Mattias Alkberg kom jag först i kontakt med när jag någon gång under 90-talet fick ett kassettband i min hand. Ett riktigt blandband med svensk musik som personen ifråga tyckte jag borde höra. Låten var med Alkbergs band The Bear Quartet och hette "Before The Trenches". Jag lyssnade för tillfället väldigt mycket på rock och The Bear Quartet kom in i mitt liv vid precis rätt tidpunkt. Jag följde gruppen relativt slaviskt fram till plattan Gay Icon. Jag vet inte varför min kärlek till bandet tog slut, men ibland blir det så. Det dök upp annan musik som kändes mer lockande för stunden. Idag hörde jag för första gången första släppet från hans nya band Mattias Alkbergs Begravning och jag blev golvad direkt. Mycket musik i dagsläget känns feg, polerad och gjord av personer som klappar folk medhårs. Låten heter "Skända flaggan" och luggar dina öronhår.
Mattias Alkberg själv skriver att han hoppas att rätt personer ska avsky honom och låten. Han betonar vikten av att distansera sig från nationalisterna, rasisterna och näthatarna. Carl Johan De Geer verkar få en känga på låten också. Jag fattar inte riktigt grejen eftersom De Geer ligger bakom vapenvägraraffischen med texten "Skända flaggan, vägra vapen - svik fosterlandet, var onationell. Kuken" som det blev ett sjuhelvetes liv om 1967. Men skit nu i det. Det här är årets bästa svenska låt och kommer troligtvis vara det resten av året. Texten är självklart grundpelaren till omdömet, men musiken är fantastisk också. Den är snuskigt catchig och när man brygger sitt morgonkaffe och hyvlar ost till sina mackor så är det lätt hänt att man småsjunger "Jag skriver kuken på svenska flaggan och något annat kul på alla andra flaggor". Fullängdaren som kommer 20 februari ska tydligen vara mer i moll och en allvarligare historia. Det blir säkert bra det. "Skända flaggan" släpptes på färgad vinylsingel 28 januari.
Frontmannen i Ohio Players gick bort i lördags efter att under en tid kämpat mot cancer. Leroy "Sugarfoot" Bonner gick med i gruppen 1963 när dem fortfarande gick under namnet The Ohio Untouchables. Det dröjde dock tio år innan dem som Ohio Players slog igenom stort med låten "Funky Worm", en låt som klättrade ända upp till plats 15 på Billboardlistan. Under gruppens storhetstid på skivbolaget Mercury lyckades Ohio Players få med 12 låtar på R&B-listan och två spår toppade Hot 100. Deras största hits var "Fire" och "Love Rollercoaster".
Att mäta Ohio Players betydelse för funken och soulmusiken är helt omöjligt. De var stilbildande både med den ruffiga humoristiska och lösare funken de levererade på skivor på bolaget Westbound och den mer uniformerade och slicka soulfunken med inslag av disco som dominerade deras sound på Mercury. Gruppens skivomslag gjorde tyvärr ibland att musiken inte diskuterades lika mycket som de lättklädda damerna som poserade på dem. Till en början var bilderna åt det sadomasochistiska hållet, men under tiden på Mercury var bilderna mer sensuella. Gruppen har samplats flitigt i hiphopsammanhang, de har samplats fler gånger än de flesta band från samma era kan stoltsera med. Gruppen har inte haft någon stor hit sedan 1977. Ohio Players har dock turnerat flitigt under de senaste årtionderna med stor framgång. Den karismatiske Leroy "Sugarfoot" Bonner blev 69 år.
Ett exempel på den humoristiska funk som gruppen slog igenom med
Klockan börjar närma sig två på fredagsnatten och DJ Confuze matar fram gamla och nya dängor till ett välfyllt dansgolv. En mick ställs fram och trängseln framför scenen ökar ytterligare ett snäpp. Helt plötsligt dundrar Killer Mike in och rappar "Hardcore G shit, homie, I don't play around" och det är som om en bomb sprängs i lokalen. Killer Mikes energi sprider sig som en löpeld genom Nefertiti och vakterna får jobba hårt så inte folk skadas längst fram. Efter introt med "Big Beast" fortsätter Mike med spår två från senaste plattan R.A.P. Music. Synthsirenen från "Untitled" övergår i en basgång som säkert hörs ut till de stackarna som inte lyckades få tag i biljetter till konserten och stod utanför i den bistra kylan. Killer Mike gläfser fram orden som en galen vildhund och publiken är i extas. Mullret från "Untitled" går över i old school-doftande "Go!"och Mike glider från sida till sida av scenen i ölen som spillts ut på golvet.
Han tar under de tre första låtarna hjälp från publiken som är lika mycket uppe på scenen som artisterna. Killer Mikes DJ och hans fru, som också står på scenen, ser nästan rädda ut ett tag och vakterna är hela tiden beredda om något händer. Någon ropar att det inte är hiphop utan punk som Mike levererar och han tackar och säger att det är det mest sanna någon någonsin sagt om hans musik. Sedan händer något. Konserten tappar lite i fart. Jag hade personligen föredragit att han spelat hela senaste skivan och sedan kört äldre låtar efteråt. Energin förloras i låtar som Outkasts "Whole World", som visserligen var låten Killer Mike slog igenom med för den breda publiken, här känns den dock faktiskt relativt malplacerad. Den är helt enkelt för lugn och utan energin så dör konserten en smula. Mellansnacket känns inte heller särskilt roligt eller nödvändigt. Det är den vanliga propagandan för marijuana och att man ska sträcka upp långfingret för att visa sin avsky mot amerikanska presidenter. Det snacket går självfallet in i låten "Reagan", en låt som passar perfekt på plattan men inte riktigt lyfter i livesammanhang.
När han börjar prata om att hans fru skrivit en raptext förväntar jag mig det värsta, att hon ska köra den live här. Som tur är händer det inte och konserten tar ny fart. Flera låtar från förra årets bästa hiphop-skiva R.A.P. Music blandas med klassiker som "Ready Set Go". Höjdpunkten av det äldre materialet är ändå "Never Scared" som blir till skrikig allsång. På tal om skrikig så försöker sig Killer Mike på att sjunga några gånger under konserten. Han mumlar något om att han inte brukar göra det på scen, men att han rycks med. Det är inte svårt att ha överseende med det. Inte när man verkligen ger allt som Killer Mike gör den här kvällen. Jag fattar inte hur hans röst orkar med att kväll efter kväll ansträngas som den gjorde under den här kvällen. Det är hans goda humör, hans närhet till publiken och den enorma energin som gör det här till en hiphop-spelning som är snäppet bättre än det mesta jag sett under de senaste åren.
Största höjdpunkten under kvällen sker dock relativt sent under konserten. Mike pratar om hur viktiga hans släktingar är och har varit för honom och ber publiken att tända mobiler och tändare för alla som någonsin förlorat någon närstående. Låten "Willie Burke Sherwood" strömmar ur högtalarna och just den här kvällen är vi i publiken hans familj. De som ger honom uppskattning och kärlek. Killer Mike är en stor liveupplevelse. Han berättar för oss att de enda religiösa upplevelser han har fått är när han stått på en scen. Ikväll är scenen hans kyrka och när han predikar den här aftonen så talar jag nog för alla som var där när jag hävdar att närmare en religiös upplevelse än att se Killer Mike live som hiphopälskare är svårt att komma.
Både David Bowie och Prince har kommit med nya låtar under de första veckorna av 2013. Jag tänkte dela med mig lite av mina tankar kring deras nya alster. De här två artisterna håller jag som två av mina absolut största musikaliska idoler. Jag tycker dock inte att någon av dem gjort något jag verkligen har gillat på många år.
