Det är omöjligt att inte dra paralleller till artister som Tori Amos och Kate Bush när man hör Bohms musik. Det vore dock fel att anklaga henne för att inte vara sin egen. Musiken är oftast mörkare och mer gotisk än både den som kommer från Amos och Bush. 21/12 var det releasefest för hennes nya EP Animalic på Krikelin i Skara. Tyvärr var jag inte där trots att jag befann mig i Skövde vid tidpunkten, med andra ord var jag nästan runt hörnet. Det var först idag som jag hörde en låt från EP:n och den är så bra att jag blir alldeles stum. Hon spelar harpsichord på låten eller cembalo som det heter på svenska, ett av mina absoluta favoritinstrument. Om du liksom jag är ett stort fan av Amos och Bush måste du bara lyssna in låten "Wasps".
söndag 30 december 2012
Djuriskt vackert från Maria Bohm
Maria Bohm har spelat piano sedan barnsben och efter att ha spelat in hundratals låtar så sökte hon till Music Factory i Skara 2006. Hon var en av två tjejer som kom in. 2008 startade hon sitt egna bolag Bloody Mary Music och i slutet av 2010 släppte hon plattan Bloody Mary. Skivan är in i minsta fiber gjord av kvinnor. Enligt Maria Bohm så är musikvärlden för mansdominerad och vem håller inte med om det?
Det är omöjligt att inte dra paralleller till artister som Tori Amos och Kate Bush när man hör Bohms musik. Det vore dock fel att anklaga henne för att inte vara sin egen. Musiken är oftast mörkare och mer gotisk än både den som kommer från Amos och Bush. 21/12 var det releasefest för hennes nya EP Animalic på Krikelin i Skara. Tyvärr var jag inte där trots att jag befann mig i Skövde vid tidpunkten, med andra ord var jag nästan runt hörnet. Det var först idag som jag hörde en låt från EP:n och den är så bra att jag blir alldeles stum. Hon spelar harpsichord på låten eller cembalo som det heter på svenska, ett av mina absoluta favoritinstrument. Om du liksom jag är ett stort fan av Amos och Bush måste du bara lyssna in låten "Wasps".
Det är omöjligt att inte dra paralleller till artister som Tori Amos och Kate Bush när man hör Bohms musik. Det vore dock fel att anklaga henne för att inte vara sin egen. Musiken är oftast mörkare och mer gotisk än både den som kommer från Amos och Bush. 21/12 var det releasefest för hennes nya EP Animalic på Krikelin i Skara. Tyvärr var jag inte där trots att jag befann mig i Skövde vid tidpunkten, med andra ord var jag nästan runt hörnet. Det var först idag som jag hörde en låt från EP:n och den är så bra att jag blir alldeles stum. Hon spelar harpsichord på låten eller cembalo som det heter på svenska, ett av mina absoluta favoritinstrument. Om du liksom jag är ett stort fan av Amos och Bush måste du bara lyssna in låten "Wasps".
Musikåret 2012 + Lyssnandets årsfavoriter (Spotifylista)
Det här med att göra årsbästalistor blir bara svårare och svårare för mig. Jag lyssnar bara mindre och mindre på ny musik. Visst finns det mycket bra nytt som dyker upp, men tiden räcker inte till. De senaste åren har jag grottat ner mig i gammal country, psykedelisk rock från slutet av 60-talet och kvinnliga singer/songwriters från 70-talet. Det finns något i den musiken som jag inte riktigt hittar i så mycket nytt. En känsla som är svår att förklara. Tro mig, jag har försökt.
Det här med att jag lyssnar på mycket gammalt har avspeglats i det nya jag lyssnat på under året. Det har varit väldigt mycket akustiskt och lugnt. Ett flertal av artisterna jag lyssnat på i år skulle nog många klassificera som någon form av country. Sedan har det självfallet blivit en del ny hiphop också. Här kommer en sammanfattning av mitt musikår 2012.
Årets konsert: First Aid Kit, Pustervik, Göteborg
Det blev hyfsat många konsertbesök för min del i år, inget annan konsert är ens i närheten av First Aid Kits spelning på Pustervik i Göteborg. Jag gillar skivan The Lion's Roar, men det är live systrarna Söderberg ska upplevas. De ibland lite naiva och enkla texterna tar en djupare plats i hjärtat när de framförs inför publik. Det är absolut inget fel med enkla texter, men ibland känner jag att de inte riktigt fungerar för mig på skiva. Nu ska jag inte klaga, skivan är en av årets bästa och helt klart den bästa skivan från Sverige i år. Live är dem bland det bästa man kan se. Det är finstämt, men ändå vilt och fritt. Systrarna känns mycket äldre än vad dem är. Det känns som dem levt ett hårt liv på den amerikanska prärien, men sedan kommer man på att Johanna är född 1990 och Klara 1993. Old souls? Most definitely!
Årets låt: First Aid Kit - Emmylou
Det känns som ord inte kan beskriva känslan jag fick när jag hörde den här låten för första gången. Jag satt med gåshud på armarna och tårar i ögonen. Äntligen en låt från Sverige som lät som de låtar jag älskat i många år men som alltid varit från det stora landet i väster. Systrarna Söderberg sjunger så fantastiskt och självklart. Det är som låten alltid funnits. Den kommer alltid att finnas. I mitt hjärta och i många andras också.
Årets hype: Rodriguez
Hade det inte varit för den fantastiska dokumentären Searching for Sugar Man hade inte Sixto Rodriguez karriär tagit ny fart. Är han så bra att han är värd den uppmärksamheten? Mitt spontana svar blir nej. Visst har båda hans skivor från 70-talet sina guldkorn, men det är faktiskt rätt långt mellan dem. Låten "Sugar Man" är ruggigt bra, men inget annat han gjort kommer ens upp i närheten av den låten. Nu har jag sett hans skivor i original gå för många hundra kronor på skivbörsar här i stan. Tidigare kunde man hitta skivorna för 30 kronor styck. Det är dem värda, men inte 500 spänn. Fast det är klart, det är först nu det blivit en efterfrågan på hans skivor. Det jag kanske stört mig allra mest på är de äldre män som nu påstår att dem minsann alltid har lyssnat på Rodriguez. Stod på skivbutiken Bengans här i Göteborg för ett tag sedan och fick lyssna på en man i 50-årsåldern som stod och frågade kvinnan bakom disken om Rodriguez. Inget fel i det, men hon hade inga svar på hans frågor om pressningar och dylikt och han skulle då läxa upp henne. Hatar sådant beteende. Speciellt när han i sin tur hade fel.
Årets röst: Grimes
Första gången jag hörde låten "Oblivion" var det som jag förflyttades till en drömvärld där Grimes flög runt som en liten skönsjungande läspande fe. När jag såg videon så smälte jag om möjligt ännu mer. Jag ska erkänna att jag bara lyssnade igenom skivan några få gånger och inte föll lika stenhårt för den. Det här är dock en av årets stora favoriter.
Årets skiva: Killer Mike - R.A.P. Music
Redan från första sekunden när Killer Mike spottar ut raderna "Hardcore G shit, homie, I don't play around" så inser man att det här är hård rap från en man som vill berätta sin sanning. Det var länge sedan jag hörde en så arg rappare, en man som är trött på orättvisor och all skit som händer i världen. Tankarna för mig tillbaka till argsinta rappare från tidigt 90-tal som Chuck D och inte minst Ice Cube. Beatsen kokar som jag inte tycker mig hört dem göra sedan innan upploppen i L.A. 1992. Producenten El-P har lyckats skapa en smutsigt industriell men ändå jordnära musik med en botten av modern blues och gospel för Killer Mike att rappa över. Att kalla skivan hiphop känns konstigt, det här är modern blues för folk som är trötta på rappare vars käftar går men som inte säger något.
Årets mest överskattade skiva: Nas - Life Is Good
Redan från det bombastiska introt till skivan insåg jag att jag blivit lurad. Jag vill varje gång Nas kommer med något nytt tro att det ska bli riktigt bra, men förväntningarna slår aldrig in. Andra spåret "Loco-Motive" är plattans bästa. Det är nästan så jag skulle kunna påstå att den låten inte skulle kännas helt malplacerad på hans klassiska första platta. Skivan puttrar sedan på utan att jag hör något jag gillar nämnvärt. På "Loco-Motive" rappar han om att låten är för alla som är fast i 90-talet, det var åtminstone ett 90-tal man gärna är fast i. När han tillsammans med tröttsamma Mary J Blige levererar "Reach Out" så känns det som den mest sunkiga hiphop/r 'n' b-byrackan man kan tänka sig. "You Wouldn't Understand" är inte mycket bättre. Även där visar sig 90-talet från sin värsta sida. "The Don" och "Stay" är helt okej, men sedan spårar det ur igen. Fattar inte vad så många andra hör i den här skivan, jag hör det definitivt inte.
