alltid lika pålitliga skivbolaget Lights in the Attic Records skivan Country Funk 1969-1975. En skiva full av country med ett funksväng utan dess like. Problemet med skivan är just att det har gått tio år sedan genren fick sitt stora genomslag. De som köpte alla de samlingar som kom då har redan mycket av det som presenteras här. Tony Joe White, Jim Ford och Bobbie Gentry är med på de flesta samlingar som har haft med orden country och soul i sin titel.
Något väldigt positivt är ljudet på skivan, alla låtar har blivit remastrade inför samlingen och det är ett underbart fett ljud som presenteras. Trots att jag lyssnade på den på CD så lät det ljudmässigt som en LP. Ljudet är varmt och levande. Det finns också väldiga guldkorn på skivan. Jag hade ingen koll på Mac Davis innan, men hans "Lucas Was a Redneck" är en av höjdpunkterna. Över ett funkigt sydstatssmutsigt countrykomp sjunger Davis "His daddy died drunk with a belly full of rum, his momma died waiting for a miracle to come". Det är så äkta och naket det kan bli, något som genomsyrar genren. Favoriten Larry Jon Wilson, som jag likt många andra upptäckte genom Country Got Soul-samlingarna, levererar genreklassikern "Ohoopee River Bottomland". Ett väldigt tråkigt val med tanke på att han gjort större underverk, men den remastrade versionen gör att man känner Wilsons mörka röst ända ner till tåspetsarna och man hör varje liten andning i introt.
En fråga jag ställer mig är var kvinnorna är. Enda kvinnliga sångerskan som är med är Bobbie Gentry. Ett självklart val eftersom hon har mer soul än de flesta manliga kollegorna, men det hade varit roligt med några fler val. Det finns ju bevisligen flertalet countrykvinnor som har soul i ådrorna, det bevisar skivbolaget Soul Jazz släpp Country Soul Sisters från förra året.
För de som gillar att lyssna på originallåtar som samplats så innehåller Country Funk träskfunk-klassikern "I Walk On Gilded Splinters" av Johnny Jenkins. Låten samplades av Beck och blev stommen till hans "Loser". Det är dock en annan låt som för min del gör att den här samlingen är värd vartenda öre, "Piledriver" av Dennis Fox. Egentligen är det en rätt kitschig historia, men trumbreaket i början är bland de tyngsta jag hört på länge och basgången som kommer in får den stelaste bakdel att gunga i takt. Låten är en raritet och inget på skivan kommer upp i samma kaliber när det gäller funk. Country Funk är en väldigt bra investering om man inte redan har upptäckt den funkigare och mer soulinfluerade sidan av country.
