Recension: Bunny Wailer live på Liseberg 26/6

Måsarna börjar sakta skingra sig när bandet presenteras prick 21:00. Sedan drar de igång ett ska-aktigt intro som gör att ett rätt småkyligt Liseberg vaknar till. Efter det presenteras kören och de får sjunga en låt. Det drar ner den sköna stämning som introt gav rätt rejält. Kören passade bra som just kör, men klarar inte av att bära det på egen hand. Sedan presenteras legenden Bunny Wailer och presentatören berättar att det var nära på att konserten blev inställd på grund av att Bunny inte varit helt kry på sistone. Musiken startar men reggaestjärnan lyser med sin frånvaro. Det dröjer innan en smal gestalt börjar röra sig bakom blåssektionen och keyboardaristen. Publiken jublar och applåderar när Bunny Wailer sakta makar sig fram till mitten av scenen. Kvällen till ära är Bunny kläd i en vacker vit utstyrsel, en glittrig väst, en turbanliknande huvudbonad och en lång halsduk i rött, gult och grönt.

Hans sång låter inte så pigg och jag funderar på hur kvällen kommer att arta sig. När andra låten kommer igång så känns det som Bunny värmt upp sin pipa och kvällens första gåshud infinner sig. Efter det så reser sig varje hårstrå på kroppen när han gör ett medley på några av de bästa låtarna från hans klassiska debutplatta Blackheart Man. Som tur är så är det rätt långa delar av "Blackheart Man", "Rastaman", "Armagideon (Armagedon)" och "Fighting Against Conviction" som han sjunger. Efter det börjar bandet på en ny låt medan Bunny Wailer börjar sjunga på texten till "Fighting Against Conviction" än en gång. Här blir det extra tydligt att den 67-åriga styvbrodern till Bob Marley, och en av de som var med och exporterade reggae till en stor publik ute i världen, inte är i så gott skick. Han rör sig långsamt på scenen och hans smådansande känns väldigt stelt och robotlikt. På två låtar glömmer han bort texten totalt och bandet väljer att låtsas som inget och spela vidare till Bunny Wailers osäkra mumlande.

Sedan tar det bra fart igen och smått fantastiska versioner av låtar som "Cool Runnings", "Don Dada", "Love Fire" och "Bald Head Jesus" avlöser varandra. I slutet av den 90 minuter långa konserten gör han en seg version av "No Woman No Cry" som visserligen är lite halvsöt. Den känns dock onödig när Bunnys låtarkiv är så rikt och välfyllt. Fast ska någon göra Marley-covers så är det just Bunny Wailer. Det är omöjligt att ge konserten full pott, men när det är bra så är det riktigt bra. Mellan varven blir det lite segt och när texterna glömdes bort och bandet fortsatte kändes det jobbigt, man vill inte se en av sina favoritartister i det tillståndet. Konserten kanske kunde ha kortats ner eller delats upp i två delar på grund av Bunny Wailers hälsomässigt risiga tillstånd. Då hade konserten kunnat bli ännu bättre. Jag tycker trots vissa missöden att konserten är värd 3,5 små söta jamaicanska kaniner av 5 möjliga.

Bunny Wailer-klassikern "Rastaman"

Recension: Jurassic 5 live på Pustervik Göteborg 12/6

Förväntningarna på den här konserten har varit extrema sedan det för några månader sedan stod klart att J5 åter skulle spela i Göteborg. Konserten på Trädgårn 2006 har blivit en mytomspunnen konsert för de som inte var där men som har hört historier om hur överbra den var. Själva kommer inte gruppen ihåg att de varit i GBG tidigare, det visar de när de ställer just den frågan till publiken under konserten. Undertecknad var på konserten 2006 och räknar den som en av de allra bästa rapkonserter den här staden någonsin fått uppleva. Redan under uppvärmarna Ugly Duckling inser man snabbt att publiken är taggad till max. När Jurassic 5 strax efter 22 drar igång ökar temperaturen i den redan stekheta konsertlokalen som nästan är fullsatt av förväntansfulla fans.

Det är ett rasande tempo från början och de tidiga klassikerna avlöser varandra. Glädjen och glöden finns kvar hos gruppen och det märks att de trivs på scenen tillsammans. I bakgrunden gnuggar Cut Chemist och Nu-Mark wax och utmanar varandra i små scratchdueller. Publiken är i extas när hits som "Concrete Schoolyard", "Jurass Finish First" och "What's Golden" betas av. I mitten av konserten får Cut Chemist och Nu-Mark leka loss med scratchgitar, en hemmagjord trummaskin runt halsen och sist men inte minst den jättestora skivspelaren som hade en central plats på scenen. Andra halvlek tappar fart lite i början och det blir en halvdryg uppförsbacke som J5 måste kämpa i för att få igång publiken igen. Men tempot ökar igen trots en ganska så ljummen önskestund där publiken för önska en låt som sedan gruppen ska spela. Tempot är åter på topp i den frenetiskt ångande "A Day At The Races" och konserten avslutas på topp av en av de stora Hiphop-dinosaurierna som faktiskt firar 20-årsjublieum i år.

Det är omöjligt att, trots en halvrolig stund i mitten, ge den här konserten mindre än 5 av 5. Det är precis den känslan jag känner när konserten är slut som jag kände första gången jag hörde en hel skiva av Run DMC för första gången för 28 år sedan. En känsla som är obeskrivlig för de som inte känt så när de lyssnat på musik som påverkar varje liten fiber i deras kropp. Att Jurassic 5 inte har jobbigt mellansnack och tjatar om röka och svenska tjejer, som alla andra rapgrupper som är här på besök, är väldigt befriande och ger ytterligare ett plus. Frågan är då om det här var lika bra som konserten på Trädgårn 2006? Svaret är att faktiskt den här konserten var strået vassare. Vi kan skriva i sten att de här rapgiganterna 2014 gjorde ett av de allra tightaste rapspelningarna i GBGs konserthistoria.

Omslagen som gud glömde

Jag gräver i skivbackar så gott som varje vecka och relativt ofta hittar jag skivor med omslag som jag bara måste fota. Här nedan kommer några av den senaste tidens värsta omslag. Vill du se fler går du in och gillar Lyssnandet på facebook här: https://www.facebook.com/lyssnandet och sedan finns det fler vackra foton att njuta av i bildmappen Omslagen som gud glömde.

Lyssnandets favoriter 2013

Nu har mitten av december gått och jag vågar mig på att summera året. Jag kan inte påstå att jag lyssnat på jättemycket ny musik i år. Så brukar det vara. Jag lägger hellre energi på att leta upp gammal musik just för att jag tycker bättre om hur det lät förr. Varje år finns det dock musik som är värd att uppmärksamma. Här under får ni ta del av min summering över musikåret 2013. Det är långtifrån en komplett lista. Jag hittar hellre ett begränsat antal favoriter och lyssnar riktigt mycket på de plattorna än att jag försöker höra så mycket som möjligt. Så här kommer min lista över vad jag tycker har varit de allra bästa plattorna 2013:

10 – OMD – English Electric
Jag kan inte påstå att jag lyssnat på särskilt mycket elektronisk musik i år, men jag har inte kunnat motstå OMDs comebackalbum. Det är som tiden stått still och de levererar fantastiska små synthpoppärlor som är helt oemotståndliga. Jag har inte kunnat värja mig. ”Dresden” är ren och skär syntheufori som får mig att okontrollerat studsa runt som det vore 1985.

9 – Kim Richey – Thorn In My Heart

Jag har kanske inte riktigt lyssnat lika mycket på country och americana det här året som de senaste åren. Den här plattan har jag dock kombinerat med Neko Case-skivan. Skivan har jag lagt på när jag har velat ha en lite lugnare platta att bryta av med. Det är vackert och tillrättalagt, men så ruskigt bra. Favoritlåten är ”Come On”, men även den här skivan tåls att spelas från början till slut.

8 – Savages – Silence Yourself

Savages är stökig och punkig indierock. Jag har ofta spelat den här skivan i samband med att jag även spelat Könsförrädares skiva. Från början hade jag lite svårt för den här skivan, men jag gillade ”City’s Full” och spelade den mycket innan jag vågade mig på resten av skivan. Det har betalat sig. Årets stökigaste favorit. En bra urladdningsplatta.

7 – Natti – Still Motion

En av få rapskivor i år som jag har lyssnat på från början till slut. Kno som producent sticker ut i ett rätt strömlinjeformat producentklimat. Hans samplingar i kombination med synthar funkar väldigt bra för mig. I vanliga fall hade jag nog tyckt att hans sound är lite för rent, men musiken har så mycket själ och digital smuts att renheten till passar. Det är modern blues många gånger. Natti är en gatusmart rappare från södern som snackar lite djupare och mer känslosamt än många andra rappare. Kombinationen gör det det här till en av årets absout bästa rapskivor.

6 – Neko Case – The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You

En närgående studie av det mänskliga psyket skulle kunna vara en kort sammanfattning av den här skivan. Neko Case vänder sig själv ut- och in och resultatet blir makalöst bra. Ibland blir det så närgånget att det blir jobbigt att få komma så djupt in i de personliga berättelserna. Inte så mycket country utan mer rock än tidigare. Gillar hennes nya sound riktigt mycket.

5 – Hästpojken – En magisk tanke

Håkan Hellström i all ära, han är en fantastisk artist, men jag tycker att det här har varit Hästpojkens år. Från euforisk sommarpop i ”Sommarvin” till en fantastisk vardagsskildring om livet i Götet i ”Imperial”. Martin Elisson sätter hela tiden fingret på den lite speciella Göteborgsmentaliteten. En mentalitet som har suttit i en sedan barnsben eller som aldrig kan hamna i ens kropp. Nej, jag är inte från Göteborg från början, men en av anledningen till att jag flyttade hit är att jag känner mig så väldigt hemma här. Det är hög igenkänningsfaktor som gör att texterna ibland känns direkt riktade till mig. Det är i mina öron alltid så stor popmusik fungerar.

4 – Könsförrädare – Curse All Law

Årets överraskning. Könsförrädare blåste rejält liv i den svenska scenen när de släppte ”Death to Stories”.  En rejäl och välriktad pungspark som träffade alla fyrkantiga och bredbenta rockare som bara harvar på. Nämner inga namn, men ni finns i mina tankar. Har nog inte varit så lyrisk över en svensk grupp på år och dag. Då är det extra roligt att även fullängdaren är så ruggigt bra. Årets viktigaste texter ackompanjerat av norrländskt vemod är en oslagbar kombination. Vågar inte ens drömma om vad det här bandet kan göra i framtiden med ett så här bra debutalbum under bältet.

3 – Ugly Heroes – Ugly Heroes

Riktig blåskjorte-rap. Den här skivan har allt jag älskar med rap. Själfulla beats och rapporter direkt från gatan. En ärlig och avskalad bild av ett samhälle som vittrar sönder, helt utan trygghet och framtidshopp. Nu är det inte helmörker hela tiden som tur är. Den handlar också om att vara kreativ trots motgångar i livet. Ibland känns rappandet lite stelt och flytet mindre skönt, det blir ibland lite småkantigt. Ännu en grej jag älskar med skivan. Den är inte på något sätt perfekt och det gör den i mina öron ännu bättre. ”Desperate” är helt klart favoriten på plattan, men även den här skivan spelar jag allra helst som en helhet.  

2 - Prefab Sprout – Crimson/Red

Årets bästa popskiva. Jag vågar nästan säga att Paddy McAloon aldrig låtit bättre och jag har ändå följt Prefab Sprout sedan Steve McQueen-plattan. Det är vackert och griper tag i själen. Samtidigt är det så lättlyssnat att jag nästan skäms över att älska skivan så mycket. Hur kan man tycka illa om den här skivan? Går det? ”The Best Jewel Thief In The World” startar skivan uptempo, men redan på andra spåret dras tempot ner och håller sig i de trakterna rakt igenom. Det här är också en skiva som växer och jag kommer på mig själv att välja nya favoritlåtar hela tiden. ”The Best Jewel Thief…” var första favoriten, men just nu är ”The Old Magician” bästa spåret. Texten är en vacker och sorgsen beskrivning av en gammal trollkarls karriär som har sett bättre dagar. Det är fantastisk poppoesi på under tre minuter.

