Hon kommer aldrig att sjunga igen

Den bästa samlingen med hennes tidiga alster

En av mina favoritröster någonsin har tystnat. Det gick att läsa på nätet under förra veckan. Just den där formuleringen fick nästan mitt hjärta att stanna. Visst, jag kan förstå att skribenten ville väcka uppmärksamhet, men det är inte en vidare snäll formulering för fansen att läsa. Jag trodde att en av mina favoritsångerskor någonsin hade dött. Det hade hon som tur var inte. Men något hade dött ändå. Linda Ronstadt fick diagnosen Parkinson för cirka åtta månader sedan, men först nu gick hon ut med det. Svår läkarskräck gjorde att hon hade lärt sig att leva med att inte må bra. Vändningen kom när en vän till henne såg hur skakiga hennes händer var och han tvingade då henne att uppsöka läkare. Troligtvis har sjukdomen drabbat henne redan för åtta år sedan. Det allra mest tragiska i det hela är att hon inte kan sjunga längre. Det är just rösten som är Linda Ronstadt. Hon skrev så gott som aldrig egna låtar, men hon tolkade andras alster så att originalartisterna gav upp om att det var deras låtar längre.

Linda Ronstadt växte upp på en ranch i öknen strax utanför Tuscon i USA. Föräldrarna har ursprungligen sina rötter i Tyskland och Mexiko. Musik var viktigt i familjen och redan som 18-åring flyttade Linda till Los Angeles för att ge sig på en karriär som sångerska. Genombrottet kom tillsammans med gruppen The Stone Poneys och låten "Different Drum", en låt som på senare år hörts i allt från en deoreklam till svenska filmen Känn ingen sorg. Efter hon lämnade Stone Poneys så byttes även soundet ut, folkrock-elementen byttes ut mot en något mer countrydoftande ljudbild. Folkrockkänslan hängde dock länge kvar i karriären. Den breda massan upptäckte henne i och med plattan Heart Like A Wheel 1974, då hade country-stuket fått en mer återhållsam roll och det var en mer polerad och poppig sida av Linda Ronstadt som hittade en stor publik. Efter plattan avlöste succéerna varandra. Senaste skivan med Linda Ronstadt kom 2006 och om inget mirakel sker så kommer det vara hennes sista platta.

Nu i dagarna släpps hennes självbiografi Simple Dreams, en bok som hon har skrivit helt själv utan spökskrivare. Hon har ett väldigt kontrollbehov och gillade inte tanken på att berätta historierna för någon annan som kunde skriva om hennes ord. I den går det att läsa om att hon efter att ha spelat förband åt The Doors inte alls var imponerad av Jim Morrison. Däremot så avgudade hon Neil Young som hon också turnerade med. Den tar även upp nattliga jamsessions med Gram Parsons och Keith Richards. Det verkar dock inte som att boken kommer ta upp hennes omåttliga intresse för droger, ett intresse som resulterade i två näsoperationer på grund av att näsan frätts sönder av all kokain. Det ska i alla fall bli riktigt intressant att läsa om hennes liv och karriär. Från att leva ett spartanskt liv ute i ödemarkerna till att under 70-talet bli den högst betalade kvinnliga artisten i USA.

Jag satt för några dagar sedan och försökte tänka ut den ultimata tolkningen av andras material som Linda Ronstadt har gjort och valet föll på den inte helt okända "I Will Always Love You". En låt som jag inte är vidare förtjust i när det gäller Dolly Partons originalversion och som jag tycker ännu sämre om med Whitney Houston. Låten har aldrig greppat tag i mig och spelat på mina hjärtsträngar. Det var fram tills jag hörde Linda Ronstadts version. Hon gör en väldigt personlig och smärtsam version av låten. Bara en människa med ett hjärta av sten kan lyssna på den utan att bli berörd. Jag hade sällan hört orden när jag lyssnat på låten innan, men i Lindas version så slås de in i öronen med blodröda pulserande bokstäver. Det är inget onödigt wailande som jag tycker det är i Whitneys version. Det är heller ingen smörig saxofon, här är det fantastisk steel guitar av Dan Dugmore. Hans gitarrsolo i låten är ett av mina favoritgitarrsolon någonsin. Kanske bör tillägga att jag annars inte gillar gitarrsolon något vidare. Tydligen ska Whitney Houston själv ha sagt att den ultimata versionen av låten var Linda Ronstadts version och inte hennes egen. Hon lyssnade tydligen på den och inte på Dolly Partons original när hon skulle tolka låten till Bodyguard-soundtracket.

Nyligen fick Linda frågan från vännen Emmylou Harris om hon kunde tänkas komma upp och gästa henne på en spelning. Hon var tvungen att tacka nej på grund av sjukdomen, men hon satt i publiken och tänkte texten och hörde hur den lät i hennes huvud. Hur mycket hon än vill sjunga så går det inte, det har sjukdomen satt stopp för. Hon kommer aldrig att sjunga igen.

Linda Ronstadts fantastiska tolkning av "I Will Always Love You"