När öppningsspåret "Give Life Back to Music" drar igång känns det som jag sätter mig på ett plan som ska lyfta mot en destination som känns både spännande och lite läskig. Sedan är det som att planet bromsar in helt och hållet. Allt detta händer under de första 18 sekunderna av skivan. Första låten är snällt sagt ganska harmlöst discoskval. Det är absolut inte dåligt, men ganska intetsägande musik. Jag vet inte om jag är discoskadad av alla discoskivor min far hade när jag växte upp, men det blir aldrig särskilt intressant i början av skivan. Det känns som andra spåret, "The Game of Love", åker några år fram i tiden och klockan stannar en bit in på 80-talet och den slicka soul som producerades då. I mina öron låter det bättre och jag får åter hoppet om vad skivan kan bli.
Att för mig säga något om låten "Giorgio by Moroder" är inte lätt. Få producenter har betytt så mycket för modern musik som just Giorgio Moroder. Från hans varma sängkammardisco med Donna Summer till elektroniska soundtracks under tidigt 80-tal så har han format så gott som all modern musik. Jag får rysningar bara av hans röst på spåret, jag älskar verkligen synthmelodin som är i låten men kunde varit utan jazzplinkandet. Just sånt jazzplinkande brukar gå hem hos mig, men här funkar det inte. När det byts ut mot vackra stråkar och trummorna får spela fritt låter det dock helt fantastiskt. Sedan kommer synthslingan tillbaka och ett scratchande ljud dyker upp i ljudbilden. Det låter också fantastiskt.
Sedan går plattan tillbaka till någon form av jazzig soulmuzak och jag gäspar lite smått. "Within" är vacker och småfin, men också rätt trist. Efter det tycker mina öron att det går utför rätt rejält. De två följande låtarna är för snälla, platta och uddlösa. Det känns som musik till reklam för ett klädmärke som majoriteten köper, men ingen riktigt älskar. Pharrell Williams som gäst på två spår känns konstigt, speciellt eftersom den första är en trist bagatell. Att Daft Punk har med Paul Williams är dock något helt annat. Han lyfter spåret "Touch" rätt rejält och det jazzfunkiga mittpartiet i låten borde genomsyrat en större del av den. När Pharrell kommer tillbaka och har med sig Nile Rodgers på "Get Lucky" blir det rätt bra ändå. För de som någonsin hört Rodgers karraktäristiska gitarrspel så vet de att det är en ingrediens som garanterat ger materialet hitpotential. Det känns lite som man står på dansgolvet på ett klassiskt discohak vid stängningsdags. Just när ljuset tänds och magin som gömde sig i mörkret sakta börjar försvinna. Och den magin försvinner rätt snabbt, eller rättare sagt när nästa spår drar igång. Muzak är igen ordet som dyker upp när jag hör de två låtarna efter "Get Lucky". Daft Punk säger sig haft grupper som The Eagles, Doobie Brothers och Fleetwood Mac som inspiration för skivan och det blir kanske allra tydligast i "Fragments of Time" där Todd Edwards gästar. Det låter just som en blandning av nämnda grupper. Det är en helt okej poplåt, om än lite småtråkig.
"Doin' It Right" med Panda Bear gästandes ger mersmak. Jag hade förhoppningar om att skivan skulle låta mer åt det hållet, men det gör den ju uppenbarligen inte. Sedan är det bara ett spår kvar och det är synthkaskader och ett massivt trummande som avslutar skivan. Här blir skivan äntligen lite smutsig och det låter inte så extremt välpolerat som resten av plattan. För de som redan är stora fans av de senare skivorna med Daft Punk så finns det säkerligen mycket att älska på den här skivan, men för mig som älskade första skivan för dess punkiga attityd och ibland naiva leklust så är det rätt glest mellan solstrålarna. Efter det har Daft Punk aldrig riktigt tilltalat mig. Det finns ändå klara höjdpunkter på skivan och att den kommer bygga på deras redan lysande karriär är ganska självklart. Det är musik som tilltalar en stor massa och det är inte musik som är gjord för att passa många, det märks att Daft Punk vill låta så här.
Höjdpunkter: Giorgio by Moroder, Touch, Get Lucky, Doin' It Right.
Bottennapp: Lose Yourself to Dance, Instant Crush, Motherboard.
Betyg: 3 av 5
Lyssna på skivan på Spotify: Daft Punk – Random Access Memories
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar