Lyssnandets favoriter 2014

Jag har inte varit så aktiv här under 2014. Det har varit mycket annat som har tagit upp min tid. Jag kan i alla fall bjuda på en liten årslista nu när 2014 har gått över i 2015. Brukar slaviskt läsa alla listor som dyker upp i slutet på året och det här året, likt de flesta andra, har jag känt att jag inte alls delar smak med de etablerade musikskribenterna. Med det sagt delar jag här med mig av min lista över de tio album jag tyckt varit de bästa under det gångna året. Jag hoppas jag får lite mer tid till bloggen under 2015.

10) Marianne Faithfull - Give My Love to London
2014 var året då gammal var äldst och även bäst i mina öron. Marianne Faithfull har en extremt ärrad röst och från hennes ännu mer ärrade själ öser hon här ur sig ett av hennes absolut bästa album. Det är smärtsamt och ärligt och alldeles helt jävla underbart bra.
Bästa spår: Love More Or Less

9) Willie West & The High Society Brothers - Lost Soul
Ett av förra årets bästa soulalbum släpptes på lilla finska etiketten Timmion Records. Willie Wests karriär sträcker sig över 50 år och här visar han vart soulskåpet ska stå. Det är tungt och bluesigt och går rakt in i själen. I mitt tycke gör han sig bäst på plattans lugnare låtar, men hela skivan är fantastisk soul som om klockan hade stannat på tidigt 70-tal.
Bästa spår: The Devil Gives Me Everything

8) Lee Fields & The Expressions - Emma Jean
På tal om bästa soulalbum 2014 så lägger jag min röst på Lee Fields. Även här handlar det om soul som låter som de bästa soulalbumen från tidiga 70-talet. Precis som med Willie West tycker jag att svärtan och glöden bäst infinner sig på de lugnare spåren, även här är det tungt och svänget är södernklibbigt så det förslår.
Bästa spår: Stone Angel

7) Morrissey - World Peace Is None of Your Business
Morrissey släppte ett av sina bästa album på år och dag på etiketten Harvest och självklart hamnade han i bråk med bolaget och nu har plattan ingen distribution. Trist nu när han äntligen levt upp till fornstora dagars magi. Humorn finns där, likaså hans vassa politiska kommentarer tillsammans med en musikalisk ljuvlig gryta. Hoppas han finner "peace" under 2015 och att nya plattan det ryktas om ska släppas under 2015 fortsätter i den här stilen.
Bästa spår: Istanbul

6) Baxter Dury - It's a Pleasure

Baxters farsa, den inte helt okända Ian Dury, nämns så gott som alltid när det skrivs om hans sons musik. Likheterna är ofta rätt slående så det vore konstigt om han inte kom på tal. It's a Pleasure är smått udda pop med kryptiska och på något konstigt sätt sexiga texter som ofta pratsjungs av Baxter. Hans fantastiskt sköna röst som ofta backas upp av en lika skönsjungande kvinna är som fetaste fetvadd för öronen. Det här är årets ljuvligaste musikaliska smekning för själen även om det finns en underliggande punkattityd som gör att det aldrig blir kletigt och smörigt. 

Bästa spår: Police

5) Steget - Till slut

Ångest, ångest och några skopor vacker popmusik från Göteborg. Utlämnande, sparsmakat och utan onödiga krusiduller. Steget hittar snabbt under huden och kryper långsamt in i själen för att stanna. Andra plattan är en skiva som kommer stanna för alltid hos de som släpper in den. Det är storslaget, men aldrig överdrivet. Jag kan fortsätta att överösa den här skivan med lovord tills klockan stannar så det är nog lika bra att jag lägger band på mig själv och bara skriver att det här är årets bästa svenska album. 

Bästa spår: Bakom ryggen

4) Cunninlynguists - Strange Journey Volume Three

Det här är enda rapalbumet på listan i år. Tyvärr har det inte funnits några andra album inom genren som jag har tycker har varit helgjutna. Strange Journey Volume Three är dock inte bara årets bästa rapalbum utan ett av de bästa i alla genrer. Mycket ligger i produktionen som på den här plattan, likt de tidigare, lånar mycket från vackra gamla folkrockplattor som sedan länge ligger mig varmt om hjärtat. Det tillsammans med texter som är genomarbetade och som lyfter sig rejält över de vanliga rapklyschorna gör att det här är en av skivorna som gått varmast hos mig i år. 

Bästa spår: Dying Breed

3) Bryan Ferry - Avonmore

När jag första gången hörde Avonmore så kändes det som om det inte hade gått en dag sedan Roxy Music-plattan "Avalon" från 1982 eller Ferrys soloplatta "Don't Stop the Dance" från 1985. Jag kan verkligen uppskatta det. Han försöker inte hänga med och hade bara låtit malplacerad i en produktion som andas 2014. Rakt igenom är det här en platta som faktiskt kan tävla med just nämnda "Avalon". Sista spåret kunde skippats. Tycker inte riktigt Todd Terje-produktionen, en cover på Robert Palmers "Johnny & Mary", passar in. Annars är det här det bästa som kommit från Bryan Ferry sedan mitten av 80-talet. 

Bästa spår: Loop De Li

2) Amy LaVere - Runaway's Diary
Äntligen blommar Amy LaVere ut och gör plattan hon har haft inom sig ett längre tag. Runaway's Diary är självbiografisk och helt genialisk. Egna kompositioner vävs ihop med covers som alla bär på samma röda tråd, att rymma hemifrån och allt vad det innebär. Det är självutlämnande med lika delar sorg och den humoristiska glimten i ögat som lyser igenom när man ser henne spela låtarna live. Ärligheten är väldigt befriande och inga omskrivningar av verkligheten existerar på skivan. Det handlar om allt från syskonrivalitet och om att det inte blir några parader när hon äntligen kommer hem efter att ha varit på rymmen. Texterna är helt briljanta rakt igenom.
Bästa spår: Big Sister

1) Rosanne Cash - The River & The Thread
Den här plattan kom redan i januari 2014 och har varit med mig sedan dess. Det har nästan inte gått en dag utan att jag lyssnat på den. Johnny Cash i all ära, jag har alltid varit mer förtjust i hans dotter. Det här är årets Americana-platta och det finns inte någon som ens är i närheten. Det är drömsk magi från mörkaste södern från första till sista ton på skivan. Det blir lite svårt att beskriva en skiva som betyder så här mycket för en vilket gör att jag har svårt att hitta ord att beskriva den med. Det är vackra texter, lika vackert framförda av Rosanne Cash och perfekt ackompanjerade av hennes medmusiker. Årets platta och ett av årtusendets hittills bästa Americana-skivor.
Bästa spår: The Sunken Lands


Här finns nästan alla skivorna att lyssna på. Eftersom Morrissey är osams med skivbolaget Harvest så är hans platta borttagen från Spotify. Intron, bonusspår och instrumentaler har i många fall tagits bort från den här listan för att göra lyssnandet lite skönare.
Lyssnandets favoriter 2014

För att lyssna på en lista över alla mina favoritlåtar under året så finns här en lista med 48 spår som har naglat sig fast på mina trumhinnor under året som gått.
2014

Om man är intresserad av att lyssna in sig på vilka raplåtar jag lyssnat på under 2014 finns det en riktigt lång lista med 130 låtar här:
2014 Rap

God fortsättning och hoppas ni hittar mycket gott bland listorna!

Intervju med Doug Seegers

För ett år sedan bodde Doug Seegers under en bro. På helgerna gick han till ett härbärge för att tvätta sina kläder och träffa sina vänner. Dagarna och kvällarna spenderade han oftast spelandes på parkbänkar runt om i Nashville. Ingen tog notis om hans kantigt ruffiga gitarrspel och den ärliga hjärtskärande tonen i hans röst. Inte förrän Magnus Carlson från Weeping Willows och Jill Johnson vid inspelandet av TV-serien Jills veranda fick ett tips från en korvförsäljare att de bara måste höra mannen som sitter och sjunger sina låtar precis runt hörnet. Efter att ha hört Doug Seegers kunde inte Magnus Carlson släppa tankarna på mannen de just mött och efter att ha hört Dougs egenskrivna låt ”Going Down To The River” så lyckades de fixa en studiotid för att spela in låten. Efter programmet visades stod det klart att Doug Seegers inte bara påverkat de som arbetade med Jills veranda. Tittarna älskade sagan om den fantastiska musikern som ingen upptäckt storheten hos innan.

