Ugly Heroes är antitesen till fantasifulla hjältar med superkrafter. De är blåskjortade arbetare som strävar utav bara helvete för att leverera den bästa och ärligaste rapmusiken 2013. Det är sällan jag skriver om rap här på bloggen. Det är egentligen rätt konstigt med tanke på att det är en av de musikstilar som ligger mig allra närmast hjärtat. Att skriva om det man älskar allra mest är svårt ibland. Sedan ska jag inte sticka under stolen med att viss rapmusik förmedlar en människosyn som jag inte delar. Fortfarande 2013 är det tragiskt nog inte ovanlig med att ord som bitch och faggot lämnar munnar inom genren. Då är det extra skönt att lyssna på Ugly Heroes. Att inte behöva försöka stänga av när nersättande ord haglar över beatsen. På skivan lägger Apollo Brown ljudmattor fulla av smått melankoliska samplingar som känns perfekta för Red Pill och Verbal Kent att spotta ut salivsträngar nertyngda av livet i dagens Amerika på.
Första gången jag hörde deras självbetitlade debutalbum i våras satt jag under långa perioder med tårar i ögonen och med håret ståendes spikrakt upp på armarna. Det är sällan rap talar till mig på det viset nuförtiden. Jag gillade inte bara musiken, texterna talade till mig och jag blev berörd på djupet. Jag kände igen mig i många av textraderna. Vissa texter blev nästan lite för närgångna emellanåt. Det här är så långt ifrån champagne-bubblor, dyra bilar och ett allmänt dekadent rikemansleverne man kan komma. Det här är verklighetsrap som letar sig in under huden. I en rättvis värld hade Ugly Heroes varit bland de största rapgrupperna det här året, men rättvisa är inte något som står på dagens schema. Inte i musikvärlden i alla fall. Förhoppningsvis ger inte gruppen upp utan fortsätter att leverera sin ärliga och nakna rapmusik. Musik som inte är rädd för att berätta sanningen när fler och fler i världen tampas med utanförskap, massarbetslöshet och allmän hopplöshet. Ugly Heroes debutalbum kommer med största säkerhet vara med och slåss om topp-platserna när jag summerar musikåret 2013. Ja, så bra är det.
Det är ingen lätt uppgift som Hästpojken står inför när de går upp på scenen på Kungstorget strax efter 20-tiden. Åskan hänger i luften och det är relativt blygsamt med folk. Bandet känns från början nästan lika loja som publiken. Det är blandade åldrar som är där för att se gruppen och det verkar som många inte är så insatta i Hästpojkens repertoar. Applåderna mellan låtarna är snällt sagt blygsamma. Bakom ryggen på mig så pratar tonåringar om annat och skrattar åt vem som fuldansar bäst. Uppe på scenen harvar gruppen sig igenom låtar från senaste plattan. En magisk tanke är en poppigare historia än de tidigare plattorna och det märks av. Det är inte så rått och larmigt, men det låter absolut bra. Vissa låtar funkar bättre live än andra, min favorit bland nya materialet är helt klart "Olskroken Stomp". I de lite rockigare låtarna så lyfter det. Singeln "Sommarvin" känns dock rätt platt och trist. Bandet står under tidiga delen av konserten relativt stilla på sina platser. Den enda som verkligen vänder ut- och in på sig själv är sångaren Martin Elisson. Stundom ligger han och krälar på scenen eller småviftar ut i luften. Samtidigt känns hans scenframträdande introvert och det är ju ingen nyhet i sig, men ikväll hade det varit bra om någon tagit på sig rollen att mjuka upp den stela publiken lite. Det här fenomenet är inte unikt för den här konserten. Att publiken kokar under dessa spelningar hör till ovanligheterna och ju tidigare på kvällen desto svårare är det att få igång Göteborgspubliken. Det är synd för det färgar av sig rätt bra på bandet. De spelar trots allt inför en ganska småsömnig skara människor som ändå har trotsat vädervarningarna om åskskurar för att se Hästpojken.
Magin uteblir under första halvan av konserten. Om vädret hade känts stabilt och det hade hunnit skymma så hade låtarna lockat fram en annan stämning. Nu cirkulerar mörka moln med inslag av blixtar uppe i skyn och det kollas lika mycket upp mot himlen som mot scenen. Men just då händer något. Hästpojken drar igång "Shane McGowan" och gruppen känns helt plötsligt lite vassare och farligare. Sedan börjar Martin Elissons mellansnacka lite, även om det är fåordigt. Konserten får ett annat tempo och det blandas friskt från gruppens tre skivor. När det är cirka en kvart kvar av speltiden tackar snabbt gruppen för sig. En klassisk "en gång till"-kör drar igång och rätt fort är bandet på plats igen för att spela ytterligare två låtar. Nu skämtar Elisson om att när han var ung hette det Göteborgskalaset och att på den tiden så snodde man tvål från toaletterna och drack det. Han varnade dock dagens unga för att göra samma sak nu för att tvålen inte längre innehåller alkohol. Hästpojken river av en kaotisk "Caligula" och Martin Elisson ligger och kvider medan gruppen jammar loss i bakgrunden. Det är synd att det först är i andra halvan av konserten som den lyfter, men känslan när jag går därifrån är ändå att det här är ett av Sveriges i särklass bästa indieband. De känns fortfarande vitala, även om det inte hela tiden ångar om gruppen.
Konserten med Hästpojken får tre dekadenta kvällar av fem möjliga.
Tyvärr har det blivit ett litet glapp nu när det gäller skivbutiksguiden över Göteborgs flesta och bästa skivbutiker. Här kommer nu ett rykande färskt inlägg och nu är vi tillbaka på Stigberget, närmare bestämt på Stigbergsliden. På gatunummer 16 ligger Armadillo records. Butiken är ganska liten, men innehållet är ofta rätt spännande. Närmast kassan på vänstra sidan finns det nyinkommet och lite överraskande så har nyinkommen jazz en egen sektion, lite imponerande faktiskt. Priserna är relativt höga på de nyinkomna plattorna, men det handlar inte om några fantasisummor. Dessa skivor är ofta eftertraktade och ligger i samma priskategori vart man än handlar.
Till höger om kassan finns det hyfsat mycket singlar. Även där finns det en nyinkommet-kategori och ett helt gäng med femkronorssinglar finns för de som letar billiga singlar. I mitten av butiken finns kategorier som soul, country och rock på vinyl. Priserna här är helt okej och det går att hitta bra grejer, men den delen av butiken jag alltid börjar med när jag går in här är tiokronors-sektionen som man hittar direkt till höger när man kommer in. Kan inte säga att jag gjort några galet bra fynd rent prismässigt här, men det finns ofta bra plattor till loppispris. Sektionen fylls relativt ofta på så det är inte fel att ta sig förbi lite då och då. Direkt till vänster när man kommer in finns det också lite plattor för fem kronor, brukar sällan gå igenom dem. Det mesta är i dåligt skick, men om man kan tänka sig att rota runt lite på golvet kan man mellan varven hitta något av intresse. Armadillo records är ett självklart stopp för mig när jag rör mig från Linné mot Majorna när jag skivshoppar.
När jag lyssnat klart på Yeezus är min första tanke - vem
kommer att lyssna på det här? Det är hårt, spretigt och ganska vasst i
kanterna. Det var visserligen förra skivan också, men här är mycket av R ’n’
B-flörterna och popmelodierna utbytta mot ragga-spottande och proggig rock.
Yeezus är i mina öron en helt klart hårdare platta. Första låten ”On Sight”
sätter tonen och jag skrattar nästan när Kanye i rad efter rad spottar ur sig
rader som är stenhårda och säkert från hans sida också väldigt ärliga. Redan
några dagar efter skivan släppts har han fått kritik för raden om tjejen som
skakar som om hon har Parkinsons. Allt detta över minimalistisk musik som mest
för tankarna till europeisk elektronisk musik. Det går inte att anklaga Kanye
West för att inte våga ta ut svängarna.
Nästa låt, ”Black Skinhead”, fortsätter i samma stil. Låten
samplar Marilyn Manson och ljudbilden är hotfull och Kanye låter arg på allt
och alla. Det låter som en mans sista tankar innan ett nervsammanbrott. I
slutet av låten flåsar han bara ordet god som en religiös fanatiker som vägrar
bli avspisad. Därefter påstår han att han är en gud i vad jag gissar är
självbiografiska ”I Am A God”. Han är inte blyg av sig och när man inte tror
att hans hybris kan bli mer högflygande så tar han det till nästa nivå. Tredje
låten in och det är ett kakafoni utan dess like. Han klappar verkligen inte
sina lyssnare medhårs. Frågan är om han tänkt på vilka som kommer att lyssna på
det här överhuvudtaget. Det verkar inte så. Han behöver helt enkelt inte bry
sig så mycket om det. Folk sväljer vad han än levererar. Det är lite det jag
tycker är problemet med skivan. Det är lite som att slänga in en riktigt dryg
unge i en godisaffär och säga åt honom att inte äta godis tills han spyr. Det
finns ingen urskiljning av vad som är riktigt bra och vad som är riktigt
dåligt.
Jag blir mest förvånad när han i mitten av ”New Slaves”
börjar spela en låt av ungerska rockgudarna Omega och prata, sjunga och nynna
över den. Det låter inte bra, men det är ett roligt och oväntat inslag. Halva
skivan har redan gått och äntligen kommer det något som låter som en sångslinga.
Det värsta är att när ”Hold My Liquor” kommer igång så har Kanye West än en
gång värmt upp autotunen. Där snackar vi djävulens påfund. Låten känns trött
och allt dumt och drygt snackande av Kanye går någonstans häromkring på skivan
över till att bara bli riktigt irriterande. Som tur är tar skivan ny fart i
nästa låt ”I’m In It” där Kanye får sällskap av Agent Sasco vars toastande
lyfter låten. Just Kanye har jag dock hunnit tröttna på här på skivan. Han är
så sjukt osympatiskt barnslig och hans texter som pendlar mellan självömkande
och hans sexäventyr ger ingen tyngd till musiken.
Frågan är vad Nina Simone hade tyckt om Kanye West och att
han använder hennes version av ”Strange Fruit”, det får vi aldrig reda på men
att en ung generation hittar till Nina Simones musikskatt måste ändå ses som
något positivt. Jag har redan sett kommentarer där Kanye-fans prisar honom för
att de upptäckt hennes musik genom hans samplande. Låten är dock olyssningsbar
med så fruktansvärt öronskärande autotune att det borde vara straffbart. Det
fruktansvärda autotune-onanerandet fortsätter även i ”Guilt Trip” som annars är
en av höjdpunkterna på skivan rent musikaliskt. Just där tänker jag att det
vore skönt att höra en annan artist över musiken. Det kunde bli ren magi. Kanye
West är först och främst en producent och det var så han började sin karriär.
Han borde verkligen fundera på att låta andra sköta artistbiten. Musikaliskt är
han inte rädd för att utforska och provocera, på micken låter han bara trött
och paranoid. Det finns självklart undantag, men det är sällsynt och på den här skivan så blir han nästan hela tiden för mycket.
Näst
sista spåret ”Send It Up” är inte värd att nämna. Ren och skär utfyllnad som
aldrig borde lämnat demostadiet, eller det kanske det aldrig heller har gjort.
Det låter väldigt ofärdigt. Sedan händer något roligt och smått oväntat. Sista
spåret ”Bound 2” drar igång en gammal soulsampling som lekfullt loopas med
vokala samplingar och här kommer geniet Kanye West fram. Låten är bland de
bästa Hip-hop-låtar jag hört under året. Lekfullheten är extremt befriande och Kanye
låter bättre än vad han gjort på bra länge även på micken. Att betygasätta
skivan är svårt. Kanye West har hittat sin publik, även om jag har svårt att förstå
hans storhet från 808 & Heartbreak och framåt. Det finns hela tiden spår
jag gillar med honom, även på den här skivan. Jag kan dock inte säga att det
här är en skiva jag håller särskilt högt, men jag gillar att han vågar provocera och utmana sina lyssnare.
Betyget blir 2,5 söta nallebjörnar
med solglasögon av 5 möjliga.
Jag kommer väldigt väl ihåg första gången jag hörde "Didn't I" av Darondo. Det är en sån där låt som man kommer ihåg när man hör för första gången. Jag satt på en flygplats och väntade på ett försenat plan. Det var sommar och ett sjuhelsikes oväder med regn och blixtar utanför det stora fönstret på flygplatsen. Eftersom jag inte direkt njuter av att flyga så kändes hela situationen väldigt otrygg. Det enda jag kunde göra var att försöka lugna ner mig med lite musik, det brukar funka. Jag fumlade igång min mp3-spelare av märket Meizu, en tidig och väldigt klumpig mp3spelare med fantastiskt bra ljud, och började lyssna på en samling jag fått av en bekant. Första spåret är "Didn't I" och precis när den startar igång så kommer en man och dammsuger precis vid mina fötter. Jag lyfter på fötterna och han tittar på mig och ler. Precis då ser jag en blixt utanför fönstret och precis därefter hörs en åskknall som inte är av denna värld. Trots att jag lyssnar på musik ganska så högt så hör jag att folk omkring mig tar ett djupt andetag. Lamporna blinkar till och oron sprider sig bland de som sitter omkring mig. Jag märker allt detta, men är helt lugn och trygg med Darondo i hörlurarna. Resan hem är inte helt utan turbulens och det knakar i taket på flygplanet. Jag är helt avslappnad och bryr mig inte ett skit om vi störtar, jag har ju hört världens bästa låt.
I början av 2000-talet var det väldigt få som kände till Darondo och hans musik. I mitten av 2000-talet ändrades allt när Gilles Peterson grävde fram singeln "Didn't I" från 1972 och började spela den i sitt radioprogram. Intresset kring låten, som under Darondos karriär på 70-talet var hans största hit, ökade lavinartat och Peterson tog med låten på samlingsplattan Gilles Peterson Digs America från 2005. Året därpå kom en samlingsskiva med Darondo och efter att ha varit försvunnen från scenen i närmare 25 år nåddes han av nyheten att hans musik hade återupptäckts. Det gav honom ny energi och han gick in i studion och började spela in nytt material. Han började även ge konserter i samma veva. En del av er känner kanske igen "Didn't I" från TV-serien Breaking Bad.
Darondo var under 70-talet lite av en kultfigur i vissa kretsar på västkusten i USA och han var faktiskt uppvärmare åt ingen mindre än James Brown under den tiden. Han levde större och mer extravagant än många kända artister. Rolls Roycen han åkte runt i var utrustad till max och han syntes aldrig utan minst ett gäng unga damer vid sin sida. Hans syntes heller aldrig utan hans älskade minkpäls. Enligt honom så jobbade han som vaktmästare och damerna vid hans sida var hans hyresgäster, men det har spekulerats en hel del om vad hans riktiga yrke var. Hur det än var så var hans musik det närmaste man kunde komma definitionen soul. Darondo var en man som kopplade in mikrofonen i själen och bara var sig själv. Han berättar historier om olycklig kärlek från botten av hjärtat och det utan några som helst omskrivningar. Det är direkt, smutsigt och sant. Hans fraseringar och sångstil kan ibland påminna om Al Green eller Ron Isley, men hans uttryck är hans eget och hans säregna röst letar sig in i själens djupaste vrår och tar plats.
Under 80-talet var Darondo programledare för bland annat en komedishow, han var faktiskt populärare som programledare än som sångare. Men 80-talet innebar inte bara framgångar, han konsumerade stora mängder kokain och för att fly undan droglivet så packade han väskan och drog till London. Han fortsatte sedan att dra runt i världen och under den tiden spelade han bland annat blues på olika klubbar. När han kom tillbaka till USA var han nykter, gifte sig, började plugga och i början av 90-talet började han jobba i fastighetsbranschen. Han var själv väldigt skeptisk till att återutge sin musik, men blev övertygad och har sedan sagt att det var fantastiskt att se att hans musik äntligen hittat sin publik. Tyvärr gick Darondo bort igår, han blev bara 67 år. I min värld hör han till en av de allra bästa inom soulgenren, även om han inte gjort massa skivor. Musiken rör vid själen och sätter sina spår. Tack för musiken, Darondo. Må du vila i frid.