Årets mest underskattade skiva: De La Soul's Plug 1 & Plug 2 Present First Serve
När jag först hörde "Must B the Music" blev jag provocerad. I mina öron lät det lika bedrövligt som Black Eyed Peas flesta hits. När hela skivan kom kände jag mig tvungen att lyssna eftersom De La Soul är bland mina favoritband när det gäller hiphop. Jag är tacksam över att jag gav den en chans. Visst låter det modernt, men tillskillnad från många av de nyare artisterna är det här gjort med hjärta och inte med pengar i tankarna. De förnyar hiphop, men Plug 1 och Plug 2 gör det med kärlek och respekt och dem gör det så fantastiskt bra. Den här plattan är närmare ursprungskänslan med kärlek, party och respekt än det mesta som släppts de senaste åren. Missa den för guds skull inte om du har minsta intresse i hiphop.
Jag skulle kunna gå in mer specifikt på fler av årets favoriter och besvikelser, men jag tänkte i stället bjuda på en Spotify-lista med mina 30 favoritlåtar från i år. Håll till godo!
Lyssnandet 2012
Det här med att jag lyssnar på mycket gammalt har avspeglats i det nya jag lyssnat på under året. Det har varit väldigt mycket akustiskt och lugnt. Ett flertal av artisterna jag lyssnat på i år skulle nog många klassificera som någon form av country. Sedan har det självfallet blivit en del ny hiphop också. Här kommer en sammanfattning av mitt musikår 2012.
Årets konsert: First Aid Kit, Pustervik, Göteborg
Det blev hyfsat många konsertbesök för min del i år, inget annan konsert är ens i närheten av First Aid Kits spelning på Pustervik i Göteborg. Jag gillar skivan The Lion's Roar, men det är live systrarna Söderberg ska upplevas. De ibland lite naiva och enkla texterna tar en djupare plats i hjärtat när de framförs inför publik. Det är absolut inget fel med enkla texter, men ibland känner jag att de inte riktigt fungerar för mig på skiva. Nu ska jag inte klaga, skivan är en av årets bästa och helt klart den bästa skivan från Sverige i år. Live är dem bland det bästa man kan se. Det är finstämt, men ändå vilt och fritt. Systrarna känns mycket äldre än vad dem är. Det känns som dem levt ett hårt liv på den amerikanska prärien, men sedan kommer man på att Johanna är född 1990 och Klara 1993. Old souls? Most definitely!
Jag och First Aid Kit efter spelningen
Årets låt: First Aid Kit - Emmylou
Det känns som ord inte kan beskriva känslan jag fick när jag hörde den här låten för första gången. Jag satt med gåshud på armarna och tårar i ögonen. Äntligen en låt från Sverige som lät som de låtar jag älskat i många år men som alltid varit från det stora landet i väster. Systrarna Söderberg sjunger så fantastiskt och självklart. Det är som låten alltid funnits. Den kommer alltid att finnas. I mitt hjärta och i många andras också.
Videon till "Emmylou"
Årets hype: Rodriguez
Hade det inte varit för den fantastiska dokumentären Searching for Sugar Man hade inte Sixto Rodriguez karriär tagit ny fart. Är han så bra att han är värd den uppmärksamheten? Mitt spontana svar blir nej. Visst har båda hans skivor från 70-talet sina guldkorn, men det är faktiskt rätt långt mellan dem. Låten "Sugar Man" är ruggigt bra, men inget annat han gjort kommer ens upp i närheten av den låten. Nu har jag sett hans skivor i original gå för många hundra kronor på skivbörsar här i stan. Tidigare kunde man hitta skivorna för 30 kronor styck. Det är dem värda, men inte 500 spänn. Fast det är klart, det är först nu det blivit en efterfrågan på hans skivor. Det jag kanske stört mig allra mest på är de äldre män som nu påstår att dem minsann alltid har lyssnat på Rodriguez. Stod på skivbutiken Bengans här i Göteborg för ett tag sedan och fick lyssna på en man i 50-årsåldern som stod och frågade kvinnan bakom disken om Rodriguez. Inget fel i det, men hon hade inga svar på hans frågor om pressningar och dylikt och han skulle då läxa upp henne. Hatar sådant beteende. Speciellt när han i sin tur hade fel.
