Det är extremt mycket nu, så den närmaste veckan kommer det bli rätt glest med uppdateringar. Den här kunde jag dock inte vänta med. Vi som har följt skivbutiken Vinylium som ligger på Styrmansgatan i Majorna fick med sorg i hjärtat reda på att butiken går i graven nästa helg. Lördag 2/3 är sista dagen Vinylium är öppet. Att den skulle stänga ner någon gång under våren hade vi hört om, men det känns ändå lika tråkigt när man får dödsbeskedet. Butiken har haft vad jag skulle tro är Göteborgs bästa utbud när det gäller ny Indie på vinyl. Det har inte bara funnits gott om nypressad Indie i backarna. Hiphop, Rock, Soul, Jazz, Soundtracks, Punk med mera har det funnits gott om, framförallt begagnat.
Det har även funnits femkronorsbackar och det är där jag gjort mina största fynd. Obskyra plattor som inte så många kanske är ute efter, men som för vissa är rent guld. Jag flyttar från Majorna nästa vecka, samma vecka som Vinylium dör skivaffärsdöden. Det kommer kännas konstigt att inte ha en skivbutik nästan vägg-i-vägg. Även om jag inte har varit en storkund på Vinylium så var det alltid skönt att bara kunna slinka in och rota lite i backarna när suget blev för stort. Tyvärr verkar det ju inte gått ihop och det är klart att konkurrensen från giganter som Bengans, som kan köpa in mängder av en platta och kränga billigare, påverkar och gör att det blir ohållbart till slut. Passa på att besöka butiken nu sista veckan, alla nypressade plattor kostar 100 kronor styck nu sista dagarna, begagnade kostar 20 kronor styck.
Jag vet inte om det kommer bli utökade öppettider nu sista veckan, annars är det följande tider som gäller: Tis-Fre 12-18, Lör 12-15. Adressen är Styrmansgatan 26.
Det är sällan jag blir riktigt tagen av modern filmmusik. Inte så konstigt kanske eftersom jag sällan blir riktigt tagen av modern film heller. Jag gillar gamla filmer och således gamla soundtracks. Det finns dock undantag. Jag vägrar inte att gilla en film för att den är ny. Det är bara att filmer som talar till mig ofta har några år på nacken. Mina största upplevelser när det kommer till film och tillhörande soundtracks är från mitten av sextiotalet fram till en bit in på nittiotalet, efter det är det rätt få filmer eller TV-serier som får mig att gå i spinn. Då är det extra roligt att få uppleva den känslan så här i vintermörkret.
TV-serien heter Les Revenants (Gengångare är den svenska titeln) och musiken framförs av skotska bandet Mogwai. Serien har visats på SVT-Play under vintern, men det verkar inte finnas några planer att visa den på SVT. Det är ren skam. Med så mycket skräp i tablån skulle serien bli ett guldkorn bland all lort. Les Revenants är ett mörkt drama med vissa rysarinslag. Det är ingen serie med mycket våld utan snarare en läskig krypande stämning. En fransk småstad uppe i Alperna hemsöks av människor som tidigare omkommit. Det är inga tonårsfräscha vampyrer som dricker blod ur läskflaskor eller renrakade varulvar det handlar om. Vanligt folk som dött dyker upp hos sina familjer och bekanta och ser ut och är precis som före dödsögonblicket. Invånarna ställer sig frågorna varför och vad vill dessa återvändare till livet. Folket i staden hanterar det som inträffar på väldigt olika sätt. Alla som kommer tillbaka är inte goda människor heller. Bland annat dyker en seriemördare som härjade i staden upp igen efter att ha varit borta i sju år. Man får även reda på att staden har ett mörkt förflutet, en damm brast för många år sedan och dränkte delar av staden.
Det är verkligen en riktig mysrysardramaserie som har fått folk att dra paralleller till serien Twin Peaks bland annat. Den kopplingen tycker jag är helt fel. Det är ofta löjliga associationer som att Twin Peaks har sitt TP:s Roadhouse och att i Les Revenants hänger folk på The Lake Pub. Nej, jag tänker mer på John Ajvide Lindqvists bok Hanteringen av odöda. Det är mer den stämningen och otryggheten i att inte förstå sig på vad som händer i ens allra närmaste närhet som gör Les Revenants så fantastiskt bra. Och så musiken förstås. Jag kan inte säga att jag har lyssnat på Mogwai tidigare, men i serien så spelar musiken en mycket stor roll. Redan i första avsnittet blev jag helt tagen av den vackra och ibland vassa musiken. Den känns helt naturlig i serien. Det är väldigt få musiksnuttar som utgör soundtracket. Snuttarna går om och om igen, men det blir aldrig tråkigt eller känns som upprepningar. Det har säkert till stor del med soundtrackets enkelhet att göra. Musiken känns som gammal klassisk rysarmusik som skulle platsa både i en italiensk giallorulle och i en brittisk Hammer Horror-film. Tidlöst och vacker.
Något man är ovan med i Göteborg är att hiphop-artister går på när det är sagt att de ska gå på. På utsatt tid startar kvällens stora konsertsnackis som varit slutsåld i flera veckor. Det får vi nog tacka arrangörerna KB för. Där har Scratch något att lära sig. På vardagar har ingen lust att stå och vänta i timmar för att få se en konsert som de är tvungna att lämna efter halva tiden för att hinna med sista vagnen för natten. Ingen diss mot Scratch, de har verkligen varit ett vattenhål för ett relativt hiphop-torrt Göteborg. Men ändå, man kan alltid bli bättre. Vid utsatt tid äntrar Chords scenen, mannen som ska värma upp oss inför Kendrick Lamar. Han har ingen lätt uppgift. Lokalen är halvfull och energin hos publiken är inte på topp än. Chords har med sig en DJ och en gitarrist och river av gamla hits som "The Luckiest Man Alive" och "On the Grind" och blandar upp det hela med spår från nya plattan Looped State of Mind. Han gör ett bra jobb och får i slutet av showen igång publiken som på frågan om de är redo för Kendrick Lamar nästan lyfter taket på Pustervik.
Vid 21:15 äntrar Kendrick Lamar scenen och publikens glädjetjut är öronbedövande. Energin är på topp. Det är just första delen av konserten som är bäst. Han startar med ett knippe låtar från Section.80-plattan och "Hol' Up" och "A.D.H.D" gör sig väldigt bra live. Han blandar material från Section.80 med mixtape-låtar och det är en perfekt mix av material att framföra live. Det formligen kokar av glädje i publiken. På ena sidan där jag står ser jag ungdomar med backslick och skjortor som säkerligen kostar tio gånger biljettpriset för konserten. På andra sidan står ett gäng förortskids med flätat hår och sippar långsamt på deras Fantor. Alla och deras morsor var verkligen där för att kolla på Kendrick Lamar. Han var ganska liten när han stod uppe på scen, men samtidigt fyllde han ut den bra. Mycket på grund av kontakten med publiken. Dagen till ära frågade han publiken om kärlek och en tjej som hette Sara fick svara på frågan om hon var singel. Det var ett litet frågetecken hur det egentligen stod till med den saken, men följdfrågan blev om hon skulle vara trogen om hon var tillsammans med någon. Svaret blev ett ja och Kendrick tillägnade henne låten "Tammy's Song", även den från fantastiska Section.80.
Kendrick Lamar fortsatte sedan konserten med att till publikens stora förtjusning spela låtar från förra årets stora genombrottsplatta med den något klumpiga titeln good kid, m.A.A.d city. "Bitch, Don't Kill My Vibe" fick igång publiken och alla kunde texten utantill. Det är något som genomsyrade kvällen. Så fort Kendrick sträckte ut micken mot publiken så kunde alla texterna och rappade med. Det här var publikens konsert lika mycket som Kendrick Lamars. När "Backseat Freestyle", som jag tycker är en fruktansvärt jobbig låt, drog igång gick jag ifrån mittensektionen och ställde mig längre bak i lokalen. Jag vet inte om det var det som gjorde det, eller om Lamars energi sinade lite efter "Backseat Freestyle" tonades ut. Även om givna publikfavoriter som "HiiiPoWeR" och "Swimming Pools (Drank)" ökade tempot i showen blev det allt lite sömnigt. Materialet är starkt, men de lugnare låtarna gör att energin inte höll sig på topp. En sak jag reagerade på var att det inte fanns något merch table i lokalen, det är alltid kul med t-shirts eller något annat kul att köpa med sig som minne från konserten. En annan sak jag också tänkte på var att Kendrick Lamar inte höjde marijuana till skyarna. Det var inget snack om att röka på och mellansnacket kändes ärligt och inte för inövat. Allt som allt var det en bra kväll för alla som tycker att Kendrick Lamar är framtiden för hiphop. Början av konserten ger jag en stark fyra, men andra halvan känns lamare och får en slät trea i betyg. Allt som allt får konserten 3,5 westside-tecken av 5 möjliga.
Fantastiska "HiiiPoWeR" från solida Section.80
Låten "Good Kid", en av favoriterna från senaste plattan
Det finns hur många album som helst som tar upp ämnet olycklig kärlek. Musik som jag lyssnar på handlar sällan om lycklig kärlek. Mitt liv blev tidigt som i boken/filmen High Fidelity. Skivor och dåliga förhållanden. Först spelade man in mixtapes till tjejen man var kär i för att sedan trösta sig med att sitta och lyssna på samma låtar när förhållandet tog slut. Bra musik och dåliga tjejer var min melodi på den tiden. Jag var dock inte heller guds bästa barn. När ett ex och hennes väninna jämförde mig och väninnans pojkvän så kom de fram till att han var en rak 30-väg med god sikt, medan jag var en kurvig motorväg i extremt dåligt väder.
Ett av mina favoritalbum någonsin är dubbelalbumet Here, My Dear av Marvin Gaye. Det finns många bra skilsmässoalbum, men i mitt tycke är det här det bästa. Skivan handlar om Gayes stormiga uppbrott med Anna Gordy, dotter till Motownbossen Berry Gordy. Det fanns en extrem svartsjuka mellan dem och långt innan det blev känt att Gaye träffat en ny kvinna så anklagade de varandra för att vara otrogna. Skivan riktigt osar av alla känslostormar. Ibland sjunger Marvin Gaye kärleksförklaringar till allt och alla för att i nästa stund spotta ur sig frenetiska hatramsor mot allt som har med kärlek att göra. Det är ärligt. Det är äkta känslor. Styrkan i skivan sitter just där. Tanken var från början att göra ett riktigt dåligt album till Motown och före detta svärfadern Berry Gordy. Ett album som bara skulle betala underhållet till Marvin Gayes son. När Gaye väl var i studion så blev det tvärtom. Han kom i djup kontakt med känslorna som bubblade i honom efter att Anna Gordy ansökt om skilsmässa. Skivan blev Marvin Gayes absolut djupaste och mest personliga platta någonsin.
När skivan släpptes 1978 var kritikerna inte nådiga. Here, My Dear kallades bisarr och icke-kommersiell. Skivan sålde dåligt och Marvin Gaye blev så besviken att han tvärt slutade att marknadsföra den. Motown gick samma väg och försökte inte heller marknadsföra den nämnvärt. Gayes nya förhållande sprack också och han flydde från Amerika på grund av de skulder hans extravaganta leverne gett honom. Han spelade in nytt material på Maui, genomförde en relativt framgångsrik europaturné för att i slutändan hamna i Belgien. Efter att i Belgien ha blivit kvitt ett över tio år långt drogmissbruk återvände han till USA. Där återgick han i missbruk och mådde psykiskt allt sämre. Redan under 60-talet hade han psykiska problem som resulterade i ett antal självmordsförsök. Bara fyra dagar innan Marvin Gayes tragiska död försökte han ta livet av sig en sista gång. Han hoppade då ut ur en bil som körde i full fart. Dagen före Marvin Gaye skulle fylla 45 blev han osams med sin far vilket resulterade i att fadern sköt honom två gånger. Skjutvapnet som användes var en revolver som Marvin gett honom för att kunna försvara sig mot inkräktare i hemmet.
Att plocka ut favoriter från Here, My Dear är nästintill omöjligt eftersom det är ett konceptalbum. Jag rekommenderar att du lyssnar på hela. Lyssna på hela skivan här: Marvin Gaye – Here, My Dear
"When Did You Stop Loving Me, When Did I Stop Loving You" är en av favoriterna på plattan
Det finns vissa skivor som man bara måste höra hela när man sätter igång dem. Frank Sinatras ledsamt förbisedda alster Watertown från 1970 är en sådan skiva. Plattan är ett konceptalbum om en familj från en småstad. Kvinnan i familjen är trött på det livet och har redan varit otrogen med en mer spännande man. Hon bestämmer sig för att söka lyckan i storstaden och lämnar man och två barn bakom sig. Allt berättas utifrån den icke namngivne mannen i familjen. Mitt i allt sörjande kommer mannen närmare sig själv, han börjar sakta komma underfund med vad han har förlorat och varför.
Skivan är producerad och delvis skriven av Bob Gaudio som var en av de fyra i The Four Seasons. Även Jake Holmes har varit med och skrivit materialet. Gaudio och Holmes hade precis färdigställt Four Seasons-plattan "Genuine Imitation Life Gazette". Det hörs. Watertown är det närmaste Frank Sinatra någonsin kommit rock och pop. Dock kan man inte påstå att det här är en rockskiva. Det låter fortfarande väldigt mycket Frank Sinatra. Skivan är väldigt mörk i tonen och passar allra bäst att avnjutas med dov belysning i favoritfåtöljen med hörlurar. Det är den perfekta skivan att lyssna på om du precis blivit lämnad.
Efter den inledande beskrivningen av småstaden Watertown är det en resa in i Sinatras brasvarma uppbrottsvärld. En mysig skiva, men så enormt sorglig. Redan andra spåret "Goodbye (She quietly says)" sätter tonen med rader som sakta borrar små hål i hjärtats artärer. Precis när det börjar kännas för mycket kommer den mer upplyftande "For a While". Eller det kanske ska tilläggas att den känns mer upplyftande i sammanhanget, det är ändå ingen munter låt. I slutet av låten kommer han fram till att han inte har glömt sin Elizabeth, inte än i alla fall. "Michael and Peter" handlar om hans nya liv som ensamstående med två barn. Låten är en av flera som på skivan är uppbyggd som ett brev till frun. Så här fortsätter det. I "What's Now Is Now" försöker mannen förstå vad som hänt och vad som är hans del i det hela. Precis när man tror att han börjar förstå att hon vuxit ifrån honom så sjunger han att han förlåter henne för att hon varit otrogen och att hon nu kan komma tillbaka. Det är otroligt smärtsamt att höra. I näst sista låten "She Says" får han äntligen ett brev tillbaka från Elizabeth. I brevet låter det som att hon inte riktigt trivs med det nya livet och saknar mannen och barnen i Watertown. De sista raderna i låten är "She says she's coming home". Jag ska inte förstöra slutet för er, men jag har aldrig lyckats höra sista spåret "The Train" utan fuktiga ögon. På Spotifyversionen och CD:n av plattan är även låten "Lady Day" med som bonusspår. Det är en riktigt bra låt, men jag föredrar att avsluta skivan med "The Train".
Nu när det är Alla hjärtans dag den här veckan så väljer Lyssnandet att fira detta med något som jag valt att kalla "Alla brustna hjärtans vecka". Det här är första delen och det återstår att se vad för andra sorgliga små musikskatter som kommer grävas fram.
En av höjdpunkterna på plattan, "What's Now Is Now"
För några dagar sedan blev det klart att återförenade Fleetwood Mac besöker Sverige under sin långa turné 2013. 23 oktober spelar de i Globen och biljetterna släpps 18 februari. Fleetwood Mac är ett av mina absoluta favoritband någonsin så glädjen var total, eller rättare sagt var den det tills jag kom på att Christine McVie inte är med längre. Hon hoppade av bandet redan 1998. Hur pass viktig är då Christine McVie för Fleetwood Mac? Svaret är enkelt. Hon kanske är den absolut viktigaste beståndsdelen i gruppen om du frågar mig. Det finns de som är av en annan uppfattning, men av de från den så kallade klassiska sättningen är hon min favorit. Hennes lena och känsloladdade stämma och stämningsfulla keyboardspelande är grunden i det drömska sound som gjort Fleetwood Mac till ett av världens mest älskade band. Någon hade kommenterat Sverigebesöket med att personen i fråga äntligen skulle få höra "Little Lies" live. Ja, de spelar med största sannolikhet den i Globen men utan Christine McVie bakom micken. Stevie Nicks har sagt att fansen inte kan räkna med att Christine McVie kommer dyka upp som gäst under turnén.
Christine McVie, som då lystrade till efternamnet Perfect, började sin karriär i bluesbandet Chicken Shack 1967. Redan två år senare slutade hon i bandet efter att hon träffat bassisten John McVie från Fleetwood Mac. 1970 kom soloalbumet Christine Perfect som var en bluesdoftande historia. Samma år gifte hon sig med John McVie och började spela med Fleetwood Mac. Sedan följde några relativt tuffa år för gruppen. Det var många medlemsbyten och de lyckades inte hitta en ny publik efter att de bytt spår. Gruppen gick från att ha varit ett bluesband till att spela en enklare form av själfull och experimenterande drömsk form av rock. Dessa år är tråkigt nog ett relativt bortglömt kapitel i Fleetwood Macs historia. Ett kapitel som jag definitivt kommer komma tillbaka till i den här bloggen. Många av låtarna från den tiden är bland det bästa gruppen någonsin har gjort enligt mig. Att jag kommer komma tillbaka till Fleetwood Mac överhuvudtaget är ganska säkert. Det finns mycket att skriva om det här bandet.
1975 plockades Lindsey Buckingham upp som ny gitarrist och sångare efter att Bob Welch lämnat bandet. Buckinghams krav var att hans flickvän, Stevie Nicks, även skulle ingå i bandet. Egentligen var gruppen inte så sugna på det, men så fick det bli. Det var från deras självbetitlade album som kom det året som Fleetwood Mac fick sin första riktigt stora singelframgång. Det med låten "Over My Head" med Christine McVie bakom mikrofonen. Hon hamnade orättvist lite i skymundan av Buckingham/Nicks i nya Fleetwood Mac, men trots att hennes låtar oftast inte var de största hitsen, så var de oftast bland de bästa spåren på albumen. Detta gällde fram till 1987 års Tango in the Night. Den skivans största singelframgångar var låtarna "Little Lies" och "Everywhere", båda med Christine McVie på sång. Senaste gången Fleetwood Mac spelade i Sverige var 2009. Betyget då var att bandet var trött och att Lindsey Buckinghams divalater och extremt långa gitarrsolon tog kål på showen. Jag är nyfiken på att se Fleetwood Mac live, men samtidigt är det utan min stora favorit. Hade Christine McVie varit med hade det inte varit ett frågetecken om jag ska gå eller inte. Nu är jag lite tveksam.
Funkiga bluesbreaks från solodebuten Christine Perfect
En av Fleetwood Macs funkigaste stunder med Christine McVie
En av Fleetwood Macs vackraste stunder med Christine McVie + fett break i början
"Over My Head" i liveversion från Midnight Special 1976
Klassisk Christine McVie-ballad från Rumours-plattan
Bästa låten från plattan Tusk som kom 1979, självfallet med Christine McVie på sång
En av deras största hits, "Little Lies" med Christine McVie på sång
"Everywhere", den andra jättehiten med Christine McVie från skivan Tango in the Night
Cody ChesnuTT är nog för de flesta känd som mannen bakom refrängen till The Roots stora hit "The Seed (2.0)". Låten är en cover på ChesnuTTs "The Seed" från debutplattan The Headphone Masterpiece som kom 2002, alltså samma år som The Roots gjorde covern. The Headphone Masterpiece spelades in på en fyrakanalsporta i hans sovrum. Resultatet blev en rå souldubbel som har sina fina stunder. Det är ärligt och direkt, men ljudkvalitén är väldigt svajig. Lekfullheten gör dock att man inte tänker så mycket på det. Det är ruffig soul, riktig lo-fi-soul. Säkert inte ett sound som tilltalar alla, men jag uppskattar det väldigt mycket.
Sedan början av 2000-talet har det varit relativt tyst om Cody ChesnuTT. En EP kom 2010, men annars har skivproduktionen varit sparsam. Jag måste erkänna att jag nästan glömt bort honom. Ibland kör jag hans version av "The Seed" när jag spelar skivor ute, ofta i samband med att jag spelar covern av The Roots. Tydligen släppte ChesnuTT en skiva förra året och förra veckan råkade jag på hans senaste video. Låten heter "Til I Met Thee" och är väldigt välproducerad. Något som klär ChesnuTTs musik. Jag blev totalt knockad. Det är euforisk soul med tydliga gospelinslag och tankarna går till forna soulkungar som Marvin Gaye och Teddy Pendergrass under Harold Melvins & The Bluenotes-åren. Under de senaste åren har det kommit en del ny soul som jag verkligen har gillat, men det här älskar jag verkligen. Allt jag älskar med musik finns i den här låten. Nu blir det sådär igen så jag inte vågar lyssna på hela albumet för att jag är rädd för att inte gilla det. Jag får helt enkelt ta mod till mig och kasta mig in i elden. Skivan låten kommer ifrån heter "Landing on a Hundred".
"Til I Met Thee" är obeskrivlig soulmagi från Cody ChesnuTT
Det blir inte mycket Melodifestival i den här bloggen. Det kan jag lova. Även om jag sedan barnsben följer tävlingen, så är det oftast inte för det musikaliska innehållet utan för den lättsamma underhållningen. Första deltävlingen bjuder dock på två personliga favoriter, nämligen Anna Järvinen och Jay-Jay Johanson. Han ställer upp med låten "Paris" som är tredje låten som framförs i afton. Det är en elektronisk poplåt med mycket slagverk och med text som delvis framförs på franska, delvis på engelska. Låten är väldigt bra och vacker, med fint stråkarrangemang. Basgången låter som den blivit lite eller ganska mycket inspirerad av den gamla new wave-funklåten "Cavern" av Liquid Liquid. "Paris" är dock inte för alla och jag har svårt att tro att en melodifestivalpublik kommer rösta på den. Jag tror att den kommer allra sist, men det är verkligen synd och skam.
Jay-Jay Johanson är från början från Trollhättan, men han växte upp i Skara. I tonåren började han köpa trummaskiner och synthar och inspirerad av David Bowie, Kraftwerk och Chet Baker började han skapa egen musik. Debutplattan "Whiskey" kom 1997. Han har inte direkt haft så stora framgångar i Sverige, men i bland annat Japan har han hittat fram till en publik som gillar fin retropop av bästa kvalité. I mitt tycke är Jay-Jay Johanson en av våra mest underskattade artister. Den svenska publiken har tyvärr aldrig tagit honom till sitt hjärta. Jag tror sorgligt nog inte det kommer att hända ikväll heller.
Förhandslyssna på "Paris" här
http://www.svt.se/melodifestivalen/lyssna-pa-alla-latarna-har
"She Doesn't Live Here Anymore". En av mina favoritlåtar med Jay-Jay Johanson
"Cavern" av Liquid Liquid. Lyssna på basgången och jämför med "Paris"
På pappret ser allt bra ut. Anna Järvinen ska sjunga en låt skriven av Björn Olsson och Martin Elisson i Melodifestivalen 2013. Är det här nåt bra då? Ja, det är det verkligen. "Porslin" är en smäktande vacker ballad med en text om ett krakelerat förhållande som paret försöker spackla ihop. Om inte för deras egen skull så för barnens. Låten känns som ett typiskt exempel på svenskt popvemod. Balkanländerna är mästarna på ballader i det här sammanhanget under senare år, men den här står väldigt stadigt i den konkurrensen. Jag tror att många fans av just balkanballaderna skulle ge den här full pott. Frågan är hur det kommer att gå för låten i tävlingen. Antingen blir det en finalplats direkt eller så kommer den sist. Jag tror på antingen eller. Det är en låt man antingen älskar eller hatar. Jag vill gå så långt som att hävda att det här är den bästa svenska schlagern någonsin och det är en schlagerballad. Det är inte en modern Melodifestivallåt med snygg danskoreografi och ett pumpande dansbeat. Det är hjärta och smärta och Anna Järvinen är stel som en pinne på scenen. Jag tror dock inte man ska underskatta folks smak. Se bara på Mando Diaos senaste skiva som gått hem hos den breda publiken. Den här låten har en viss samhörighet med just den skivan. Det svenska vackra vemodet i modern tappning. Jag hoppas och tror att det kommer att funka ikväll och att "Porslin" kommer till final.
Upphovsrättsmännen bakom "Porslin" är två av Sveriges absolut främsta låtskrivare. Björn Olsson som har skrivit musiken är, förutom en riktigt bra soloartist som tyvärr för få har upptäckt, låtskrivare till många av Håkan Hellströms låtar och var gitarrist i nyligen insomnade The Soundtrack Of Our Lives. Just Håkan Hellström fick "Porslin" skickad till sig när bara musiken var skriven till den. Han tackade nej för att han kände att den inte passade honom. Martin Elisson, som har skrivit den fantastiska texten, slog igenom som relativt ung i Göteborgsbandet Bad Cash Quartet och nu sjunger han i Hästpojken. En grupp som blir bättre och bättre för varje släpp. Hästpojken kommer med ny platta nu i februari. Anna Järvinen var tidigare med i gruppen Granada som var aktiva från 1995 till 2004. Björn Olsson producerade deras självbetitlade debutplatta. En underskattad skiva som är en av de bästa svenska plattorna från tidigt 2000-tal. Anna Järvinens solokarriär går inte heller av för hackor. Hennes tre soloskivor är bland det bästa jag hört från Sverige under senare år. Nu ikväll står hon alltså på scenen i första deltävlingen och ska framföra låten "Porslin", en låt som hon redan förra året skulle framfört. Då ställde hon in. Ikväll blir det vinst.
Här kan du förhandslyssna på "Porslin"
http://www.svt.se/melodifestivalen/lyssna-pa-alla-latarna-har