Vi börjar med Prince nya låt som heter "Screwdriver". När låten börjar går det inte att ta fel på att det är Prince som står bakom micken. Han tar i från tårna redan i introt. Det är mer rock än på länge, kanske mer än någonsin. När låten kommer igång låter musiken mer ZZ Top än något annat. Låten har många av Prince kännetecken, men de försvinner lätt i rocklarmet. Det är inte förrän i slutet av låten som hans karaktäristiska gitarrspel hörs, men det är precis lika bra som i gamla dängor som "Purple Rain". Synd bara att solot är så kort. Det känns som han gått ner i närmsta replokal, knäckt några öl och jammat loss med några polare. Det är väldigt befriande och helt oväntat att Prince ska låta så här 2013. Refrängen är lite för simpel, men det funkar bra i sammanhanget. Han får till ett självklart sväng. Även om låten är en svettluktande rocklåt tycker jag att det är bland det bästa han släppt ifrån sig sedan Diamonds and Pearls-plattan från 1991. Hade låten inte varit riktigt så rockig så hade den platsat på lätt psykedeliska Prince-skivan Around the World in a Day från 1985.
Betyg: 4 svettiga underkläder av 5 möjliga
I början av januari fyllde David Bowie 66. Han överraskade nog de flesta när han firade genom att släppa en ny låt. Hans första musikaliska livstecken på många år. Jag var väldigt skeptisk när jag hörde början av låten, men så fort Bowies stämma dök upp så var det svårt att inte smälta en aning. Visst hörs det att det är en man som är äldre, men det stör jag mig inte alls på. Det finns en melankoli i hans röst som bara har ökat genom åren. Låten heter "Where Are We Now?" och är ultranostalgisk. David Bowie sjunger om minnen från Berlin. Det finns inte mycket att klaga på. Bowie är gammal och det hade känts helt fel om han hade låtit som en ung spjuver. Det är vackert, lite småsorgset och skört. Något jag däremot inte uppskattar är musiken. Där förväntade jag mig mer av honom. Låten hade tjänat på att vara mer sparsmakad. Trummorna är det stora problemet. Det låter milt sagt förjävligt i mina öron. Hela arrangemanget är bristfälligt. Synthstråkarna borde bytts ut mot riktiga. Allt känns plastigt 90-tal. Det tar sig lite i mitten av låten när musiken ändrar karaktär och trummorna får spela en större roll, men då känns det på tok för sent. Det kanske är dags att byta ut parhästen och producenten Tony Visconti nu? Han sitter fast i ett gammalt sound som inte alls är tilltalande. Jag hoppas att låten kommer i en annan version, för det här är bra. Bowiebra till och med.
Efter en riktigt usel dag finns det inget bättre än att förlora sig totalt i musikens underbara värld. Bara sätta sig i sin fåtölj, ta på sig hörlurarna och sätta ner nålen i spåren på den svarta plasten ger en viss form av avslappning för egen del. Gjorde det för en stund sedan och då hände det igen. Det som jag skrev tidigare bara händer någon gång per år. Jag hittade en sampling till en av förra årets favoriter när det gäller hiphop-låtar. DJ Format featuring Phill Most Chill & Sureshot La Rock gjorde gemensam sak på den old school-doftande "Live At the Place to Be". Glädjen och lekfullheten hör man sällan i dagens hiphop-klimat, senast var det Jurassic 5 som gjorde något liknande. Tomheten efter dem känns verkligen.
Den bästa old school-aktiga låten från 2012
Skivan som har samplats har jag haft i mina ägor en längre tid. Ibland känner jag mig inte riktigt på humör för en viss typ av musik, men samtidigt vet jag att det kommer komma en tid då jag blir det. Latinamerikansk jazz är en genre som jag rätt sällan är så sugen på att lyssna på, men det händer. Ofta blir det kort, men intensivt. Den här skivan heter Ritmo y Sabor och är av Manteca. Kommer ihåg att jag köpte den här i Göteborg för lite mer än ett år sedan för 40 kronor. Första låten på den här skivan var tokfrenetisk och jag höll på att nicka till när spår nummer två drar igång. Samplingen gick rätt fort förbi så det var bara att ta tillbaka nålen till början av spåret igen. Lyssnade färdigt på sida A av skivan och det var mycket trummor och slagverk som låg på en matta av jazzig funkighet. Det piggade upp mitt sinne rejält. Har du haft en riktigt dålig dag kan kanske det här pigga upp även dig?