En annan av Rodriguez absolut bästa låtar, "Crucify Your Mind"
Årets röst: Grimes
Första gången jag hörde låten "Oblivion" var det som jag förflyttades till en drömvärld där Grimes flög runt som en liten skönsjungande läspande fe. När jag såg videon så smälte jag om möjligt ännu mer. Jag ska erkänna att jag bara lyssnade igenom skivan några få gånger och inte föll lika stenhårt för den. Det här är dock en av årets stora favoriter.
Videon till "Oblivion"
Årets skiva: Killer Mike - R.A.P. Music
Redan från första sekunden när Killer Mike spottar ut raderna "Hardcore G shit, homie, I don't play around" så inser man att det här är hård rap från en man som vill berätta sin sanning. Det var länge sedan jag hörde en så arg rappare, en man som är trött på orättvisor och all skit som händer i världen. Tankarna för mig tillbaka till argsinta rappare från tidigt 90-tal som Chuck D och inte minst Ice Cube. Beatsen kokar som jag inte tycker mig hört dem göra sedan innan upploppen i L.A. 1992. Producenten El-P har lyckats skapa en smutsigt industriell men ändå jordnära musik med en botten av modern blues och gospel för Killer Mike att rappa över. Att kalla skivan hiphop känns konstigt, det här är modern blues för folk som är trötta på rappare vars käftar går men som inte säger något.
Videon till "Reagan" av Killer Mike
Årets mest överskattade skiva: Nas - Life Is Good
Redan från det bombastiska introt till skivan insåg jag att jag blivit lurad. Jag vill varje gång Nas kommer med något nytt tro att det ska bli riktigt bra, men förväntningarna slår aldrig in. Andra spåret "Loco-Motive" är plattans bästa. Det är nästan så jag skulle kunna påstå att den låten inte skulle kännas helt malplacerad på hans klassiska första platta. Skivan puttrar sedan på utan att jag hör något jag gillar nämnvärt. På "Loco-Motive" rappar han om att låten är för alla som är fast i 90-talet, det var åtminstone ett 90-tal man gärna är fast i. När han tillsammans med tröttsamma Mary J Blige levererar "Reach Out" så känns det som den mest sunkiga hiphop/r 'n' b-byrackan man kan tänka sig. "You Wouldn't Understand" är inte mycket bättre. Även där visar sig 90-talet från sin värsta sida. "The Don" och "Stay" är helt okej, men sedan spårar det ur igen. Fattar inte vad så många andra hör i den här skivan, jag hör det definitivt inte.
Det bästa Nas hade att ge 2012, den fantastiska "Loco-Motive"
Årets mest underskattade skiva: De La Soul's Plug 1 & Plug 2 Present First Serve
När jag först hörde "Must B the Music" blev jag provocerad. I mina öron lät det lika bedrövligt som Black Eyed Peas flesta hits. När hela skivan kom kände jag mig tvungen att lyssna eftersom De La Soul är bland mina favoritband när det gäller hiphop. Jag är tacksam över att jag gav den en chans. Visst låter det modernt, men tillskillnad från många av de nyare artisterna är det här gjort med hjärta och inte med pengar i tankarna. De förnyar hiphop, men Plug 1 och Plug 2 gör det med kärlek och respekt och dem gör det så fantastiskt bra. Den här plattan är närmare ursprungskänslan med kärlek, party och respekt än det mesta som släppts de senaste åren. Missa den för guds skull inte om du har minsta intresse i hiphop.
Sköna videon till "We Made It"
Jag skulle kunna gå in mer specifikt på fler av årets favoriter och besvikelser, men jag tänkte i stället bjuda på en Spotify-lista med mina 30 favoritlåtar från i år. Håll till godo!
Lyssnandet 2012
Diaboliskt fynd i femkronorsbacken
Efter att inte ha varit inne i en skivaffär under hela julen så var suget för stort igår. Jag har ju en skivaffär nästan direkt utanför fönstret och på vägen till ICA så råkade jag trilla in. Är rätt fattig och därav snål när det gäller att köpa skivor så jag dök genast ner i femkronorsbackarna. Det går alltid att hitta något intressant, även om det är krävande att kravla runt på golvet rotandes efter små guldkorn bland högar av skit. För de som inte brukar gå in i skivaffärer så kan jag berätta att oftast står de billigaste skivorna på golvet, ibland i backar och ibland direkt på golvet. Gärna undanskuffade i ett hörn eller under ett bord med dyrare skivor på.