1 – Chelsea Wolfe – Pain Is Beauty

Jag var till en början skeptisk till den elektroniska ljudbilden som präglar skivan. Chelsea Wolfe tog en ny inriktning i och med Pain Is Beauty. Likt tidigare alster av henne så är det här en skiva som inte är så lätt att älska vid en första lyssning. Jag gillade början, speciellt de två första spåren. Samtidigt hade jag svårt för många av låtarna. Nu älskar jag verkligen helheten. Favoritlåtarna just nu är de lugnare spåren ”They’ll Clap When You’re Gone” och ”The Waves Have Come” som först dyker upp i slutet av plattan. När jag tidigare i år recenserade skivan gav jag den 3,5 av 5, nu är det årets mest solklara fempoängare. En klassiker som växer vid varje lyssning.

Det har funnits en del andra bra låtar som kanske inte har kommit från lika helgjutna album som de tio favoriterna. För att höra de låtarna och låtar från alla artister på topp-10 så finns det en Spotify-lista här:

TwoThousandThirteen

Recension: Chelsea Wolfe live på Truckstop Alaska

Det har hänt rätt mycket sedan jag såg Chelsea Wolfe live senast. Då var vi några tappra själar som hittade till Gårdaskolan en regnig onsdag precis innan Way Out West. Året var 2011 och hon hade precis släppt The Grime and the Glow. Det var bara hon och Ben Chisolm på scenen. Ben bakom synth och dator och Chelsea på gitarr och sång. Allt gick i rött och svart och Chelsea gömde sitt ansikte bakom ett sorgflor. Vi var mellan 30-40 personer i lokalen och det kändes som vi var under tio personer som hade lyssnat in oss på henne innan. Den konserten var helt magisk. Jag trodde den största livehöjdpunkten under 2011 skulle bli Prince på WOW, men Chelsea Wolfe-konserten var intim och kröp in i medvetandet på ett sätt som stadiumkänslan på Prince-konserten inte kunde komma i närheten av.

Nu lite mer än två år senare var vi fler som ville se Chelsea Wolfe. Kön ringlade sig över halva Hisingen kändes det som. Det tog nog inte långt ifrån en timme för oss att komma in trots att vi var där strax efter insläppet öppnade. Jag hörde senare att många inte kom in utan missade konserten. Chelsea Wolfe hade den här gången med sig hela sitt band och när "Feral Love" från senaste skivan drog igång blev det relativt trångt framför scenen. Av någon anledning så trycktes en rökmaskin igång så under nästan hela låten såg man inte skymten av bandet. Först under andra låten, "We Hit a Wall" skymtade Wolfe fram. Hennes klädintresse hade inte börjat infinna sig förra gången hon var här och när röken skingrade sig nu såg man att scenkläderna den här gången var mer av det fashionabla slaget.

Materialet som bandet hämtade sin repertoar från den här gången var nästan uteslutande från senaste plattan, Pain Is Beauty och Apokalypsis. Det hade inte skadat om de akustiska låtarna från Unknown Rooms hade fått ta en större del i setet. Det blev väl monotont och enformigt när det lades så mycket fokus på de tyngre spåren. Nya plattan funkade annars väldigt bra live, men ljudet blev rätt grötigt. Jag vet inte om det hade med ljudteknikern att göra eller om det är svårt att få ett riktigt bra ljud när musiken byggs upp väldigt mycket av reverb och ekon. Det var troligtvis en kombination av båda.

Även om de nya låtarna fungerade bra live så tyckte jag konserten tog ett annat djup när låtar som "Tracks (Tall Bodies)" och "Pale On Pale" från Apokalypsis drog igång. Det kändes som ett långsamt domedagståg som drog fram genom lokalen. Det mullrade och skakade samtidigt som Chelsea Wolfes magiska pipa lugnande matade fram texterna. Konserten var riktigt bra, med riktiga höjdpunkter i de nästan redan klassiska spåren från Apokalypsis. Allt som allt får spelningen 4 trycksvärtssvarta stjärnor av 5 möjliga.

Lyssnandet bjuder på några skräckmixar

Det har inte varit mycket aktivitet här från mig på sistone. Valde att ta en månad ledigt från bloggen för att hämta kraft och inspiration för att hitta lusten att driva Lyssnandet vidare. Ibland är det verkligen jätteroligt att jobba med bloggen, ibland är det inte det.

Har gjort tre små mixar inför Halloween. Det är lite sent att posta mixarna nu, men det är rätt bra och roliga mixar som kan avnjutas året om. Skivorna som är med på mixarna är skivor som jag plockat upp och som kanske de flesta hade låtit stå kvar i backarna. Det är plattor från Estland, Ryssland, Israel, Grekland, Tjeckien, Japan och så vidare. Det är verkligen inte musik för alla, men någon läsare kanske kan uppskatta det. Ta hand om er så ses vi i november!

https://soundcloud.com/damaged_god/beware-of-the-beast-man

https://soundcloud.com/damaged_god/the-exorcism-of-claudette

https://soundcloud.com/damaged_god/the-haunted-house-of-the rusalka

Recension: Könsförrädare och Mattias Alkberg live på Pustervik

Igår slog Galago och Teg Publishing ihop sina påsar och passade på att ha tillställning under bokmässehelgen här i Göteborg. Jag kom in lagom till konserten med Könsförrädare. Nu var det äntligen dags att få uppleva gruppen live. De drog igång utan påannonsering prick 22:30. Konserten varade sedan i nästan precis 30 minuter. Med andra ord så spelades nästan hela skivan. Tror det var två spår som inte fanns med i liverepertoaren. Jag trollbands direkt av musiken och att få höra skivan live, en skiva jag levt väldigt nära i snart två veckor. Först blev jag lite besviken att Könsförrädare inte tog sin plats på scenen. Mellansnacket var kortfattat och blygt. Gruppen släppte debuten Curse All Law dagen innan, men även snacket om släppet var ganska lågmält. Efter några låtar såg jag dock storheten i att de lät musiken tala ifred. Låtarna är så pass starka att de klarar sig utan massa utsmyckningar. De behöver inte göra en scenshow av det hela och efter ett tag blev det på något sätt en av styrkorna under konserten. Som publik kan man inte annat än att sugas in och bli uppfylld av musiken.

Liveversionerna visar på vilket fantastiskt band Könsförrädare är. Båda sångerskorna sjunger med sådan inlevelse och med känsla att jag nästan smått stirrar på dem under långa perioder, allt för att försöka suga in så mycket av det de förmedlar. Jag har aldrig tidigare ens tänkt på att gruppen har en trummis och basist, men så här live får jag uppleva vilken viktig stomme de är i bandet. När jag hör introt till "Death to Stories" slår hjärtat några extra slag. När låten är slut möts bandet också av den största applåden under spelningen. Slutet på konserten blir tvärt och bandet tackar för sig och går av scenen utan extranummer. Om jag ska klaga över något så får inte bandet alltid till tyngden från skivan. Det känns lite småstelt emellanåt också, men det kommer säkert släppa när de spelat de här låtarna några varv till. Sedan tycker jag att publiken var väl kall under konserten. Skivan är så färsk och de flesta har inte lyssnat lika mycket som jag på materialet och det har jag förståelse för, men publiken verkade vara extra svårflörtad under konserten.

Mattias Alkberg levererade bredbent rock

Kvällens andra stora akt var Mattias Alkberg som hade med sig ett relativt nyihopsatt band. Alkberg var Könsförrädares raka motsats. Här bjöds det på bredbent rock som nästan kändes Springsteensk mellan varven. Nya låtar som "Skända flaggan" och "Raggare" blandades med äldre material. Även om det var bra drag i de rockigare låtarna så tyckte jag ändå att "Allting är drömt" och "Helgen v.51" hörde till höjdpunkterna. Över lag kommer låtskrivargeniet Mattias Alkberg bäst fram när det inte larmas på tills tårna krullar sig. På de lugnare låtarna får han till ett gospelskitigt sväng som inte går att hitta på andra håll i svenskt musikliv. Utan att slå på en för stor trumma så var båda konserterna bland det bästa jag sett i år. Det märks att Könsförrädare är yngre som artister och att de har en resa framför sig som kommer göra dem till ett ännu bättre liveband. De har inte riktigt hittat hem live än, men är på god väg. Mattias Alkberg är en av få artister inom den svenska musikscenen som fortfarande känns spännande och relevant av de som startade samtidigt som mannen ifråga. Det är bara att tacka och bocka för att Galago och Teg kom på den briljanta idén att ha den här festen.