Vi börjar med Prince nya låt som heter "Screwdriver". När låten börjar går det inte att ta fel på att det är Prince som står bakom micken. Han tar i från tårna redan i introt. Det är mer rock än på länge, kanske mer än någonsin. När låten kommer igång låter musiken mer ZZ Top än något annat. Låten har många av Prince kännetecken, men de försvinner lätt i rocklarmet. Det är inte förrän i slutet av låten som hans karaktäristiska gitarrspel hörs, men det är precis lika bra som i gamla dängor som "Purple Rain". Synd bara att solot är så kort. Det känns som han gått ner i närmsta replokal, knäckt några öl och jammat loss med några polare. Det är väldigt befriande och helt oväntat att Prince ska låta så här 2013. Refrängen är lite för simpel, men det funkar bra i sammanhanget. Han får till ett självklart sväng. Även om låten är en svettluktande rocklåt tycker jag att det är bland det bästa han släppt ifrån sig sedan Diamonds and Pearls-plattan från 1991. Hade låten inte varit riktigt så rockig så hade den platsat på lätt psykedeliska Prince-skivan Around the World in a Day från 1985.
Betyg: 4 svettiga underkläder av 5 möjliga
I början av januari fyllde David Bowie 66. Han överraskade nog de flesta när han firade genom att släppa en ny låt. Hans första musikaliska livstecken på många år. Jag var väldigt skeptisk när jag hörde början av låten, men så fort Bowies stämma dök upp så var det svårt att inte smälta en aning. Visst hörs det att det är en man som är äldre, men det stör jag mig inte alls på. Det finns en melankoli i hans röst som bara har ökat genom åren. Låten heter "Where Are We Now?" och är ultranostalgisk. David Bowie sjunger om minnen från Berlin. Det finns inte mycket att klaga på. Bowie är gammal och det hade känts helt fel om han hade låtit som en ung spjuver. Det är vackert, lite småsorgset och skört. Något jag däremot inte uppskattar är musiken. Där förväntade jag mig mer av honom. Låten hade tjänat på att vara mer sparsmakad. Trummorna är det stora problemet. Det låter milt sagt förjävligt i mina öron. Hela arrangemanget är bristfälligt. Synthstråkarna borde bytts ut mot riktiga. Allt känns plastigt 90-tal. Det tar sig lite i mitten av låten när musiken ändrar karaktär och trummorna får spela en större roll, men då känns det på tok för sent. Det kanske är dags att byta ut parhästen och producenten Tony Visconti nu? Han sitter fast i ett gammalt sound som inte alls är tilltalande. Jag hoppas att låten kommer i en annan version, för det här är bra. Bowiebra till och med.
Betyg: 3,5 ringar under ögonen av 5 möjliga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar