Det finns vissa skivor som man bara måste höra hela när man sätter igång dem. Frank Sinatras ledsamt förbisedda alster Watertown från 1970 är en sådan skiva. Plattan är ett konceptalbum om en familj från en småstad. Kvinnan i familjen är trött på det livet och har redan varit otrogen med en mer spännande man. Hon bestämmer sig för att söka lyckan i storstaden och lämnar man och två barn bakom sig. Allt berättas utifrån den icke namngivne mannen i familjen. Mitt i allt sörjande kommer mannen närmare sig själv, han börjar sakta komma underfund med vad han har förlorat och varför.
Skivan är producerad och delvis skriven av Bob Gaudio som var en av de fyra i The Four Seasons. Även Jake Holmes har varit med och skrivit materialet. Gaudio och Holmes hade precis färdigställt Four Seasons-plattan "Genuine Imitation Life Gazette". Det hörs. Watertown är det närmaste Frank Sinatra någonsin kommit rock och pop. Dock kan man inte påstå att det här är en rockskiva. Det låter fortfarande väldigt mycket Frank Sinatra. Skivan är väldigt mörk i tonen och passar allra bäst att avnjutas med dov belysning i favoritfåtöljen med hörlurar. Det är den perfekta skivan att lyssna på om du precis blivit lämnad.
Efter den inledande beskrivningen av småstaden Watertown är det en resa in i Sinatras brasvarma uppbrottsvärld. En mysig skiva, men så enormt sorglig. Redan andra spåret "Goodbye (She quietly says)" sätter tonen med rader som sakta borrar små hål i hjärtats artärer. Precis när det börjar kännas för mycket kommer den mer upplyftande "For a While". Eller det kanske ska tilläggas att den känns mer upplyftande i sammanhanget, det är ändå ingen munter låt. I slutet av låten kommer han fram till att han inte har glömt sin Elizabeth, inte än i alla fall. "Michael and Peter" handlar om hans nya liv som ensamstående med två barn. Låten är en av flera som på skivan är uppbyggd som ett brev till frun. Så här fortsätter det. I "What's Now Is Now" försöker mannen förstå vad som hänt och vad som är hans del i det hela. Precis när man tror att han börjar förstå att hon vuxit ifrån honom så sjunger han att han förlåter henne för att hon varit otrogen och att hon nu kan komma tillbaka. Det är otroligt smärtsamt att höra. I näst sista låten "She Says" får han äntligen ett brev tillbaka från Elizabeth. I brevet låter det som att hon inte riktigt trivs med det nya livet och saknar mannen och barnen i Watertown. De sista raderna i låten är "She says she's coming home". Jag ska inte förstöra slutet för er, men jag har aldrig lyckats höra sista spåret "The Train" utan fuktiga ögon. På Spotifyversionen och CD:n av plattan är även låten "Lady Day" med som bonusspår. Det är en riktigt bra låt, men jag föredrar att avsluta skivan med "The Train".
Nu när det är Alla hjärtans dag den här veckan så väljer Lyssnandet att fira detta med något som jag valt att kalla "Alla brustna hjärtans vecka". Det här är första delen och det återstår att se vad för andra sorgliga små musikskatter som kommer grävas fram.
En av höjdpunkterna på plattan, "What's Now Is Now"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar