Intervju med Doug Seegers

För ett år sedan bodde Doug Seegers under en bro. På helgerna gick han till ett härbärge för att tvätta sina kläder och träffa sina vänner. Dagarna och kvällarna spenderade han oftast spelandes på parkbänkar runt om i Nashville. Ingen tog notis om hans kantigt ruffiga gitarrspel och den ärliga hjärtskärande tonen i hans röst. Inte förrän Magnus Carlson från Weeping Willows och Jill Johnson vid inspelandet av TV-serien Jills veranda fick ett tips från en korvförsäljare att de bara måste höra mannen som sitter och sjunger sina låtar precis runt hörnet. Efter att ha hört Doug Seegers kunde inte Magnus Carlson släppa tankarna på mannen de just mött och efter att ha hört Dougs egenskrivna låt ”Going Down To The River” så lyckades de fixa en studiotid för att spela in låten. Efter programmet visades stod det klart att Doug Seegers inte bara påverkat de som arbetade med Jills veranda. Tittarna älskade sagan om den fantastiska musikern som ingen upptäckt storheten hos innan.

När jag träffar Doug Seegers vid Brunnsparken i Göteborg hinner jag knappt presentera mig innan han exalterat berättar att skivan precis sålt guld. Det är med ett bländvitt leende han säger de orden. En del av royaltypengarna har gått åt till tandläkarbesök och hans karaktäristiska läspande är inte lika tydligt längre. Han är övertrevlig så som många amerikaner är. Det tar ett tag att vänja sig vid att hela tiden bli kallad sir. Doug packar upp sin gitarr och sätter sig strax utanför Body Shop. Till en början är jag den enda som lyssnar när han börjar spela. Jag får en rejäl gåshud så fort Doug öppnar munnen och börjar sjunga. Hans enkla låtar går rakt in i hjärtat utan några omvägar. Det är smärta och hopp i en salig blandning som strömmar ur Dougs strupe. Precis så här påverkar riktigt bra country en. Det känns som man blir omplåstrad samtidigt som nya sår hela tiden letar sig fram i huden.

Doug frågar om jag gillar Hank och börjar sedan sjunga ”Hey Good Looking” och flörtar med en äldre kvinna som stannat till för att njuta av gatumusikantens avskalade repertoar. Efter låten frågar hon mig vem han är och jag berättar en kort version av historien om Doug Seegers. Hon ber mig skriva ner hans namn på en lapp och skyndar iväg i myllret av folk. Doug varvar egna låtar med flertalet låtar av Hank Williams men det är först när han spelar ”Going Down To The River” som folk börjar stanna till och förstå att det är mannen som upptäcktes i Jills veranda som sitter och bjuder på en gratiskonsert.

Doug Seegers "Going Down To The River" live at Brunnsparken

Efter konserten tar han sig tid med att prata med alla som kommer fram och berättar hur mycket de gillar hans musik. Efter en stund ursäktar han sig att han måste äta en bit mat så länge det fortfarande är lunchpris på matställena i närheten. Doug frågar mig vart det finns en prisvärd bit mat i närheten och säger att han skulle uppskatta ett lugnt ställe nära vattnet. Vi går till en anspråkslös restaurang i närheten och han ler direkt när vi kommer innanför dörrarna och säger att han omedelbart gillar stället. Jag är egentligen helt oförberedd på intervjun med honom. Jag fick frågan om jag var intresserad av att intervjua Doug precis innan den blir av, så under hans spontana gatuspelning står jag och funderar på vilka frågor jag vill ställa. Jag bestämmer mig rätt snabbt för att det får bli ett samtal om de ämnen som dyker upp när vi pratar under lunchen. Intervjun blir lika spontan som Dougs spelning.

Vi börjar prata om country. Om hans stora idol Hank Williams och om att inte ha något annat val än att sjunga om man har musiken inom sig.

- Jag ser på dig att du har musik i ditt hjärta. Många har det men vågar aldrig släppa fram det. Det gör ont i början, men sedan blir det läkande. Gud har gett oss en röst och med den ska vi sjunga. Elvis kom från ett fattigt hem, med guds hjälp och med en sång kan man komma långt. Det här är mitt paradis. Jag är glad och oerhört tacksam över allt som har hänt under senaste tiden. Jag börjar få väldigt många märken på mina armar nu, jag måste ju nypa mig själv för att få bekräftelse på att jag inte drömmer. Det skulle kunna vara en dröm det här och jag kanske vaknar upp under en bro imorgon, skrattar Doug.

