Recension: Könsförrädare och Mattias Alkberg live på Pustervik

Igår slog Galago och Teg Publishing ihop sina påsar och passade på att ha tillställning under bokmässehelgen här i Göteborg. Jag kom in lagom till konserten med Könsförrädare. Nu var det äntligen dags att få uppleva gruppen live. De drog igång utan påannonsering prick 22:30. Konserten varade sedan i nästan precis 30 minuter. Med andra ord så spelades nästan hela skivan. Tror det var två spår som inte fanns med i liverepertoaren. Jag trollbands direkt av musiken och att få höra skivan live, en skiva jag levt väldigt nära i snart två veckor. Först blev jag lite besviken att Könsförrädare inte tog sin plats på scenen. Mellansnacket var kortfattat och blygt. Gruppen släppte debuten Curse All Law dagen innan, men även snacket om släppet var ganska lågmält. Efter några låtar såg jag dock storheten i att de lät musiken tala ifred. Låtarna är så pass starka att de klarar sig utan massa utsmyckningar. De behöver inte göra en scenshow av det hela och efter ett tag blev det på något sätt en av styrkorna under konserten. Som publik kan man inte annat än att sugas in och bli uppfylld av musiken.

Liveversionerna visar på vilket fantastiskt band Könsförrädare är. Båda sångerskorna sjunger med sådan inlevelse och med känsla att jag nästan smått stirrar på dem under långa perioder, allt för att försöka suga in så mycket av det de förmedlar. Jag har aldrig tidigare ens tänkt på att gruppen har en trummis och basist, men så här live får jag uppleva vilken viktig stomme de är i bandet. När jag hör introt till "Death to Stories" slår hjärtat några extra slag. När låten är slut möts bandet också av den största applåden under spelningen. Slutet på konserten blir tvärt och bandet tackar för sig och går av scenen utan extranummer. Om jag ska klaga över något så får inte bandet alltid till tyngden från skivan. Det känns lite småstelt emellanåt också, men det kommer säkert släppa när de spelat de här låtarna några varv till. Sedan tycker jag att publiken var väl kall under konserten. Skivan är så färsk och de flesta har inte lyssnat lika mycket som jag på materialet och det har jag förståelse för, men publiken verkade vara extra svårflörtad under konserten.

Mattias Alkberg levererade bredbent rock

Kvällens andra stora akt var Mattias Alkberg som hade med sig ett relativt nyihopsatt band. Alkberg var Könsförrädares raka motsats. Här bjöds det på bredbent rock som nästan kändes Springsteensk mellan varven. Nya låtar som "Skända flaggan" och "Raggare" blandades med äldre material. Även om det var bra drag i de rockigare låtarna så tyckte jag ändå att "Allting är drömt" och "Helgen v.51" hörde till höjdpunkterna. Över lag kommer låtskrivargeniet Mattias Alkberg bäst fram när det inte larmas på tills tårna krullar sig. På de lugnare låtarna får han till ett gospelskitigt sväng som inte går att hitta på andra håll i svenskt musikliv. Utan att slå på en för stor trumma så var båda konserterna bland det bästa jag sett i år. Det märks att Könsförrädare är yngre som artister och att de har en resa framför sig som kommer göra dem till ett ännu bättre liveband. De har inte riktigt hittat hem live än, men är på god väg. Mattias Alkberg är en av få artister inom den svenska musikscenen som fortfarande känns spännande och relevant av de som startade samtidigt som mannen ifråga. Det är bara att tacka och bocka för att Galago och Teg kom på den briljanta idén att ha den här festen.