En ungdomskärlek som består

Det finns vissa röster som får mig att känna mig hemma. Det är inte många, men Luther Vandross får mig alltid att känna det som jag tar mig över tröskeln till världens mysigaste stuga så fort jag hör hans röst. Jag kommer fortfarande ihåg när jag hörde honom för första gången. Tyvärr missade jag att upptäcka honom under hela 80-talet, då hans storhetstid infann sig.

En tjej som jag varit tillsammans med några veckor hade under tidigt 90-tal hittat ett bättre exemplar och jag lämnades ensam på en öde lekplats. Där satt jag på en gunga och sparkade i sanden. Helt plötsligt dök tjejen som jag egentligen var kär i fram och satte sig på gungan bredvid och frågade om jag hade lust att hitta på något. Jag trodde inte att jag hade någon chans på henne så jag hade helt enkelt gett mig efter den näst bästa. Vi gick hem till henne och hennes relativt stora skivsamling. Det mesta hade hon visserligen snott från hennes farsa, men det var ändå imponerande att hon hade så pass mycket skivor. Hon skulle koka té och lämnade mig på övervåningen. Innan hon gick ner för trapporna sa hon åt mig att sätta på någon passande musik.

Jag rotade relativt snabbt igenom allt och försökte hitta det mest hångelvänliga jag kunde tänka mig. Det fanns mycket som jag kände jag inte ville höra. Ace of Base, Dr Alban och annat dansvänligt som var populärt runt den här tiden var jag inte sugen på. Det var då Luther Vandross luriga uttryck dök upp i skivbacken. Han stod med ett kåtbusigt uttryck i ansiktet och med uppsliten skinnjacka med skjorta och slips under. Som om han egentligen var på väg till jobbet, men ångrat sig och nu stod utanför sin älsklings dörr redo för en omgång i sänghalmen. Jag slängde snabbt av Ace of Base-singeln från skivspelaren när jag hörde henne börja gå upp för trapporna. Jag visste inte riktigt vad som skulle komma ur högtalarna när nålen träffade spåret. Precis när jag skymtade hennes skugga i de sista trappstegen innan hon var uppe på övervåningen startade "Never Too Much".

Never Too Much

Det lät precis som omslaget såg ut. Hon tyckte det var ett bra val och jag gick någon timme senare hem i regnet med låten spelandes i huvudet. Jag kommer ihåg att jag tog några danssteg i vattenpölarna på vägen. Jag var kär, både i tjejen jag aldrig trodde jag hade en chans på och i Luther Vandross röst. Förhållandet med tjejen tog slut efter några veckor. Då träffade hon en äldre och tuffare kille som rökte och hade ett stort ärr i ansiktet, jag tror han var från Chile. Som tur var hade jag hunnit spela av skivan på kassett, så Luther hade jag åtminstone kvar. Han har varit med mig sedan den dagen och ibland kan jag bara lyssna på Luther en hel vecka. Visst kan det bitvis vara väldigt smörigt, men det finns hela tiden en melankoli i hans röst som gör att jag sväljer smöret med ett leende.

Omslaget till plattan

Några få ord om Luther Vandross kanske sitter på sin plats också. Han lärde sig spela piano när han var tre år gammal. Hela familjen pysslade mer eller mindre med musik. Fadern dog i diabetes när Luther var åtta år. Som ung var han med i två avsnitt av klassiska barnprogrammet Sesame Street. Under tidigt 70-tal arbetade han tillsammans med Roberta Flack och Delores Hall. Ingen mindre än David Bowie upptäckte Vandross under den här perioden och fick snabbt med honom i sin stab. Han var bakgrundssångare på Bowies platta Young Americans och skrev tillsammans med Bowie låten "Fascination" på samma skiva. Luther Vandross skrev en låt till Broadwaymusikalen The Wiz. Efter det var han bakgrundssångare på en hel drös storstjärnors nya skivor. Han släppte också två lysande skivor med gruppen Luther som tyvärr inte gick hem hos skivköparna. En parentes är att jag har cirka tio exemplar av LP:n This Close to You, så fort jag hittar den för 5-10 kronor måste jag bara köpa den. Så sjukligt förtjust i Luther Vandross är jag.

1978 sjöng han på Gregg Diamond Bionic Boogie-låten "Hot Butterfly", i mitt tycke en av de absolut bästa softa discolåtarna någonsin. Samma år var han med på en Quincy Jones-platta. Mellan 1978 och 1979 gästade han på discoplattor med Soirée, Mascara och Charme. Alla tre plattorna är guld för de som älskar Luther och disco, framförallt Mascara-skivan kan dock kosta ganska många guldtior. Ett sista discosamarbete skulle han hinna med innan det var dags att testa de egna vingarna igen. Titelspåret från Change-skivan The Glow of Love är bland den själfullaste discon som någonsin spelats in. 1981 släppte Vandross skivan Never Too Much och blev med den och följande skivor en av de största soulnamnen under 80-talet.

Den fantastiska discolåten "Hot Butterfly" med Luther på sång

Efter att inte ha tagit hand om sig själv trots läkarnas varningar om hur allvarlig hans diabetes var så hamnade Luther Vandross 2003 i koma efter att ha drabbats av en stroke. Efter två månader vaknade han, men fick då slåss mot bland annat en kraftig lunginflammation. 2004 tog han emot en Grammy genom videolänk och senare under året var han och gästade Oprah Winfrey i hennes talkshow. Efter det försvann han helt från rampljuset fram till hans död första juli 2005. Dödsorsaken var en hjärtattack. Luther Vandross blev 54 år.

Om du likt jag inte kan få nog av Luther Vandross har jag slängt ihop en liten lista på några Luther-favoriter på Spotify. Kolla in den här: Luther Vandross by Lyssnandet