Vi kommer in på en diskussion om hemlöshet och Dougs blick får ett annat uttryck. Han ser bekymrad ut. Hans ögon blir vattniga och han berättar att han skulle vilja hjälpa så många av hans vänner som möjligt bort från gatorna.

- Man måste respektera sig själv. I alla situationer och vart man än befinner sig i livet. Man måste respektera andra människor och inte göra andra illa. Det är lätt för mig att sitta här och predika för andra hur de ska leva, men jag tror för egen del att just det här med att respektera andra och vara ödmjuk är det som har gjort att jag orkat med att leva så här i alla år. Ger jag andra respekt så får jag respekt tillbaka. Jag är lika mycket värd som vem som helst. Bara för att jag har fått en chans att nå ut till fler med mina låtar nu så har inget förändrats. Jag kommer att fortsätta spela vid gathörn och på parkbänkar. Jag har det inom mig och jag vill att så många som möjligt ska få ta del av min musik. Sen om du har noll kronor eller miljoner på banken gör ingen skillnad, säger Doug och sneglar mot sin cowboyhatt som ligger på stolen bredvid.

Jag frågar honom lite om musikklimatet i Nashville och han spricker åter upp i ett stort leende.

- Vet du vad som är så fantastiskt. I Nashville kan du gå in på en bar och se en fantastisk ung talang som ingen har upptäckt än, eller så går du in och ser att det faktiskt är Willie Nelson som står på scenen. Många etablerade musiker känner att de har staden att tacka för så mycket att de likväl kan spela inför 50 personer en tisdagskväll som de kan sälja ut en arena under en helg.

Vad är det då i Dougs musik som har gjort att han har fått sådant enormt genomslag här i Sverige.

- Helt ärligt vet jag inte riktigt. Jag visste inget om Sverige innan det här hände och ni är fortfarande ett mysterie för mig. Jag tycker väldigt mycket om mina egna låtar, annars skulle jag ju inte spela dem. Det kanske är ärligheten och historierna ni gillar. Jag hoppas lite att det är så, men samtidigt är det viktiga att ni gillar mina låtar och att ni vill höra mig sjunga dem. Jag är ingen fantastisk sångare eller en fantastisk gitarrist, men jag har en flod av musik som behöver leta sig ut. Jag kommer att fortsätta spela. Om det i framtiden inte blir inför en lika stor publik som nu så kommer jag ändå att fortsätta. Jag säger inte att jag inte är värd det här, men det finns många andra som är minst lika bra där ute. Det är inget att sticka under stolen med att mitt liv och framställningen av det i programmet Jills veranda har gjort mycket för hur människor här upplever min musik. Kombinationen av min livshistoria och mina låtar gör upplevelsen starkare. Utan Jills program hade jag inte suttit här idag. Jag är för gammal för att bli upptäckt enbart på grund av mina framträdanden. Jag är bara en gentleman full av sånger. Ingen talangscout skulle i sina vildaste drömmar fundera på att kontraktera mig utifrån det. Det vet jag, ler Doug och lyfter sitt vattenglas mot munnen.

Doug Seegers ska under hösten lanseras i USA och jag frågar honom vad hans tankar är om det. Finns det nervositet inför hur hans hemland, som tidigare inte gett honom en ärlig chans, ska ta emot honom nu?

- Nej, jag känner ingen nervositet inför det. Det kanske låter konstigt men jag tar inte så allvarligt på hur mitt mottagande kommer att bli. Jag vet att många människor har tagit till sig mina låtar och vad skulle vara skillnaden mellan hur amerikanerna och ni uppfattar min musik? Musikens språk är universellt och det ni har hört tror och hoppas jag även att mina egna landsmän ska höra. Jag kommer att vara mig själv och hoppas att det räcker. Jag har mina funderingar ibland om jag verkligen är på rätt plats, sedan sätter jag mig ner och börjar spela och sjunga och får svaret direkt. Jag är ingen välputsad artist, jag och mina historier är från gatan. Det är på riktigt och handlar om vänner och människor jag mött genom åren. Jag vet nu att det finns en publik för min musik här i Sverige. Det har varit helt fantastiskt att få uppleva det här på gamla dar, säger han och ler och nickar åt servitrisen som går förbi.

Doub Seegers gör 60 spelningar i Sverige i sommar och när andan faller på sätter han sig lite här och var och river av sina låtar för de som tar sig tid att lyssna. I oktober är han tillbaka i USA och lovar att han då kommer att sitta på bänken utanför FedEx i Nashville och spela för småslantar mellan varven.

- Man får inte glömma sitt ursprung. Hade jag inte suttit just i Nashville och spelat hade aldrig ett filmteam från Sverige kommit och upptäckt mig. Nashville är musikstaden och där jag hör hemma. Likt många andra musiker från de här trakterna kommer jag alltid vara skyldig staden min framgång.

Doug berättar att han måste börja förbereda sig inför kvällens konsert ute på Orust. Han tackar mig för pratstunden innan jag hinner säga till honom att jag uppskattar att han tagit sig tid med så kort varsel. När jag ser tillbaka på intervjun så funderar jag på vem som egentligen har frågat ut vem. Den känns konstigt nog som att han är minst lika nyfiken på mig som jag på honom under vår lunch. Han riktigt letar historier inom mig och fyller gärna i med egna liknande berättelser. Ofta är det, enligt honom själv, historier om människor han mött, sällan utifrån egna erfarenheter. Precis innan vi lämnar restaurangen piper det till i hans ficka.

- Jag fick låna en telefon i morses för att berätta för några vänner om att min skiva sålt guld. Det var för att köpa en telefon jag åkte hit in till stan från första början. Jag får ta och kolla på det nu också innan jag glömmer det igen. Det var så roligt att spela och att få prata med dig att jag glömde varför jag var här, skrattar Doug.

Det blir tyst en stund medan han läser sms:et. Han andas djupt och tittar sedan storögt på mig. Jag blir nästan orolig om det hänt något dåligt, men han spricker snart upp i ett leende som visar hela uppsättningen av nya bländande vita tänder.

- Det var från Emmylou Harris. Hon ville gratulera mig till guldskivan. Jag måste nypa mig själv i armen igen, jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har gjort det idag. Det börjar göra lite ont nu, säger Doug och ler precis innan vi lämnar varandra utanför Body Shop vid Brunnsparken. Vid samma hörn som vi möttes vid ungefär två timmar tidigare. Hörnet där Doug Seegers spelade för ett förvånat och glatt överraskat Göteborg under lunchtid en helt vanlig tisdag i augusti.

Recension: Bunny Wailer live på Liseberg 26/6

Måsarna börjar sakta skingra sig när bandet presenteras prick 21:00. Sedan drar de igång ett ska-aktigt intro som gör att ett rätt småkyligt Liseberg vaknar till. Efter det presenteras kören och de får sjunga en låt. Det drar ner den sköna stämning som introt gav rätt rejält. Kören passade bra som just kör, men klarar inte av att bära det på egen hand. Sedan presenteras legenden Bunny Wailer och presentatören berättar att det var nära på att konserten blev inställd på grund av att Bunny inte varit helt kry på sistone. Musiken startar men reggaestjärnan lyser med sin frånvaro. Det dröjer innan en smal gestalt börjar röra sig bakom blåssektionen och keyboardaristen. Publiken jublar och applåderar när Bunny Wailer sakta makar sig fram till mitten av scenen. Kvällen till ära är Bunny kläd i en vacker vit utstyrsel, en glittrig väst, en turbanliknande huvudbonad och en lång halsduk i rött, gult och grönt.

Hans sång låter inte så pigg och jag funderar på hur kvällen kommer att arta sig. När andra låten kommer igång så känns det som Bunny värmt upp sin pipa och kvällens första gåshud infinner sig. Efter det så reser sig varje hårstrå på kroppen när han gör ett medley på några av de bästa låtarna från hans klassiska debutplatta Blackheart Man. Som tur är så är det rätt långa delar av "Blackheart Man", "Rastaman", "Armagideon (Armagedon)" och "Fighting Against Conviction" som han sjunger. Efter det börjar bandet på en ny låt medan Bunny Wailer börjar sjunga på texten till "Fighting Against Conviction" än en gång. Här blir det extra tydligt att den 67-åriga styvbrodern till Bob Marley, och en av de som var med och exporterade reggae till en stor publik ute i världen, inte är i så gott skick. Han rör sig långsamt på scenen och hans smådansande känns väldigt stelt och robotlikt. På två låtar glömmer han bort texten totalt och bandet väljer att låtsas som inget och spela vidare till Bunny Wailers osäkra mumlande.