När jag träffar Doug Seegers vid Brunnsparken i Göteborg hinner jag knappt presentera mig innan han exalterat berättar att skivan precis sålt guld. Det är med ett bländvitt leende han säger de orden. En del av royaltypengarna har gått åt till tandläkarbesök och hans karaktäristiska läspande är inte lika tydligt längre. Han är övertrevlig så som många amerikaner är. Det tar ett tag att vänja sig vid att hela tiden bli kallad sir. Doug packar upp sin gitarr och sätter sig strax utanför Body Shop. Till en början är jag den enda som lyssnar när han börjar spela. Jag får en rejäl gåshud så fort Doug öppnar munnen och börjar sjunga. Hans enkla låtar går rakt in i hjärtat utan några omvägar. Det är smärta och hopp i en salig blandning som strömmar ur Dougs strupe. Precis så här påverkar riktigt bra country en. Det känns som man blir omplåstrad samtidigt som nya sår hela tiden letar sig fram i huden.

Doug frågar om jag gillar Hank och börjar sedan sjunga ”Hey Good Looking” och flörtar med en äldre kvinna som stannat till för att njuta av gatumusikantens avskalade repertoar. Efter låten frågar hon mig vem han är och jag berättar en kort version av historien om Doug Seegers. Hon ber mig skriva ner hans namn på en lapp och skyndar iväg i myllret av folk. Doug varvar egna låtar med flertalet låtar av Hank Williams men det är först när han spelar ”Going Down To The River” som folk börjar stanna till och förstå att det är mannen som upptäcktes i Jills veranda som sitter och bjuder på en gratiskonsert.

Doug Seegers "Going Down To The River" live at Brunnsparken

Efter konserten tar han sig tid med att prata med alla som kommer fram och berättar hur mycket de gillar hans musik. Efter en stund ursäktar han sig att han måste äta en bit mat så länge det fortfarande är lunchpris på matställena i närheten. Doug frågar mig vart det finns en prisvärd bit mat i närheten och säger att han skulle uppskatta ett lugnt ställe nära vattnet. Vi går till en anspråkslös restaurang i närheten och han ler direkt när vi kommer innanför dörrarna och säger att han omedelbart gillar stället. Jag är egentligen helt oförberedd på intervjun med honom. Jag fick frågan om jag var intresserad av att intervjua Doug precis innan den blir av, så under hans spontana gatuspelning står jag och funderar på vilka frågor jag vill ställa. Jag bestämmer mig rätt snabbt för att det får bli ett samtal om de ämnen som dyker upp när vi pratar under lunchen. Intervjun blir lika spontan som Dougs spelning.

Vi börjar prata om country. Om hans stora idol Hank Williams och om att inte ha något annat val än att sjunga om man har musiken inom sig.

- Jag ser på dig att du har musik i ditt hjärta. Många har det men vågar aldrig släppa fram det. Det gör ont i början, men sedan blir det läkande. Gud har gett oss en röst och med den ska vi sjunga. Elvis kom från ett fattigt hem, med guds hjälp och med en sång kan man komma långt. Det här är mitt paradis. Jag är glad och oerhört tacksam över allt som har hänt under senaste tiden. Jag börjar få väldigt många märken på mina armar nu, jag måste ju nypa mig själv för att få bekräftelse på att jag inte drömmer. Det skulle kunna vara en dröm det här och jag kanske vaknar upp under en bro imorgon, skrattar Doug.

Vi kommer in på en diskussion om hemlöshet och Dougs blick får ett annat uttryck. Han ser bekymrad ut. Hans ögon blir vattniga och han berättar att han skulle vilja hjälpa så många av hans vänner som möjligt bort från gatorna.

- Man måste respektera sig själv. I alla situationer och vart man än befinner sig i livet. Man måste respektera andra människor och inte göra andra illa. Det är lätt för mig att sitta här och predika för andra hur de ska leva, men jag tror för egen del att just det här med att respektera andra och vara ödmjuk är det som har gjort att jag orkat med att leva så här i alla år. Ger jag andra respekt så får jag respekt tillbaka. Jag är lika mycket värd som vem som helst. Bara för att jag har fått en chans att nå ut till fler med mina låtar nu så har inget förändrats. Jag kommer att fortsätta spela vid gathörn och på parkbänkar. Jag har det inom mig och jag vill att så många som möjligt ska få ta del av min musik. Sen om du har noll kronor eller miljoner på banken gör ingen skillnad, säger Doug och sneglar mot sin cowboyhatt som ligger på stolen bredvid.

Jag frågar honom lite om musikklimatet i Nashville och han spricker åter upp i ett stort leende.

