Omslagen som gud glömde

Jag gräver i skivbackar så gott som varje vecka och relativt ofta hittar jag skivor med omslag som jag bara måste fota. Här nedan kommer några av den senaste tidens värsta omslag. Vill du se fler går du in och gillar Lyssnandet på facebook här: https://www.facebook.com/lyssnandet och sedan finns det fler vackra foton att njuta av i bildmappen Omslagen som gud glömde.

Lyssnandets favoriter 2013

Nu har mitten av december gått och jag vågar mig på att summera året. Jag kan inte påstå att jag lyssnat på jättemycket ny musik i år. Så brukar det vara. Jag lägger hellre energi på att leta upp gammal musik just för att jag tycker bättre om hur det lät förr. Varje år finns det dock musik som är värd att uppmärksamma. Här under får ni ta del av min summering över musikåret 2013. Det är långtifrån en komplett lista. Jag hittar hellre ett begränsat antal favoriter och lyssnar riktigt mycket på de plattorna än att jag försöker höra så mycket som möjligt. Så här kommer min lista över vad jag tycker har varit de allra bästa plattorna 2013:

10 – OMD – English Electric
Jag kan inte påstå att jag lyssnat på särskilt mycket elektronisk musik i år, men jag har inte kunnat motstå OMDs comebackalbum. Det är som tiden stått still och de levererar fantastiska små synthpoppärlor som är helt oemotståndliga. Jag har inte kunnat värja mig. ”Dresden” är ren och skär syntheufori som får mig att okontrollerat studsa runt som det vore 1985.

9 – Kim Richey – Thorn In My Heart

Jag har kanske inte riktigt lyssnat lika mycket på country och americana det här året som de senaste åren. Den här plattan har jag dock kombinerat med Neko Case-skivan. Skivan har jag lagt på när jag har velat ha en lite lugnare platta att bryta av med. Det är vackert och tillrättalagt, men så ruskigt bra. Favoritlåten är ”Come On”, men även den här skivan tåls att spelas från början till slut.

8 – Savages – Silence Yourself

Savages är stökig och punkig indierock. Jag har ofta spelat den här skivan i samband med att jag även spelat Könsförrädares skiva. Från början hade jag lite svårt för den här skivan, men jag gillade ”City’s Full” och spelade den mycket innan jag vågade mig på resten av skivan. Det har betalat sig. Årets stökigaste favorit. En bra urladdningsplatta.

7 – Natti – Still Motion

En av få rapskivor i år som jag har lyssnat på från början till slut. Kno som producent sticker ut i ett rätt strömlinjeformat producentklimat. Hans samplingar i kombination med synthar funkar väldigt bra för mig. I vanliga fall hade jag nog tyckt att hans sound är lite för rent, men musiken har så mycket själ och digital smuts att renheten till passar. Det är modern blues många gånger. Natti är en gatusmart rappare från södern som snackar lite djupare och mer känslosamt än många andra rappare. Kombinationen gör det det här till en av årets absout bästa rapskivor.

6 – Neko Case – The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You

En närgående studie av det mänskliga psyket skulle kunna vara en kort sammanfattning av den här skivan. Neko Case vänder sig själv ut- och in och resultatet blir makalöst bra. Ibland blir det så närgånget att det blir jobbigt att få komma så djupt in i de personliga berättelserna. Inte så mycket country utan mer rock än tidigare. Gillar hennes nya sound riktigt mycket.

5 – Hästpojken – En magisk tanke

Håkan Hellström i all ära, han är en fantastisk artist, men jag tycker att det här har varit Hästpojkens år. Från euforisk sommarpop i ”Sommarvin” till en fantastisk vardagsskildring om livet i Götet i ”Imperial”. Martin Elisson sätter hela tiden fingret på den lite speciella Göteborgsmentaliteten. En mentalitet som har suttit i en sedan barnsben eller som aldrig kan hamna i ens kropp. Nej, jag är inte från Göteborg från början, men en av anledningen till att jag flyttade hit är att jag känner mig så väldigt hemma här. Det är hög igenkänningsfaktor som gör att texterna ibland känns direkt riktade till mig. Det är i mina öron alltid så stor popmusik fungerar.

4 – Könsförrädare – Curse All Law

Årets överraskning. Könsförrädare blåste rejält liv i den svenska scenen när de släppte ”Death to Stories”.  En rejäl och välriktad pungspark som träffade alla fyrkantiga och bredbenta rockare som bara harvar på. Nämner inga namn, men ni finns i mina tankar. Har nog inte varit så lyrisk över en svensk grupp på år och dag. Då är det extra roligt att även fullängdaren är så ruggigt bra. Årets viktigaste texter ackompanjerat av norrländskt vemod är en oslagbar kombination. Vågar inte ens drömma om vad det här bandet kan göra i framtiden med ett så här bra debutalbum under bältet.

3 – Ugly Heroes – Ugly Heroes

Riktig blåskjorte-rap. Den här skivan har allt jag älskar med rap. Själfulla beats och rapporter direkt från gatan. En ärlig och avskalad bild av ett samhälle som vittrar sönder, helt utan trygghet och framtidshopp. Nu är det inte helmörker hela tiden som tur är. Den handlar också om att vara kreativ trots motgångar i livet. Ibland känns rappandet lite stelt och flytet mindre skönt, det blir ibland lite småkantigt. Ännu en grej jag älskar med skivan. Den är inte på något sätt perfekt och det gör den i mina öron ännu bättre. ”Desperate” är helt klart favoriten på plattan, men även den här skivan spelar jag allra helst som en helhet.  

2 - Prefab Sprout – Crimson/Red

Årets bästa popskiva. Jag vågar nästan säga att Paddy McAloon aldrig låtit bättre och jag har ändå följt Prefab Sprout sedan Steve McQueen-plattan. Det är vackert och griper tag i själen. Samtidigt är det så lättlyssnat att jag nästan skäms över att älska skivan så mycket. Hur kan man tycka illa om den här skivan? Går det? ”The Best Jewel Thief In The World” startar skivan uptempo, men redan på andra spåret dras tempot ner och håller sig i de trakterna rakt igenom. Det här är också en skiva som växer och jag kommer på mig själv att välja nya favoritlåtar hela tiden. ”The Best Jewel Thief…” var första favoriten, men just nu är ”The Old Magician” bästa spåret. Texten är en vacker och sorgsen beskrivning av en gammal trollkarls karriär som har sett bättre dagar. Det är fantastisk poppoesi på under tre minuter.

1 – Chelsea Wolfe – Pain Is Beauty

Jag var till en början skeptisk till den elektroniska ljudbilden som präglar skivan. Chelsea Wolfe tog en ny inriktning i och med Pain Is Beauty. Likt tidigare alster av henne så är det här en skiva som inte är så lätt att älska vid en första lyssning. Jag gillade början, speciellt de två första spåren. Samtidigt hade jag svårt för många av låtarna. Nu älskar jag verkligen helheten. Favoritlåtarna just nu är de lugnare spåren ”They’ll Clap When You’re Gone” och ”The Waves Have Come” som först dyker upp i slutet av plattan. När jag tidigare i år recenserade skivan gav jag den 3,5 av 5, nu är det årets mest solklara fempoängare. En klassiker som växer vid varje lyssning.

Det har funnits en del andra bra låtar som kanske inte har kommit från lika helgjutna album som de tio favoriterna. För att höra de låtarna och låtar från alla artister på topp-10 så finns det en Spotify-lista här:

TwoThousandThirteen