Inget är så roligt som att titta på gamla skivomslag. Ofta ställer man sig frågan hur diskussionen gick när omslaget gjordes. Vi ställer Sue Raney i en rosa träningsoverall av polyester med benen brett isär framför ett litet vattenfall. Kan inte det vara något? Man får hoppas att det gick fort att knäppa bilden, det ser inte vidare skönt ut att stå i den positionen någon längre stund. Var det verkligen ingen som reagerade över att hon har ett vattenfall mellan benen och kände att det kunde associeras med något annat? Vad tyckte Sue själv om omslaget? Hade hon som artist inget att säga till om?
Vem vill inte bli bjuden på te hemma hos The McCarters? Dessa helyllesystrar med extremt burriga frisyrer och storblommiga klänningar med leenden som går över flera delstater är bara för sköna. Allt är pastellfärgat och övermysigt. Lapptäcke på väggen och mormors gamla såssnipor och kannor i skåpen. Det är svårt att plocka ut en favoritsyster, men leendet på hon längst till vänster gör att hon nog får min röst ändå. Hon ser lite smålurig ut.
Jag tröstar mig ibland med musik. Bara att gå och titta på skivor gör mig lyckligare. Att vara i den miljön får mig lugn och jag känner mig på något sätt delaktig i något större. Jag tar del av en historia. Det kan vara en nersupen countrysångares whiskeyindränkta visdomsord som får mig att må lite bättre, eller så är det en soulsångerska som berättar historien om hennes man som behandlar henne illa och man får den där tårdroppen i ögonvrån. Jag delar glädje och sorg. På något konstigt sätt umgås jag med folk, indirekt självklart men ändå. När jag tittar på min skivsamling känner jag dock ibland en stor sorg. Jag älskar den verkligen, men den har vuxit sig rätt stor genom åren. Är jag verkligen så olycklig? Svaret är kanske. Gör musik och min samling mig gladare? Definitivt! Det är som små människor som alla innehåller deras verklighet och som dem delar med sig av så fort nålen träffar spåren i skivorna.
Idag var en dag då jag behövde lite tröst. Gick in i en relativt liten skivbutik i Göteborg. Senaste gången jag var där köpte jag några soulsinglar och snackade med ägaren. Han sa då att jag kunde titta in snart igen, fler soulsinglar skulle nämligen hitta ut i butiken. Det hade fyllts på rätt bra idag. Jag tog en bunt som jag fattade intresse för, alla i 10-20 kronorsklassen, och gick mot skivspelaren för att provlyssna lite. Jag ställde in spelaren på 45 rpm, lade skivpucken på tallriken och satte igång första singeln. En singel på skivbolaget Atlantic av en man som heter Clyde Brown träffades av nålen. Det sprakade till härligt för att övergå i ett varmt vinylljud med lite småknaster i bakgrunden. Det gick två sekunder innan jag fick den där känslan i kroppen som jag bara får när jag hittar ett original till en låt som samplats och som jag har försökt luska ut vad det är.
Låten heter "Your Wish Is My Command" och jag hade inte en aning om att det var den låten som samplats på "GSK" av Copywrite, ett av förra årets absolut bästa beats enligt mig. Ett beat som jag direkt älskade. Jag är väldigt svag för vokala samplingar och den trallvänliga samplingen på den här låten var makalöst bra. Det vore fel att säga att jag lagt ner någon tid på att hitta låten. Den hade säkert gått att hitta om jag hade börjat gräva i det, men det är lite att ramla över den som är själva tjusningen. Något som inte händer för ofta, men någon gång per år brukar det hända. "Your Wish Is My Command" av Clyde Brown är en soulballad som visserligen är smörig, men den sorgsna tonen gör att den hamnar på rätt sida av Bregottfabriken. Den är bittersöt helt enkelt. Clyde Brown vet jag inte mycket om. Jag har försökt hitta information om honom, men får bara upp att han enbart släppte några singlar på Atlantic Records. "Your Wish Is My Command" återfinns på b-sidan av en av dem och den låten gjorde min dag lite bättre.