- Vet du vad som är så fantastiskt. I Nashville kan du gå in på en bar och se en fantastisk ung talang som ingen har upptäckt än, eller så går du in och ser att det faktiskt är Willie Nelson som står på scenen. Många etablerade musiker känner att de har staden att tacka för så mycket att de likväl kan spela inför 50 personer en tisdagskväll som de kan sälja ut en arena under en helg.

Vad är det då i Dougs musik som har gjort att han har fått sådant enormt genomslag här i Sverige.

- Helt ärligt vet jag inte riktigt. Jag visste inget om Sverige innan det här hände och ni är fortfarande ett mysterie för mig. Jag tycker väldigt mycket om mina egna låtar, annars skulle jag ju inte spela dem. Det kanske är ärligheten och historierna ni gillar. Jag hoppas lite att det är så, men samtidigt är det viktiga att ni gillar mina låtar och att ni vill höra mig sjunga dem. Jag är ingen fantastisk sångare eller en fantastisk gitarrist, men jag har en flod av musik som behöver leta sig ut. Jag kommer att fortsätta spela. Om det i framtiden inte blir inför en lika stor publik som nu så kommer jag ändå att fortsätta. Jag säger inte att jag inte är värd det här, men det finns många andra som är minst lika bra där ute. Det är inget att sticka under stolen med att mitt liv och framställningen av det i programmet Jills veranda har gjort mycket för hur människor här upplever min musik. Kombinationen av min livshistoria och mina låtar gör upplevelsen starkare. Utan Jills program hade jag inte suttit här idag. Jag är för gammal för att bli upptäckt enbart på grund av mina framträdanden. Jag är bara en gentleman full av sånger. Ingen talangscout skulle i sina vildaste drömmar fundera på att kontraktera mig utifrån det. Det vet jag, ler Doug och lyfter sitt vattenglas mot munnen.

Doug Seegers ska under hösten lanseras i USA och jag frågar honom vad hans tankar är om det. Finns det nervositet inför hur hans hemland, som tidigare inte gett honom en ärlig chans, ska ta emot honom nu?

- Nej, jag känner ingen nervositet inför det. Det kanske låter konstigt men jag tar inte så allvarligt på hur mitt mottagande kommer att bli. Jag vet att många människor har tagit till sig mina låtar och vad skulle vara skillnaden mellan hur amerikanerna och ni uppfattar min musik? Musikens språk är universellt och det ni har hört tror och hoppas jag även att mina egna landsmän ska höra. Jag kommer att vara mig själv och hoppas att det räcker. Jag har mina funderingar ibland om jag verkligen är på rätt plats, sedan sätter jag mig ner och börjar spela och sjunga och får svaret direkt. Jag är ingen välputsad artist, jag och mina historier är från gatan. Det är på riktigt och handlar om vänner och människor jag mött genom åren. Jag vet nu att det finns en publik för min musik här i Sverige. Det har varit helt fantastiskt att få uppleva det här på gamla dar, säger han och ler och nickar åt servitrisen som går förbi.

Doub Seegers gör 60 spelningar i Sverige i sommar och när andan faller på sätter han sig lite här och var och river av sina låtar för de som tar sig tid att lyssna. I oktober är han tillbaka i USA och lovar att han då kommer att sitta på bänken utanför FedEx i Nashville och spela för småslantar mellan varven.

- Man får inte glömma sitt ursprung. Hade jag inte suttit just i Nashville och spelat hade aldrig ett filmteam från Sverige kommit och upptäckt mig. Nashville är musikstaden och där jag hör hemma. Likt många andra musiker från de här trakterna kommer jag alltid vara skyldig staden min framgång.

Doug berättar att han måste börja förbereda sig inför kvällens konsert ute på Orust. Han tackar mig för pratstunden innan jag hinner säga till honom att jag uppskattar att han tagit sig tid med så kort varsel. När jag ser tillbaka på intervjun så funderar jag på vem som egentligen har frågat ut vem. Den känns konstigt nog som att han är minst lika nyfiken på mig som jag på honom under vår lunch. Han riktigt letar historier inom mig och fyller gärna i med egna liknande berättelser. Ofta är det, enligt honom själv, historier om människor han mött, sällan utifrån egna erfarenheter. Precis innan vi lämnar restaurangen piper det till i hans ficka.

