Class of 2015: Chelsea Wolfe - Abyss

Jag måste erkänna att jag var livrädd inför släppet av Abyss. Rädslan bottnade i att jag kände en stark oro att bli besviken. Inte för att Chelsea Wolfe någonsin har gjort mig besviken utan för att hennes tidigare skivor har betytt så mycket för mig. Hon har gjort en ordentlig resa från när jag såg henne spela för ett fåtal men väldig hängivna fans i en nergången gammal lokal i ett regnigt Göteborg i augusti 2011. Intresset formligen exploderade i och med släppet av hennes förra skiva Pain Is Beauty. Mycket tack vare att hennes musik då användes i en teaser inför en kommande säsong av en populär TV-serie.

Jag och Chelsea Wolfe innan hennes spelning i Göteborg 2011

Efter en första genomlyssning insåg jag att Abyss skulle höra till den bästa nya musiken jag skulle höra under 2015. Det är ett riktigt tungt album, både textmässigt och musikaliskt. Chelsea Wolfes fascination för de tyngre formerna av metal har aldrig varit tydligare. Först i fjärde spåret "Maw" får jag chans att andas ut efter trippelkrossen som startar skivan. Likt de tidigare skivorna ändras det ständigt vilka låtar som är mina favoriter. Ibland vill jag känna urkraften och det primitiva gunget under fötterna och då blir det självklara valet inledande "Carrion Flowers". Ibland vill jag fångas in av den vackra "Simple Death" där Chelsea Wolfe sjunger så vackert att det får mig att tänka på sirener som lockar sjömän att gå på grund. I och med att producenten John Congleton tagit över producerandet från Chelsea Wolfe och hennes trogne vapendragare Ben Chisholm har ljudet förtätats och blivit maffigare. Att gitarristen Mike Sullivan från Russian Circles kallats in till inspelningen har också ändrat soundet och gett mer tyngd och tryck bakom Wolfes texter.

En avskalad version av "Iron Moon"

Texterna är som vanligt relativt avskalade, nakna och enkla utan att för den sakens skull bli löjliga. Sömnparalys är ett tema som finns utspritt i texterna på skivan. Texten till "Iron Moon", som är inspirerad av en kinesisk fabriksarbetare och poet som begick självmord på grund av monotonin i hans arbete och vars bägare rann över när han blev lämnade av hans fru, hör till en av Wolfes starkaste texter någonsin.  De ångestladdade texterna gifter sig bra med den tätare produktionen. Abyss är som hennes tidigare skivor inget man sätter sig in i på en kafferast. Musiken kräver lyssnarens fulla uppmärksamhet och belöningen kommer inte alltid direkt. Abyss är ännu ett stort steg framåt för Chelsea Wolfe. Något som gör mig ännu nervösare inför nästa skiva. Ser fram emot den med skräckblandad förtjusning. 2015 gjorde hon årets bästa skiva. I Augusti spelar hon på Way Out West.