Det första jag hittade var Phil Manzanera-skivan Diamond Head. Manzanera var med i Roxy Music, ett band som min mamma lyssnade mycket på när jag var liten. Vid en genomlyssning igår var inte Diamond Head alls lika bra som jag kom ihåg den när jag hörde några låtar från den på 90-talet, men nu när jag söker på den på youtube gillar jag en låt riktigt mycket i alla fall.
Det första jag hittade var Phil Manzanera-skivan Diamond Head. Manzanera var med i Roxy Music, ett band som min mamma lyssnade mycket på när jag var liten. Vid en genomlyssning igår var inte Diamond Head alls lika bra som jag kom ihåg den när jag hörde några låtar från den på 90-talet, men nu när jag söker på den på youtube gillar jag en låt riktigt mycket i alla fall.
Bästa låten från skivan Diamond Head
Strax därefter dök ett välbekant ansikte upp i skivbacken, nämligen Tony Joe Whites nuna. Tony Joe Whites självbetitlade album från 1971 hör till de bästa han spelat in. White var en av de första att blanda country, soul och rock till en fet majsgröt serverad direkt från den amerikanska södern. Idag kallas musiken för Swamp Rock, en musikstil jag med största sannolikhet kommer tillbaka till här på bloggen. När jag lyssnade på skivan idag blev jag osäker på om jag har den tidigare eller ej, men för en femma var den för bra för att lämna till sitt öde på det mellandagsslaskiga golvet.
They Caught the Devil and Put Him in Jail in Eudora, Arkansas. Vem älskar inte titeln på den här lilla biten?
Ännu en riktigt bra låt från plattan med Tony Joe White
Ett sista litet fynd blev det också. The Rite of Exorcism kunde jag inte lämna kvar i skivbacken. En skiva vars omslag jag inte annat än kunde älska direkt. Läste på skivan att det skulle vara en riktig exorcism som utspelar sig på skivan. Lyssnade på skivan idag och tyckte det lät rätt så regisserat. Hittar ingen väsentlig information om skivan, men den verkar rätt svår att få tag i. Den har gått för upp till 400 kronor på nätauktioner, så för en femma känns den som ett fynd. Perfekt att sampla om man vill göra ondskefulla beats, men inte något jag skulle slänga på för en mysstund. Finns dock ett kort spår som verkligen är guld värt, inledande "Day of Wrath". Ren och skär funkig ondska.
Mörk ondskefull funk från helvetes portar
Diaboliskt omslag
måndag 24 december 2012
Killer Mike till Sverige i januari
Nu till lite goda nyheter. Killer Mike gör två spelningar i Sverige i januari. 25/1 spelar han på Nefertiti i Göteborg och dagen efter så är det Stockholm och Nalen som får besök. Enligt mig så har Killer Mike släppt en av årets bästa skivor. Senare under veckan återkommer jag med några listor när det gäller mina årsfavoriter.
En av favoritlåtarna på Killer Mikes senaste platta R.A.P. Music
Marva Whitney R.I.P.
En annan dålig nyhet jag nåddes av idag är att Marva Whitney har gått bort. Hon var en i stallet bakom James Brown och en soul sister av rang. Inget är bekräftat, men det verkar som hon dött i sviterna av lunginflammation. Förutom en funkig skivkatalog var hon en viktig ingrediens i den tidiga hiphopens utveckling genom att hennes musik blev flitigt samplad. Marva Whitney blev 68 år.
Marva Whitneys funkiga cover av Isley Brothers "It's Your Thing", flitigt samplad
Capital STEEZ R.I.P.
Capital STEEZ var en av de unga lovande rapparna som borde haft framtiden för sig. Nu har det konfirmerats av hans vän och samarbetspartner Joey Bada$$ att ryktena om Capital STEEZ död stämmer. Ryktet säger att han begick självmord, men det är inte bekräftat än. STEEZ blev bara 19 år.
Capital STEEZ tillsammans med Joey Bada$$ i videon till Survival Tactics
söndag 23 december 2012
Mickey Mouse Break
För många här i Sverige är Disney ett viktigt inslag under julfirandet. Under mitten av 90-talet köpte jag lite Disney-vinyler. De flesta var fruktansvärt dåliga. Det fanns dock ofta små grejer att norpa om man gjorde beats. Jag är inget stort fan av Disney, men det här breaket och den här låten är bara för skön. Nu blir det någon/några dagars uppehåll när det gäller inlägg från mig. Ni som har läst bloggen under de här första dagarna ska ha ett stort tack och en riktigt god jul!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)