- Jag fick låna en telefon i morses för att berätta för några vänner om att min skiva sålt guld. Det var för att köpa en telefon jag åkte hit in till stan från första början. Jag får ta och kolla på det nu också innan jag glömmer det igen. Det var så roligt att spela och att få prata med dig att jag glömde varför jag var här, skrattar Doug.

Det blir tyst en stund medan han läser sms:et. Han andas djupt och tittar sedan storögt på mig. Jag blir nästan orolig om det hänt något dåligt, men han spricker snart upp i ett leende som visar hela uppsättningen av nya bländande vita tänder.

- Det var från Emmylou Harris. Hon ville gratulera mig till guldskivan. Jag måste nypa mig själv i armen igen, jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har gjort det idag. Det börjar göra lite ont nu, säger Doug och ler precis innan vi lämnar varandra utanför Body Shop vid Brunnsparken. Vid samma hörn som vi möttes vid ungefär två timmar tidigare. Hörnet där Doug Seegers spelade för ett förvånat och glatt överraskat Göteborg under lunchtid en helt vanlig tisdag i augusti.

Recension: Bunny Wailer live på Liseberg 26/6

Måsarna börjar sakta skingra sig när bandet presenteras prick 21:00. Sedan drar de igång ett ska-aktigt intro som gör att ett rätt småkyligt Liseberg vaknar till. Efter det presenteras kören och de får sjunga en låt. Det drar ner den sköna stämning som introt gav rätt rejält. Kören passade bra som just kör, men klarar inte av att bära det på egen hand. Sedan presenteras legenden Bunny Wailer och presentatören berättar att det var nära på att konserten blev inställd på grund av att Bunny inte varit helt kry på sistone. Musiken startar men reggaestjärnan lyser med sin frånvaro. Det dröjer innan en smal gestalt börjar röra sig bakom blåssektionen och keyboardaristen. Publiken jublar och applåderar när Bunny Wailer sakta makar sig fram till mitten av scenen. Kvällen till ära är Bunny kläd i en vacker vit utstyrsel, en glittrig väst, en turbanliknande huvudbonad och en lång halsduk i rött, gult och grönt.

Hans sång låter inte så pigg och jag funderar på hur kvällen kommer att arta sig. När andra låten kommer igång så känns det som Bunny värmt upp sin pipa och kvällens första gåshud infinner sig. Efter det så reser sig varje hårstrå på kroppen när han gör ett medley på några av de bästa låtarna från hans klassiska debutplatta Blackheart Man. Som tur är så är det rätt långa delar av "Blackheart Man", "Rastaman", "Armagideon (Armagedon)" och "Fighting Against Conviction" som han sjunger. Efter det börjar bandet på en ny låt medan Bunny Wailer börjar sjunga på texten till "Fighting Against Conviction" än en gång. Här blir det extra tydligt att den 67-åriga styvbrodern till Bob Marley, och en av de som var med och exporterade reggae till en stor publik ute i världen, inte är i så gott skick. Han rör sig långsamt på scenen och hans smådansande känns väldigt stelt och robotlikt. På två låtar glömmer han bort texten totalt och bandet väljer att låtsas som inget och spela vidare till Bunny Wailers osäkra mumlande.

Sedan tar det bra fart igen och smått fantastiska versioner av låtar som "Cool Runnings", "Don Dada", "Love Fire" och "Bald Head Jesus" avlöser varandra. I slutet av den 90 minuter långa konserten gör han en seg version av "No Woman No Cry" som visserligen är lite halvsöt. Den känns dock onödig när Bunnys låtarkiv är så rikt och välfyllt. Fast ska någon göra Marley-covers så är det just Bunny Wailer. Det är omöjligt att ge konserten full pott, men när det är bra så är det riktigt bra. Mellan varven blir det lite segt och när texterna glömdes bort och bandet fortsatte kändes det jobbigt, man vill inte se en av sina favoritartister i det tillståndet. Konserten kanske kunde ha kortats ner eller delats upp i två delar på grund av Bunny Wailers hälsomässigt risiga tillstånd. Då hade konserten kunnat bli ännu bättre. Jag tycker trots vissa missöden att konserten är värd 3,5 små söta jamaicanska kaniner av 5 möjliga.

Bunny Wailer-klassikern "Rastaman"

Recension: Jurassic 5 live på Pustervik Göteborg 12/6

Förväntningarna på den här konserten har varit extrema sedan det för några månader sedan stod klart att J5 åter skulle spela i Göteborg. Konserten på Trädgårn 2006 har blivit en mytomspunnen konsert för de som inte var där men som har hört historier om hur överbra den var. Själva kommer inte gruppen ihåg att de varit i GBG tidigare, det visar de när de ställer just den frågan till publiken under konserten. Undertecknad var på konserten 2006 och räknar den som en av de allra bästa rapkonserter den här staden någonsin fått uppleva. Redan under uppvärmarna Ugly Duckling inser man snabbt att publiken är taggad till max. När Jurassic 5 strax efter 22 drar igång ökar temperaturen i den redan stekheta konsertlokalen som nästan är fullsatt av förväntansfulla fans.

Det är ett rasande tempo från början och de tidiga klassikerna avlöser varandra. Glädjen och glöden finns kvar hos gruppen och det märks att de trivs på scenen tillsammans. I bakgrunden gnuggar Cut Chemist och Nu-Mark wax och utmanar varandra i små scratchdueller. Publiken är i extas när hits som "Concrete Schoolyard", "Jurass Finish First" och "What's Golden" betas av. I mitten av konserten får Cut Chemist och Nu-Mark leka loss med scratchgitar, en hemmagjord trummaskin runt halsen och sist men inte minst den jättestora skivspelaren som hade en central plats på scenen. Andra halvlek tappar fart lite i början och det blir en halvdryg uppförsbacke som J5 måste kämpa i för att få igång publiken igen. Men tempot ökar igen trots en ganska så ljummen önskestund där publiken för önska en låt som sedan gruppen ska spela. Tempot är åter på topp i den frenetiskt ångande "A Day At The Races" och konserten avslutas på topp av en av de stora Hiphop-dinosaurierna som faktiskt firar 20-årsjublieum i år.

Det är omöjligt att, trots en halvrolig stund i mitten, ge den här konserten mindre än 5 av 5. Det är precis den känslan jag känner när konserten är slut som jag kände första gången jag hörde en hel skiva av Run DMC för första gången för 28 år sedan. En känsla som är obeskrivlig för de som inte känt så när de lyssnat på musik som påverkar varje liten fiber i deras kropp. Att Jurassic 5 inte har jobbigt mellansnack och tjatar om röka och svenska tjejer, som alla andra rapgrupper som är här på besök, är väldigt befriande och ger ytterligare ett plus. Frågan är då om det här var lika bra som konserten på Trädgårn 2006? Svaret är att faktiskt den här konserten var strået vassare. Vi kan skriva i sten att de här rapgiganterna 2014 gjorde ett av de allra tightaste rapspelningarna i GBGs konserthistoria.

Omslagen som gud glömde

Jag gräver i skivbackar så gott som varje vecka och relativt ofta hittar jag skivor med omslag som jag bara måste fota. Här nedan kommer några av den senaste tidens värsta omslag. Vill du se fler går du in och gillar Lyssnandet på facebook här: https://www.facebook.com/lyssnandet och sedan finns det fler vackra foton att njuta av i bildmappen Omslagen som gud glömde.

Lyssnandets favoriter 2013

Nu har mitten av december gått och jag vågar mig på att summera året. Jag kan inte påstå att jag lyssnat på jättemycket ny musik i år. Så brukar det vara. Jag lägger hellre energi på att leta upp gammal musik just för att jag tycker bättre om hur det lät förr. Varje år finns det dock musik som är värd att uppmärksamma. Här under får ni ta del av min summering över musikåret 2013. Det är långtifrån en komplett lista. Jag hittar hellre ett begränsat antal favoriter och lyssnar riktigt mycket på de plattorna än att jag försöker höra så mycket som möjligt. Så här kommer min lista över vad jag tycker har varit de allra bästa plattorna 2013:

10 – OMD – English Electric
Jag kan inte påstå att jag lyssnat på särskilt mycket elektronisk musik i år, men jag har inte kunnat motstå OMDs comebackalbum. Det är som tiden stått still och de levererar fantastiska små synthpoppärlor som är helt oemotståndliga. Jag har inte kunnat värja mig. ”Dresden” är ren och skär syntheufori som får mig att okontrollerat studsa runt som det vore 1985.

9 – Kim Richey – Thorn In My Heart

Jag har kanske inte riktigt lyssnat lika mycket på country och americana det här året som de senaste åren. Den här plattan har jag dock kombinerat med Neko Case-skivan. Skivan har jag lagt på när jag har velat ha en lite lugnare platta att bryta av med. Det är vackert och tillrättalagt, men så ruskigt bra. Favoritlåten är ”Come On”, men även den här skivan tåls att spelas från början till slut.

