Det är ingen lätt uppgift som Hästpojken står inför när de går upp på scenen på Kungstorget strax efter 20-tiden. Åskan hänger i luften och det är relativt blygsamt med folk. Bandet känns från början nästan lika loja som publiken. Det är blandade åldrar som är där för att se gruppen och det verkar som många inte är så insatta i Hästpojkens repertoar. Applåderna mellan låtarna är snällt sagt blygsamma. Bakom ryggen på mig så pratar tonåringar om annat och skrattar åt vem som fuldansar bäst. Uppe på scenen harvar gruppen sig igenom låtar från senaste plattan. En magisk tanke är en poppigare historia än de tidigare plattorna och det märks av. Det är inte så rått och larmigt, men det låter absolut bra. Vissa låtar funkar bättre live än andra, min favorit bland nya materialet är helt klart "Olskroken Stomp". I de lite rockigare låtarna så lyfter det. Singeln "Sommarvin" känns dock rätt platt och trist. Bandet står under tidiga delen av konserten relativt stilla på sina platser. Den enda som verkligen vänder ut- och in på sig själv är sångaren Martin Elisson. Stundom ligger han och krälar på scenen eller småviftar ut i luften. Samtidigt känns hans scenframträdande introvert och det är ju ingen nyhet i sig, men ikväll hade det varit bra om någon tagit på sig rollen att mjuka upp den stela publiken lite. Det här fenomenet är inte unikt för den här konserten. Att publiken kokar under dessa spelningar hör till ovanligheterna och ju tidigare på kvällen desto svårare är det att få igång Göteborgspubliken. Det är synd för det färgar av sig rätt bra på bandet. De spelar trots allt inför en ganska småsömnig skara människor som ändå har trotsat vädervarningarna om åskskurar för att se Hästpojken.
Magin uteblir under första halvan av konserten. Om vädret hade känts stabilt och det hade hunnit skymma så hade låtarna lockat fram en annan stämning. Nu cirkulerar mörka moln med inslag av blixtar uppe i skyn och det kollas lika mycket upp mot himlen som mot scenen. Men just då händer något. Hästpojken drar igång "Shane McGowan" och gruppen känns helt plötsligt lite vassare och farligare. Sedan börjar Martin Elissons mellansnacka lite, även om det är fåordigt. Konserten får ett annat tempo och det blandas friskt från gruppens tre skivor. När det är cirka en kvart kvar av speltiden tackar snabbt gruppen för sig. En klassisk "en gång till"-kör drar igång och rätt fort är bandet på plats igen för att spela ytterligare två låtar. Nu skämtar Elisson om att när han var ung hette det Göteborgskalaset och att på den tiden så snodde man tvål från toaletterna och drack det. Han varnade dock dagens unga för att göra samma sak nu för att tvålen inte längre innehåller alkohol. Hästpojken river av en kaotisk "Caligula" och Martin Elisson ligger och kvider medan gruppen jammar loss i bakgrunden. Det är synd att det först är i andra halvan av konserten som den lyfter, men känslan när jag går därifrån är ändå att det här är ett av Sveriges i särklass bästa indieband. De känns fortfarande vitala, även om det inte hela tiden ångar om gruppen.
Konserten med Hästpojken får tre dekadenta kvällar av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar