Class of 2015: Marika Hackman - We Slept At Last

Första gången jag hörde We Slept At Last satt jag på ett tåg och åkte genom det svenska landskapet. Jag tittade ut på den mörka skogen som lite svagt lystes upp av vinterns sista snöflingor. Där och då blev jag kär. Musiken var både vacker och skör, men i texterna dök det upp en skönt småmysig svärta som var skrämmande ärlig och utlämnande. Ett mörker likt det utanför tågfönstret. Ett mörker som min livliga fantasi både är nyfiken och livrädd för. 

Det ligger något gammalt och tidlöst över låtarna. De är så självklara och naturliga. Tydligen hade Marika Hackman rejäla problem med sömnen under skrivandet av skivan och det hörs. Det är mellan varven lite som att träda in och ut ur någons drömmar. Ibland är de vackra och vemodiga drömmar, ibland är det ångestladdade mardrömmar. Det finns en indieestetik bakom We Slept At Last. Rädslan för att bli kategoriserad som en småknäpp folksångerska gjorde att Hackman experimenterade med ljudbilden och ibland spelade på instrument som hon inte alls bemästrade.  En julklapp från hennes finska släktingar, ett finskt stränginstrument, användes utan att hon hade en susning om hur det skulle spelas. Ljudbildens lekfullhet och samspelet mellan Marika Hackman och hennes producent Charlie Andrew är en fröjd för öronen.

Känslan som den här skivan ger mig och texterna som handlar om allt från rädslan för sina inre demoner, till hennes försök att skriva en vaggvisa för att lyckas somna gör att jag har lyssnat på den här skivan sedan den kom ut i februari utan att tröttna. Det känns lite elakt att tycka att hennes sömnproblem ska fortsätta, men resulterar det i musik som We Slept At Last så tänker jag inte önska Marika Hackman en god nattsömn.

Jag och Marika Hackman efter hennes spelning i Stockholm maj 2015.