8 – Savages – Silence Yourself

Savages är stökig och punkig indierock. Jag har ofta spelat den här skivan i samband med att jag även spelat Könsförrädares skiva. Från början hade jag lite svårt för den här skivan, men jag gillade ”City’s Full” och spelade den mycket innan jag vågade mig på resten av skivan. Det har betalat sig. Årets stökigaste favorit. En bra urladdningsplatta.

7 – Natti – Still Motion

En av få rapskivor i år som jag har lyssnat på från början till slut. Kno som producent sticker ut i ett rätt strömlinjeformat producentklimat. Hans samplingar i kombination med synthar funkar väldigt bra för mig. I vanliga fall hade jag nog tyckt att hans sound är lite för rent, men musiken har så mycket själ och digital smuts att renheten till passar. Det är modern blues många gånger. Natti är en gatusmart rappare från södern som snackar lite djupare och mer känslosamt än många andra rappare. Kombinationen gör det det här till en av årets absout bästa rapskivor.

6 – Neko Case – The Worse Things Get, The Harder I Fight, The Harder I Fight, The More I Love You

En närgående studie av det mänskliga psyket skulle kunna vara en kort sammanfattning av den här skivan. Neko Case vänder sig själv ut- och in och resultatet blir makalöst bra. Ibland blir det så närgånget att det blir jobbigt att få komma så djupt in i de personliga berättelserna. Inte så mycket country utan mer rock än tidigare. Gillar hennes nya sound riktigt mycket.

5 – Hästpojken – En magisk tanke

Håkan Hellström i all ära, han är en fantastisk artist, men jag tycker att det här har varit Hästpojkens år. Från euforisk sommarpop i ”Sommarvin” till en fantastisk vardagsskildring om livet i Götet i ”Imperial”. Martin Elisson sätter hela tiden fingret på den lite speciella Göteborgsmentaliteten. En mentalitet som har suttit i en sedan barnsben eller som aldrig kan hamna i ens kropp. Nej, jag är inte från Göteborg från början, men en av anledningen till att jag flyttade hit är att jag känner mig så väldigt hemma här. Det är hög igenkänningsfaktor som gör att texterna ibland känns direkt riktade till mig. Det är i mina öron alltid så stor popmusik fungerar.

4 – Könsförrädare – Curse All Law

Årets överraskning. Könsförrädare blåste rejält liv i den svenska scenen när de släppte ”Death to Stories”.  En rejäl och välriktad pungspark som träffade alla fyrkantiga och bredbenta rockare som bara harvar på. Nämner inga namn, men ni finns i mina tankar. Har nog inte varit så lyrisk över en svensk grupp på år och dag. Då är det extra roligt att även fullängdaren är så ruggigt bra. Årets viktigaste texter ackompanjerat av norrländskt vemod är en oslagbar kombination. Vågar inte ens drömma om vad det här bandet kan göra i framtiden med ett så här bra debutalbum under bältet.

3 – Ugly Heroes – Ugly Heroes

Riktig blåskjorte-rap. Den här skivan har allt jag älskar med rap. Själfulla beats och rapporter direkt från gatan. En ärlig och avskalad bild av ett samhälle som vittrar sönder, helt utan trygghet och framtidshopp. Nu är det inte helmörker hela tiden som tur är. Den handlar också om att vara kreativ trots motgångar i livet. Ibland känns rappandet lite stelt och flytet mindre skönt, det blir ibland lite småkantigt. Ännu en grej jag älskar med skivan. Den är inte på något sätt perfekt och det gör den i mina öron ännu bättre. ”Desperate” är helt klart favoriten på plattan, men även den här skivan spelar jag allra helst som en helhet.  

2 - Prefab Sprout – Crimson/Red

Årets bästa popskiva. Jag vågar nästan säga att Paddy McAloon aldrig låtit bättre och jag har ändå följt Prefab Sprout sedan Steve McQueen-plattan. Det är vackert och griper tag i själen. Samtidigt är det så lättlyssnat att jag nästan skäms över att älska skivan så mycket. Hur kan man tycka illa om den här skivan? Går det? ”The Best Jewel Thief In The World” startar skivan uptempo, men redan på andra spåret dras tempot ner och håller sig i de trakterna rakt igenom. Det här är också en skiva som växer och jag kommer på mig själv att välja nya favoritlåtar hela tiden. ”The Best Jewel Thief…” var första favoriten, men just nu är ”The Old Magician” bästa spåret. Texten är en vacker och sorgsen beskrivning av en gammal trollkarls karriär som har sett bättre dagar. Det är fantastisk poppoesi på under tre minuter.

1 – Chelsea Wolfe – Pain Is Beauty

Jag var till en början skeptisk till den elektroniska ljudbilden som präglar skivan. Chelsea Wolfe tog en ny inriktning i och med Pain Is Beauty. Likt tidigare alster av henne så är det här en skiva som inte är så lätt att älska vid en första lyssning. Jag gillade början, speciellt de två första spåren. Samtidigt hade jag svårt för många av låtarna. Nu älskar jag verkligen helheten. Favoritlåtarna just nu är de lugnare spåren ”They’ll Clap When You’re Gone” och ”The Waves Have Come” som först dyker upp i slutet av plattan. När jag tidigare i år recenserade skivan gav jag den 3,5 av 5, nu är det årets mest solklara fempoängare. En klassiker som växer vid varje lyssning.

Det har funnits en del andra bra låtar som kanske inte har kommit från lika helgjutna album som de tio favoriterna. För att höra de låtarna och låtar från alla artister på topp-10 så finns det en Spotify-lista här:

TwoThousandThirteen

Recension: Chelsea Wolfe live på Truckstop Alaska

Det har hänt rätt mycket sedan jag såg Chelsea Wolfe live senast. Då var vi några tappra själar som hittade till Gårdaskolan en regnig onsdag precis innan Way Out West. Året var 2011 och hon hade precis släppt The Grime and the Glow. Det var bara hon och Ben Chisolm på scenen. Ben bakom synth och dator och Chelsea på gitarr och sång. Allt gick i rött och svart och Chelsea gömde sitt ansikte bakom ett sorgflor. Vi var mellan 30-40 personer i lokalen och det kändes som vi var under tio personer som hade lyssnat in oss på henne innan. Den konserten var helt magisk. Jag trodde den största livehöjdpunkten under 2011 skulle bli Prince på WOW, men Chelsea Wolfe-konserten var intim och kröp in i medvetandet på ett sätt som stadiumkänslan på Prince-konserten inte kunde komma i närheten av.

Nu lite mer än två år senare var vi fler som ville se Chelsea Wolfe. Kön ringlade sig över halva Hisingen kändes det som. Det tog nog inte långt ifrån en timme för oss att komma in trots att vi var där strax efter insläppet öppnade. Jag hörde senare att många inte kom in utan missade konserten. Chelsea Wolfe hade den här gången med sig hela sitt band och när "Feral Love" från senaste skivan drog igång blev det relativt trångt framför scenen. Av någon anledning så trycktes en rökmaskin igång så under nästan hela låten såg man inte skymten av bandet. Först under andra låten, "We Hit a Wall" skymtade Wolfe fram. Hennes klädintresse hade inte börjat infinna sig förra gången hon var här och när röken skingrade sig nu såg man att scenkläderna den här gången var mer av det fashionabla slaget.

Materialet som bandet hämtade sin repertoar från den här gången var nästan uteslutande från senaste plattan, Pain Is Beauty och Apokalypsis. Det hade inte skadat om de akustiska låtarna från Unknown Rooms hade fått ta en större del i setet. Det blev väl monotont och enformigt när det lades så mycket fokus på de tyngre spåren. Nya plattan funkade annars väldigt bra live, men ljudet blev rätt grötigt. Jag vet inte om det hade med ljudteknikern att göra eller om det är svårt att få ett riktigt bra ljud när musiken byggs upp väldigt mycket av reverb och ekon. Det var troligtvis en kombination av båda.

Även om de nya låtarna fungerade bra live så tyckte jag konserten tog ett annat djup när låtar som "Tracks (Tall Bodies)" och "Pale On Pale" från Apokalypsis drog igång. Det kändes som ett långsamt domedagståg som drog fram genom lokalen. Det mullrade och skakade samtidigt som Chelsea Wolfes magiska pipa lugnande matade fram texterna. Konserten var riktigt bra, med riktiga höjdpunkter i de nästan redan klassiska spåren från Apokalypsis. Allt som allt får spelningen 4 trycksvärtssvarta stjärnor av 5 möjliga.