1. Peace N Luv
Förstår inte riktigt spelmansvibbarna i introt. Jag hade föredragit att skivan drog igång med "Det kommer aldrig va över för mig. Betygsätter inte introt, men själva musiken tillför inget till skivan.
2. Det kommer aldrig va över för mig
Första släppet från skivan och till en början tyckte jag mig hört låten tusentals gånger. Den har dock satt sig och låter en andra och tredje gång mycket bättre. Låten känns som en naturlig fortsättning på 2 steg från paradise. Musiken får mig stundtals att tänka på "New Years Day" av U2. Synthen passar väldigt bra och förannonserar det lite baleariska soundet på låten efter. Det funkar väldigt bra i kombination med låtens och textens euforiska känsla. (4 av 5)
3. Du kan gå din egen väg
Det blir svårt att inte nämna Fleetwood Mac när titeln är en direktöversättning av deras "Go Your Own Way". Likheten slutar inte där. Man nästan ser och hör Nicks och Buckingham under låtens gång. Musiken lånar friskt från genren Balearica, dansant och solindränkt pop. Det Håkan tillför med text och röst är en ton av melankoli. Det är i grunden en bra låt, men det blir lite jobbigt att försöka hänga med i texten när han stammar fram orden. Visst förstår jag tanken med varför han valt att göra så, men jag blir lite stressad av stammandet. I slutet funkar det dock, då känns låten nästan lite Springsteensk (3 av 5)
4. När lyktorna tänds
Här hörs tydligt Håkans nya sätt att sjunga på. Han låter inte så ansträngd, det låter nästan lite Thåström emellanåt om hans röst och det passar honom mycket bra. Även om han tar i lite mer i refrängen så är det ändå på ett dämpat sätt. Här lyfter skivan riktigt. Refrängen tänder inte bara lyktorna på andra sidan, hela Älvsborgsbron står i lågor. Det gör att alla lampor tänds i betyget. (5 av 5)
5. Pistol
Oj, här händer det grejer. En mörk synth pumpar på i bakgrunden. Det är ovant att höra, men det funkar. På något sätt blir det lätt att fokusera på texten utan väggar av gitarrer. Texten känns hittills som en höjdpunkt på plattan. Det lite för långa outrot knipsar bort en siffra i betyget, men i sig är det en riktigt bra och ny sida av Håkan som tittar fram här. Ser med spänning fram emot om han kommer ta det här vidare på nästa platta. (4 av 5)
6. Valborg
Finaste stunden infinner sig i och med den här låten. Det här är en av de bästa balladerna Hellström någonsin levererat. En direkt klassiker. Stråkarna smeker öronen samtidigt som Håkan sjunger om en kapad spårvagn och pissigt Göteborgskt vårväder. Raden "Vill du ha en idiot lägg din hand i min" är träffsäker och vacker. Helt plötsligt tar låten slut. Jag hade gärna hört den fortsätta i någon minut till. Men en sådan petitess hindrar inte låten från att få högsta betyg. (5 av 5)
7. Tänd strålkastarna
Ett larmigt mellanspel som jag definitivt gillar bättre än introt. Men varför gjorde man inte en låt av det? Hade varit skönt med ett riktigt rockigt spår just här på skivan.
8. Livets teater
Det låter lite Joy Division eller tidiga The Cure om introt. Håkan sjunger med sin nya röst även på den här låten och det funkar även här väldigt bra. Det är en relativt dämpad Håkan som sjunger om mutstaden Göteborg och en korvgubbe på hörnet som råkar illa ut. En inblick i livet som levs i Götet helt enkelt. Är inte överdrivet förtjust i den kvinnliga bakgrundssångerskan just på den här låten. Det är absolut inget fel på henne, men jag hade hellre hört Håkan ensam bakom mikrofonen på just det här spåret. (3 av 5)
9. Fri till slut
Jag gillar låten tills refrängen kommer in. Då blir det gapigt och jobbigt och jag kan just då förstå kritiken Håkan ibland får för sin röst. Den passar mig mer i tyglad och dämpad form. Musiken känns lite som den går på tomgång efter ett tag också. Skivans bottennapp än så länge. (2 av 5)
10. Street Hustle
Visst känns det lite som om Lou Reed hade gått in studion och börjat sjunga på svenska i början av låten, men sedan så kommer Håkans vanliga röst igång och allt är som det brukar. Det är stråkar som ackompanjerar textrader som "på knä i bögkvarteren", sedan kommer en saxofon insmygandes på slutet och avslutar en låt som jag tycker aldrig riktigt kommer igång. Den har potential, men det utnyttjas inte riktigt. (3 av 5)
11. Det tog så lång tid att bli ung
Samplingen i början känns fullt naturlig här i skivans andra ballad. Det är finstämt och vackert. Eva är åter med i leken. Den sparsmakade musiken gör att det går att fokusera på texten än en gång. Och vilken text sedan. Riktigt vacker. Det är balladerna som gör mig knäsvag av beundran. Så bara lyssna på stråkarna som Hellström själv sjunger i texten. Det är mycket stråkar, men ändå precis lagom. Jag sitter i valet och kvalet om jag ska ge låten full pott, men det blir inget körsbär på toppen av glassen den här gången. (4 av 5)
I helhet är det här en riktigt bra skiva och ännu en guldkantad spårvagn i Hellströms karriär. En karriär som med all säkerhet inte kommer spåra ur inom en snar framtid. Men likt en spårvagn rostar den lite när den har gått ett tag. Efter mellanspelet fångas mitt intresse inte riktigt upp igen. Det är bra, men det puttrar mest på. Inte förrän "Det tog så lång tid att bli ung" är jag fast igen och då är det snart dags att gå av. Jag måste ge Håkan en eloge för att han vågar att prova nya vägar. Han hade kunnat följa spåret från förra skivan, men än en gång sticker han av och provar nya infall. Det har han alltid gjort. Han går sin egen väg. "När lyktorna tänds" och "Valborg" är redan i min bok stora Hellströmklassiker och kommer säkert leva ett långt och lyckligt liv även live. Jag ger plattan 4 av 5 i besiktning. Lite lätt rost vägs upp av att svängarna tas ut rejält och det utan att växlarna krånglar. Ber i förväg om ursäkt för spårvagnsliknelsen, liknelsen föreföll naturlig när jag satt och recenserade Sveriges mest Göteborgska artist.
Lyssna på skivan här: Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar