Chelsea Wolfe är en musikaliskt rastlös själ. Det har varit en stor utveckling mellan varje album. Först kom den primitiva och distigt sovrumsinspelade The Grime and the Glow, en skiva som snabbt fick etiketten "doom folk" klistrad på sig. Sedan släppte hon Apokalypsis, en platta som närmast kan beskrivas som en tung och relativt välproducerad mörk rockskiva. Förra året kom Unknown Rooms, vilket mestadels var en akustisk historia. På Pain Is Beauty dröjer det inte länge innan en tung synthslinga visar den nya riktningen.
Inledande "Feral Love" har en smattrande synth som ligger och pumpar på medan Chelsea Wolfe sjunger med sin varma men samtidigt dystra röst. Just röstmässigt låter det ännu bättre än tidigare. På Unknown Rooms vågade hon rösten vara på många spår och inte lägga på massa lager av effekter. Här är effekterna tillbaka på många av låtarna. Både på gott och ont ska tilläggas. Det är lite synd att dränka hennes vackra stämma i effekter, men samtidigt är det just väldigt effektfullt. Redan på spår två så får dock lyssnaren lite semester från det nya soundet. "We Hit A Wall" skulle kunna platsat på Apokalypsis och är efter min fjärde genomlyssning ett av de stora favoritspåren. Det känns som stråkarna från flertalet låtar på Unknown Rooms hänger kvar och färgar musiken väldigt bra. Redan i nästa spår dyker synthen upp igen och som inte det räcker så har "House of Metal" trummaskin som grund. Stråkarna dröjer kvar i den här också. Det är bra, men blir lite segt och utsvävande efter en stund. Tyvärr hänger mycket från spåret kvar i "The Warden" och här börjar jag tappar intresset. Det är för mycket effekter och stämning, samtidigt som det mest bara puttrar på.
Sedan bryter sig "Destruction Makes the World Burn Brighter" ur synthträsket. Det här kan vara det punkigaste Chelsea Wolfe spelat in sedan "Advice & Vices" från The Grime and the Glow. Det är bra, men lite för spretigt och rörigt för att funka helt. Stora delar av den resterande delen av plattan flyter ut i ljudvågor fyllda av synthar och effektlådor som gör att sången ofta dränks och trängs för mycket med instrumenten. Mina förhoppningar var skyhöga och det är först i slutet av skivan den blir riktigt intressant igen. "The Waves Have Come" är en fantastiskt vacker låt, det närmaste Chelsea Wolfe har kommit att göra en smäktande ballad. Avslutande "Lone" funkar också relativt bra. Här är det till en början bara Chelseas röst och en gitarr som slåss om uppmärksamheten. Kontrasterna mellan det tunga rocksoundet och folkrocken är annars något jag saknar på skivan. Det är för jämntjockt. Troligtvis och förhoppningsvis lämnar hon det elektroniska spåret till nästa skiva och utvecklas vidare. Det här är en skiva med en väldigt bra inledning med de två första spåren och som avslutar starkt med de två sista. Däremellan är tyvärr Pain Is Beauty lite av en besvikelse.
Chelsea Wolfe - Pain Is Beauty får 3,5 dysterkvistar av 5 möjliga.
En lugnare livevariant av "We Hit A Wall", plattans bästa spår.
Chelsea Wolfe turnerar i höst både i USA och i Europa. I Sverige spelar hon i Stockholm på Debaser Hornstulls Strand 5/11 och i Göteborg på Truckstop Alaska 8/11. Jag kan varmt rekommendera att gå och se henne. Det kommer jag att göra. 2011 såg jag henne live och det var det årets bästa konsert. Ja, det var det året som Prince spelade i Slottsskogen. Bara några dagar innan var vi några få som hittade ut till Gårda i Göteborg för att se Chelsea Wolfe. Lyssna in dig på skivan på Spotify: Chelsea Wolfe – Pain Is Beauty
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar