Irlands svarta ros gick bort för 27 år sedan idag

För 27 år sedan idag gick rocklegend Phil Lynott bort. Att försöka sätta ord på hur mycket han betydde för rockmusiken är omöjligt. Det är även omöjligt för mig att beskriva hur mycket han har betytt för mig personligen. Jag glömmer aldrig den dagen jag var hemma hos en vän till min mamma. Det regnade ute och de två satt och diskuterade med varsin kopp kaffe framför sig. Jag satt med ett saftglas och gjorde mönster av spillda saftdroppar i den vita plastduken som låg på bordet. Som sexåring har man inte något vidare tålamod och efter en stund så gjorde min lek att hela mitt saftglas låg utspillt på bordet. Min mamma och hennes väninna insåg att jag måste ha något att pyssla med och snabbt dök en mindre samling kassetter upp. Det plockades även fram en bandspelare som placerades strategiskt långt från bordet i ett hörn av andra sidan rummet. Ett par jättelika hörlurar togs också fram, hörlurarna passade inte ett barn men jag lyckades få på mig dem på något sätt ändå.

Kassetterna såg inte vidare spännande ut. Jag rynkade på näsan åt Stevie Wonder som låg överst i högen. Många andra artister flimrade förbi, en hel del av dem har jag upptäckt efter den här händelsen. Just då var jag hårdrockare, så det var först när en kassett med gruppen Thin Lizzy rotades fram som jag fick upp intresset. Omslaget var svart och i vitt trädde tre ansikten fram. På omslaget stod det Bad Reputation med ilsket röda bokstäver. Kassetten var inte tillbakaspolad så första låten som strömmande in i hörlurarna var "That Woman's Gonna Break Your Heart" från b-sidan. Jag satt helt förstelnad och lyssnade klart på b-sidan för att sedan spela hela a-sidan. Sedan gav jag mig på b-sidan från början. När det var dags att gå hem så fick jag kassetten som present. Det första jag gjorde när jag kom hem var att sparka av mig skorna, behöll jackan på och sprang till bandspelaren vi hade i köket och drog igång bandet.

Omslaget till albumet Bad Reputation från 1977

Lizzy och Lynott följde sedan med mig i lurarna och jag har fortfarande perioder då jag bara lyssnar på Thin Lizzy. Det kan gå veckor då Lynotts varma stämma är det enda som riktigt känns på djupet. Jag tror att mycket av min stora kärlek till Thin Lizzy ligger i Lynotts känsla för soul. Hårdrock har aldrig varit själfullare än när Phil Lynott stått bakom micken. Det inslaget är en del i gruppens odödlighet. Lynott var en underdog, en svart pärla i ett vitt rocklandskap. Han kände ett utanförskap och låtarna handlade ofta om skuggfigurer i samhällets utkant. Gruppen slog igenom 1973 med låten "Whiskey in the Jar", men det dröjde ända till 1976 innan den stora skaran tog till sig Lizzy i och med singeln "The Boys Are Back In Town". Bandets karriär var en berg-och-dalbana av missbruk, medlemsavhopp och medlemmar som sparkades till höger och vänster. Vid inspelandet av albumet Black Rose 1978-79 var gitarristen Scott Gorham och Phil Lynotts drogmissbruk så allvarligt att de andra i bandet började tappa hoppet. Gitarristen Gary Moore som varit medlem från och till i många år hoppade av turnén och allmänt kaos rådde. Phil Lynott var väl medveten om sitt missbruk och på skivan återfinns den tyvärr självprofetiska "Got to Give It Up".

Därefter startade Lynott en solokarriär som han körde parallellt med Thin Lizzy ett par år. Sista plattan med Lizzy kom 1983 och åren därpå satsade Phil Lynott på nya bandet Grand Slam. Bandet slog aldrig igenom och löstes upp redan efter två år. 1985 tog karriären ny fart när låten "Out In The Fields" som Lynott spelade in tillsammans med gamle Lizzy-medlemmen Gary Moore blev en hit. Året därpå blev Phil Lynott allt sämre och 4 januari 1986 avled han av lever- och njursvikt efter ett liv med missbruk av alkohol och droger. Hans nära vän och kollega Gary Moore avled tyvärr 6 februari 2011 av en hjärtattack som orsakades av ett massivt alkoholintag. Phil Lynott står som staty i centrala Dublin och en vacker dag hoppas jag ta mig dit. Lynott är och förblir en av mina absolut största idoler. En artist vars musik jag alltid finner tröst och hopp i. En av de allra största.

Phil Lynott och Gary Moores största gemensamma ögonblick.

För att höra Lynotts magi på Spotify så har jag satt ihop den här listan: Lyssnandet loves Lynott

24 spår med det allra bästa av Phil Lynotts år med Thin Lizzy och även några spår från hans korta solokarriär. Jag har medvetet valt bort låtar från skivorna innan genombrottet eftersom jag tycker de har ett annat sound. Det finns bra spår på dem också. Annars är det två låtar från varje album som gäller.