En krigsförklaring och en återblick på 2015

Jag har inte skrivit något i den här bloggen på väldigt länge. Det finns lite olika anledningar till det. Den enkla förklaringen är att livet kommit i vägen, eller rättare sagt att försöka komma tillbaka till livet. En resa som bara är påbörjad och som tyvärr ser ut att ta sin tid. Men det är inte det som det här inlägget ska handla om. Idag är det internationella kvinnodagen. En dag som jag likt många andra tycker är väldigt viktig. Det här inlägget är en hyllning till alla kvinnliga artister som gjorde 2015 till ett fantastiskt musikår. Tack!

I slutet av 2015 tänkte jag sammanfatta musikåret. Det har jag gjort så långt tillbaka jag kan minnas. Inte alltid har åsikterna vädrats, ibland har de legat kvar i skrivbordslådan. Nu i december kollade jag runt lite vad andras favoriter var och råkade då på en musikkritiker som vi kan låta vara namnlös. Han skrev att 2015 var männens år. Sedan listade han upp vad han tyckte var årets bästa skivor, naturligtvis lyste kvinnorna med sin frånvaro från den listan. Där satt jag med min lista. En lista där 80 % var skivor med kvinnliga artister. Nu är ju ingen lista rätt eller fel när det kommer till vad man tycker, men jag läste vidare och många manliga recensenter hade mestadels män på sina listor.

2015 var året då jag var så in i helvete trött på att höra vad män har att säga om allt. Ska jag vara helt ärlig var jag trött på män 2015. Nu handlar inte det här inlägget om det men det är ändå en grund till att jag uppfattade året som jag gjorde. Ja, jag är själv man men alla dessa manliga musiker som hyllades av manliga recensenter rörde mig inte alls. Inte på djupet. Det var kvinnorna som fångade mitt intresse. Det var deras röster och deras ljudbilder som gjorde mitt 2015 till ett fantastiskt musikår. De talade till mig och det var hos dem som jag kände igen tankar och känslor. 2015 var året då Chelsea Wolfe på riktigt fick den publik hon förtjänat sedan den där regniga natten i augusti 2010 när jag blev helt trollbunden av hennes framträdande. Det var också året som Joanna Newsom släppte sitt bästa album, vilket inte vill säga lite. Divers är redan en klassiker.

Joanna Newsom från videon till Sapokanikan. Videon ser du längst ner i det här inlägget.

Hemma i Sverige släppte Könsförrädare en fantastiskt bra uppföljare som fick på tok för lite uppmärksamhet. Anna Von Hausswolff utforskade vidare i helt unika mörka ljudlandskap. Alldeles nyligen uppmärksammades hon av Iggy Pop på brittisk radio, men här hemma så var det rätt få årslistor hon låg högt upp på. Tittar jag runt knuten här i Göteborg så släppte Sea Lion en lågmäld och helt fantastisk skiva vid namn Desolate Stars. Pale Honey släppte en underbar självbetitlad platta som helt försvann i spekulationer om Håkan Hellström-spelningar på Ullevi. På tal om Hellström så släpptes ett av årets guldkorn på nystartade skivbolaget Woah Dad! där just Håkan Hellström hör hemma nuförtiden. Miman av Nicole Sabouné kom visserligen först i november, men inget kändes så lugnande och omfamnande att lyssna på när regnet piskade utanför fönstren.

Nu under mars månad vill jag hylla alla de fantastiska albumen av kvinnliga artister som släpptes 2015. Första inlägget kommer upp imorgon. Tills dess får ni hålla till godo med en video från ett av förra årets allra bästa album.