En av världens bästa soulballader, "Didn't I" av Darondo
Hittade den här gamla reklamen på en vägg i en skivbutik här i Göteborg. Ett bevis på att det var bättre förr? Nu under sommaren så blir det lugnare tider här på bloggen. Det kommer dyka upp nya inlägg när andan faller på, men troligtvis blir uppdaterandet mindre frekvent under den närmaste tiden. Glöm inte att Lyssnandet även finns på facebook. Där lägger jag ibland upp lite låtar som jag trillar på under livets gång. Alltid värt att kolla in om du vill höra lite smakprov på det jag lyssnar på just nu. Besök sidan och gilla den här: https://www.facebook.com/lyssnandet
Det är en ljummen kväll och barnfamiljerna börjar dra sig hemåt när Nas går på Lisebergs stora scen strax efter 21. DJ:n försöker värma upp publiken med Hiphop-dängor av andra artister, de ser dock ganska konfunderade ut när han spelar gamla klassiker av Gang Starr och Eric B & Rakim. Nas DJ och trummis drar igång "The Don" från senaste plattan, Life Is Good, och händer flyger upp i luften. Nas går på rätt försiktigt ändå. Han känns rätt lugn trots att låten är ganska hård. Det är lite som att publiken känner av Nas halvloja entré och tänder efter halva låten inte igång så som de gjorde när han först dök upp. Han kör "Loco-Motive", min största favorit från senaste plattan och blir även då bemött av rätt blyga applåder. Samma sak händer under "Accident Murderers". Nu är det snart dags att gå tillbaka i Nas karriär och han dukar upp bordet genom att först spela "Back When" från Life Is Good.
Det känns direkt att det här är en relativt ung publik och när tempot sjunker så ser det ut som en del funderar på att dra sig hemåt. Nas kör sedan låt efter låt från debuten Illmatic. Vi som var med när plattan kom för snart 20 år sedan är i himlen för en stund och rappar med i varenda rad. "N.Y. State Of Mind", "The World Is Yours", "It Ain't Hard To Tell", "Represent" och "Life's A Bitch" är alla låtar han spelar från debuten. Nas rappar inte varje rad och det känns som han tappar bort sig emellanåt. DJ:n fyller ibland i och ibland så går delar av publiken in och fyller i luckorna. Nyare låtar som "Get Down" och "I Can" funkar bättre och det märks att Nas får lite energi igen. Titelspåret från svagaste skivan Nastradamus tuffar på fint, men det är nog inte så många i publiken som verkar ha hört låten. Samma sak gäller "The Message" från andra plattan. Ett förvirrat medley känns bara retligt men när det går över i "Made You Look" så kanske det är låten som funkar bäst under kvällen tillsammans med "Got Ur Self A...". "Halftime" som var hans debutsingel får några ur publiken att flippa lite. En personlig favorit under kvällen tillsammans med "Nas Is Like".
Sedan vacklar konserten igen. En sommelier kommer in med en flaska körsbärsvin och en fin men kort version av "Cherrywine" blir det innan Nas säger rest in peace till duettpartnern Amy Winehouse. Publiken reagerar knappast alls. Det brukar alltid bli lite applåder från publiken i dessa situationer. Stämningen blir lite konstig och efter några låtar till går Nas av scenen till tonerna av "Stay". Vi är några som står kvar och väntar på extranummer, men spelningen är över. Det var en ljummen kväll på Liseberg och Nas var lika ljummen. För ett så billigt pris som en entrébiljett till nöjesfältet var det dock värt att se en MC som kanske haft sina största glansdagar, men det är tydligt ikväll att han har en rätt gedigen låtskatt att bygga spelningar på. Energin på scenen saknas dock för att det ska bli Hiphop-magi av det hela.
Konserten får betyget 3 Flumeride-turer av 5 möjliga.