Sedan tar det bra fart igen och smått fantastiska versioner av låtar som "Cool Runnings", "Don Dada", "Love Fire" och "Bald Head Jesus" avlöser varandra. I slutet av den 90 minuter långa konserten gör han en seg version av "No Woman No Cry" som visserligen är lite halvsöt. Den känns dock onödig när Bunnys låtarkiv är så rikt och välfyllt. Fast ska någon göra Marley-covers så är det just Bunny Wailer. Det är omöjligt att ge konserten full pott, men när det är bra så är det riktigt bra. Mellan varven blir det lite segt och när texterna glömdes bort och bandet fortsatte kändes det jobbigt, man vill inte se en av sina favoritartister i det tillståndet. Konserten kanske kunde ha kortats ner eller delats upp i två delar på grund av Bunny Wailers hälsomässigt risiga tillstånd. Då hade konserten kunnat bli ännu bättre. Jag tycker trots vissa missöden att konserten är värd 3,5 små söta jamaicanska kaniner av 5 möjliga.

Bunny Wailer-klassikern "Rastaman"

Recension: Jurassic 5 live på Pustervik Göteborg 12/6

Förväntningarna på den här konserten har varit extrema sedan det för några månader sedan stod klart att J5 åter skulle spela i Göteborg. Konserten på Trädgårn 2006 har blivit en mytomspunnen konsert för de som inte var där men som har hört historier om hur överbra den var. Själva kommer inte gruppen ihåg att de varit i GBG tidigare, det visar de när de ställer just den frågan till publiken under konserten. Undertecknad var på konserten 2006 och räknar den som en av de allra bästa rapkonserter den här staden någonsin fått uppleva. Redan under uppvärmarna Ugly Duckling inser man snabbt att publiken är taggad till max. När Jurassic 5 strax efter 22 drar igång ökar temperaturen i den redan stekheta konsertlokalen som nästan är fullsatt av förväntansfulla fans.

Det är ett rasande tempo från början och de tidiga klassikerna avlöser varandra. Glädjen och glöden finns kvar hos gruppen och det märks att de trivs på scenen tillsammans. I bakgrunden gnuggar Cut Chemist och Nu-Mark wax och utmanar varandra i små scratchdueller. Publiken är i extas när hits som "Concrete Schoolyard", "Jurass Finish First" och "What's Golden" betas av. I mitten av konserten får Cut Chemist och Nu-Mark leka loss med scratchgitar, en hemmagjord trummaskin runt halsen och sist men inte minst den jättestora skivspelaren som hade en central plats på scenen. Andra halvlek tappar fart lite i början och det blir en halvdryg uppförsbacke som J5 måste kämpa i för att få igång publiken igen. Men tempot ökar igen trots en ganska så ljummen önskestund där publiken för önska en låt som sedan gruppen ska spela. Tempot är åter på topp i den frenetiskt ångande "A Day At The Races" och konserten avslutas på topp av en av de stora Hiphop-dinosaurierna som faktiskt firar 20-årsjublieum i år.

Det är omöjligt att, trots en halvrolig stund i mitten, ge den här konserten mindre än 5 av 5. Det är precis den känslan jag känner när konserten är slut som jag kände första gången jag hörde en hel skiva av Run DMC för första gången för 28 år sedan. En känsla som är obeskrivlig för de som inte känt så när de lyssnat på musik som påverkar varje liten fiber i deras kropp. Att Jurassic 5 inte har jobbigt mellansnack och tjatar om röka och svenska tjejer, som alla andra rapgrupper som är här på besök, är väldigt befriande och ger ytterligare ett plus. Frågan är då om det här var lika bra som konserten på Trädgårn 2006? Svaret är att faktiskt den här konserten var strået vassare. Vi kan skriva i sten att de här rapgiganterna 2014 gjorde ett av de allra tightaste rapspelningarna i GBGs konserthistoria.