Efter att jag har lyssnat klart på Könsförrädares debut Curse All Law för första gången får jag en känsla av att jag vill vara med, nej, jag vill krypa in i gruppen och uppleva det inifrån. Det känns lite som att hänga utanför en replokal med en skylt på dörren som talar om att jag får beträda deras värld endast på deras villkor. Att som lyssnare då kritisera känns inte helt enkelt. Samtidigt så tror jag inte att en extern tyckare kan skada gruppens egenbild. Det känns som de gärna vill bli omtyckta, men om de inte blir det så är det inte hela världen. De är så pass starka i sig själva och sin kärlek till gruppen som enhet. De vet att de är bra, riktigt jävla bra.
Det kan jag hävda även om jag tycker att skivan börjar lite stapplande. Jag fångas inte riktigt av inledande "C'mon Superiors". Det är emellanåt ganska larmig rock som slår emot mig, men inget krokar riktigt i. Sedan följer en stark trio låtar som börjar med "Raging River". Redan nu spelas låten rätt flitigt på P3 och jag hoppas att den med sitt lätta täcke av mörker med invävda popmelodier lockar lyssnare till att köpa skivan. Det är skivans helt klart lättillgängligaste spår. Den ligger på en skiva som kräver rätt mycket av lyssnaren stundtals. Könsförrädare är inte inställsamma och klappar inte medhårs. Texten på "Raging River" känns som en verbal pungspark till män som sätter agendan och textraden "I don't make music with my crotch, you don't" kan vara en av de bästa rader jag har hört på länge. "Death to Stories" knockade mig totalt första gången jag hörde den. Det gör den fortfarande. Än så länge har jag inte hört en bättre låt från 2013. Den är fyra minuter av allt jag älskar med musik. Jag hade från början svårt för det dubbla sångspåret på "Finger On the Trigger", men redan efter några gånger växer låten. Det är som med skivan i sin helhet. Den behöver tid för att hitta in.
A-sidan slutar tyvärr inte helt enligt min smak. Jag får känslan av att en bra låt försvinner lite i produktionen och jag hade hoppats på en större urladdning i slutet. Texten är så bra så jag önskade låten ett annat öde. B-sidans första låt känns inte heller riktigt som den tar fart. Sedan följer även på den här sidan tre fantastiska låtar varandra. "Okay" kan vara starkaste spåret på hela skivan. Texten är så stark och lyckas ta upp ett extremt tungt ämne utan att göra det för svårt att lyssna på. Bara det är en fantastisk merit i sig. Rent musikaliskt är det sparsmakande, bara det allra viktigaste är där och det är också en konst att få till. Både "Leaving" och "Local" är riktigt bra rocklåtar som känns som albumspår från 90-talets småtaggigaste indieplattor. "Local" känns nästan lite dubbig mot slutet och allt som allt känns det som Mattias Alkberg tar mer plats i produktionen på b-sidan. Man skulle nästan kunna tro att Lee Perry rattat slutet av låten. Avslutande "Outro" lider lite av samma sjukdom som avslutande spåret på a-sidan. Jag saknar kraften. Den finns i texten, men i musiken når den inte riktigt fram. Det är en intressant och stämningsfull avslutning, men jag skulle vilja känna ett hårdare tryck. Jag vill skaka sönder till Könsförrädare och lite undra vad fan jag varit med om när skivan tonar ut. Texterna och musiken ger mig den känslan, men inte riktigt produktionen.
Min första tanke när jag hörde debutsingeln var att det påminde mig om ett annat band med rötterna i Luleå, nämligen Fireside och framförallt deras andra skiva Do Not Tailgate. Den har det där vackra, lite sköra blandat med rätt riviga gitarrer och melankoliska slingor som Könsförrädares debut också har. Jag vet inte riktigt hur Mattias Alkberg har påverkat ljudbilden. Vad han än har gjort eller inte gjort så är produktionen väldigt passande musiken över lag. Det är lite skevt, lite småskavt och väldigt levande. Det är rock med en fin patina. Texterna är politiska, men inte på ett sätt som känns som slag på fingrarna. Könsförrädare delar dock ut några riktigt käftsmällar på skivan, som exempelvis mitt tidigare exempel på "Raging River". Det är dock skönt att slippa få ett manifest i ansiktet, något jag tycker sällan fungerar när det gäller musik. Samtidigt är det väldigt smart av gruppen att nästan viska fram delar ur det lite subtilt för lyssnaren. De har viktiga budskap och det går fram utan att det skriks ut. Curse All Law är en stark albumdebut av ett band som direkt sätter sig som en gyllene trästicka i musikbranschens hand. Ett band som inte är inställsamma utan gör det de tycker är viktigt och den musik de vill. Emellanåt är det gåshud-i-skägget-bra, ibland når de inte riktigt de höjderna. När jag nu har levt med skivan i lite mer än en vecka behöver jag dock inte spara på krutet. För varje lyssning växer skivan så jag behöver inte vara orolig för att jag ger den ett för högt betyg. Jag måste helt enkelt ge den 4,5 krutdurkar av 5 möjliga.
Skivan släpps nu på onsdag 25/9 och dagen efter spelar Könsförrädare och Mattias Alkberg med flera på Pustervik i Göteborg. Självklart kommer jag vara där, så framåt fredag kan ni läsa allt om hur det var.
Videon till "Raging River"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar