Omslagen som gud glömde

Jag gräver i skivbackar så gott som varje vecka och relativt ofta hittar jag skivor med omslag som jag bara måste fota. Här nedan kommer några av den senaste tidens värsta omslag. Vill du se fler går du in och gillar Lyssnandet på facebook här: https://www.facebook.com/lyssnandet och sedan finns det fler vackra foton att njuta av i bildmappen Omslagen som gud glömde.

Lyssnandets favoriter 2013

Nu har mitten av december gått och jag vågar mig på att summera året. Jag kan inte påstå att jag lyssnat på jättemycket ny musik i år. Så brukar det vara. Jag lägger hellre energi på att leta upp gammal musik just för att jag tycker bättre om hur det lät förr. Varje år finns det dock musik som är värd att uppmärksamma. Här under får ni ta del av min summering över musikåret 2013. Det är långtifrån en komplett lista. Jag hittar hellre ett begränsat antal favoriter och lyssnar riktigt mycket på de plattorna än att jag försöker höra så mycket som möjligt. Så här kommer min lista över vad jag tycker har varit de allra bästa plattorna 2013:

10 – OMD – English Electric
Jag kan inte påstå att jag lyssnat på särskilt mycket elektronisk musik i år, men jag har inte kunnat motstå OMDs comebackalbum. Det är som tiden stått still och de levererar fantastiska små synthpoppärlor som är helt oemotståndliga. Jag har inte kunnat värja mig. ”Dresden” är ren och skär syntheufori som får mig att okontrollerat studsa runt som det vore 1985.

9 – Kim Richey – Thorn In My Heart

Jag har kanske inte riktigt lyssnat lika mycket på country och americana det här året som de senaste åren. Den här plattan har jag dock kombinerat med Neko Case-skivan. Skivan har jag lagt på när jag har velat ha en lite lugnare platta att bryta av med. Det är vackert och tillrättalagt, men så ruskigt bra. Favoritlåten är ”Come On”, men även den här skivan tåls att spelas från början till slut.

8 – Savages – Silence Yourself

Savages är stökig och punkig indierock. Jag har ofta spelat den här skivan i samband med att jag även spelat Könsförrädares skiva. Från början hade jag lite svårt för den här skivan, men jag gillade ”City’s Full” och spelade den mycket innan jag vågade mig på resten av skivan. Det har betalat sig. Årets stökigaste favorit. En bra urladdningsplatta.

7 – Natti – Still Motion

En av få rapskivor i år som jag har lyssnat på från början till slut. Kno som producent sticker ut i ett rätt strömlinjeformat producentklimat. Hans samplingar i kombination med synthar funkar väldigt bra för mig. I vanliga fall hade jag nog tyckt att hans sound är lite för rent, men musiken har så mycket själ och digital smuts att renheten till passar. Det är modern blues många gånger. Natti är en gatusmart rappare från södern som snackar lite djupare och mer känslosamt än många andra rappare. Kombinationen gör det det här till en av årets absout bästa rapskivor.

6 – Neko Case – The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You

En närgående studie av det mänskliga psyket skulle kunna vara en kort sammanfattning av den här skivan. Neko Case vänder sig själv ut- och in och resultatet blir makalöst bra. Ibland blir det så närgånget att det blir jobbigt att få komma så djupt in i de personliga berättelserna. Inte så mycket country utan mer rock än tidigare. Gillar hennes nya sound riktigt mycket.

5 – Hästpojken – En magisk tanke

Håkan Hellström i all ära, han är en fantastisk artist, men jag tycker att det här har varit Hästpojkens år. Från euforisk sommarpop i ”Sommarvin” till en fantastisk vardagsskildring om livet i Götet i ”Imperial”. Martin Elisson sätter hela tiden fingret på den lite speciella Göteborgsmentaliteten. En mentalitet som har suttit i en sedan barnsben eller som aldrig kan hamna i ens kropp. Nej, jag är inte från Göteborg från början, men en av anledningen till att jag flyttade hit är att jag känner mig så väldigt hemma här. Det är hög igenkänningsfaktor som gör att texterna ibland känns direkt riktade till mig. Det är i mina öron alltid så stor popmusik fungerar.

4 – Könsförrädare – Curse All Law

Årets överraskning. Könsförrädare blåste rejält liv i den svenska scenen när de släppte ”Death to Stories”.  En rejäl och välriktad pungspark som träffade alla fyrkantiga och bredbenta rockare som bara harvar på. Nämner inga namn, men ni finns i mina tankar. Har nog inte varit så lyrisk över en svensk grupp på år och dag. Då är det extra roligt att även fullängdaren är så ruggigt bra. Årets viktigaste texter ackompanjerat av norrländskt vemod är en oslagbar kombination. Vågar inte ens drömma om vad det här bandet kan göra i framtiden med ett så här bra debutalbum under bältet.

3 – Ugly Heroes – Ugly Heroes

Riktig blåskjorte-rap. Den här skivan har allt jag älskar med rap. Själfulla beats och rapporter direkt från gatan. En ärlig och avskalad bild av ett samhälle som vittrar sönder, helt utan trygghet och framtidshopp. Nu är det inte helmörker hela tiden som tur är. Den handlar också om att vara kreativ trots motgångar i livet. Ibland känns rappandet lite stelt och flytet mindre skönt, det blir ibland lite småkantigt. Ännu en grej jag älskar med skivan. Den är inte på något sätt perfekt och det gör den i mina öron ännu bättre. ”Desperate” är helt klart favoriten på plattan, men även den här skivan spelar jag allra helst som en helhet.  

2 - Prefab Sprout – Crimson/Red

Årets bästa popskiva. Jag vågar nästan säga att Paddy McAloon aldrig låtit bättre och jag har ändå följt Prefab Sprout sedan Steve McQueen-plattan. Det är vackert och griper tag i själen. Samtidigt är det så lättlyssnat att jag nästan skäms över att älska skivan så mycket. Hur kan man tycka illa om den här skivan? Går det? ”The Best Jewel Thief In The World” startar skivan uptempo, men redan på andra spåret dras tempot ner och håller sig i de trakterna rakt igenom. Det här är också en skiva som växer och jag kommer på mig själv att välja nya favoritlåtar hela tiden. ”The Best Jewel Thief…” var första favoriten, men just nu är ”The Old Magician” bästa spåret. Texten är en vacker och sorgsen beskrivning av en gammal trollkarls karriär som har sett bättre dagar. Det är fantastisk poppoesi på under tre minuter.

1 – Chelsea Wolfe – Pain Is Beauty

Jag var till en början skeptisk till den elektroniska ljudbilden som präglar skivan. Chelsea Wolfe tog en ny inriktning i och med Pain Is Beauty. Likt tidigare alster av henne så är det här en skiva som inte är så lätt att älska vid en första lyssning. Jag gillade början, speciellt de två första spåren. Samtidigt hade jag svårt för många av låtarna. Nu älskar jag verkligen helheten. Favoritlåtarna just nu är de lugnare spåren ”They’ll Clap When You’re Gone” och ”The Waves Have Come” som först dyker upp i slutet av plattan. När jag tidigare i år recenserade skivan gav jag den 3,5 av 5, nu är det årets mest solklara fempoängare. En klassiker som växer vid varje lyssning.

Det har funnits en del andra bra låtar som kanske inte har kommit från lika helgjutna album som de tio favoriterna. För att höra de låtarna och låtar från alla artister på topp-10 så finns det en Spotify-lista här:

TwoThousandThirteen

Recension: Chelsea Wolfe live på Truckstop Alaska

Det har hänt rätt mycket sedan jag såg Chelsea Wolfe live senast. Då var vi några tappra själar som hittade till Gårdaskolan en regnig onsdag precis innan Way Out West. Året var 2011 och hon hade precis släppt The Grime and the Glow. Det var bara hon och Ben Chisolm på scenen. Ben bakom synth och dator och Chelsea på gitarr och sång. Allt gick i rött och svart och Chelsea gömde sitt ansikte bakom ett sorgflor. Vi var mellan 30-40 personer i lokalen och det kändes som vi var under tio personer som hade lyssnat in oss på henne innan. Den konserten var helt magisk. Jag trodde den största livehöjdpunkten under 2011 skulle bli Prince på WOW, men Chelsea Wolfe-konserten var intim och kröp in i medvetandet på ett sätt som stadiumkänslan på Prince-konserten inte kunde komma i närheten av.

Nu lite mer än två år senare var vi fler som ville se Chelsea Wolfe. Kön ringlade sig över halva Hisingen kändes det som. Det tog nog inte långt ifrån en timme för oss att komma in trots att vi var där strax efter insläppet öppnade. Jag hörde senare att många inte kom in utan missade konserten. Chelsea Wolfe hade den här gången med sig hela sitt band och när "Feral Love" från senaste skivan drog igång blev det relativt trångt framför scenen. Av någon anledning så trycktes en rökmaskin igång så under nästan hela låten såg man inte skymten av bandet. Först under andra låten, "We Hit a Wall" skymtade Wolfe fram. Hennes klädintresse hade inte börjat infinna sig förra gången hon var här och när röken skingrade sig nu såg man att scenkläderna den här gången var mer av det fashionabla slaget.

Materialet som bandet hämtade sin repertoar från den här gången var nästan uteslutande från senaste plattan, Pain Is Beauty och Apokalypsis. Det hade inte skadat om de akustiska låtarna från Unknown Rooms hade fått ta en större del i setet. Det blev väl monotont och enformigt när det lades så mycket fokus på de tyngre spåren. Nya plattan funkade annars väldigt bra live, men ljudet blev rätt grötigt. Jag vet inte om det hade med ljudteknikern att göra eller om det är svårt att få ett riktigt bra ljud när musiken byggs upp väldigt mycket av reverb och ekon. Det var troligtvis en kombination av båda.

Även om de nya låtarna fungerade bra live så tyckte jag konserten tog ett annat djup när låtar som "Tracks (Tall Bodies)" och "Pale On Pale" från Apokalypsis drog igång. Det kändes som ett långsamt domedagståg som drog fram genom lokalen. Det mullrade och skakade samtidigt som Chelsea Wolfes magiska pipa lugnande matade fram texterna. Konserten var riktigt bra, med riktiga höjdpunkter i de nästan redan klassiska spåren från Apokalypsis. Allt som allt får spelningen 4 trycksvärtssvarta stjärnor av 5 möjliga.

Lyssnandet bjuder på några skräckmixar

Det har inte varit mycket aktivitet här från mig på sistone. Valde att ta en månad ledigt från bloggen för att hämta kraft och inspiration för att hitta lusten att driva Lyssnandet vidare. Ibland är det verkligen jätteroligt att jobba med bloggen, ibland är det inte det.

Har gjort tre små mixar inför Halloween. Det är lite sent att posta mixarna nu, men det är rätt bra och roliga mixar som kan avnjutas året om. Skivorna som är med på mixarna är skivor som jag plockat upp och som kanske de flesta hade låtit stå kvar i backarna. Det är plattor från Estland, Ryssland, Israel, Grekland, Tjeckien, Japan och så vidare. Det är verkligen inte musik för alla, men någon läsare kanske kan uppskatta det. Ta hand om er så ses vi i november!

https://soundcloud.com/damaged_god/beware-of-the-beast-man

https://soundcloud.com/damaged_god/the-exorcism-of-claudette

https://soundcloud.com/damaged_god/the-haunted-house-of-the rusalka

Recension: Könsförrädare och Mattias Alkberg live på Pustervik

Igår slog Galago och Teg Publishing ihop sina påsar och passade på att ha tillställning under bokmässehelgen här i Göteborg. Jag kom in lagom till konserten med Könsförrädare. Nu var det äntligen dags att få uppleva gruppen live. De drog igång utan påannonsering prick 22:30. Konserten varade sedan i nästan precis 30 minuter. Med andra ord så spelades nästan hela skivan. Tror det var två spår som inte fanns med i liverepertoaren. Jag trollbands direkt av musiken och att få höra skivan live, en skiva jag levt väldigt nära i snart två veckor. Först blev jag lite besviken att Könsförrädare inte tog sin plats på scenen. Mellansnacket var kortfattat och blygt. Gruppen släppte debuten Curse All Law dagen innan, men även snacket om släppet var ganska lågmält. Efter några låtar såg jag dock storheten i att de lät musiken tala ifred. Låtarna är så pass starka att de klarar sig utan massa utsmyckningar. De behöver inte göra en scenshow av det hela och efter ett tag blev det på något sätt en av styrkorna under konserten. Som publik kan man inte annat än att sugas in och bli uppfylld av musiken.

Liveversionerna visar på vilket fantastiskt band Könsförrädare är. Båda sångerskorna sjunger med sådan inlevelse och med känsla att jag nästan smått stirrar på dem under långa perioder, allt för att försöka suga in så mycket av det de förmedlar. Jag har aldrig tidigare ens tänkt på att gruppen har en trummis och basist, men så här live får jag uppleva vilken viktig stomme de är i bandet. När jag hör introt till "Death to Stories" slår hjärtat några extra slag. När låten är slut möts bandet också av den största applåden under spelningen. Slutet på konserten blir tvärt och bandet tackar för sig och går av scenen utan extranummer. Om jag ska klaga över något så får inte bandet alltid till tyngden från skivan. Det känns lite småstelt emellanåt också, men det kommer säkert släppa när de spelat de här låtarna några varv till. Sedan tycker jag att publiken var väl kall under konserten. Skivan är så färsk och de flesta har inte lyssnat lika mycket som jag på materialet och det har jag förståelse för, men publiken verkade vara extra svårflörtad under konserten.

Mattias Alkberg levererade bredbent rock

Kvällens andra stora akt var Mattias Alkberg som hade med sig ett relativt nyihopsatt band. Alkberg var Könsförrädares raka motsats. Här bjöds det på bredbent rock som nästan kändes Springsteensk mellan varven. Nya låtar som "Skända flaggan" och "Raggare" blandades med äldre material. Även om det var bra drag i de rockigare låtarna så tyckte jag ändå att "Allting är drömt" och "Helgen v.51" hörde till höjdpunkterna. Över lag kommer låtskrivargeniet Mattias Alkberg bäst fram när det inte larmas på tills tårna krullar sig. På de lugnare låtarna får han till ett gospelskitigt sväng som inte går att hitta på andra håll i svenskt musikliv. Utan att slå på en för stor trumma så var båda konserterna bland det bästa jag sett i år. Det märks att Könsförrädare är yngre som artister och att de har en resa framför sig som kommer göra dem till ett ännu bättre liveband. De har inte riktigt hittat hem live än, men är på god väg. Mattias Alkberg är en av få artister inom den svenska musikscenen som fortfarande känns spännande och relevant av de som startade samtidigt som mannen ifråga. Det är bara att tacka och bocka för att Galago och Teg kom på den briljanta idén att ha den här festen.

Recension: Könsförrädare - Curse All Law

Efter att jag har lyssnat klart på Könsförrädares debut Curse All Law för första gången får jag en känsla av att jag vill vara med, nej, jag vill krypa in i gruppen och uppleva det inifrån. Det känns lite som att hänga utanför en replokal med en skylt på dörren som talar om att jag får beträda deras värld endast på deras villkor. Att som lyssnare då kritisera känns inte helt enkelt. Samtidigt så tror jag inte att en extern tyckare kan skada gruppens egenbild. Det känns som de gärna vill bli omtyckta, men om de inte blir det så är det inte hela världen. De är så pass starka i sig själva och sin kärlek till gruppen som enhet. De vet att de är bra, riktigt jävla bra.

Det kan jag hävda även om jag tycker att skivan börjar lite stapplande. Jag fångas inte riktigt av inledande "C'mon Superiors". Det är emellanåt ganska larmig rock som slår emot mig, men inget krokar riktigt i. Sedan följer en stark trio låtar som börjar med "Raging River". Redan nu spelas låten rätt flitigt på P3 och jag hoppas att den med sitt lätta täcke av mörker med invävda popmelodier lockar lyssnare till att köpa skivan. Det är skivans helt klart lättillgängligaste spår. Den ligger på en skiva som kräver rätt mycket av lyssnaren stundtals. Könsförrädare är inte inställsamma och klappar inte medhårs. Texten på "Raging River" känns som en verbal pungspark till män som sätter agendan och textraden "I don't make music with my crotch, you don't" kan vara en av de bästa rader jag har hört på länge. "Death to Stories" knockade mig totalt första gången jag hörde den. Det gör den fortfarande. Än så länge har jag inte hört en bättre låt från 2013. Den är fyra minuter av allt jag älskar med musik. Jag hade från början svårt för det dubbla sångspåret på "Finger On the Trigger", men redan efter några gånger växer låten. Det är som med skivan i sin helhet. Den behöver tid för att hitta in.

A-sidan slutar tyvärr inte helt enligt min smak. Jag får känslan av att en bra låt försvinner lite i produktionen och jag hade hoppats på en större urladdning i slutet. Texten är så bra så jag önskade låten ett annat öde. B-sidans första låt känns inte heller riktigt som den tar fart. Sedan följer även på den här sidan tre fantastiska låtar varandra. "Okay" kan vara starkaste spåret på hela skivan. Texten är så stark och lyckas ta upp ett extremt tungt ämne utan att göra det för svårt att lyssna på. Bara det är en fantastisk merit i sig. Rent musikaliskt är det sparsmakande, bara det allra viktigaste är där och det är också en konst att få till. Både "Leaving" och "Local" är riktigt bra rocklåtar som känns som albumspår från 90-talets småtaggigaste indieplattor. "Local" känns nästan lite dubbig mot slutet och allt som allt känns det som Mattias Alkberg tar mer plats i produktionen på b-sidan. Man skulle nästan kunna tro att Lee Perry rattat slutet av låten. Avslutande "Outro" lider lite av samma sjukdom som avslutande spåret på a-sidan. Jag saknar kraften. Den finns i texten, men i musiken når den inte riktigt fram. Det är en intressant och stämningsfull avslutning, men jag skulle vilja känna ett hårdare tryck. Jag vill skaka sönder till Könsförrädare och lite undra vad fan jag varit med om när skivan tonar ut. Texterna och musiken ger mig den känslan, men inte riktigt produktionen.

Min första tanke när jag hörde debutsingeln var att det påminde mig om ett annat band med rötterna i Luleå, nämligen Fireside och framförallt deras andra skiva Do Not Tailgate. Den har det där vackra, lite sköra blandat med rätt riviga gitarrer och melankoliska slingor som Könsförrädares debut också har. Jag vet inte riktigt hur Mattias Alkberg har påverkat ljudbilden. Vad han än har gjort eller inte gjort så är produktionen väldigt passande musiken över lag. Det är lite skevt, lite småskavt och väldigt levande. Det är rock med en fin patina. Texterna är politiska, men inte på ett sätt som känns som slag på fingrarna. Könsförrädare delar dock ut några riktigt käftsmällar på skivan, som exempelvis mitt tidigare exempel på "Raging River". Det är dock skönt att slippa få ett manifest i ansiktet, något jag tycker sällan fungerar när det gäller musik. Samtidigt är det väldigt smart av gruppen att nästan viska fram delar ur det lite subtilt för lyssnaren. De har viktiga budskap och det går fram utan att det skriks ut. Curse All Law är en stark albumdebut av ett band som direkt sätter sig som en gyllene trästicka i musikbranschens hand. Ett band som inte är inställsamma utan gör det de tycker är viktigt och den musik de vill. Emellanåt är det gåshud-i-skägget-bra, ibland når de inte riktigt de höjderna. När jag nu har levt med skivan i lite mer än en vecka behöver jag dock inte spara på krutet. För varje lyssning växer skivan så jag behöver inte vara orolig för att jag ger den ett för högt betyg. Jag måste helt enkelt ge den 4,5 krutdurkar av 5 möjliga.

Skivan släpps nu på onsdag 25/9 och dagen efter spelar Könsförrädare och Mattias Alkberg med flera på Pustervik i Göteborg. Självklart kommer jag vara där, så framåt fredag kan ni läsa allt om hur det var.

Videon till "Raging River"

Skivbutiksguide GBG: CD-Centralen (R.I.P.)

CD-Centralen i sin enkla glans

Tyvärr har det blivit lite dåligt med uppdateringar när det gäller min skivbutiksguide på sistone. Nåddes idag av den väldigt tråkiga nyheten att CD-Centralen går i graven vid månadsskiftet. Den här butiken har varit min stora favorit under väldigt många år. 50-öresbackarna som fanns innan myntet ifråga försvann kunde ibland innehålla obskyr finsk jazz eller progressiv rock från Polen. Många plattor kostar 10 kronor och om man orkar rota på backarna på golvet dyker det ibland upp guldkorn för 1 krona. Många tänker nog att en så pass uppenbar skivbutik som alla som passerar Centralstationen kan gå in i inte kan innehålla fynd, men här har jag gjort några av de största fynd jag någonsin har gjort i Göteborg. Humana priser och nyinkommet-backar som fylls på dagligen har gjort det här till ett vattenhål för alla musikintresserade Göteborgare. Anledningen till att butiken nu tackar för sig är att hyran kommer höjas från och med nästa månad. Hyran i dagsläget är på 56 000 och nu i och med höjningen blir det omöjligt för ägarna att ha kvar butiken. Som en liten tröst i det hela så är begagnatspecialisten Bengan redan ute på nytt jobb. Han har tagit över begagnatdelen på båda Bengans-butikerna i Göteborg. Nu sista månaden är det 50% på hela sortimentet på CD-Centralen, men det är redan relativt utplockat i backarna. Det är sista chansen nu, så det är bara att ställa in morgondagen och börja gräva.

Hon kommer aldrig att sjunga igen

Den bästa samlingen med hennes tidiga alster

En av mina favoritröster någonsin har tystnat. Det gick att läsa på nätet under förra veckan. Just den där formuleringen fick nästan mitt hjärta att stanna. Visst, jag kan förstå att skribenten ville väcka uppmärksamhet, men det är inte en vidare snäll formulering för fansen att läsa. Jag trodde att en av mina favoritsångerskor någonsin hade dött. Det hade hon som tur var inte. Men något hade dött ändå. Linda Ronstadt fick diagnosen Parkinson för cirka åtta månader sedan, men först nu gick hon ut med det. Svår läkarskräck gjorde att hon hade lärt sig att leva med att inte må bra. Vändningen kom när en vän till henne såg hur skakiga hennes händer var och han tvingade då henne att uppsöka läkare. Troligtvis har sjukdomen drabbat henne redan för åtta år sedan. Det allra mest tragiska i det hela är att hon inte kan sjunga längre. Det är just rösten som är Linda Ronstadt. Hon skrev så gott som aldrig egna låtar, men hon tolkade andras alster så att originalartisterna gav upp om att det var deras låtar längre.

Linda Ronstadt växte upp på en ranch i öknen strax utanför Tuscon i USA. Föräldrarna har ursprungligen sina rötter i Tyskland och Mexiko. Musik var viktigt i familjen och redan som 18-åring flyttade Linda till Los Angeles för att ge sig på en karriär som sångerska. Genombrottet kom tillsammans med gruppen The Stone Poneys och låten "Different Drum", en låt som på senare år hörts i allt från en deoreklam till svenska filmen Känn ingen sorg. Efter hon lämnade Stone Poneys så byttes även soundet ut, folkrock-elementen byttes ut mot en något mer countrydoftande ljudbild. Folkrockkänslan hängde dock länge kvar i karriären. Den breda massan upptäckte henne i och med plattan Heart Like A Wheel 1974, då hade country-stuket fått en mer återhållsam roll och det var en mer polerad och poppig sida av Linda Ronstadt som hittade en stor publik. Efter plattan avlöste succéerna varandra. Senaste skivan med Linda Ronstadt kom 2006 och om inget mirakel sker så kommer det vara hennes sista platta.

Nu i dagarna släpps hennes självbiografi Simple Dreams, en bok som hon har skrivit helt själv utan spökskrivare. Hon har ett väldigt kontrollbehov och gillade inte tanken på att berätta historierna för någon annan som kunde skriva om hennes ord. I den går det att läsa om att hon efter att ha spelat förband åt The Doors inte alls var imponerad av Jim Morrison. Däremot så avgudade hon Neil Young som hon också turnerade med. Den tar även upp nattliga jamsessions med Gram Parsons och Keith Richards. Det verkar dock inte som att boken kommer ta upp hennes omåttliga intresse för droger, ett intresse som resulterade i två näsoperationer på grund av att näsan frätts sönder av all kokain. Det ska i alla fall bli riktigt intressant att läsa om hennes liv och karriär. Från att leva ett spartanskt liv ute i ödemarkerna till att under 70-talet bli den högst betalade kvinnliga artisten i USA.

Jag satt för några dagar sedan och försökte tänka ut den ultimata tolkningen av andras material som Linda Ronstadt har gjort och valet föll på den inte helt okända "I Will Always Love You". En låt som jag inte är vidare förtjust i när det gäller Dolly Partons originalversion och som jag tycker ännu sämre om med Whitney Houston. Låten har aldrig greppat tag i mig och spelat på mina hjärtsträngar. Det var fram tills jag hörde Linda Ronstadts version. Hon gör en väldigt personlig och smärtsam version av låten. Bara en människa med ett hjärta av sten kan lyssna på den utan att bli berörd. Jag hade sällan hört orden när jag lyssnat på låten innan, men i Lindas version så slås de in i öronen med blodröda pulserande bokstäver. Det är inget onödigt wailande som jag tycker det är i Whitneys version. Det är heller ingen smörig saxofon, här är det fantastisk steel guitar av Dan Dugmore. Hans gitarrsolo i låten är ett av mina favoritgitarrsolon någonsin. Kanske bör tillägga att jag annars inte gillar gitarrsolon något vidare. Tydligen ska Whitney Houston själv ha sagt att den ultimata versionen av låten var Linda Ronstadts version och inte hennes egen. Hon lyssnade tydligen på den och inte på Dolly Partons original när hon skulle tolka låten till Bodyguard-soundtracket.

Nyligen fick Linda frågan från vännen Emmylou Harris om hon kunde tänkas komma upp och gästa henne på en spelning. Hon var tvungen att tacka nej på grund av sjukdomen, men hon satt i publiken och tänkte texten och hörde hur den lät i hennes huvud. Hur mycket hon än vill sjunga så går det inte, det har sjukdomen satt stopp för. Hon kommer aldrig att sjunga igen.

Linda Ronstadts fantastiska tolkning av "I Will Always Love You"

Recension: Chelsea Wolfe - Pain Is Beauty

Chelsea Wolfe är en musikaliskt rastlös själ. Det har varit en stor utveckling mellan varje album. Först kom den primitiva och distigt sovrumsinspelade The Grime and the Glow, en skiva som snabbt fick etiketten "doom folk" klistrad på sig. Sedan släppte hon Apokalypsis, en platta som närmast kan beskrivas som en tung och relativt välproducerad mörk rockskiva. Förra året kom Unknown Rooms, vilket mestadels var en akustisk historia. På Pain Is Beauty dröjer det inte länge innan en tung synthslinga visar den nya riktningen.

Inledande "Feral Love" har en smattrande synth som ligger och pumpar på medan Chelsea Wolfe sjunger med sin varma men samtidigt dystra röst. Just röstmässigt låter det ännu bättre än tidigare. På Unknown Rooms vågade hon rösten vara på många spår och inte lägga på massa lager av effekter. Här är effekterna tillbaka på många av låtarna. Både på gott och ont ska tilläggas. Det är lite synd att dränka hennes vackra stämma i effekter, men samtidigt är det just väldigt effektfullt. Redan på spår två så får dock lyssnaren lite semester från det nya soundet. "We Hit A Wall" skulle kunna platsat på Apokalypsis och är efter min fjärde genomlyssning ett av de stora favoritspåren. Det känns som stråkarna från flertalet låtar på Unknown Rooms hänger kvar och färgar musiken väldigt bra. Redan i nästa spår dyker synthen upp igen och som inte det räcker så har "House of Metal" trummaskin som grund. Stråkarna dröjer kvar i den här också. Det är bra, men blir lite segt och utsvävande efter en stund. Tyvärr hänger mycket från spåret kvar i "The Warden" och här börjar jag tappar intresset. Det är för mycket effekter och stämning, samtidigt som det mest bara puttrar på.

Sedan bryter sig "Destruction Makes the World Burn Brighter" ur synthträsket. Det här kan vara det punkigaste Chelsea Wolfe spelat in sedan "Advice & Vices" från The Grime and the Glow. Det är bra, men lite för spretigt och rörigt för att funka helt. Stora delar av den resterande delen av plattan flyter ut i ljudvågor fyllda av synthar och effektlådor som gör att sången ofta dränks och trängs för mycket med instrumenten. Mina förhoppningar var skyhöga och det är först i slutet av skivan den blir riktigt intressant igen. "The Waves Have Come" är en fantastiskt vacker låt, det närmaste Chelsea Wolfe har kommit att göra en smäktande ballad. Avslutande "Lone" funkar också relativt bra. Här är det till en början bara Chelseas röst och en gitarr som slåss om uppmärksamheten. Kontrasterna mellan det tunga rocksoundet och folkrocken är annars något jag saknar på skivan. Det är för jämntjockt. Troligtvis och förhoppningsvis lämnar hon det elektroniska spåret till nästa skiva och utvecklas vidare. Det här är en skiva med en väldigt bra inledning med de två första spåren och som avslutar starkt med de två sista. Däremellan är tyvärr Pain Is Beauty lite av en besvikelse.

Chelsea Wolfe - Pain Is Beauty får 3,5 dysterkvistar av 5 möjliga.

En lugnare livevariant av "We Hit A Wall", plattans bästa spår.

