Recension: Killer Mike live på Nefertiti i Göteborg 25/1

Klockan börjar närma sig två på fredagsnatten och DJ Confuze matar fram gamla och nya dängor till ett välfyllt dansgolv. En mick ställs fram och trängseln framför scenen ökar ytterligare ett snäpp. Helt plötsligt dundrar Killer Mike in och rappar "Hardcore G shit, homie, I don't play around" och det är som om en bomb sprängs i lokalen. Killer Mikes energi sprider sig som en löpeld genom Nefertiti och vakterna får jobba hårt så inte folk skadas längst fram. Efter introt med "Big Beast" fortsätter Mike med spår två från senaste plattan R.A.P. Music. Synthsirenen från "Untitled" övergår i en basgång som säkert hörs ut till de stackarna som inte lyckades få tag i biljetter till konserten och stod utanför i den bistra kylan. Killer Mike gläfser fram orden som en galen vildhund och publiken är i extas. Mullret från "Untitled" går över i old school-doftande "Go!"och Mike glider från sida till sida av scenen i ölen som spillts ut på golvet.

Han tar under de tre första låtarna hjälp från publiken som är lika mycket uppe på scenen som artisterna. Killer Mikes DJ och hans fru, som också står på scenen, ser nästan rädda ut ett tag och vakterna är hela tiden beredda om något händer. Någon ropar att det inte är hiphop utan punk som Mike levererar och han tackar och säger att det är det mest sanna någon någonsin sagt om hans musik. Sedan händer något. Konserten tappar lite i fart. Jag hade personligen föredragit att han spelat hela senaste skivan och sedan kört äldre låtar efteråt. Energin förloras i låtar som Outkasts "Whole World", som visserligen var låten Killer Mike slog igenom med för den breda publiken, här känns den dock faktiskt relativt malplacerad. Den är helt enkelt för lugn och utan energin så dör konserten en smula. Mellansnacket känns inte heller särskilt roligt eller nödvändigt. Det är den vanliga propagandan för marijuana och att man ska sträcka upp långfingret för att visa sin avsky mot amerikanska presidenter. Det snacket går självfallet in i låten "Reagan", en låt som passar perfekt på plattan men inte riktigt lyfter i livesammanhang.

När han börjar prata om att hans fru skrivit en raptext förväntar jag mig det värsta, att hon ska köra den live här. Som tur är händer det inte och konserten tar ny fart. Flera låtar från förra årets bästa hiphop-skiva R.A.P. Music blandas med klassiker som "Ready Set Go". Höjdpunkten av det äldre materialet är ändå "Never Scared" som blir till skrikig allsång. På tal om skrikig så försöker sig Killer Mike på att sjunga några gånger under konserten. Han mumlar något om att han inte brukar göra det på scen, men att han rycks med. Det är inte svårt att ha överseende med det. Inte när man verkligen ger allt som Killer Mike gör den här kvällen. Jag fattar inte hur hans röst orkar med att kväll efter kväll ansträngas som den gjorde under den här kvällen. Det är hans goda humör, hans närhet till publiken och den enorma energin som gör det här till en hiphop-spelning som är snäppet bättre än det mesta jag sett under de senaste åren.

Största höjdpunkten under kvällen sker dock relativt sent under konserten. Mike pratar om hur viktiga hans släktingar är och har varit för honom och ber publiken att tända mobiler och tändare för alla som någonsin förlorat någon närstående. Låten "Willie Burke Sherwood" strömmar ur högtalarna och just den här kvällen är vi i publiken hans familj. De som ger honom uppskattning och kärlek. Killer Mike är en stor liveupplevelse. Han berättar för oss att de enda religiösa upplevelser han har fått är när han stått på en scen. Ikväll är scenen hans kyrka och när han predikar den här aftonen så talar jag nog för alla som var där när jag hävdar att närmare en religiös upplevelse än att se Killer Mike live som hiphopälskare är svårt att komma.

Killer Mike får 4,5 oblat av 5 möjliga i betyg

Kvällens höjdpunkt var "Willie Burke Sherwood"