Chelsea Wolfe turnerar i höst både i USA och i Europa. I Sverige spelar hon i Stockholm på Debaser Hornstulls Strand 5/11 och i Göteborg på Truckstop Alaska 8/11. Jag kan varmt rekommendera att gå och se henne. Det kommer jag att göra. 2011 såg jag henne live och det var det årets bästa konsert. Ja, det var det året som Prince spelade i Slottsskogen. Bara några dagar innan var vi några få som hittade ut till Gårda i Göteborg för att se Chelsea Wolfe. Lyssna in dig på skivan på Spotify: Chelsea Wolfe – Pain Is Beauty

Fulhjältar levererar en av årets bästa plattor

Ugly Heroes är antitesen till fantasifulla hjältar med superkrafter. De är blåskjortade arbetare som strävar utav bara helvete för att leverera den bästa och ärligaste rapmusiken 2013. Det är sällan jag skriver om rap här på bloggen. Det är egentligen rätt konstigt med tanke på att det är en av de musikstilar som ligger mig allra närmast hjärtat. Att skriva om det man älskar allra mest är svårt ibland. Sedan ska jag inte sticka under stolen med att viss rapmusik förmedlar en människosyn som jag inte delar. Fortfarande 2013 är det tragiskt nog inte ovanlig med att ord som bitch och faggot lämnar munnar inom genren. Då är det extra skönt att lyssna på Ugly Heroes. Att inte behöva försöka stänga av när nersättande ord haglar över beatsen. På skivan lägger Apollo Brown ljudmattor fulla av smått melankoliska samplingar som känns perfekta för Red Pill och Verbal Kent att spotta ut salivsträngar nertyngda av livet i dagens Amerika på.

Första gången jag hörde deras självbetitlade debutalbum i våras satt jag under långa perioder med tårar i ögonen och med håret ståendes spikrakt upp på armarna. Det är sällan rap talar till mig på det viset nuförtiden. Jag gillade inte bara musiken, texterna talade till mig och jag blev berörd på djupet. Jag kände igen mig i många av textraderna. Vissa texter blev nästan lite för närgångna emellanåt. Det här är så långt ifrån champagne-bubblor, dyra bilar och ett allmänt dekadent rikemansleverne man kan komma. Det här är verklighetsrap som letar sig in under huden. I en rättvis värld hade Ugly Heroes varit bland de största rapgrupperna det här året, men rättvisa är inte något som står på dagens schema. Inte i musikvärlden i alla fall. Förhoppningsvis ger inte gruppen upp utan fortsätter att leverera sin ärliga och nakna rapmusik. Musik som inte är rädd för att berätta sanningen när fler och fler i världen tampas med utanförskap, massarbetslöshet och allmän hopplöshet. Ugly Heroes debutalbum kommer med största säkerhet vara med och slåss om topp-platserna när jag summerar musikåret 2013. Ja, så bra är det.

Videon till låten "Desperate"

Lyssna på skivan på Spotify: Ugly Heroes – Ugly Heroes

Recension: Hästpojken på Kulturkalaset

Det är ingen lätt uppgift som Hästpojken står inför när de går upp på scenen på Kungstorget strax efter 20-tiden. Åskan hänger i luften och det är relativt blygsamt med folk. Bandet känns från början nästan lika loja som publiken. Det är blandade åldrar som är där för att se gruppen och det verkar som många inte är så insatta i Hästpojkens repertoar. Applåderna mellan låtarna är snällt sagt blygsamma. Bakom ryggen på mig så pratar tonåringar om annat och skrattar åt vem som fuldansar bäst. Uppe på scenen harvar gruppen sig igenom låtar från senaste plattan. En magisk tanke är en poppigare historia än de tidigare plattorna och det märks av. Det är inte så rått och larmigt, men det låter absolut bra. Vissa låtar funkar bättre live än andra, min favorit bland nya materialet är helt klart "Olskroken Stomp". I de lite rockigare låtarna så lyfter det. Singeln "Sommarvin" känns dock rätt platt och trist. Bandet står under tidiga delen av konserten relativt stilla på sina platser. Den enda som verkligen vänder ut- och in på sig själv är sångaren Martin Elisson. Stundom ligger han och krälar på scenen eller småviftar ut i luften. Samtidigt känns hans scenframträdande introvert och det är ju ingen nyhet i sig, men ikväll hade det varit bra om någon tagit på sig rollen att mjuka upp den stela publiken lite. Det här fenomenet är inte unikt för den här konserten. Att publiken kokar under dessa spelningar hör till ovanligheterna och ju tidigare på kvällen desto svårare är det att få igång Göteborgspubliken. Det är synd för det färgar av sig rätt bra på bandet. De spelar trots allt inför en ganska småsömnig skara människor som ändå har trotsat vädervarningarna om åskskurar för att se Hästpojken.

Magin uteblir under första halvan av konserten. Om vädret hade känts stabilt och det hade hunnit skymma så hade låtarna lockat fram en annan stämning. Nu cirkulerar mörka moln med inslag av blixtar uppe i skyn och det kollas lika mycket upp mot himlen som mot scenen. Men just då händer något. Hästpojken drar igång "Shane McGowan" och gruppen känns helt plötsligt lite vassare och farligare. Sedan börjar Martin Elissons mellansnacka lite, även om det är fåordigt. Konserten får ett annat tempo och det blandas friskt från gruppens tre skivor. När det är cirka en kvart kvar av speltiden tackar snabbt gruppen för sig. En klassisk "en gång till"-kör drar igång och rätt fort är bandet på plats igen för att spela ytterligare två låtar. Nu skämtar Elisson om att när han var ung hette det Göteborgskalaset och att på den tiden så snodde man tvål från toaletterna och drack det. Han varnade dock dagens unga för att göra samma sak nu för att tvålen inte längre innehåller alkohol. Hästpojken river av en kaotisk "Caligula" och Martin Elisson ligger och kvider medan gruppen jammar loss i bakgrunden. Det är synd att det först är i andra halvan av konserten som den lyfter, men känslan när jag går därifrån är ändå att det här är ett av Sveriges i särklass bästa indieband. De känns fortfarande vitala, även om det inte hela tiden ångar om gruppen.

Konserten med Hästpojken får tre dekadenta kvällar av fem möjliga.

Skivbutiksguide GBG: Armadillo Records

Tyvärr har det blivit ett litet glapp nu när det gäller skivbutiksguiden över Göteborgs flesta och bästa skivbutiker. Här kommer nu ett rykande färskt inlägg och nu är vi tillbaka på Stigberget, närmare bestämt på Stigbergsliden. På gatunummer 16 ligger Armadillo records. Butiken är ganska liten, men innehållet är ofta rätt spännande. Närmast kassan på vänstra sidan finns det nyinkommet och lite överraskande så har nyinkommen jazz en egen sektion, lite imponerande faktiskt. Priserna är relativt höga på de nyinkomna plattorna, men det handlar inte om några fantasisummor. Dessa skivor är ofta eftertraktade och ligger i samma priskategori vart man än handlar.

Till höger om kassan finns det hyfsat mycket singlar. Även där finns det en nyinkommet-kategori och ett helt gäng med femkronorssinglar finns för de som letar billiga singlar. I mitten av butiken finns kategorier som soul, country och rock på vinyl. Priserna här är helt okej och det går att hitta bra grejer, men den delen av butiken jag alltid börjar med när jag går in här är tiokronors-sektionen som man hittar direkt till höger när man kommer in. Kan inte säga att jag gjort några galet bra fynd rent prismässigt här, men det finns ofta bra plattor till loppispris. Sektionen fylls relativt ofta på så det är inte fel att ta sig förbi lite då och då. Direkt till vänster när man kommer in finns det också lite plattor för fem kronor, brukar sällan gå igenom dem. Det mesta är i dåligt skick, men om man kan tänka sig att rota runt lite på golvet kan man mellan varven hitta något av intresse. Armadillo records är ett självklart stopp för mig när jag rör mig från Linné mot Majorna när jag skivshoppar.

Recension: Kanye West - Yeezus

Omslaget eller rättare sagt bristen på omslag

När jag lyssnat klart på Yeezus är min första tanke - vem kommer att lyssna på det här? Det är hårt, spretigt och ganska vasst i kanterna. Det var visserligen förra skivan också, men här är mycket av R ’n’ B-flörterna och popmelodierna utbytta mot ragga-spottande och proggig rock. Yeezus är i mina öron en helt klart hårdare platta. Första låten ”On Sight” sätter tonen och jag skrattar nästan när Kanye i rad efter rad spottar ur sig rader som är stenhårda och säkert från hans sida också väldigt ärliga. Redan några dagar efter skivan släppts har han fått kritik för raden om tjejen som skakar som om hon har Parkinsons. Allt detta över minimalistisk musik som mest för tankarna till europeisk elektronisk musik. Det går inte att anklaga Kanye West för att inte våga ta ut svängarna.

Nästa låt, ”Black Skinhead”, fortsätter i samma stil. Låten samplar Marilyn Manson och ljudbilden är hotfull och Kanye låter arg på allt och alla. Det låter som en mans sista tankar innan ett nervsammanbrott. I slutet av låten flåsar han bara ordet god som en religiös fanatiker som vägrar bli avspisad. Därefter påstår han att han är en gud i vad jag gissar är självbiografiska ”I Am A God”. Han är inte blyg av sig och när man inte tror att hans hybris kan bli mer högflygande så tar han det till nästa nivå. Tredje låten in och det är ett kakafoni utan dess like. Han klappar verkligen inte sina lyssnare medhårs. Frågan är om han tänkt på vilka som kommer att lyssna på det här överhuvudtaget. Det verkar inte så. Han behöver helt enkelt inte bry sig så mycket om det. Folk sväljer vad han än levererar. Det är lite det jag tycker är problemet med skivan. Det är lite som att slänga in en riktigt dryg unge i en godisaffär och säga åt honom att inte äta godis tills han spyr. Det finns ingen urskiljning av vad som är riktigt bra och vad som är riktigt dåligt.

Jag blir mest förvånad när han i mitten av ”New Slaves” börjar spela en låt av ungerska rockgudarna Omega och prata, sjunga och nynna över den. Det låter inte bra, men det är ett roligt och oväntat inslag. Halva skivan har redan gått och äntligen kommer det något som låter som en sångslinga. Det värsta är att när ”Hold My Liquor” kommer igång så har Kanye West än en gång värmt upp autotunen. Där snackar vi djävulens påfund. Låten känns trött och allt dumt och drygt snackande av Kanye går någonstans häromkring på skivan över till att bara bli riktigt irriterande. Som tur är tar skivan ny fart i nästa låt ”I’m In It” där Kanye får sällskap av Agent Sasco vars toastande lyfter låten. Just Kanye har jag dock hunnit tröttna på här på skivan. Han är så sjukt osympatiskt barnslig och hans texter som pendlar mellan självömkande och hans sexäventyr ger ingen tyngd till musiken.

Frågan är vad Nina Simone hade tyckt om Kanye West och att han använder hennes version av ”Strange Fruit”, det får vi aldrig reda på men att en ung generation hittar till Nina Simones musikskatt måste ändå ses som något positivt. Jag har redan sett kommentarer där Kanye-fans prisar honom för att de upptäckt hennes musik genom hans samplande. Låten är dock olyssningsbar med så fruktansvärt öronskärande autotune att det borde vara straffbart. Det fruktansvärda autotune-onanerandet fortsätter även i ”Guilt Trip” som annars är en av höjdpunkterna på skivan rent musikaliskt. Just där tänker jag att det vore skönt att höra en annan artist över musiken. Det kunde bli ren magi. Kanye West är först och främst en producent och det var så han började sin karriär. Han borde verkligen fundera på att låta andra sköta artistbiten. Musikaliskt är han inte rädd för att utforska och provocera, på micken låter han bara trött och paranoid. Det finns självklart undantag, men det är sällsynt och på den här skivan så blir han nästan hela tiden för mycket. 

Näst sista spåret ”Send It Up” är inte värd att nämna. Ren och skär utfyllnad som aldrig borde lämnat demostadiet, eller det kanske det aldrig heller har gjort. Det låter väldigt ofärdigt. Sedan händer något roligt och smått oväntat. Sista spåret ”Bound 2” drar igång en gammal soulsampling som lekfullt loopas med vokala samplingar och här kommer geniet Kanye West fram. Låten är bland de bästa Hip-hop-låtar jag hört under året. Lekfullheten är extremt befriande och Kanye låter bättre än vad han gjort på bra länge även på micken. Att betygasätta skivan är svårt. Kanye West har hittat sin publik, även om jag har svårt att förstå hans storhet från 808 & Heartbreak och framåt. Det finns hela tiden spår jag gillar med honom, även på den här skivan. Jag kan dock inte säga att det här är en skiva jag håller särskilt högt, men jag gillar att han vågar provocera och utmana sina lyssnare.

Betyget blir 2,5 söta nallebjörnar med solglasögon av 5 möjliga.

Bound 2 är helt klart plattans bästa spår

En bortglömd soulmans revansch

Jag kommer väldigt väl ihåg första gången jag hörde "Didn't I" av Darondo. Det är en sån där låt som man kommer ihåg när man hör för första gången. Jag satt på en flygplats och väntade på ett försenat plan. Det var sommar och ett sjuhelsikes oväder med regn och blixtar utanför det stora fönstret på flygplatsen. Eftersom jag inte direkt njuter av att flyga så kändes hela situationen väldigt otrygg. Det enda jag kunde göra var att försöka lugna ner mig med lite musik, det brukar funka. Jag fumlade igång min mp3-spelare av märket Meizu, en tidig och väldigt klumpig mp3spelare med fantastiskt bra ljud, och började lyssna på en samling jag fått av en bekant. Första spåret är "Didn't I" och precis när den startar igång så kommer en man och dammsuger precis vid mina fötter. Jag lyfter på fötterna och han tittar på mig och ler. Precis då ser jag en blixt utanför fönstret och precis därefter hörs en åskknall som inte är av denna värld. Trots att jag lyssnar på musik ganska så högt så hör jag att folk omkring mig tar ett djupt andetag. Lamporna blinkar till och oron sprider sig bland de som sitter omkring mig. Jag märker allt detta, men är helt lugn och trygg med Darondo i hörlurarna. Resan hem är inte helt utan turbulens och det knakar i taket på flygplanet. Jag är helt avslappnad och bryr mig inte ett skit om vi störtar, jag har ju hört världens bästa låt.

I början av 2000-talet var det väldigt få som kände till Darondo och hans musik. I mitten av 2000-talet ändrades allt när Gilles Peterson grävde fram singeln "Didn't I" från 1972 och började spela den i sitt radioprogram. Intresset kring låten, som under Darondos karriär på 70-talet var hans största hit, ökade lavinartat och Peterson tog med låten på samlingsplattan Gilles Peterson Digs America från 2005. Året därpå kom en samlingsskiva med Darondo och efter att ha varit försvunnen från scenen i närmare 25 år nåddes han av nyheten att hans musik hade återupptäckts. Det gav honom ny energi och han gick in i studion och började spela in nytt material. Han började även ge konserter i samma veva. En del av er känner kanske igen "Didn't I" från TV-serien Breaking Bad.

Darondo var under 70-talet lite av en kultfigur i vissa kretsar på västkusten i USA och han var faktiskt uppvärmare åt ingen mindre än James Brown under den tiden. Han levde större och mer extravagant än många kända artister. Rolls Roycen han åkte runt i var utrustad till max och han syntes aldrig utan minst ett gäng unga damer vid sin sida. Hans syntes heller aldrig utan hans älskade minkpäls. Enligt honom så jobbade han som vaktmästare och damerna vid hans sida var hans hyresgäster, men det har spekulerats en hel del om vad hans riktiga yrke var. Hur det än var så var hans musik det närmaste man kunde komma definitionen soul. Darondo var en man som kopplade in mikrofonen i själen och bara var sig själv. Han berättar historier om olycklig kärlek från botten av hjärtat och det utan några som helst omskrivningar. Det är direkt, smutsigt och sant. Hans fraseringar och sångstil kan ibland påminna om Al Green eller Ron Isley, men hans uttryck är hans eget och hans säregna röst letar sig in i själens djupaste vrår och tar plats.

Under 80-talet var Darondo programledare för bland annat en komedishow, han var faktiskt populärare som programledare än som sångare. Men 80-talet innebar inte bara framgångar, han konsumerade stora mängder kokain och för att fly undan droglivet så packade han väskan och drog till London. Han fortsatte sedan att dra runt i världen och under den tiden spelade han bland annat blues på olika klubbar. När han kom tillbaka till USA var han nykter, gifte sig, började plugga och i början av 90-talet började han jobba i fastighetsbranschen. Han var själv väldigt skeptisk till att återutge sin musik, men blev övertygad och har sedan sagt att det var fantastiskt att se att hans musik äntligen hittat sin publik. Tyvärr gick Darondo bort igår, han blev bara 67 år. I min värld hör han till en av de allra bästa inom soulgenren, även om han inte gjort massa skivor. Musiken rör vid själen och sätter sina spår. Tack för musiken, Darondo. Må du vila i frid.

En av världens bästa soulballader, "Didn't I" av Darondo

För att njuta av fler av mina favoriter med Darondo så är du välkommen in till https://www.facebook.com/lyssnandet

Finns även mycket annan bra musik att ta del av där.

Riktigt gammal skivreklam och sommartider på Lyssnandet

Hittade den här gamla reklamen på en vägg i en skivbutik här i Göteborg. Ett bevis på att det var bättre förr? Nu under sommaren så blir det lugnare tider här på bloggen. Det kommer dyka upp nya inlägg när andan faller på, men troligtvis blir uppdaterandet mindre frekvent under den närmaste tiden. Glöm inte att Lyssnandet även finns på facebook. Där lägger jag ibland upp lite låtar som jag trillar på under livets gång. Alltid värt att kolla in om du vill höra lite smakprov på det jag lyssnar på just nu. Besök sidan och gilla den här: https://www.facebook.com/lyssnandet

Recension: Nas på Liseberg

Det är en ljummen kväll och barnfamiljerna börjar dra sig hemåt när Nas går på Lisebergs stora scen strax efter 21. DJ:n försöker värma upp publiken med Hiphop-dängor av andra artister, de ser dock ganska konfunderade ut när han spelar gamla klassiker av Gang Starr och Eric B & Rakim. Nas DJ och trummis drar igång "The Don" från senaste plattan, Life Is Good, och händer flyger upp i luften. Nas går på rätt försiktigt ändå. Han känns rätt lugn trots att låten är ganska hård. Det är lite som att publiken känner av Nas halvloja entré och tänder efter halva låten inte igång så som de gjorde när han först dök upp. Han kör "Loco-Motive", min största favorit från senaste plattan och blir även då bemött av rätt blyga applåder. Samma sak händer under "Accident Murderers". Nu är det snart dags att gå tillbaka i Nas karriär och han dukar upp bordet genom att först spela "Back When" från Life Is Good.

Det känns direkt att det här är en relativt ung publik och när tempot sjunker så ser det ut som en del funderar på att dra sig hemåt. Nas kör sedan låt efter låt från debuten Illmatic. Vi som var med när plattan kom för snart 20 år sedan är i himlen för en stund och rappar med i varenda rad. "N.Y. State Of Mind", "The World Is Yours", "It Ain't Hard To Tell", "Represent" och "Life's A Bitch" är alla låtar han spelar från debuten. Nas rappar inte varje rad och det känns som han tappar bort sig emellanåt. DJ:n fyller ibland i och ibland så går delar av publiken in och fyller i luckorna. Nyare låtar som "Get Down" och "I Can" funkar bättre och det märks att Nas får lite energi igen. Titelspåret från svagaste skivan Nastradamus tuffar på fint, men det är nog inte så många i publiken som verkar ha hört låten. Samma sak gäller "The Message" från andra plattan. Ett förvirrat medley känns bara retligt men när det går över i "Made You Look" så kanske det är låten som funkar bäst under kvällen tillsammans med "Got Ur Self A...". "Halftime" som var hans debutsingel får några ur publiken att flippa lite. En personlig favorit under kvällen tillsammans med "Nas Is Like".

Sedan vacklar konserten igen. En sommelier kommer in med en flaska körsbärsvin och en fin men kort version av "Cherrywine" blir det innan Nas säger rest in peace till duettpartnern Amy Winehouse. Publiken reagerar knappast alls. Det brukar alltid bli lite applåder från publiken i dessa situationer. Stämningen blir lite konstig och efter några låtar till går Nas av scenen till tonerna av "Stay". Vi är några som står kvar och väntar på extranummer, men spelningen är över. Det var en ljummen kväll på Liseberg och Nas var lika ljummen. För ett så billigt pris som en entrébiljett till nöjesfältet var det dock värt att se en MC som kanske haft sina största glansdagar, men det är tydligt ikväll att han har en rätt gedigen låtskatt att bygga spelningar på. Energin på scenen saknas dock för att det ska bli Hiphop-magi av det hela.

Konserten får betyget 3 Flumeride-turer av 5 möjliga.

En soulman i cowboyhatt

Mitt countryintresse började med att jag satt i lastbilshytten hos min fars vän som kallades för Brottaren och rotade runt bland hans countrykassetter. Brottaren var en brötig rödhårig man med stor mustasch, smala ben och stor ölmage. Sedan dröjde det till en dag när jag satt och svettades på ett sommarjobb och hörde Kris Kristofferson på radion innan jag insåg att jag faktiskt gillade country. Samma eftermiddag cyklade jag iväg till en skivbörs och köpte Kristoffersons första platta. Sedan dess har jag varit fast, även om lyssnandet har gått i perioder. Det jag allra mest älskar är country som har inslag av soul eller funk. Det har Larry Jon Wilsons musik. Ibland är det nästan så att det är soul med stänk av country istället för tvärtom.

Wilson lärde sig själv spela gitarr och började skriva låtar rätt sent. Han var 34 år när debutplattan New Beginnings släpptes 1975. Den plattan och uppföljaren Let Me Sing My Song to You är i mitt tycke hans allra bästa skivor. De två efterkommande är också värda att kolla upp, men de når aldrig höjderna från de två första. Trots att Larry Jon Wilson hade en trogen skara fans så fick han aldrig några framgångar på listorna. 1980 gav han upp och lade gitarren på hyllan. Det var nog inte många som trodde att han skulle plocka upp den igen, men till de flestas förvåning började han turnera igen 1989. Nytt material dök inte upp förrän 19 år senare. Skivan som bär samma namn som Larry Jon Wilson själv blev hans sista och dök upp 2008. I juni 2010 fick Wilson en stroke och gick bort blott 69 år gammal. 

Larry Jon Wilson var framförallt en berättare. Första gången jag lyssnade på hans debutskiva var jag tvungen att lyssna på hela. Jag ville veta hur alla historier slutade. Historierna är plockade ur hans liv och folket omkring honom. Debutplattan handlar också mycket om stadslivet kontra livet på landet. Wilson berättar sina historier med en röst som lägger sig som ett tjockt täcke i öronen. Det är en varm och mörk röst med så mycket soul att Otis Redding nog tittade ner från himlen när New Beginnings spelades in. Larry Jon Wilson vek sig aldrig en tum. Han spelade inte musik för att tjäna pengar. Det var kärleken till berättarkonsten som gått som en stark tråd genom countrymusiken som var drivkraften. Om du är ute efter country med ett funksväng och soul djupt ner i rötterna så är Larry Jon Wilsons två första plattor självklara val att skaffa till samlingen.

Funkiga countrybomben "Ohoopee River Bottomland" från filmen Heartworn Highways

http://www.youtube.com/watch?v=d7mflplo6x8

Som vanligt jävlas Blogger lite med mig, men missa för guds skull inte att lyssna på länken ovan. Min absoluta favorit med Wilson, "Sheldon Churchyard" från andra plattan.

http://www.youtube.com/watch?v=TScrX6ZVP-g

Här hör vi en lugnare sida av Wilson. Den vackra och tänkvärda "Through The Eyes of Little Children".

http://www.youtube.com/watch?v=5BmJdU-fd_o

Den här låten är nästan för nära textmässigt. Jag kan inte lyssna på den utan att få en tår i ögonvrån. Det är den sanna historien om Wilsons son Bertrand som föddes med grava fel på benen och fötterna. Larry Jon Wilson sjunger om att han lever för dagen då han får skjutsa sonen till hans första danskväll.

Recension: Daft Punk - Random Access Memories

När öppningsspåret "Give Life Back to Music" drar igång känns det som jag sätter mig på ett plan som ska lyfta mot en destination som känns både spännande och lite läskig. Sedan är det som att planet bromsar in helt och hållet. Allt detta händer under de första 18 sekunderna av skivan. Första låten är snällt sagt ganska harmlöst discoskval. Det är absolut inte dåligt, men ganska intetsägande musik. Jag vet inte om jag är discoskadad av alla discoskivor min far hade när jag växte upp, men det blir aldrig särskilt intressant i början av skivan. Det känns som andra spåret, "The Game of Love", åker några år fram i tiden och klockan stannar en bit in på 80-talet och den slicka soul som producerades då. I mina öron låter det bättre och jag får åter hoppet om vad skivan kan bli.

Att för mig säga något om låten "Giorgio by Moroder" är inte lätt. Få producenter har betytt så mycket för modern musik som just Giorgio Moroder. Från hans varma sängkammardisco med Donna Summer till elektroniska soundtracks under tidigt 80-tal så har han format så gott som all modern musik. Jag får rysningar bara av hans röst på spåret, jag älskar verkligen synthmelodin som är i låten men kunde varit utan jazzplinkandet. Just sånt jazzplinkande brukar gå hem hos mig, men här funkar det inte. När det byts ut mot vackra stråkar och trummorna får spela fritt låter det dock helt fantastiskt. Sedan kommer synthslingan tillbaka och ett scratchande ljud dyker upp i ljudbilden. Det låter också fantastiskt.

Sedan går plattan tillbaka till någon form av jazzig soulmuzak och jag gäspar lite smått. "Within" är vacker och småfin, men också rätt trist. Efter det tycker mina öron att det går utför rätt rejält. De två följande låtarna är för snälla, platta och uddlösa. Det känns som musik till reklam för ett klädmärke som majoriteten köper, men ingen riktigt älskar. Pharrell Williams som gäst på två spår känns konstigt, speciellt eftersom den första är en trist bagatell. Att Daft Punk har med Paul Williams är dock något helt annat. Han lyfter spåret "Touch" rätt rejält och det jazzfunkiga mittpartiet i låten borde genomsyrat en större del av den. När Pharrell kommer tillbaka och har med sig Nile Rodgers på "Get Lucky" blir det rätt bra ändå. För de som någonsin hört Rodgers karraktäristiska gitarrspel så vet de att det är en ingrediens som garanterat ger materialet hitpotential. Det känns lite som man står på dansgolvet på ett klassiskt discohak vid stängningsdags. Just när ljuset tänds och magin som gömde sig i mörkret sakta börjar försvinna. Och den magin försvinner rätt snabbt, eller rättare sagt när nästa spår drar igång. Muzak är igen ordet som dyker upp när jag hör de två låtarna efter "Get Lucky". Daft Punk säger sig haft grupper som The Eagles, Doobie Brothers och Fleetwood Mac som inspiration för skivan och det blir kanske allra tydligast i "Fragments of Time" där Todd Edwards gästar. Det låter just som en blandning av nämnda grupper. Det är en helt okej poplåt, om än lite småtråkig.

"Doin' It Right" med Panda Bear gästandes ger mersmak. Jag hade förhoppningar om att skivan skulle låta mer åt det hållet, men det gör den ju uppenbarligen inte. Sedan är det bara ett spår kvar och det är synthkaskader och ett massivt trummande som avslutar skivan. Här blir skivan äntligen lite smutsig och det låter inte så extremt välpolerat som resten av plattan. För de som redan är stora fans av de senare skivorna med Daft Punk så finns det säkerligen mycket att älska på den här skivan, men för mig som älskade första skivan för dess punkiga attityd och ibland naiva leklust så är det rätt glest mellan solstrålarna. Efter det har Daft Punk aldrig riktigt tilltalat mig. Det finns ändå klara höjdpunkter på skivan och att den kommer bygga på deras redan lysande karriär är ganska självklart. Det är musik som tilltalar en stor massa och det är inte musik som är gjord för att passa många, det märks att Daft Punk vill låta så här.

Höjdpunkter: Giorgio by Moroder, Touch, Get Lucky, Doin' It Right.
Bottennapp: Lose Yourself to Dance, Instant Crush, Motherboard.

Betyg: 3 av 5

Lyssna på skivan på Spotify: Daft Punk – Random Access Memories

Låter som Doris

För många herrans år sedan så spelade jag skivor på en klubb i ett folktomt Skövde. Det var likt vädret i Göteborg idag. Spöregn med andra ord. Jag packade ner en del regnlåtar för att spela. Det är alltid kul att anpassa sin spellista efter sånt tycker jag. Eftersom det inte var en danspublik i början på kvällen så tog jag med rätt lugna regnlåtar också. Hittade Doris låt "Grey Rain of Sweden" och funderade på om den var för lugn för kvällen. Jag bestämde mig för att ta med den och funderade på vad jag kunde mixa den med för liknande låt. Då hittade jag en gammal favorit med Blossom Dearie. Hennes "I Like London in the Rain" åkte på hemma på spelaren och tanken slog mig hur pass likt Doris det lät. Extra kul är att när jag spelade låten på klubben så kom en tjej fram och frågade om det var Doris.

Regndyrkaren Blossom Dearie och hennes "I Like London in the Rain"

En Rodriguez-skriven pärla som få har hört

Sixto Rodriguez karriär fick ju ny fart i och med dokumentären Searching for Sugarman. Vad många har missat är att gruppen Family Dogg redan 1972 gjorde inte mindre än fem covers av låtar från Rodriguez debut Cold Fact. Som om det inte var nog så spelade de även in en låt skriven av Rodriguez. En låt som aldrig spelades in av honom själv. Lyssna på den här och glöm inte att Lyssnandet nu finns på facebook. Missa inte helgens örongodis, gå in här och gilla: https://www.facebook.com/lyssnandet

Advice to Smokey Robinson, skriven av Rodriguez

Lyssnandet på facebook

Jag har känt att tiden ibland har varit begränsad till att skriva om allt jag lyssnar på här på bloggen. Det vore ju synd och skam att undanhålla massa bra musik för er läsare. Att skriva om allt kort hade varit en möjlighet, men det blir lätt rörigt då. Jag vill ha bloggen för de som faktiskt bryr sig om att läsa en text om en artist eller grupp. Även om det här är ett roligt projekt som ska ge er möjlighet att upptäcka musik så är det även tänkt att vara en språngbräda för mig att i förlängningen få ett arbete. Jag är alltid intresserad av jobb och skulle det på något sätt handla om musik skulle jag bli överlycklig. Vad är det naturliga steget då? Ni vet redan svaret så jag behöver inte trött ut era ögon på det. Lyssnandet på facebook är som en musikalisk buffé av allt jag lyssnar på. Gå in och sätt er till bords bums. https://www.facebook.com/lyssnandet?skip_nax_wizard=true